Blogginlägg

Lundell strimlade familjefestivalen i bitar

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/7 1999.

ULF LUNDELL
Slottsfestivalen, Örebro 29/7 1999

Om det nu är så att årets upplaga av Slottsfestivalen musikaliskt är en mjäkig familjeangelägenhet, som ungdomarna vill göra gällande, så hade ingen räknat med Ulf Lundell.
   Att smeka medhÃ¥rs har aldrig varit Lundells signum. Han blir aldrig en folkets man som med kompromisser blir älskad av alla.
   Därför kom han in pÃ¥ stora scenen som en stormvind. Som ett stort elakt blÃ¥svart moln pÃ¥ en annars ljusblÃ¥ himmel. Där kom han in med fan i blicken och strimlade familjefestivalen i smÃ¥, smÃ¥ bitar.
   Varför Lundell kallar sommarens turné för en kommando-raid blir helt uppenbart. Det var inledningsvis nästan sÃ¥ att vattnet i vallgraven frös till is av pur förvÃ¥ning ty dagens Lundell-rock mÃ¥ vara effektiv och skramlig och upprorisk men ocksÃ¥ lite kylig när den gömmer sig bakom extremt höga decibeltal.
   PÃ¥ inomhusturnén i höstas var det här aggressiva soundet knäckande bra. Under bar himmel i solnedgÃ¥ngen framför en festivalpublik, som bland annat har Bo Kaspers som idoler och vill bli road och helst känna igen sig, var det inte lika uppenbar succé.
   För det skramliga oväsen som varit Lundells sound sedan i höstas fÃ¥r via senaste skivan en fortsättning även pÃ¥ denna turné, nu med keyboards Ã¥ter i kompet. Men klaviaturkillen David Nyström spelade ändÃ¥ en underordnad roll i Lundell-soundet som var bÃ¥de brötigt och stökigt.
   Och inledningen var ocksÃ¥ mycket talande för Lundell 99. "Om jag hade henne", pardonlös och uppkäftig boogie i en explosion av rundgÃ¥ng, dist och hög volym.
   Han fortsatte med "Man igen" och "Annalisa" och sÃ¥ lÃ¥ngt var det en kommersiellt tuff inledning där publiken nervöst stod och skruvade pÃ¥ sig. Men dÃ¥ kom "Främlingar" och förlöste publikmassorna som sprack upp i ett kollektivt leende.

Det var samma konsertintro som i höstas men sedan är konserten till ungefär 2/3-delar nytt eller nygammalt. Till glädje för regelbundna konsertbesökare som undertecknad. Kul också att se "Främlingar" tillbaka i konsertrepertoaren, "Anna Lisa" är en de bättre låtarna på "Fanzine" och kan nog bli en livefavorit och det nya akustiska arrangemanget på "Danielas hus", som inleddes med en lång monolog om 1977, Prisma, vit martini och Jan Beime, var balsam både för själ och öron när det rockas till höger och vänster.
   Den lÃ¥nga avslutningen pÃ¥ "Den vassa eggen" lyfte lÃ¥ten ännu en nivÃ¥. Som redan nämnts mÃ¥lar Ã¥rets Lundell övervägande med kraftiga och tydliga streck. Och i övervägande grälla färger och det slutliga konstverket kan bara uppfattas som brutalt med fÃ¥ detaljer.
   Till den bilden har kompgruppen en stor del. Fyra man, som förutom evigt skuttande Janne Bark, som jobbar med smÃ¥ medel och därmed till sin fulla rätt kan jämföras med Crazy Horse.
   I den lite begränsade atmosfären känns det befriande att "Hon gör mig galen", som sÃ¥ genialt kombinerar skönhet och styrka, lÃ¥ngtidsparkerat i Lundells repertoar. Som numera inleds med ett smakfullt inspelat köravsnitt innan Janne Barks mandolin tar vid. Trots Lundells vid det laget lätt sargade röst och publikens halvdana allsÃ¥ng var det kvällens höjdpunkt.
   Begränsad var ocksÃ¥ tiden Lundell var pÃ¥ scen för 23.00 skulle det vara tyst. Och tyst blev det till publikens stora missnöje. Ingen "Öppna landskap" som vanligtvis brukar vara den riktiga slutpunkten.
   Den förkortade konserten fick till följd att Örebropubliken ocksÃ¥ gick miste om "Skyll pÃ¥ stjärnorna", "När jag kysser havet" och "Lycklig, lycklig", som varit obligatoriska hela sommaren, men som jag personligen inte grÃ¥ter för.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Magnus "Norpan" Eriksson: trummor, piano och sång
Jerker Odelholm: bas och sång
Janne Bark: gitarr och sång
David Nyström: keyboards

Ulf Lundells låtar:
Om jag hade henne
Man igen
Annalisa
Främlingar
Den vassa eggen
Danielas hus
Stackars Jack
Folket bygger landet
Ärrad och bränd
Den natt som aldrig dagas
I kvinnors ögon
Hon gör mej galen
Förlorad värld
Chans
Gott att leva
Älskling
Kär och galen

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.