Blogginlägg

"This way"

THE MEN
This way
(TMI)

Första genomlyssningen gör mig lätt förvirrad. Jag får inte riktigt kläm på The Men. De är ju ett rejält rockband, det hör jag tydligt ibland, men det finns ju också poptendenser i deras låtar. Så långt är jag med men det är när de "krånglar till det", lägger ut udda ljudsekvenser, avslutar en låt rent psykedeliskt eller delar upp en låt ("My new black sailing shoes") i sex-sju olika partier, som jag inte riktigt får grepp på den här Skånekvartetten.
   Som recensent vill jag alltid kunna spåra linjerna, ambitionerna och influenserna i musiken. Men när det ibland bär iväg både uppåt, neråt och åt båda håll får jag för ett ögonblick för mig att de har NRBQ som idoler. Gränsöverskridande musik där det pendlar mellan helt fantastisk musik och rena obegripligheter. Jag ska inte påstå att The Mens fjärde album är så extrem eller så oerhört tålamodskrävande utan blir, när jag lyssnat närmare och fler gånger, kanske snarare spännande och varierad där nästan varje spår har en ny infallsvinkling.
   "This way" är alltså Lundagruppens fjärde album och jag har alla deras skivor inom en arms räckvidd men har bara sporadiskt följt deras karriär i den garagerockiga genren med hårda r&b-influenser. Bandet har alltså inte befunnit sig på någon bred musikalisk motorväg och vill väl nu överraska, förvåna och i vissa fall överrumpla lyssnaren med andra stickspår.
   När det stora överraskningsmomentet är överspelat framstår "This way" som ett både intressant och spännande album. Gruppens förhållandevis hårda sound har hittat lite poppiga referenser. Inte minst tack vare sångaren Sven Köhlers ljusa popröst som bygger mer på personlighet än rockig urkraft. Uppfinningsrikedomen i arrangemangen är ganska påtaglig och lyssningen blir då av naturliga skäl lite ojämn men är också hela tiden spännande.
   Av tradition är garagerock fylld av influenser och påverkan, The Men inledde sin skivkarriär med en hel coverskiva, och jag hör ekon av både The Who, Stones, Kinks och även lite Beatles på den här skivan. Med producenten Amir Alys hjälp, inte minst på keyboards, har bandets sound också breddats på sitt fjärde album.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.