Blogginlägg från 2009-10-19

#62/70: "Let it be"

THE BEATLES: Let it be (Apple, 1970)

Spontant hör The Beatles skivor knappast hemma i 70-talet, när medlemmarna koncentrerade sig på sina solokarriärer (vars skivor kan dyka upp senare i den här serien…), men gruppens sista skivutgivning är ändå värd en plats på min 70-lista, tycker jag, fast den inte alls tillhör topparna i Beatles diskografi.
   ”Let it be” var alltså Beatles finalskiva men det var inte deras sista inspelning. Inspelningarna till ”Let it be” skedde redan i januari 1969 och ambitionen var att spela in en skiva enkelt och spontant utan pålägg eller tekniska tricks. Tanken var att skivan skulle bli som ett soundtrack till en tv-film som spelades in samtidigt. Att det till slut, skivan gavs inte ut förrän i maj 1970, blev något helt annat är en lång och egendomlig historia.
   Från ”Let it be”-inspelningarna, som egentligen hette ”Get back” från början, hämtades två låtar, nämnda ”Get back” och ”Don’t let me down”, till en singel i april 1969 men sedan lades allt på is.
   ”Abbey Road” kom emellan, släpptes i september 1969, och när tanken på att ge ut ”Get back”-inspelningarna våren 1970 dök upp föreslog John Lennon att Phil Spector skulle mixa och arrangera om låtarna. Märkligt, det var nämligen Lennon som först drev idén om att göra en enkel skiva. Men Lennon och Spector hade träffats tidigt 1970, inför inspelningen av ”Instant karma”.
   Det gjorde att skivan som nu fick titeln ”Let it be” släpptes som ”Reproduced för disc by Phil Spector” på omslaget och namnet på Beatles producent sedan hösten 1962, George Martin, var degraderad till Thanks-listan tillsammans med sex andra namn.
   Jag köpte ”Let it be” i en svart kartong med skivan och en väldigt omfångsrik bok som gick under namnet ”Get back” och innehöll framförallt massor med fotografier från inspelningen av skivan och filmen. Huvudlöst nog klippte jag sönder kartongen och sparade bara skivan och boken… Boken innehöll också repliker mellan Beatles-medlemmarna och regissören Michael Lindsay-Hogg.
   Däremot finns det ett frågetecken med min vinylskiva. Mitt vinylexemplar, som jag bevisligen köpte i maj 1970, har skivnumret PCS 7096 fast det i alla officiella sammanhang påstås att skivan som ingick i boxen har PXS 1 och först när den släpptes i november 1970 fick numret PCS 7096.
   Skivan blev musikaliskt inte riktigt som John Lennon en gång ville och trodde. Phil Spectors inverkan är inte så revolutionerande som jag en gång tyckte. Han har naturligtvis mixat om låtarna men det är bara fyra låtar han har satt sin tydliga stämpel på: stråkarna på: ”Let it be”, ”Across the universe” och ”I me mine” och sedan symfonin och himmelska kören på Paul McCartneys ”The long and winding road”. Paul blev naturligtvis rasande och Beatles sprack definitivt under de där tidiga månaderna 1970.
   Jag kan tycka att Spector gjort ett bra jobb, även om soundet kanske inte är Beatles egna till hundra procent. Och mixen av väldigt enkla låtar, ”Two of us”, ”Dig a pony”, ”Maggie Mae”, ”Get back” och ”One after 909” (en av Lennons allra tidigaste kompositioner) med Spectors vidlyftiga arrangemang kan uppfattas som ojämnt. Ändå var och är det en Beatles-skiva som fyller sin plats i en fantastisk skivproduktion.
   Frånsett de korta ögonblickslåtarna "Dig it" och "Maggie Mae" innehåller "Let it be" många profilstarka låtar. Singlarna "Get back", titellåten och "The long and winding road" (släpptes i USA som singel), märkligt nog är alla McCartney-signerade, tillhör ju gruppens mest kända material.
   Lennons bidrag är inte så mycket sämre, "I've got a feeling" och "Across the universe". Den senare låten är en nyuppfräschad version av den låt som återfinns på välgörenhetsskivan "No one's gonna save our world". Även George Harrison-låtarna "For you blue" och "I me mine" tillhör ju det enkla artilleriet fast Spector har lagt stråkar på den senare.
   Men för första gången sedan 1967 och "Sgt Pepper" saknar ett Beatles-album något bidrag från Ringo Starr. Men det kanske inte är något uppenbart negativt?

/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.