Blogginlägg

#61/70: "Never mind the bollocks heres the Sex Pistols"

SEX PISTOLS: Never mind the bollocks here’s the Sex Pistols (Virgin, 1977)

På den här listan trängs personligheterna: Förra veckan var det Beatles, idag ett steg högre upp är det Sex Pistols. Men först den stora bekännelsen: Jag hade inga större sympatier för punkrock 1977, beskrev den ofta som alltför musikaliskt likriktad, och uppfattade just Sex Pistols som affischnamn i en grandios marknadsföringskampanj där det var viktigare att vräka ur sig spydigheter, provokationer och befinna sig i det massmediala centrum än att åstadkomma och skapa bra rockmusik.
   Med facit i hand kan jag konstatera att jag 1977 hade både rätt och fel. Energin i flertalet låtar på deras första, och enda album värd namnet, är ju historiskt tidlös medan alla jippoinfluerade upptåg i deras spår var tomma ord och ganska poänglösa. Deras historia var extremt kort.
   Och stora säkerhetsnålar i kinderna har jag aldrig förstått mig på, varken då eller nu.
   Vad jag än tyckte och tänkte då var och är Sex Pistols det mesta kända punkbandet. Men också det sista i raden av kända band som till slut gav ut ett album. ”Never mind the bollocks here’s the Sex Pistols” gavs ut 28 oktober 1977, nästan på dagen för 32 år sedan, men historien om deras tidiga skivkarriär är turbulent och kantad med många skandaler.
   EMI gav ut deras ”Anarchy in the UK”-singel redan i november 1976 innan gruppen fick sparken från skivbolaget i januari 1977 samtidigt som basisten Glen Matlock lämnade gruppen. A&M tog över inför andra singeln, ”God save the queen” (det existerar singlar med den etiketten), men det blev slutligen Virgin som släppte den officiella singeln i maj 1977 och redan i juli samma år kom tredjesingeln ”Pretty vacant”.
   Sex Pistols hann även med fjärde singeln, ”Holidays in the sun”, innan albumet kom. Redan där hade väl skivbolag, manager Malcolm McLaren och gruppen klämt ur sig det viktigaste och det bästa. Vilket fick mig i recensionen av albumet i Nerikes Allehanda 8 november 1977 att peka ut gruppen som enbart intressant som singelartister. Mitt punkförakt fick mig också att påstå: ”Det är skrämmande att se, än mer höra, att de tillsammans med den garvade skivproducenten Chris Thomas inte kunnat göra en mer fulländad produkt. Skivan brister på många punkter.”
   Det är naturligtvis ingenting jag står för idag, vilket 69-placeringen på min lista är ett tecken på, och när jag lyssnar på skivan idag finns energin kvar och det finns fortfarande nerv och en otrolig attack i gitarrerna (jag kan förstå att ryktet om att Chris Spedding spelade på skivan verkligen var befogat) som överlevt alla trender, alla decennier och modenycker. Jag hade fel, helt enkelt.
   Ändå är jag av den åsikten att gruppen musikaliskt var så mycket bättre när Matlock var medlem av bandet. Vilket bevisas av låtarna på albumet som i nio fall av tolv är skrivna innan Matlock lämnade gruppen. Sedan går det ju alltid att efterlysa mer variation, inte en enda ballad, men attacken och bettet är ju egentligen oöverträffat i engelsk punk.
   Frånsett de klassiska singellåtarna finns det ytterligare några höjdpunkter på albumet. ”No feelings” har ett intro i klass med Kinks på 60-talet, den hårda London-accenten i ”Seventeen” (”I’m a lazy sod”, som Johnny Rotten spottar fram) och ”E.M.I.” som är gruppens bittra avsked till ett tidigare skivbolag. En låt som även slutar med ”Goodbye A&M” och en stor fjärt. Punkt slut.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.