Blogginlägg

Harris, Harcourt & Hästpojken

ANDI ALMQVIST
Warsaw holiday
(Rootsy)

Malmöpågen Andi känns och har alltid känts internationell i anslaget. Inte direkt engelsk eller amerikansk utan mer europeisk eller som en osannolik kombination av Brecht och Tom Waits. På "Warsaw holiday" är det mer uppenbart än någonsin.
   Andi pendlar mellan ödsligt ekande ballader ("Wormwood", den oerhört vackra "Pornography") och mer utåtriktade låtar ("No" och "Oh la la") utan att bli det minsta konventionell eller ens snegla mot den kommersiella världen. Det överstyrda soundet i "Kinski" och galna saxsolot i "Oh la la" avslöjar att han inte har några som helst ambitioner att bli en bred och folkkär artist. Men däremot kammar han hem många poäng i personlighet.
   "Happy end", sången tillägnad begravningsentreprenören, kanske blir för morbid men Andi kan också skriva och framföra bittra kärlekssånger. Som exempelvis "No more songs for you", stor singer/songwriter-konst, inspelad på en strand med vågsvall till komp.


EMMYLOU HARRIS & RODNEY CROWELL
Old yellow moon
(Nonesuch)

Vilken fantastisk återförening. Och då menar jag inte bara att USA:s mest skönsjungande pärla möter sin gamla Hot Band-kollega i en rad duetter. Nej, här finns det återföreningar i alla hörn. Från just gamla Hot Band-medlemmar (James Burton, Emory Gordy, John Ware med flera) via låtskrivarproffs (Hank DeVito och givetvis Crowell själv) till producenten Brian Ahern (en gång herr Harris) som var ansvarig för alla de klassiska Emmylou-albumen på 70-talet.
   Det är klart att det går att vältra sig i nostalgi och tycka att allt var bättre förr men faktum är att det låter så mycket 2013 om det här att det bara är löjligt att andas om gamla tider. Rutin möter fina röster möter övervägande bra låtar möter många avklädda arrangemang. Resulterar givetvis i en mycket skönt svängande skiva.
   I det här sammanhanget har jag mina klara sympatier för det lågmälda mer balladdominerade materialet. "Open season on my heart", "Dreaming my dreams", "Back when we were beautiful", Patti Scialfas "Spanish dancer" och "Here we are" lyser därför allra starkast men Hank DeVitos inledande lite snabbare "Hanging up my heart" gör inte heller bort sig.


JENN GRANT
The beautiful wild
(Blue Rose/Six Shooter/Rootsy)

Det handlar inte bara om så kallade fina och uttrycksfulla röster. De måste ju förmedla något personligt också, befinna sig i ett musikaliskt intressant landskap och ha ett låtmaterial som håller. Jag tycker att kanadensiskan Jenn Grant har allt det där.
   "The beautiful wild", en textrad i låten "The fighter", är ett väldigt njutbart och engagerat album. Där traditionell singer/songwriter-pop möter fräscha, moderna arrangemang och en stundtals både bräcklig och stark röst. Allt inspelat under väldigt livemässiga förhållanden och närvaron, den dallrande energin och det personliga soundet lyfter ofta materialet till höga höjder.
   Jenns låtar har både afrikanska och österländska klanger när hon kryssar fram mellan pojkkören och sitaren. De spektakulära höjdpunkterna heter "I've got your fire" och "In the belly of a dragon".
   Som en extra bonus gör hon dessutom en avklädd och naken version av den gamla "Rocky"-låten "Eye of the tiger" ensam vid pianot som en så kallad magisk hidden track.


ED HARCOURT
Back into the woods
(CCCXL)

På omslaget sitter engelsmannen framför en magnifikt vacker flygel i ett luftigt stort rum och mina förväntningar växer i takt med att jag analyserar fotografiet. Som en stor och mäktig låtskrivare sitter Harcourt och ser ut som han kan skriva samma tidlösa klassiker efter klassiker som en annan Jimmy Webb. Men riktigt så perfekt fungerar inte den musikaliska världen. Där drömmar och förväntningar sällan blir sannspådda.
   Ensam vid pianot och med den lätt nasala rösten behöver inte melodierna vara av klassiskt snitt. Känslan i pianoklangerna, rummets oerhörda akustik och den ibland nästan jazziga atmosfären räcker för att göra hela albumet till en väldigt lättlyssnad och, om du råkar leta efter konventionella hits, tålamodskrävande skiva. För Ed kommer sällan fram till refrängen och låtarna, som ofta är 4-5 minuter, avslutas ofta abrupt och utan final.
   Nej, här dominerar känslorna och Ed blir nog aldrig någonsin en Burt Bacharach eller Hoagy Carmichael. Någon ensam elgitarr ("Mumur in my heart", "Last will and testament") och lite stråkar gör att Ed Harcourt mer tillhör 2000-talet.


AMELIA CURRAN
Spectators
(Blue Rose/Six Shooter/Rootsy)

Amelia härstammar, precis som Jedd Grant ovan, från Nova Scotia i östra Kanada och det är precis som om den karga, kärva och sträva miljön har påverkat hennes sätt att sjunga och skriva låtar. Inte ett namn bland musikerna på skivan är bekant men det gör inte så mycket när mötet med okända Amelia blir så överraskande lyckat.
   Närvaron i de lågmälda arrangemangen är påtaglig, även på den här skivan. men det hindrar inte att röster, stråkar och blås dekorerar snyggt och effektivt. Känslan är genomgående att Amelia Curran sitter där i samma rum som lyssnaren och ger en helt unik och personlig föreställning.
   Hennes tio egna låtar är väl inga melodiska mästerverk, tillhör väl en rätt så traditionell singer/songwriter-genre, men närvaron i rösten och instrumenten ger en levande och personlig upplevelse.


HÄSTPOJKEN
En magisk tanke
(Parlophone/EMI)

Hästpojken, duon Martin Elisson och Adam Bolméus, har på sitt tredje album definitivt skakat av sig punkstämpeln som så tydligt präglade debuten "Caligula" (2008). Redan på förra skivan "Från där jag ropar" jämförde jag det musikaliska soundet med ABBA och nu hör jag, möjligen lite förblindad av den klassiska Parlophone-etiketten, nästan Gyllene Tider-vibrationer. Kanske är det sommartemat i inledande "Sommarvin" eller Elissons allt bättre sjungande som lurar.
   Här finns också några slagkraftiga refränger, förstärkta av ba-ba-ba-hitmässiga detaljer, men som allmänna melodisnickrare är duon inte i klass med Gessle. Sedan är ju texterna på en helt annan nivå. Det blir liksom mer Noice än Gyllene Tider av Hästpojken.
   "En magisk tanke" är ett genomgående bra hantverk om än inte magiskt. Några toppar, "Sommarvin", den lite lugnare "Något stort för dig" och "Imperial", på ett album som dock inte ger samma avtryck som Hästpojkens tidigare skivor.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.