Blogginlägg från mars, 2024

Tributes: Pete Seeger

If I Had a Song: The Songs of Pete Seeger, Vol. 2 (Appleseed, 2001)

VARJE SINGER/SONGWRITER I VÄRLDEN har garanterat tangerat Pete Seegers sångskatt, varken han har skrivit låtarna själv eller har omarbetat traditionellt låtmaterial. Den här hyllningen till Pete är del 2 där kända och mindre kända artister tolkar hans låtar. Första delen, det mäktiga dubbelalbumet ”Where have all the flowers gone”, kom 1998 och jag skrev om den 2011 på Håkans Pop.
   ”If I had a song”, som är ett enkel-album, gavs ut tre år senare och några artister upprepar sin närvaro. Seegers kanske mest kända låtar tolkades nog på förra hyllningsplattan och majoriteten av låttitlar här är nog allmänt mindre bekanta, i alla fall för mig, men inte mindre intressanta för det. Låtarna här, ibland skrivna av Seeger tillsammans med Lee Hays (en gång medlem i The Weavers), Salvador Cardenal eller Woody Guthrie, är mest genuina Seeger-låtar men är i några fall skrivna utan hjälp från honom, exempelvis ”Guantanamera” (av den kubanske sångaren och låtskrivaren Jose Fernandez) och ”Little boxes” (av folk/blues-sångerskan och den politiska aktivisten Malvina Reynolds).
   Den större delen av artistskaran kommer av naturliga skäl, det här är ju en amerikansk produktion, från USA och har för mig okända namn som Larry Long, Tracy Grammer, Dave Carter, Toshi Reagon, John McCutcheon och Corey Harris. Duon med namnet Guardabarranco utmärker sig i sammanhanget, sjunger på både engelska och spanska men kommer från Nicaragua där ena halvan (Salvador Cardenal) har skrivit ”You'll Sing to Me Too” tillsammans med Pete.
   ”66 Highway Blues” är förmodligen skivans mest unika låt ty den är skriven av Pete tillsammans med Woody Guthrie men aldrig tidigare inspelad på skiva. Här framförs låten, en bluegrassinspirerad sång, av Woodys son Arlo och Pete. De båda gör ytterligare en låt tillsammans på hyllningsskivan, ”This old car”, där Pete passar på att recitera historien i låten.
   De två klart mest kända Pete Seeger-låtarna inleder skivan. Tillsammans med Joan Baez framför Jackson Browne ”Guantanamera” helt på spanska(!) och de båda brittiska artisterna Billy Bragg och Eliza Carthy duettsjunger ”If I had a hammer” och Eliza spelar fiol.
   Steve Earle sjunger med sedvanlig dignitet ”Walking down death row” medan paret John McCutcheon och Corey Harris gör en överraskande rapliknande version av ”Talking union”. Systrarna Kate och Anna McGarrigle gör sin version av den allmänt kända ”Little boxes” på inte fullt så överraskande franska.
   Duon Dave Carter och Tracy Grammer gör en finstilt formulerad version av den känsliga låten ”The Emperor is Naked Today-O”. Vacker sång till akustisk gitarr och fiol.
   Pete framträder ännu en gång på skivan på den avslutande ”Well may the world go” i duett med Minneapolis-sångaren Larry Long och ännu en gång tar Pete tillfället i akt att i tal berätta historien mellan verserna.


1. Guantanamera - Jackson Browne & Joan Baez
2. If I Had a Hammer - Billy Bragg & Eliza Carthy
3. Words, Words, Words - John Wesley Harding & The Minus 5
4. Walking Down Death Row - Steve Earle
5. Oh Had I a Golden Thread - Dar Williams & Toshi Reagon
6. 66 Highway Blues - Arlo Guthrie & Pete Seeger
7. Talking Union - John McCutcheon & Corey Harris
8. Maple Syrup Time - Moxy Fruvous
9. Snow, Snow - Eric Andersen   
10. Little Boxes (Petites Boites) - Kate & Anna McGarrigle
11. Last Train to Nuremberg - Joel Rafael Band
12. You'll Sing to Me Too - Guardabarranco   
13. This Old Car - Pete Seeger & Arlo Guthrie
14. Old Devil Time - Kim And Reggie Harris & Magpie
15. The Emperor is Naked Today-O - Dave Carter & Tracy Grammer
16. Well May the World Go - Larry Long & Pete Seeger

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanANNE-LIE RYDÉ 1984.

/ Håkan

Best of 1973/74: #10. "Vem är det som är rädd?"

BJÖRN AFZELIUS: Vem är det som är rädd? (MNW, 1974)

JAG ÄR RÄDD. JAG ÄR RÄDD ATT DEN här listan, mina största skivfavoriter från 1973 och 1974, kommer att ta många fascinerande stickspår på sin väg till nummer ett. 1973-1974 var det svensk progg som gällde. Kanske inte specifikt för mig vars musiksmak då alltid eftersträvade ett visst mått av musikalisk kvalité och då var ju nästan all proggmusik diskvalificerad redan från start. Det började med Hoola Bandoola Band, som det nästan alltid gör när man ska diskutera den bästa svenska proggen, och då var inte steget långt att även följa Björn Afzelius solokarriär.
   Jag ägde faktiskt ingen av Hoolas tre första album, ”Garanterat individuell” (1971), ”Vem kan man lita på?” (1972) eller ”På väg” (1973). Skivorna fanns i bekantskapskretsen och spelades flitigt på fester och samkväm och jag tyckte väl inte att jag behövde skivorna i fysisk form fast jag onekligen uppskattade innehållet med alla dessa numera klassiska Mikael Wiehe-låtar.
   Jag vet inte vad det var som gjorde att jag däremot köpte Björn Afzelius första soloskiva när den kom ut i maj 1974. Det kanske kändes som starten på något nytt och fräscht och jag ville vara med från början.
   Hoola hade turnerat oerhört flitigt under många år och skulle efter folkparkssommaren 1974 ta en längre paus, ett så kallat sabbatsår, och det passade Afzelius perfekt att koncentrera sig på sina egna låtar och göra en helt egen skiva. Fram till då hade han inte fått med en enda låt på Hoola-skivorna. Han var en så kallad b-figur bredvid den store Mikael Wiehe och hade helt enkelt inte lärt sig skriva låtar. Sjöng och spelade på sin höjd tamburin på deras konserter men stod säkert och tänkte på en framtida solokarriär.
   Inspirerad av Wiehes sätt att skriva låtar skrev han sin första låt 1973, ”Bläckfisken”. Fick godkännande av Wiehe och Afzelius skrev vidare och det blev till slut en hel demokassett som resulterade i solodebuten, ”Vem är det som är rädd?”.

BJÖRNS FÖRSTA SOLOSKIVA VAR TEXTMÄSSIGT så mycket mer politisk än Hoola hade varit fram till då. Vardagsnära och samhällskritiska betraktelser alltid med vinkling å vänster. Kapitalismen, fler poliser, orättvisa och bakom fängelsemurarna var populära ämnen i Björns låtar. Afzelius mer konkreta texter kom också att påverka Hoolas nästa skiva ”Fri information” (1975), där för övrigt Afzelius hade med fyra låtar, som jag tycker var deras sämsta.
   Även omslaget till Afzelius skiva är hårt politisk med ”Storebror ser dig”-temat på omslagsbilden från polisens övervakningskameror tio år innan 1984. Och inneromslaget är så där typiskt proggigt med reklam för andra aktuella MNW-skivor med bland andra Nynningen, Arbete & Fritid, Risken Finns, Mobben, Indianmusik från Colombia och Södra Bergens Balalaikor. Allt som jag då inte var intresserad av.
   Till inspelningarna av skivan valde Afzelius musiker från sin omgivning men bara en Hoola-medlem, trummisen Per-Ove Kellgren. Övriga musiker var den danske jazzmusikern Björn Franzén, bas, Olle Sandén, sologitarr, och Roland Gottlow, orgel, piano och saxofon. Gottlow skulle senare dyka upp i den första upplagan av Raj Montana Band.
   När Afzelius på hösten 1974 skulle turnera med anledning av den här skivan kompades han av bandet Första Förband som annars var Thomas Wiehes kompband.
   ”Vem är det som är rädd?” var huvudsakligen en soloskiva. En musikaliskt melodisk och lågmäld, om än textmässigt högljudd, skiva där den akustiska gitarren var det viktigaste instrumentet. En skiva i Bob Dylans fotspår med trubadurinriktade visor och långa texter med många verser. Men det är lätt att hänga med i de många avancerade låttexterna ty texthäftet (som pryds av en svartvit bild på en långhårig och skäggig Björn Afzelius), som var så obligatoriska på den här tiden, finns med och de lika obligatoriska ackorden är utskrivna. Kanske var det därför vi så lätt kom i allsång på exempelvis ”Kampen kräver många år”.
   Skivan inleds med ”Tiden förändras”, Chuck Berry-intro möter traditionell boogieshuffle, men soundet är tunt, överraskande tunt upptäcker jag nu. Men elgitarren och pianot driver låten framåt.
   Den nästan sex minuter långa redan omtalade ”Bläckfisken” är en akustisk gitarrballad med snygga omskrivningar om kapitalismen som suger ut människorna.
   I titellåten kommer en av skivans textmässiga nyckelrader som beskriver hela skivans tema:
   Vem är det som är rädd på gator och torg,
   i gränder och parker när solen har gått ner.
   Och vem är det som säger att lugn och ro
   kan man bara få om poliserna blir fler?

13 VERSER LÅNGA ”Dialog i Mariagränd” har en storslagen text och jag tycker mig höra ett dragspel fast ingen omnämns spela det. I ett arrangemang som växer. Mer Dylan-influerat än någonsin.
   ”Kampen kräver många år” var vår återkommande allsångslåt på Varbergagatan 215 i Örebro när vi mellan kl 19 och 22 laddade för fest och utgång. Den fungerar även idag. Här tangerar Afzelius Wiehe men det är långt till refrängen. Och sticket är alldeles för gnälligt, det som senare blev outhärdligt i Afzelius karriär men pianosolot är fint.
   I ”Historien har visat” hör man Afzelius framtida kommersiella möjligheter att bli framgångsrik. Folksångare i valstakt med na-na-la-la-refräng.
   Låter som en blandning av Anders F Rönnblom och Bob Dylan i ”De tre musketörerna från Fagersjö”. Bara verser, ingen refräng. Han nästan läser versraderna på slutet.
   ”Fienden” är Thomas Wiehes text som Björn har bearbetat och satt musik till. En harmonisk och suggestiv slinga av piano och elgitarr. En enda vers.

/ Håkan

Covers: Bettye LaVette

BETTYE LAVETTE: Worthy (Red Cherry, 2015)

2018 GJORDE DEN DÅ 72-ÅRIGA Bettye LaVette ett coveralbum, ”Things have changed”, med enbart Bob Dylan-låtar på ett alldeles utmärkt och personligt sätt. Tre år tidigare hade hon utnyttjat samma recept med enbart covers men hämtade då låtar från en mängd olika håll. Den här gången var det den etablerade och rutinerade Joe Henry (bland annat Billy Bragg, Bonnie Raitt och Aaron Neville) som producent.
   Med sin kraftfulla stämma förvandlar Bettye alla låtar till guld och hon får hjälp av ett litet band, med bland annat Doyle Bramhall II på gitarr, förstärkta av ett tremannablås att göra låtmaterialet till något personligt långt förbi den lite anonyma covertraditionen.
   Hon lyckas till och med göra ganska simpla låtar från Beatles och Rolling Stones repertoar, ”Wait” respektive ”Complicated” är knappast de gruppernas starkaste bidrag till skivhistorien, till något i högsta grad eget. Och Bob Dylans ”Unbelievable” tillhör väl inte heller Nobelpristagarens största låtar men Bettye gör den till en svart rykande soulhistoria.
   Kort sagt är det rösten som gör hela skivan och det spelar ingen roll om låtarna är hämtade från det bluesiga engelska 60-talet (Savoy Brown), den amerikansks country- (Mickey Newbury) och folktraditionen (Randall Bramblett) och countryrockgenren (The Amazing Rhythm Aces). Eller tar tillfället i akt att göra lite mer moderna låtar skrivna av producenten Henry eller det spännande namnet Mary Gauthier. Allt hamnar i den gospelinspirerade soulmusikgenren som på skivan behandlas med varsam hand i ofta långsamma låtar. Sista tonerna på ”Stop” viskar hon.
   Bettye gör mig också nyfiken på det amerikanska folkmusikbandet Over The Rhine, som hämtat sitt namn från orten Over-The-Rhine i Ohio, när hon gör en nästan stillastående tolkning av den gruppens ”Undamned”. Gruppens sångerska heter Karin Bergquist (nej, jag vet inte om hon har svenska rötter...) och är gift med han som har skrivit låten.
   Ovannämnda ”Complicated” är en av de få snabbare låtarna på albumet men Beatles ”Wait” har hon och producenten dragit ned tempot på med bara en akustisk gitarr och en avlägsen slide som komp.
   Albumets enda originallåt, ”Step away”, låter väldigt specialskriven för Bettyes röst till det blåsförstärkta arrangemanget och titellåten, som avslutar skivan, passar röst och stämning alldeles perfekt.


1. "Unbelievable" (Bob Dylan) 3:15
1990. Från albumet "Under the red sky" med låtskrivaren.
2. "When I Was a Young Girl" (Chris Youlden) 3:40
1970. Från albumet "Raw Sienna" med Savoy Brown.
3. "Bless Us All" (Mickey Newbury) 2:49
1977. Från albumet "Rusty tracks" med låtskrivaren.
4. "Stop" (Joseph Lee Henry) 4:24
2001. Från albumet "Scar" med låtskrivaren (Joe Henry).
5. "Undamned" (Linford Detweiler) 3:32
2011. Från albumet "The long surrender" med Over The Rhine.
6. "Complicated" (Mick Jagger/Keith Richards) 3:43
1967. Från albumet "Between the buttons" med The Rolling Stones.
7. "Where a Life Goes" (Randall Bramblett) 5:04
2008. Från albumet "Now it's tomorrow" med låtskrivaren.
8. "Just Between You and Me and the Wall, You're a Fool" (James H. Brown Jr.) 6:39
1977. Från albumet "Toucan do it too" med The Amazing Rhythm Aces.
9. "Wait" (John Lennon/Paul McCartney) 3:40
1965. Från albumet "Rubber soul" med The Beatles.
10. "Step Away" (Brian Mitchell/Christine Santelli) 3:03
Original.
11. "Worthy" (Beth Nielsen Chapman/Mary Gauthier) 4:10
2014. Från albumet "Trouble & love" med Mary Gauthier.

/ Håkan

TisdagsAkademien (20)

TisdagsAkademien 2024, Jag, Olle Unenge och Janne Rindar. firar drygt ett år på Makeriet i Örebro.

UPPDATERAD PROFILBILD (SE OVAN) och ännu en uppdaterad rapport, den 20:e i ordningen, från TisdagsAkademiens veckomöten på Makeriet där vi sedan drygt ett år tillbaka suttit i restaurangens bibliotek under årets mörkaste månader. Från sen vår över sommaren till tidig höst har vi möten utomhus på Makeriets bakficka Skjulet på Stallbacken.
   Vi träffas varje vecka för att diskutera nya artister, nya ämnen och nya dokumentärer inom en rad olika områden. Rapporterna från våra möten skrivs sedan ned i korta minnesrader för att fungera som stöd för diskussionerna. Från och med det senaste årsskiftet finns det dessutom ett datum på varje möte. Samtliga rapporter, 20 stycken, återfinns under kategorin TisdagsAkademien på Håkans Pop.
   Dagens samlande rapport omfattar möten från slutet av januari 2024 till i tisdags 19 mars och innehåller diskussioner om dokumentärer som vi har sett på SvtPlay, Tv4Play+ och vid några tillfällen även på biograf . I dagens rapport om våra åtta senaste möten diskuterar vi dokumentärer om Imperiet, Ulf Lundell (1995), Stikkan Anderson, filmmusik, Stefan Nilsson, Kal P Dal, Kjell Höglund och Brian Jones.
   Vi avslutar varje möte med en liten diskussion om olika poddprogram med Bob Dylan som en av Akademi-ledamöterna valt. Se detaljer nedan.



30 januari 2024.
IMPERIET: Ett hjärta är alltid rött (2024, Bio Roxy, Örebro, 103 min)
Hela Håkans Pop-recension återfinns på länk ovan. Regissören Balsam Hellströms dokumentär om Imperiet utspelar sig under fem år på 80-talet. En uppseendeväckande kort tid som närmare 40 år senare hyllas med en biograffilm.
   Under de här 80-talsåren gick Thåström & Co från rebeller till kulturpersonligheter. En onekligen revolutionerande utveckling som naturligtvis ligger till grund för en övervägande händelserik dokumentärfilm med många unika detaljer och exklusivt och opublicerat arkivmaterial. Och allt ackompanjeras av dagsaktuella kommenterar från alla överlevande Imperiet-medlemmar. Basisten Christian Falk, som dog 2014, ”bidrar” med ljudinspelade uttalanden.
   På några år växte Imperiet till ett av 80-talets kommersiellt mest framgångsrika band som övergav klubbmiljön för de större arenorna. Filmen understryker bandets historiska värde i ett 80-tal som till stor del var ett ganska missförstått och utskällt musikaliskt decennium. Tio år av genomgående bombastisk och delvis syntbaserad musik om man ska generalisera hårt.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Eternal circle” med Arvida Svenske som gäst.



6 februari 2024.
ULF LUNDELL (1995, 60 min)
TisdagsAkademien tittar tillbaka i historien och fastnade på en Ulf Lundell-dokumentär från 1995. Vi tror oss vara säkra på att vi en gång i tiden har sett filmen tidigare men det behövs alltid en uppfriskning i minnet av ämnet Lundell.
   En dokumentär om Lundell som i 1995 firade 20-årsjubileum som artist. Journalisten Thomas Lundström, i vanliga fall reporter på Aktuellt, har följt Lundell under ett år. Filmarbetet inleddes under turnén 1994 och sista intervjun gjordes i augusti i 1995. Vi får möta en öppnare Lundell än kanske någonsin tidigare och för första gången ställer hans föräldrar upp i en öppenhjärtig intervju hemma vid köksbordet.
   Konsertbilderna är ju allra mest hämtade från sommarturnén 1995. Med Janne Bark, Micke Nord, Stephan Forkelid, Werner Modiggård, Matts Alsberg och Hasse Engström.
   Inledning: Soundcheck på Borgholm. Ett ensamt piano och turnébuss. Joakim Strömholm, barndomskamrat, berättar.
   Pappa Gerhard och mamma Ingrid: ”När Ulf fyllde 13 år fick vi allt mindre kontakt med honom”.
   Basisten, producenten och bandledaren Lasse Lindbom berättar.
   Ett bildcollage sammanfattar åren 1975-95.
   ”Går på promenaden” illustreras med filmbilder från Norrköping.
   Första tv-intervjun 1975 gjord av Bo Rehnberg.
   Joakim Strömholm, fotograf och gammal vän till Lundell, sitter i Vitabergsparken och minns tillbaka: ”Boken Jack skildrar allt i detalj, klockrent. Jag förstår än i dag inte hur han kom ihåg allt”.
   Ulf, fräsch, öppen och pigg, river sig i skägget under intervjun 1995.
   Turné 78: ”Nådens år”. 80: ”Oh la la jag vill ha dej”. 82: Utses till Årets manliga artist.
   Ulf: ”Inte nyttigtmed alkohol”.
   Thomas Lundström kommer en harmonisk Ulf nära i dokumentären.
   Låten ”Stockholm City” är konsertstart det året.
   Mamma/Pappa: ”Det var tidigt låtsasgitarrer. Fotoalbum visas upp med gamla bilder.
   Maj 95: ”Hon gör mig galen”.
   Slottsruinen live 1995. ”Rom i regnet”. ”Kär och galen”, ”På fri fot” och ”Skyll på stjärnorna”.
   Ulf: ”Jag tror inte på kärleken”. Sitter i ateljén/demostudio i Nacka. Tre bollar i luften: måla/musik/författare.
   Lindbom: ”Han var både rebell och nationalskald”.
   Han knackar på en gammal skrivmaskin.
   Mamma/Pappa: ”Jobbigt att läsa böckerna. Han är en ensamvarg. Rar och snäll som person!”
   Ulf om skilsmässana: ”Vidrigt men också fantastiskt”.
   ”Rött” från konserten. Fortfarande textpärmar framför sig på scen.
   Mer live: ”Öppna landskap”, ”Lycklig lycklig” och ”Isabella”.
   Handlar det om frihet eller flykt? En utlämnande intervju.
   Ulf: ”Jag har inte odlat några vänner”.
   En avslutande lugn och fin låt, ”Två blåa ögon”. Jämför med Jackson Brownes The load-out. ”Nu står alla stolar tomma. Alla männsikor har gått hem...”

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Up to me” med Arvida Svenske som gäst.



13 februari 2024.
STIKKAN: Mannen i mitten (2023, SvtPlay, 59 min)
Det har gått 50 år sedan ABBA vann Eurovision Song Contest med ”Waterloo”. Av alla som firade där på scenen i Brighton var den kanske störste rockstjärnan inte ens med i bandet, utan en herre i kostym och mustasch: Stikkan Anderson. Det har blivit dags att berätta om hur han som kallades den femte ABBA:n började med två tomma händer och byggde ett musikimperium i världsklass. En osannolik framgångssaga, förutom att historien om Stikkan inte fick något lyckligt slut.
   Dokumentären om Stig Anderson är producerad av Håkan Thörn.
   Brighton 1974. London 2023. Frågar folk utanför ABBA-musikalen i London om vem han i mitten på fotot med Abba är. ”Statsministern kanske” är ett svar. ”Ser ut som Benny Hill” är ett annat.
   Låten ”The man in the middle” följer.
   Tomas Ledin och dottern Marie Ledin pratar. Marie: ”Han var målmedveten”.
   Stikkan: ”Jag siktade mot månen – och dit nådde jag”.
   Doukentären frågar om Stikkan är gangster eller gudfader till det svenska popundret?
   I Hova står han staty. Folkskollärare och textförfattare som lämnade 767 verk efter sig.
   Lill-Babs ””Är du kär i mej Klas-Göran” 1959 var startskottet.
   Då bestämde sig frun: ”Nu startar vi företag”.
   Jan Gradvall pratar: ”Det började med att han översatte utländska låtar”.
   Marie: ”Han ville hitta det svenska i sina texter. Han hade ett högt arbetstempo”.
   Skivbolaget Polar bildades med Görel Hanser som sekreterare än idag.
   Stikkan tänkte internationellt. Brighton var språngbrädan. Namnet ABBA kom han på som ett skämt, på skoj.
   Blev ”Trendsetter of the year” i Billboard. Svt 1975 gjorde ett program om honom: ”Mr Trendsetter”.
   Tomas: ”Han hade en enorm energi”. Marie: ”Han hade nog Adhd”.
   Polar var vid det här tillfället största företaget i Sverige. Nu ska det investeras. Polarstudion.
   På Stikkans 50-årsdag (1981) sjöng ABBA en specialskriven låt till honom: ”Hovas vittne”
   1981 var det också skilsmässa med ABBA. Marie: ”Han fick konstiga rådgivare. Tog sig vattnet över huvudet”.
   Stikkan var mot löntagarfonder.
   För mycket alkohol plus en stroke sänkte Stickkan.
   Tomas: ”Spriten är ett jäkla skit”
   Dog i september 1997. 66 år gammal.

Janne valde avsnittet med Jeff Hanna i podden ”Is it rolling, Bob? Talking Dylan”.



20 februari 2024.
UTAN ORD: I filmmusikens värld (SvtPlay, 52 min, 2024)
De Oscarsbelönade kompositörerna Ludwig Göransson och Hildur Ingveldardóttir Guðnadóttir sätter sin prägel på filmerna redan på manusstadiet. Tillsammans med regissörerna Christopher Nolan, Ryan Coogler, Johan Renck med flera berättas om den kreativa processen bakom storfilmer som Oppenheimer, Joker och Black Panther. En dokumentär i regi av Petra Markgren Wangler.
   ”Om vi saknade ord skulle vi förstå ...då skullre vi kommunicera med musik.”
   Introt är som taget ur en film, drönarbilder. Snyggt. Fina bilder. Nästan som film.
   Los Angeles: Konst och kommers.
   Nolan: ”Hollywood är känsla och empat i i takt med foto”.
   Nolan pratar om ”Interstellar” Science fiction med musik av Hans Zimmer. Nolans film ”Tenet”, neurotiska instrument. ”Dunkirk” Zimmer
   Vi besöker Ludwig Göranssons studio i Glendale. Ludwig Göransson om Oppenheimer: ”Att sätta känslor på musiken”
   Joseph Trapanese och Theodore Shapiro, mentor till Ludwig, medverkar.
   Mycket snack från regissörer. Polyrytmik pratades det om.
   Historien om Ludwig: Linköping som liten grabb. Privata filmer. Pappa Tomas berättar.
   Ludwig: ”Musik fick mig att drömma bort”.
   2019 Oscarsgalan. Pris till Black panther-filmen.
   Filmerna handlar om eskapism = verklighetsflykt.
   Hildur Ingveldardóttir Guðnadóttir från Island bor i Berlin nu. Make: Sam Slater. Hennes brorsa pratar om samarbete. Växte upp på Island och det har påverkat. Hildurs pappa pratar.
   Piano och cello. Filmen Joker med Joaquin Phoenix.
   Filmmusik skrivs inte till färdiga filmbilder. Ett nära samarbete med regissören.
   Chernobyl/Tjernobyl Johan Renck, regi. Hildur skrev musiken. Satte musik på strålning. Ville höra ljudet på kraftverk.
   Både Hildur och Ludwig har fått kvitto på att de har lyckats.
   ”Ingenting kan nästla sig förbi hjärnan som musik”
   Slutet: NO WORDS.

BOB DYLAN-TEMA: I serien P3 Musikdokumentärer valde Olle avsnittet ”Bob Dylan – gåtan utan svar” (2024).




27 februari 2024.
BESKEDET (SvtPlay, 43 min, 2023)
Pianisten Stefan Nilsson avled i sitt hem den 25 maj 2023. Han har gjort sig mest känd som kompositör av musik till omtyckta filmer och tv-serier. I februari 2023 fick han efter en tids sjukdom ett chockartat besked - han hade drabbats av den obotliga sjukdomen ALS. Stefan Nilsson och hans fru Charlotte Hasselquist Nilsson tog då kontakt med Tom Alandh och det resulterade i ett samtal om livet, kärleken och Stefan Nilssons rika musikgärning.
   En musikdokumentär men också en ruskigt gripande berättelse om sjukdom, livet och döden.
   Tom Alandh når ännu en höjdpunkt på sin långa karriär som dokumentärfilmare på SVT.
   En oerhört stark stämning i introt. Lätt fågelkvitter och sorgsen musik med klanger av ”Gabriellas sång”.
   Stefan får frågan hur han skrev låten och förklarar att han tänkte på hjärtslag och svensk psalm och sedan Jublet på slutet.
   Hur skapar man musik? En fråga som är svår att svara på.
   Stefan och hans fru berättar hur det började hösten 2022 med sjukdom som till slut konstaterades vara ALS. Hade fått kvävningsattacker.
   Fru Charlotte berättar och förklarar. Husförsäljning och mycket stress. ”Man litar ju på läkare”.
   Julturné 2022 med Anders Ekborg.
   Sluddrande tal. Neurologisk utredning.
   Nyskrivet. ”Ännu en sång”. Py Bäckmans text till Stefans musik.
   Beskriver texten i musik med förhoppning i klangerna. Han har hela tiden noter på pianot. ”Jag är ju allt jag var” sjunger Charlotte.
   17 februari 2023 fick de beskedet efter undersökning och utredning. Det finns ALS i familjen. Stefan: ”Jag måste köra bil hem”, tänkte jag.
   Tog emot beskedet med lugn: ”Självbefarelsedrift”.
   16 mars, en månad s4enare spelas dokumentären in hemma hos paret.
   De diskuterar och pratar om döden och gravstenar. Pratar om allt.
   Stefan försöker sätta toner på ALS. A och S går bra men inget L. ”Fan”.
   Stökig musik men ”men det slutar ändå vackert”. Musik som tröstar.
   Stefan hade 8 syskon. Han var nummer 6. Pappa var periodare och mamma skötte allt.
   17 år gammal lämnade Stefan hemmet. Framnäs folkskola 3 år. Bildade Kornet. Fusion och jazz. Svängigt.
   Charlotte och Stefan spelar fyrhändigt piano. ”Lottas sång”.
   Vad är lycka? Är den slutliga obesvarade frågan.
   Stefan avled 25 maj 2023.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”When the deal goes down” med Peter Holst som gäst.


5 mars 2024.
Filmen om KAL P DAL (Bio Roxy, Örebro, 95 min)
En dokumentär av Dag Ösgård och Stefan Källstigen.
Med en gränslös energi i kroppen blev skåningen Kal P Dal (född Karl-Göran Ljunggren) känd över hela Sverige i slutet på 70-talet. På några år gav han ut mer eller mindre kända album som ”Till Mossan!” (1977), ”Gräd ente Fassan!” (1978) och ”Rock e' nock!” (1979) som alla innehöll ett överflöd av försvenskade utländska rocklåtar som framfördes med typisk skånsk accent, rock'n'roll på svenska.
   Det var inte på skiva hans energi kom fram som bäst utan det var på scen under konsert han kunde leva ut hela sitt fysiska register. Och det är just under de liveinspelade konsertögonblicken som filmen om hans alltför korta karriär lever upp till hans rykte.
   Kal P Dals karriär gick med en rasande raketfart, lika fort som hans smattrande högenergiska tolkningar av de många utländska låtarna som han med sina texter gjorde om till skånsk rockmusik.
   Dokumentären gav biopubliken en musikalisk resa och en nostalgisk tillbakablick på 70-   Filmen om Kal P Dal var till stora delar en härligt underhållande påminnelse från förr. En glädjande film med ett sorgligt slut när Karl-Göran Ljunggren som 35-åring avled i hjärnblödning 1985.

DYLAN: Janne: Att regissera Bob Dylan:



12 mars 2024
När tåget lämnar perrongen – i KJELL HÖGLUNDS spår (SvtPlay, 30 min, 2023)
Dokumentär om sångaren, låtskrivaren och författaren Kjell Höglund. Höglund är ett unikum i svenskt musikliv, men har knappt setts till sedan han kollapsade före en spelning 2008. Nu berättar istället andra hans historia.
   Filmen undersöker varför musikerna Ellinor Brolin och Ellen Sundberg, oberoende av varandra, väljer att föra det Höglundska arvet vidare. En film av Eva Aspling och Annika Kämpe.
   Både Ellinor och Ellen har givit ut album med Höglund-låtar: Ellen: ”Du sålde min biljett”, februari 2018. Ellinor: ”Det tredje årtusendet” januari 2022
   Ellinor om låtarna: ”Inte bara allvarligt, lite i vardagen”.
   Ellen om låtarna: ”Ständigt aktuell”.
   Kjell skivdebuterade 1971. En av Sveriges mest egensinniga artister. 2008 kollapsade han och avslutade sin karriär.
   Besök i Atlantis inspelningsstudio. Där Ellinor spelar in med Johan Johansson som producent.
   En avdelbning på Storsjöyran som hette ”Kjellsorterat” blev startskottet på Ellen Sundbergs projekt. En lycklig Kjell satt på scen på en stol i avslutningen.
   Ellen: ”Tidlösa låtar”.
   Ellinor: ”Relevant för mig”.
   1999 Kjell Höglund live på Kluksfestivalen.
   Man lyssnar mer på texterna när det är en tjej som sjunger Kjell Höglunds ord.
   Men här finns också bra melodier som jag inte har tänkt på tidigare.
   Båda tjejerna i dokumentären har mellanrum mellan framtänderna...
   Härlig pärm med Kjells låttexter.
   Ellinor: ”Det är som att kliva in i nåns dagbok”.
   Kjell: ”Förfärligt roligt” när unga artister vill göra mina låtar.
   ”Jag en enkel filosof som funderar på livets existens.
   Ellen: Jämför med Dylan.
   Jan Gradval l jämför med ”Desolation row”.
   Tillsammans med sin kvinna går Kjell med rollator genom centrala Västerås.
   Fick Cornelis-stipendium. Glad!
   Ellen: ”Jag byter kläder på låtarna”.
   Avslutningen är titellåten som en duett med Ellen och Ellinor live.

Dylan podd på YouTube (Olle): BOB DYLAN PODDEN #1 • OLA HOLMGREN & PETER HOLST



19 mars 2024.
THE STONES och BRIAN JONES (Tv4Play+, 2023, 134 min)
Brittisk dokumentär om Brian Jones som bildade The Rolling Stones 1962 och var bandets ledare under dess första period. Men efterhand tog Mick Jagger och Keith Richards över som låtskrivare och Jones eskalerande missbruk ledde till att han fick lämna bandet 1969. Han drunknade i sin pool en månad senare, 27 år gammal. För regin står Nick Broomfield (Biggie & Tupac, Kurt and Courtney).
   Dokumentär med massor av spridda uttalanden som här har samlats till en hel historia. Inga djupare analyser men vi får hela historien.
   Brian Jones hade en svår relation med sina småborgerliga föräldrar. Gjorde uppror mot sina föräldrar, blev utkastad hemifrån 1960, 17 år gammal.
   19 år gammal bildade Brian Rolling Stones 1962.
   Frågor under en gammal intervju på tv: ”Vad är poängen med långt hår?”
   Linda Lawrence, flickvän, berättar.
   Brian lockade till sig tjejer, han var lika populär som Mick.
   Brian annonserade efter musiker till ett band. Första konserten var på Marquee, gage: 20 pund!
   Tidiga livebilder med Stones, då ett svängigt r&b-band.
   Bluesmusik var allt för Brian. Mick & Keith flyttade in hos Brian.
   Brian skämdes för att han var så kort, en snäll kille.
   Lewis Jones, pappan, ville att han skulle läsa vidare i skolan och var väldigt negativ till Brians musikintresse.
   Brian spelade klarinett i skolan. Var också besatt av jazzmusik.
   Relegerad från skolan. Det var bara blues som gällde. Bandet tog sitt namn från en Muddy Waters-låt och de gillade också Howlin Wolf. Brian spelade slidegitarr och munspel.
   ”Little red rooster” en tidig favorit. Det var Brians val enligt Bill Wyman.
   Mick och Brian hade androgyna egenskaper.
   Hystreri på konserter och flygplatser och utanför hotell.
   Det blev tidigt spänt mellan Mick och Brian. Brian var inte ledare av bandet längre. Skrev inga låtar och managern Andrew Oldham ville att bandet skulle spela pop och Brian ville blues.
Inga flickvänner i bandet var Oldhams krav.
   Brian och Jimi Hendrix träffades och spelade in. Vi får höra en lite poppigare låt.
   Mick: ”Vi släppte aldrig fram honom”.
   Brian spelade saxofon på ”You know my name (look up the number)” med Beatles.
   Amfetamin kom in i hans liv. Ofta sjuk. Opålitlig.
   Marianne Faithfull och Anita Pallenberg uttalar sig. Eric Burdon också.
   Sviktande disciplin. Brian blev tyst, dyster och inåtvänd.
   På ”Rock'n roll circus” klädde han ut sig till trollkarl. Var i dåligt tillstånd.
   27 år gammal somnade han i poolen, dog 3 juli 1969. Dagen efter spelade Stones i Hyde Park.

Dylan podd på YouTube (Jag): BOB DYLAN PODDEN #2 • OLA HOLMGREN & PETER HOLST

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanELLEN SUNDBERG (Doug Seegers) 2014.

/ Håkan

Best of 1973/74: #11. "Gene Clark, Chris Hillman, David Crosby, Roger McGuinn, Michael Clarke"

BYRDS: Gene Clark, Chris Hillman, David Crosby, Roger McGuinn, Michael Clarke (Asylum, 1973)

BYRDS TILLHÖRDE 60-TALETS STÖRSTA POPGRUPPER och existerade i nio år, i många olika formationer, mellan oktober 1964 och februari 1973. Under flera år var det påtagligt starka singlar som gav gruppen dess goda rykte men med tiden blev album viktigare. Mot slutet av 60-talet tappade jag lite kontakt med en grupp som ständigt bytte ansikten med bara Roger McGuinn som gemensam sammanhållande länk. När den sista konstellationen splittrades hade ett tiotal olika upplagor Byrds passerat förbi. Slutpunkten i gruppens officiella historia blev något komplicerat med den tillfälliga återföreningen av originalgruppen och den här skivan som orsak.
   I oktober 1972 återförenades alltså den allra första Byrds-upplagan i en Kalifornien-studio under en månad för att spela in albumet som ibland får den simpla titeln "Byrds" och ibland, som i mitt val (jag är på den punkten "bokstavstrogen" och låter skivetiketten bestämma), får namnet där fem medlemmar räknas upp. Se bilden till vänster på skivetiketten och ni förstår vad jag menar.
   Efter många inre stridigheter fram och tillbaka under många år var det alltså tämligen sensationellt att de fem första medlemmarna i Byrds efter exakt fem år kunde samlas i samma rum i en inspelningsstudio. Det var den klassiska upplagan av bandet som på 60-talet gjorde historiska singlar som "Mr tambourine man", "All I really want to do" och "Eight miles high".
   I oktober 1972 hade det ursprungliga bandet, med McGuinn i spetsen, utvecklats till ett albumband med få eller inga singelhits. McGuinn, på uppmaning av David Crosby, splittrade den senaste Byrds-konstellationen och hoppade på idén med comeback och en skivinspelning som bekostades av skivbolagets chef David Geffen. Och visst är återföreningen sensationellt bra men musikkritikerna var svårflörtade vilket skrotade planerna på en uppföljande turné och gruppen Byrds var därmed ett minne blott. Förutom några tillfälliga återföreningar har det förblivit så sedan dess.
   Att få ihop ekvationen med alla fem originalmedlemmarna samlade var naturligtvis det stora jobbet. McGuinn övertalades alltså av David Crosby vars supergrupp Crosby, Stills, Nash & Young hade gått skilda vägar våren 1971. I en paus i Crosbys duosamarbete med Graham Nash dök Byrds-idén upp. Chris Hillman var vid inspelningsögonblicket fullvärdig medlem av Stephen Stills Manassas vars debutalbum hade släppts under våren 1972 och turnerade tidig höst i Europa. Jag hade nöjet att uppleva det bandets fantastiska konsert i Stockholm den hösten men när bandet nådde USA hoppade Hillman tillfälligt av för att han ville prioritera Byrds-återföreningen.
   Innan Stills-samarbetet hade Hillman spelat i Flying Burrito Brothers i tre år där Byrds-trummisen Michael Clarke också spelade i flera år. Dessförinnan hade han en kort tid varit medlem i Gene Clarks grupp Dillard & Clark. Clark hade också vid olika tillfällen satsat på en solokarriär.
   De tidiga Byrds-medlemmarna befann sig alltså inte så långt från varandra och av en händelse hamnade alla i studion samtidigt på en Gene Clark-inspelning, två låtar på albumet "Roadmaster" (1972). Och där uppstod idén på återföreningen som till slut resulterade i Asylum-albumet.

MATERIALET TILL DET HÄR ÅTERFÖRENINGSALBUMET var inget kreativt samarbete mellan medlemmarna. De fyra medlemmarna, Michael Clarke skrev ingenting, bidrog var och en för sig till skivan och varje sångare sjöng sin egen låt. Plus att Gene Clark sjunger de båda Neil Young-coverlåtarna "Cowgirl in the sand" och exklusiva "(See the sky) about to rain" och Crosby sjunger hans en gång flickvän Joni Mitchells "For free".
   Som initiativtagare till det här projektet fick Crosby producera skivan men musikaliskt tycker jag Gene Clark har den ledande rollen. Han har skrivit och sjunger två av skivans bästa låtar, "Changing heart" och "Full circle" (vars original finns på hans "Roadmaster"-album under titeln "Full circle song"). Och han ger Neil Young-låtarna en alldeles fantastisk behandling tillsammans med de övriga Byrds-rösterna.
   "Cowgirl in the sand" fanns ursprungligen på Youngs andra album "Everybody knows this is nowhere" inspelat tillsammans med Crazy Horse. En lång (10:03) gitarrintensiv version i ett oförglömligt arrangemang med många intressanta solon, rockhistoriens kortaste tio minuter... Här framförs den i en enklare och kortare version. Den andra Young-låten, "(See the sky) about to rain", fanns i original med vid inspelningarna av "Harvest"-skivan 1971 men gavs inte ut med Young förrän ett år efter den här Byrds-skivan, då utan parentes i stavningen.
   1972-73 fanns det countryrock på mångas läppar och jag känner den där nostalgiska smaken av klassisk countryrock i munnen och öronen när jag lyssnar på flera låtar här. Som sagt har den röstfixerade Crosby på många låtar fått ihop gruppens stämmor på ett nästan magiskt sätt och jag överdriver inte när jag på den punkten vill jämföra resultatet med CSNY.
   Bland Crosbys låtar överraskar "Long live the king" i sin kraftfulla prägel medan han på sitt andra bidrag lite snopet upprepar sin "Laughing", från soloalbumet "If I could only remember my name" (1971). Där han, precis som på tolkningen av Joni Mitchells "For free", har den där typiskt atmosfäriska, drömmande och lätt flummiga stilen.

/ Håkan

Tjuvstart på årets St Patrick´s-helg

Ollie Tullamore med sina fyra vänner: Olle Unenge omgiven av från vänster Christy O'Leary, Olof Ericsson, Kajsa Zetterlund och Freddy Fredrikson.


Kajsa Zetterlund bland fioler och mikrofoner.


Olle tillsammans med sea shanties-kören The Shipwreck Haulers under ledning av Robin Berg.

Alla bilder: Carina ÖsterlingOlles dotter Frida Unenge sjöng ”Down by the Sally Gardens”, den tonsatta Yeats-dikten.


OLLIE TULLAMORE with FRIENDS
THE SHIPWRECK HAULERS
IRISH DANCE PROJECT
Clarion Hotel, Örebro 15 mars 2024
Konsertlängd: 20:32-21:26 och 21:42-22:33 (54+51 min=105 min)
Min plats: 1 m(!) från scenen.

IDAG, 17 MARS, ÄR DET IRLÄNDSK NATIONALDAG. Redan i fredags inleddes firandet på krogar i Örebro där det av tradition bjöds på levande irländsk musik. På Clarion Hotel var det Olle Unenge med sina vänner och gästartister som stod för den musikaliska menyn med en omväxlande och brett underhållande föreställning inför en mycket välfylld hotellfoajé.
   Olle och hans gäng upprepade förra årets koncept genom att bjuda in kören The Shipwreck Haulers, åtta kvinnor under Robin Bergs ledning, som fick sjunga några engelska sjömansvisor på sitt härligt mustiga sätt. Allsångsmässigt och glatt spred deras sånger, både kända (”Drunken sailor”) och mindre kända (den engelska folksången ”William Taylor”), gott humör i hela lokalen.
    De energiskt dansande flickorna i Irish Dance Project, Tove Rud och Maria Stein, var populärt tillbaka på Clarions scen där de med frenesi och passion i flera uptempolåtar bjöd publiken på ett idogt klapprande i scengolvet till komp från Olles band.
   Kvällen bjöd också på en överraskning när Olles besökande dotter Frida gick upp på scen och sjöng underbart vackert ”Down by the Sally Gardens”, den tonsatta Yeats-dikten.
   I övrigt var det Olle och bandet som huvudsakligen stod för den musikaliska ryggraden med både jigs, reels och annat. Vid sidan av Olles traditionella låtar var det sångerna som Christy O'Leary sjöng som förgyllde kvällen förutom hans färdigheter på både diverse flöjter, munspel och säckpipa där den irländska varianten (uillean pipes) fick full frihet vid ett tillfälle i första set. Strax innan de vackra ”Grace” och ”Black and tans”.
   Kajsa Zetterlunds och Olof Ericssons fioler fulländade det irländska soundet tillsammans med Freddy Fredriksons bouzouki.
   En kväll som avslutades sedvanligt vackert och effektivt med ”The fields of Athenary”.
   Och i kväll fortsätter Olles St Patrick's-firande på Bishop's Arms med en session tillsammans med Kajsa Zetterlund, Mats Lindström och Johannes Broborn.



/ Håkan

Covers: Max Lorentz

MAX LORENTZ: Shiningstar (Metronome/S-Rock. 2018)

REDAN SKIVOMSLAGET VITTNAR OM en koppling till David Bowie. Musikern, producenten, sångaren och David Bowie-fantasten Max Lorentz har både grafiskt och bildmässigt kopierat design och utformning från Bowie-albumet ”Hunky dory”. Den släpptes i original 1971 och då var Bowie en ganska färsk artist som bara två år innan hade fått sitt stora kommersiella genombrott med singeln ”Space oddity”.
   Val av omslagsdesign har tidsmässigt ingenting med innehållet på Max Lorentz dubbelalbum att göra. Urvalet med enbart David Bowie-låtar är genomgående hämtat från senare år, från 1983 till 2014. Och Max har mycket smakfullt lämnat Bowies mest kända låtar utanför det här albumet.
   Jag var aldrig någon stor Bowie-vän och hans senare skivproduktion fanns inte riktigt med i min värld så det är med stor förvåning jag hör många fantastiska låtar på Max skiva. Eller annars har han med beundran lyckats med ambitionen att göra en personlig tolkning av Bowies låtmaterial. Max har lagt ner mycket jobb på produktion, arrangemang och att spela alla keyboardinstrument och även gitarrer. Och övriga musiker har varit en liten skara med stråkar, percussion, munspel, blås, körer och några andra instrument.
   Mest av allt imponerar Max sånginsatser för han sjunger med både styrka och inlevelse rakt igenom hela albumet. Han har ju ett eget album, ”Lovely” (1994) bakom sig men jag uppfattade aldrig honom då att vara en sångare längst fram vid mikrofonen men här gör han en storartad insats.
   Däremot har jag ett litet minne från tidernas begynnelse när Max som medlem i Johan Wahlström Band sjöng några låtar när jag ramlade in på Engelen sommaren 1987. Senare har Max gjort många minnesrika inhopp med bland annat Mats Ronander och Sean Tyla i Tyla Gang. Och har även agerat producent på många svenska album.
   ”Shiningstar” är verkligen inget lågbudgetprojekt för det är genomarbetade arrangemang rakt igenom hela skivan men jag kan inte jämföra Max versioner med originalen men det låter så bra när han spelar alla möjliga keyboards och gitarrer och låter några få musiker, bland annat Bebe Risenfors och nyligen avlidne dragspelaren Magnus Lind, hjälpa till att fullända produktionen.


A1. Shining Star (David Bowie) 4:49
1987. Från albumet ”Never let me down” med låtskrivaren.
A2. Shopping For Girls (David Bowie/Reese Gabrels) 3:34
1991. Från albumet ”Tin Machine II” med Tin Machine.
A3. Buddha Of Suburbia (David Bowie) 4:15
1993. Live-framträdande med låtskrivaren.
A4. Absolute Beginners (David Bowie) 5:37
1986. Från albumet ”Absolute Beginners - The Original Motion Picture Soundtrack” med låtskrivaren.
B1. Loving The Alien (David Bowie) 5:13
1984. Från albumet ”Tonight” med låtskrivaren.
B2. Thursday's Child (David Bowie/Reeves Gabrels) 5:32
1999. Singel med David Bowie.
B3. I'm Deranged (David Bowie/Brian Eno) 5:16
1995. Från albumet ”1. Outside” med David Bowie.
B4. Reality (David Bowie) 5:08
2003. Från albumet med samma titel med låtskrivaren.
C1. Valentine's Day (David Bowie) 4:56
2013. Från albumet ”The next day” med låtskrivaren.
C2. Tis A Pity She's A Whore (David Bowie) 4:08
2014. Från singeln (”Sue (Or in a Season of Crime")) med låtskrivaren.
C3. Amazing (David Bowie/Reeves Gabrels) 4:24
1989. Från albumet ”Tin Machine” med Tin Machine.
C4. Seven Years In Tibet (David Bowie/Reeves Gabrels) 4:06
1997. Från albumet ”Earthling” med David Bowie.
D1. Without You (David Bowie) 3:24
1983. Från albumet ”Let's dance” med låtskrivaren.
D2. Heathen (The Race) (David Bowie) 4:54
2002. Från albumet ”Heathen” med låtskrivaren.
D3. Lucy Can't Dance (David Bowie) 7:09
1993. Från albumet ”Black tie white noise” med låtskrivaren.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanOLA MAGNELL 1985.

/ Håkan

Best of 1973/74: #12. "Goat´s head soup"

THE ROLLING STONES: Goats head soup" (Rolling Stones, 1973)

EFTER ALBUMEN ”STICKY FINGERS” (1971) och ”Exile on Main St” (1972) svalnade mitt Stones-intresse betänkligt. Efter två ganska perfekt rockiga album var det nog den något smöriga ”Angie”, som gavs ut på singel elva dagar innan albumet ”Goats head soup” som släpptes 31 augusti, som med sina smetiga stråkar smulade sönder myten om Rolling Stones som det perfekta rockbandet. I alla fall i mitt huvud och i mitt hjärta. Ändå åkte jag till Göteborg för att uppleva bandet live 6 oktober på turnén som följde upp ”Goats head soup”.
   På endast 90 minuter, det var korta och billiga (40:-!) konserter på den tiden, presenterade Mick Jagger & Co bara tre låtar, ”Star star”, ”Doo doo doo doo doo (heartbreaker) och naturligtvis ”Angie” i ett sjok i mitten på konserten, från sitt nyss utgivna album. En negativ överraskning i sig och hela upplevelsen var långtifrån i nivå med mina förväntningar. Och det skulle dröja ytterligare några år innan jag kom att uppfatta ”Goats head soup” som helhet ett bra album utan att tillhöra Stones klassiker men tillräckligt godkänt för att vara med på ”Best of 73/74”-listan.
   ”Goats head soup” kom att bli det sista albumet i den klassiska fem år långa perioden med genomgående starka Stones-album som varje gång producerades av amerikanen Jimmy Miller. Samarbetet Stones/Miller inleddes 1968 med ”Beggars banquet” och följdes alltså av fyra mer eller mindre mästerliga album. Efter den epoken, när Mick Jagger och Keith Richards (eller pseudonymen The Glimmer Twins) tog över producerandet, kom några i mina öron mer mänskliga och ordinära album innan bandet nådde all time high 1978 med ”Some girls”.
   Det 41:24 långa albumet ”Goats head soup” inleds med en låt, ”Dancing with Mr D”, som visar upp Stones både rötter och framtid. Bandets bluesiga historia kommer upp till ytan med ett Keith-riff som upprepas genom hela låten och Mick Taylor fyller på en framträdande slidegitarr. Samtidigt är låten lite dansant och är en typ av förupplaga till senare rytmiska låtar som ”Hot stuff” och ”Miss you”. Basisten Bill Wyman saknas på inspelningen av den låten och saknas på ytterligare sex av albumets låtar. Ganska uppseendeväckande faktiskt. På de låtarna är det Richards och Taylor som spelar basgitarr.
   Taylor tar för sig ordentligt på ”100 years ago” som ensam gitarrist och skickar iväg ett flyhänt Eric Clapton-inspirerat solo i det jam-liknande slutet. En rytmisk, dock inte dansant, låt som förmodligen är influerad av inspelningsplatsen i Kingston, Jamaica.
   Extramusikern Nicky Hopkins spelar vackert piano på balladen ”Coming down again” som inte alls låter lika inställsam som exempelvis ”Angie”. En nästan sex minuter lång låt med blås på slutet.
   Förutom ”Angie” innehåller ”Goats head soup” ytterligare en stark ballad, den långa ”Winter”, men det är inte överraskande rocklåtarna med de snabba rufsiga typiska Stones-riffen som är albumets hörnpelare. Vid sidan av finallåten ”Star star” (som inte fick heta ”Starfucker”) med sitt Chuck Berry-intro är det ”Doo doo doo doo doo (heartbreaker)” och ”Silver train” som psykologiskt ligger snyggt utplacerade på albumet.
   Och som på väldigt många album innehåller ”Goats head soup” även några mellanlåtar, utan att vara några uppenbara svackor, och heter här ”Hide your love” och ”Can you hear the music”.

/ Håkan

Covers: Rickie Lee Jones

RICKIE LEE JONES: Pieces of treasure (Modern/BMG, 2023)

MINA MÖTEN MED NÅGRA TIDIGARE coverskivor med Rickie Lee Jones, ”Pop pop” (1991) och ”It's like this” (2000) har inte alltid varit så positiva. Till hennes försvar kan jag säga att det nog är mer fel på mig än på henne. Jag är nämligen ganska allergisk på jazzinspirerad musik och Rickies coverskivor har i samtliga fall haft ett mer eller mindre hundraprocentigt innehåll av gamla jazzlåtar. Därför har ”Pieces of treasure” på förhand inte så lovande förutsättningar när jag ska börja lyssna på Rickie Lees senaste album som släpptes för mindre än ett år sedan. Som också var en återförening med producenten Russ Titelman.
   Samtliga tio låtar påstås vara hämtade från Great American Songbook, så kallade jazzstandardlåtar, och jag vet ingen artist som skulle få mig att ta låtarna till mitt hjärta. Varken Ringo Starr, James Taylor, Harry Nilsson, Bob Dylan och Linda Ronstadt (på tre album) har lyckats med det konceptet och jag minns nästan med fasa när Rod Stewart, mellan 2002 och 2010, gav ut tre otroligt tråkiga album med enbart gamla evergreens.
   Den minst gamla låten på Rickie Lee Jones album, "All the Way", är 67 år gammal och samsas på en skiva med ännu äldre musikal- och filmlåtar som jag i de flesta fall inte har något som helst förhållande till eller känner igen tidigare. Kurt Weills"September Song" känner jag givetvis till via versioner som Lou Reed, Bryan Ferry och (faktiskt!) Jeff Lynne har spelat in.
   "On the Sunny Side of the Street" och "It's All in the Game" har också genom åren snuddat mina öron. Dock utan att skapa några större känslor.
   Oddsen var alltså låga för att jag plötsligt skulle rejält uppskatta ett Rickie Lee Jones-coveralbum. Från vibrafonintrot på ”Just in time” till den ultralångsamma versionen av ”It's all in the game” är albumet fyllt av genuina jazzarrangemang. Det är egentligen bara vid ett enda tillfälle, på Nat King Coles ”Nature boy”, som arrangemangen lämnar den traditionella linjen och får en österländsk touch med det päronformade stränginstrument oud, spelad av Ara Dinkjian, i centrum.
   I övrigt är det genomgående coola och softa arrangemang som ramar in Rickie Lees ofta påträngande stämma. Visserligen långsamt och avslappnande men också lite slött och lojt med släpigt vispande trummor, en fyllig ståbas och ett akustiskt piano i huvudrollen. "On the Sunny Side of the Street" bryter av den många gånger monotona tolkningen när Jon Heringtons akustiska gitarr bär fram melodi och arrangemang.
   Fördelen med ”Pieces of treasure” är att lyssnandet aldrig blir långrandigt ty speltiden är relativt kort (34:09) för de tio låtarna.


1. "Just in Time" (Jule Styne/Betty Comden/Adolph Green) 3:11
1956. Från musikalen "Bells Are Ringing in" mef Judy Holliday och Sydney Chaplin.
2. "There Will Never Be Another You" (Harry Warren/Mack Gordon) 3:20
1942. Från musikal "Iceland" med Sonja Henie och John Payne.
3. "Nature Boy" (Eden Ahbez) 3:26
1948. Singel med Nat King Cole.
4. "One for My Baby (and One More for the Road)" (Harold Arlen/Johnny Mercer) 4:16
1943. Från filmmusikalen "The Sky's the Limit" med Fred Astaire.
5. "They Can't Take That Away from Me" (George Gershwin/Ira Gershwin) 2:50
1937. Från filmen "Shall We Dance" med Fred Astaire.
6. "All the Way" (Jimmy Van Heusen/Sammy Cahn) 2:31
1957. Från filmen "The Joker Is Wild" med Frank Sinatra.
7. "Here's That Rainy Day" (Jimmy Van Heusen/Johnny Burke) 4:08
1953. Från Broadwaymusikalen "Carnival in Flanders" med Dolores Gray.
8. "September Song" (Kurt Weill/Maxwell Anderson) 4:44
1938. Från Broadway-musikalen "Knickerbocker Holiday" med Walter Huston.
9. "On the Sunny Side of the Street" (Jimmy McHugh/Dorothy Fields) 2:53
1930. Singel med Ted Lewis and His Band.
10. "It's All in the Game" (Charles G. Dawes/Carl Sigman) 2:46
1951. Singel med Tommy Edwards.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanBOB DYLAN 1984.

/ Håkan

Februari 2024 på Håkans Pop

Foto: Jan-Ola SjöbergIsrael Nash bjöd på en helgjuten rockkonsert i februari.

SAMMANFATTNINGEN AV VINTERMÅNADEN februari på Håkans Pop blev lite försenad, uppståndelsen kring Jesper Lindells nya album ”Behind the sun”, som släpptes i fredags till enbart positiva recensioner, tog några dagar i helgen att smälta. Albumet tillhör ju marsreleaserna så nu tänker jag koncentrera mig på februarihändelserna på Håkans Pop. Med som vanligt kategorierna Cover-skivor, Best of 1973/74, några konsertrecensioner och en biorecension med musikanknytning.
   Kategorin där jag skriver om Cover-skivor, album med uteslutande covers, har med åren urholkats på ren kvalité men jag vill ändå rekommendera skivorna med My Darling Clementine och Yo La Tango, som jag skrev om i februari, medan vi kan lägga albumen med Barry Gibb och Andrew Strong bakom oss.
   Min rangordnade lista på album som släpptres under 1973 och 1974 nådde under februari platserna 14-17 med artisterna/grupperna Dan Fogelberg, Ozark Mountain Daredevils, Roxy Music och Baltik.
   Två konserter på tre dagar blev min levande upplevelse under februari, Israel Nash i Örebro och Richard Lindgren i Malmö.
   I övrigt publicerade jag varje onsdag på Håkans Pop ett minnesvärt fotografi ur min saknade vän Anders Erkmans (1958-2020) arkiv.

UNDER FEBRUARI LYSSNADE JAG PÅ MÅNGA nya album men upptäckte också några som jag hade missat under januari. Några bra album gjordes av Taylor McCall, Madi Diaz, Shed Seven och Daniel Crabtree men de nådde ändå inte nivån där jag ville recensera dessa närmare.
   Att RYAN ADAMS under januari släppte hela fem(!) album gick mig förbi förra månaden. I det groteska utbudet, 77 låtar av vilka 12 var live, valde jag lyssningsmässigt att koncentrera mig på ”Sword & stone” och utan några stora förväntningar blev jag förvånad. Nånstan mellan pop och rock lyckas Ryan både skriva och framföra många kvalitetssäkra låtar som dock dessvärre kommer att drunkna i det allmänna musikutbudet men också i jämförelse med hans egen stora produktion.
   Kalla det sjukt men jag har alltid varit intresserad av professionella amerikanska musiker. Ibland har de bildat egna grupper, The Section, Attitudes och Ronin hette några på 70-talet, som dock musikaliskt gjorde ointressanta skivor. Sedan några år existerar ännu ett liknande band, THE IMMEDIATE FAMILY, som nu har gjort ett hyfsat försök till bra album, ”Skin in the game”.
   Gitarristerna Danny Kortchmar och Waddy Wachtel som också sjunger och leder låtskrivandet som har resulterat i flera underhållande rocklåtar som är proffsigt framförda, som ibland (”Fragile heart”) kombinerar det personliga med en finkänslighet som imponerar.
   Det nya engelska pophoppet THE LAST DINNER PARTYS debutalbum ”Prelude to ecstasy” höll på att passera mina öron utan att jag hade lyssnat. En kvintett unga tjejer som på bild får mig att tänka på Spice Girls lockar inte mitt intresse per automatik. Men när jag lyssnar närmare upptäcker jag många 70-talsinfluenser och i bästa fall vill jag jämföra med den tidens Roxy Music. Bandets musik är kanske inte så originellt men låtskrivandet, som samtliga bandets medlemmar bidrar till, är onekligen så starkt att jag tror att The Last Dinner Party kommer överleva flera år i den brittiska pophistorien.
   BAHAMAS är kanadensaren Afie Jurvanens alter ego. Han har sedan 2009 släppt sju album utanför min vetskap när nya albumet ”Repackaged love songs” dyker upp som en mindre sensation. Albumet innehåller nio låtar med främst en bredd och variation som största positiva sida. Afie har en känslig personlig röst som påminner om Ron Sexsmith, och det finns gemensamma koppplingar, men det är låtskrivandet som imponerar mest. Intressant pop.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Albumet precis ovanför, med Bahamas, har verkligen kvalitén att tävla om Månadens Bästa men till slut blev det TOMAS ANDERSSON WIJS ”Sorgsna sånger gör mig glad” som drog det längsta strået. Som artist har Tomas i min värld länge befunnit sig mellan det djupt personliga och den lite strama och kyliga singer/songwriter-genren. Duktig som låtskrivare men inte riktigt bekväm i rollen som artist längst fram.
   Det är många producenter som genom åren försökt balansera det personliga med det musikaliska på Tomas Andersson Wijs album, Andreas Dalbäck, Peter LeMarc, Andreas Mattsson, Tobias Fröberg och Axel Jonsson-Stridbeck (Pluras son) är bara några, och jag hade inte många förhoppningar på Tomas senaste samarbete med Emanuel Lundgren. Han är naturligtvis ingen känd producent i sammanhanget men hans musikaliska bakgrund är i mina öron lite tveksam. Emanuel var nämligen han som höll ihop det stora kollektivet I'm From Barcelona som dansade en sommar för 18 år sedan.
   Jag lyssnar alltid med öppna öron och trots tvivlet upptäcker jag ett Tomass album som i all sin lågmälda pianobaserade stil blir så personligt och stundtals självbiografiskt. Albumet är kanske inte kommersiellt i allmänna drag men melodierna ger texterna ett djup och samtidigt är hans texterna en perfekt brygga till melodierna. De överlag lågmälda arrangemangen ger utrymme åt texterna att växa och blir till viktiga berättelser i Tomas historia. Albumet är personligt på ett helt annat sätt än tidigare.

/ Håkan

Best of 1973/74: #13. "On the border"

EAGLES: On the border (Asylum, 1974)

EFTER DEN FANTASTISKA SKIVDEBUTEN ”Eagles” (1972) och den ännu bättre uppföljaren ”Desperado” (1973) började det knaka i fogarna mellan Eagles och den engelske producenten Glyn Johns. Samarbetet på bandets två första album, båda inspelade i London i Olympic Studios, hade fungerat perfekt och det musikaliska resultatet i den underbara countryrockgenren var ju mer än fantastiskt. Men nu ville bandet utvecklas mot lite tyngre musik, kvartetten utökade med en gitarrist, medan Johns ville gräva där de stod på ungefär samma sätt som tidigare.
   Bandets båda första album hade inte saknat starka låtar, ”Take it easy”, ”Witchy woman”, ”Peaceful easy feeling” och ”Tequila sunrise”, men nu ville man röra sig mot än mer tydliga hitpotentiella marker. Kanske ville bandet nå en mer idoldyrkande publik, i skivomslaget till ”On the border” återfinns en snygg affisch på de fyra Eagles-medlemmarna, från vänster Bernie Leadon, Don Henley, Randy Meisner och Glenn Frey..
   Projektet med bandets viktiga tredje album inleddes dock på samma sätt som tidigare i samma London-studio men avbröts efter sex veckor. Bara två låtar överlevde den långa inspelningsperioden, och finns med på ”On the border”, innan bandet serverades en ny producent i den rutinerade amerikanen med det svårstavade namnet Bill Szymczyk. Och inspelningsplatsen flyttade från lilla Barnes i västra London till Record Plant-studion i Los Angeles.
   Bandet delade manager (Irving Azoff) med den nyblivne soloartisten Joe Walsh, som för övrigt några år senare skulle bli en framträdande Eagles-medlem, som sedan James Gang-tiden producerades av just Szymczyk som nu och flera år framöver skulle styra upp det lite hårdare och mer hitinriktade Eagles-soundet.
   Szymczyk hade gjort sig ett namn i lite tuffare kretsar när han hade producerat J Geils Band, B B King och Rick Derringer och några av mina favoritalbum med förre Mamas & Papas-medlemmen Denny Doherty (”Watcha gonna do”, stavat exakt så...) och Wishbone Ashs ”There's the rub”).
   Kvar från de första inspelningarna finns alltså endast två låtar, ”Best of my love” och ”You never cry like a lover”, som finns med på ”On the border”-albumet och man kan höra, inte mig emot, det lite snällare och vänligare soundet där akustiska gitarrer, piano, steelguitar och perfekta körer spelade en huvudroll. Ändå tycker jag nog att de här ingredienserna ändå till stor del finns kvar i Szymczyk-produktionen i låtar som blugrasskryddade ”Midnight flyer”, Tom Waits ”Ol' 55”, mycket vackra ”My man” (Bernie Leadons hyllning till den nyss bortgångne Gram Parsons) och Randy Meisners ”Is it true”.
   Men visst är det också ett tyngre, tuffare och mer elektriskt sound som format låtarna ”James Dean”, ”Good day in hell” och titellåten. Bandets nye elektriske gitarrist Don Felder hade kommit in sent i albumprojektet (presenteras som ”Late arrival” på skivomslaget) och spelar ett mäktigt slidesolo på ”Good day in hell”. Men han spelar också gitarrsolo på countryrockstänkaren ”Already gone” som inleder hela albumet.
   Samtliga medlemmar i Eagles, förutom nykomlingen Felder, är också låtskrivare som gärna samarbetar med närbesläktade artister som John David Souther och Jackson Browne. Inte så överraskande att Souther har del i de båda Johns-producerade låtarna men att Browne bidragit till den rakt rockiga ”James Dean” är mer förvånansvärt.
   Det är också förvånande att Eagles till det här albumet hittat låtar utanför den egna kretsen. Visserligen var Tom Waits vid den här tidpunkten skivbolagskollega men oväntat hittade bandet den ett år gamla ”Ol' 55” på albumet ”Closing time”, en underbart vacker pianolåt med inlånade Al Perkins på pedalsteel-gitarr som gör låten till en typisk Eagles-låt.
   Låtskrivaren Jack Tempchin var redan känd på ett Eagles-album, låten ”Peaceful easy feeling”, och här har han skrivit den redan nämnde ”Already gone” tillsammans med Robb Strandlund (som lite märkligt har fått efternamnet ”Strandlin” på skivomslaget men det är korrekt på skivetiketten). Som redan sagts ett typexempel på klassisk countryrock. 1974 punktmarkerade jag namnet Strandlund och två år senare gav han ut debutalbumet ”Robb Strandlund” där han gör sin egen mer traditionella countryversion av ”Already gone”.
   Även Tempchin följde jag upp efter hans Eagles-kopplingar. Hittade bandet Funky Kings som kanske inte var det roligaste gruppnamnet men på albumet ”Funky Kings” (1976) delar hans låtar utrymme med Jules Shear och musikaliskt tillhörde bandet onekligen countryrockgenerationen.
   Eagles hade innan de existerade som band en bakgrund som kompmusiker bakom Linda Ronstadt och har långt senare letat låtmaterial på ungefär samma sätt och hos samma låtskrivare, Paul Craft. Jag skrev i somras om ett Ronstadt-album, ”Heart like a wheel” (1974), där hon gör Crafts ”Keep me from blowing away”. Samma år hittade Eagles den två år gamla Craft-låten ”Midnight flyer” på en Osborne Brothers-singel från 1972.

/ Håkan

”Before the sun”

JESPER LINDELL
Before the sun
(Gamlestans Grammofonbolag/Brunnsvik Sounds/Rootsy)

KNAPPT TVÅ ÅR EFTER JESPER LINDELLS omvälvande album ”Twilights” kommer den efterlängtade uppföljaren ”Before the sun” som släpps just idag 1 mars. Två år med en fantastisk musikalisk utveckling som på både scen och turné och i många olika skivproduktioner har gjort Jesper till landets mest spännande och personliga artist. Det har gjort att förväntningarna på ett nytt album växt över alla gränser och det är, med skivan i hand och musiken strömmande ur högtalarna, med stor beundran jag kan konstatera att albumet med Lindell och hans skickliga band motsvarar alla positiva förhoppningar.
   I en kravfylld musikbransch kan det vara svårt som artist att stå stabilt och säkert med båda fötterna på jorden. Jag har under några år haft mina tvivel kring Jesper Lindell och hans intensiva turnerande, med eller utan fiollegendaren Scarlet Rivera vid sin sida, höstens samarbete på både scen och skiva med Magnus Carlson utanför den egna karriären och samtidigt koncentrera sig på sin egen musik. Det finns faror och risker i det uppskruvade livsmönstret men med ”Before the sun” har Jesper på alla punkter lyckats i sin balansgång.
   Det första jag noterar på det nya albumet (”Recorded during the pandemic years 2020, 2021 & 2022”) är att inspelningarna till de tio låtarna är långtifrån framstressade under tidspress i den egna studion på landet i Brunnsvik utanför Ludvika. Här finns många musikaliska bevis att det är noggrannhet och hög kreativitet som har varit den viktigaste ledstjärnan.
   Jag har levt med ”Before the sun” i en dryg vecka. Det har lyssningsmässigt varit starkt utvecklande. Från det inledningsvis beräknade men ändå ganska ljumma intrycket när jag uppfattade första lyssningen som något helt förväntat men inte sensationellt. När jag sedan lyssning för lyssning närmade mig detaljerna blev det uppenbart att Jespers låtar, ibland skrivna med bandets pianist Rasmus Fors, når sina upprepade höjder är ”Before the sun” så mycket mer än ”bara” en simpel uppföljare till ”Twilights”.
   Den numera ganska tjatiga jämförelsen, där vi gärna nämner Van Morrisons makalösa röst, Robbie Robertsons låtskrivande och The Bands sound, finns förvisso fortfarande levande i Jespers musik. Men allt är så mycket mer värt när jag läser innehållsförteckningen till varje låt och samtidigt hör hur den unika och personliga kreativiteten hos varje musiker får sitt utlopp på varje låt.
   Att under några månader innan albumrelease släppa enskilda låtar som smakprov, som sedan november förra året har skett tre gånger i Jespers fall, uppmuntrar givetvis intresset och ryktesspridningen. Men när hela skivan är på plats stör det nyhetsvärdet och helheten något. Därför blev min första lyssning på ”Before the sun”, där albumet inleds med tre redan bekanta spår, lite loj men låtarna ”One of these rainy days”, ”Never gonna last” och ”Good evening” är ju inte sämre för det.
   Blås har förstärkt arrangemangen på flera av de låtarna och stundtals på albumet i övrigt. Med några få undantag håller Jesper genomgående igen spelandet på sin elektriska gitarr och ägnar sig hellre åt att spela akustisk gitarr, bas och mandolin. Vilket understryker ambitionen att inte i första hand framstå som gitarrhjälte. Fast han, säkert omedvetet, ”knyckt” albumtiteln från en gammal Eric Clapton-skiva...
   De ovan nämnda redan kända singellåtarna är ingalunda albumets enda höjdpunkter och i min uppfattning är det egentligen bara ett spår, ”Howlin”, som jag tycker faller ur den i övrigt geniala helheten. Det standariserade blåsarrangemanget på låten sänker nivån under det annars så personliga soundet på albumet.
   ”A little light in the dark” är en lite mjukare och kanske snällare Jesper Lindell-låt där bandets unika orgel/piano-sound kommer till sin rätt tack vare Rasmus Fors (som har skrivit låten med Jesper) respektive Carl Michael Junior Lindvall.
   En annan låt som också tillhör det softare utbudet på skivan, ”A strange goodbye”, står ut på albumet, mycket tack vare duettsången från den amerikansk sångerskan Kassi Valazza. En duett som kanske kommer att betyda lika mycket som Amy Helms inhopp på den då mindre kända The Band-låten ”Twilight” på Jespers förra album.
   Ännu en gång har Jesper här letat upp en närmast okänd coverlåt, Thin Lizzys ”Honesty is no excuse”. Fanns i original med på det bandets debutalbum 1971, ett år innan bandets mindre genombrott med versionen av den irländska traditionella låten ”Whiskey in the jar” och innan Phil Lynott hade utvecklat sin karaktäristiska sångröst. Jesper gör här låten med all berömvärd dignitet till sin egen.
   Avslutningen på ”Behind the sun” är lika stark, fast ännu så länge mindre känd, som albumets inledning. På den självbiografiska ”Brunnsvik” glänser trots allt Jespers elgitarr medan han i texten tittar ut över sjön Väsman i Brunnsvik. Albumets tionde och sista låt ”Do me in” har med tiden blivit min stora favorit på albumet. Jesper sjunger nästan i falsett med en soulbaserad stämma men det är Rasmus Fors avslutande orgel som under de sista minuterna avslutar albumet och ger mig ståpäls.

/ Håkan

Covers: Valerie June

VALERIE JUNE: Under cover (Fantasy, 2022)

”UNDER COVER” ÄR EN INTE OVANLIG ALBUMTITEL när en artist eller grupp gör en skiva med enbart covers men jag har ännu så länge, fram till nu, lyckats undvika ”Under cover”-skivorna på Håkans Pop. Jag har heller inte någon gång skrivit om den amerikanska sångerskan Valerie June på den här sidan. Så det var lite spännande, hon är trots allt från Memphis och hennes musik beskrivs innehålla allt från blues till bluegrass, att börja lyssna på hennes snart två år gamla skiva med åtta covers som officiellt benämns som ep.
   Blandningen på skivan är ganska gränslös mellan typiskt singer/songwriter-material (Nick Drake, Gillian Welch och Bob Dylan) och allmänt kända låtar som John Lennons ”Imagine” och Dylans ”Tonight I'll be staying here with you”.
   Valerie har en ljus påträngande och lite tålamodskrävande röst som på sätt och vis skapar en personlighet när hon tolkar andra artisters låtmaterial. Jag blir nästan mer imponerad av musikerna bakom Valerie, som i många fall är okända för mig (bland annat pedal steel-gitarristen Dan Iead), och produktionen som hon onekligen själv är ansvarig för under beteckningen ”A June Tunes Music Production”.
   Jag är i flera fall, Frank Oceans, Mazzy Stars och Joe Souths låtar, obekant med originallåtarna och kan inte direkt jämföra Valerie Junes tolkningar men hennes versioner av ”Godspeed”, ”Fade into you” respektive ”Don't it make you want to go home” är klart godkända. Speciellt blåset på den sistnämnda låten och så får jag lära mig att Frank Oceans pseudonym är Christopher Edwin Breaux när han skriver låtar.
   Valerie Junes speciella röst är lite för närgången i Dylans annars rätt loja originallåt men det kompenseras av den påföljande låten, Nick Caves ”Into my arms”, där hon sjunger ganska soft till kompet av en ensam pianist. Vackert och personligt. I en låt som för övrigt tidigare har tolkats på coveralbum med Ane Brun och Shelby Lynne/Allison Moorer.


“Pink Moon” (Nick Drake)
1972. Från albumet "Pink moon" med låtskrivaren.
“Fade Into You” (David Roback/Hope Sandoval)
1993. Från albumet "So Tonight That I Might See" med Mazzy Star.
“Look At Miss Ohio” (David Rawlings/Gillian Welch)
2003. Från albumet "Soul journey" med Gillian Welch.
“Godspeed” (James Blake Litherland/Christopher Edwin Breaux)
2016. Från albumet "Blonde" med Frank Ocean.
“Imagine” (John Lennon)
1971. Från albumet "Imagine" med låtskrivaren.
“Don’t It Make You Want To Go Home” (Joe South)
1969. Singel med Joe South & the Believers.
“Tonight I’ll Be Staying Here With You” (Bob Dylan)
1969. Från albumet "Nashville skyline" med låtskrivaren.
“Into My Arms” (Nick Cave)
1997. Singel med Nick Cave & the Bad Seeds.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.