Blogginlägg från februari, 2006

Thåström setlist

Postad: 2006-02-25 16:18
Kategori: Setlists

THÅSTRÖM
Conventum, Örebro 25/2 -2006

SöndagMåndagSång
...som eld
Ingen neråtsång
Århundradets brott
Karenina
Sönder Boulevard
Främling överallt
Kriget med mej själv
Släpp aldrig in dom
Ungefär så här
Fan Fan Fan
Alla vill till himlen
Djävulen och jag
The Haters
Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
Brev till 10e våningen

Extralåtar
Om Black Jim
Ingenting gör mej
Du ska va president

Extra extralåtar
Hjärter dam
Bara om min älskade väntar

/ Håkan

Bedövande skickligt framträdande

Postad: 2006-02-20 14:27
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/2 2006.

LOUISE HOFFSTEN
Konserthuset, Örebro 18 februari 2006


Det är så avväpnande tryggt att uppleva en artist med en lång karriär bakom sig. Som i Louise Hoffstens fall. Hon nådde sin kommersiella kulm för över tio år sedan, hårt sprejad och utmanande stajlad, men nu har hon friheten att göra nästan vad hon vill. Utan krav på utseende, sound eller obligatoriska låtar.
   Det var den stora bidragande orsaken till att lördagskvällens konsert på ett nästan fullsatt Konserthus får ett självklart maximalt betyg.
   I höstas upplevde jag Louise i hennes musikaliska roll i musikteaterföreställning Ung rebell och det var, tillsammans med Karin Wistrand (som faktiskt satt i publiken i lördags), stundtals ett bedövande skickligt framträdande fast repertoaren då huvudsakligen bestod av covers.
   Med i stort sett samma band i ryggen, bland annat den mäktige Ola Gustavsson på gitarr, förmänskligade Louise nu sina gamla låtar, skakade av det moderna stuket, men istället för att luta sig mot sina kända hits bjöd hon på en hel rad nya låtar från höstens fina skiva ”From Linköping to Memphis”.
   Den skivan var så långt från de hårt producerade 90-talsskivorna som det går att komma. Okonstlad, naturlig och en stundtals lågmäld musikmix med Louises starka som svaga röst i centrum. Kanske helt enkelt omöjlig att reproducera på scen, trots ett omåttligt skickligt komp, men den här svenska kvintetten grabbar bakom Louise visade sig ha osedvanliga kvalitéer att balansera hårda och mjuka sekvenser med samma smidiga briljans.
   Den österländskt omstuvade ”Dance on your grave”, den hårt svängiga ”The seduction of sweet Louise” och den New Orleans-inspirerade versionen av ”Hound dog” mot alla de magiska balladerna ”Rise”, ”I still believe in us” och ”Nowhere in this world”. Då var det många änglar som passerade genom Konserthusets atmosfär i ljuvt sällskap med Ola Gustavssons lapsteel.
   Till ovationsartad respons från publiken sjöng Louise ”Let the best man win” mot slutet. Men den här härliga lördagskvällen var det kvinnan, artisten, sångerskan och människan Louise Hoffsten som vann en överlägsen seger.

Matts Alsberg, bas,
Micke Nilsson, trummor,
Ola Gustavsson, gitarr, steelgitar,
Mats Persson, gitarr, slagverk,
??, keyboards

Louise Hoffstens låtar:
Shut up and kiss me
My favourite lie
Slow train
??
Fall like Babylon
Never gonna be your lady
I still believe in us
The seduction of sweet Louise
Padded bra
Myggan
Rise
Good for you
Your lovething
Dance on your grave
Warm and tender love
Hound dog
Let the best man win
Nowhere in this world

/ Håkan

Mikael Wiehe konsert

Postad: 2006-02-08 16:30
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/2 2006.

KONSERT
Mikael Wiehe
Konserthuset, Örebro 6/2 2006


Inget kan rubba Mikael Wiehes självförtroende eller övertygelse. Med sin oerhörda rutin, sina bestämda åsikter, sin korrekta världsbild och noggranna auktoritet kunde det bara inte gå fel. Inte ens en stundtals svårstämd gitarr kunde få honom att tappa fattningen i ett halvfullt konserthus.
   Det var som om den snart 60-årige legendaren med van hand kunde styra allt rätt med både långa intensiva mellansnack och en hel rad odödliga sånger. En låtskatt som ständigt uppgraderas men knappast har tappat i kvalité fast sångerna från senaste albumet ”Främmande land” kom att dominera måndagskvällens konsert.
   Jag har upplevt Wiehe ett otal gånger på scen i både solo- och gruppsammanhang. Inget bättre eller sämre än det andra för paradoxalt kan han vara både innerligt lågmäld med hel orkester bakom sig eller rockigt aggressiv på egen hand.
   Nu var det nåt mittemellan, med bara en pianist och trummis i kompet, och soundet hamnade stundtals mellan två stolar. Där hans skicklighet på gitarr inte riktigt kom fram och de mer livliga numren saknade uppenbart en eller två komponenter.
   Däremot var det som alltid vågat och modigt att basera konserten på de nya låtarna. Från inledningen, där tre av fyra låtar var nya, till extralåten ”Främmande land”. Ofta krävande, sökande låtar där ambitionen att skriva långa, ordrika texter är så mycket större än viljan att producera finstämda sångmelodier.
   Där de mer tålamodskrävande och politiskt laddade låtarna ofta föregicks av riktigt vassa kommentarer medan de äldre vackra visorna, som inte krävde någon presentation, blev som luftiga pauser mellan attackerna på Thomas Bodström, danska nazister och börsklippare.
   Vi fick höra ännu ett nytt, starkt arrangemang av ”Flickan och kråkan”, de nya balladerna ”Stjärnan” och ”Var inte rädd mitt barn” är av klassiskt Wiehe-snitt men konsertavslutningen med ”Titanic” har vi hört och sett förr och måste nog kategoriseras som lätt förutsägbar.

Mikael Wiehes låtar:
Andra tider nu
Vem kan man lita på
Det vackra
Stjärnan
Den, jag kunde va
Sång till friheten
Just i den här sekunden
Flickan och kråkan
Var inte rädd mitt barn
Tango
Törnrosa
Sång till modet
Det här är ditt land
Nu blir det bättre
Victor Jara
Främmande land
Titanic

/ Håkan

Kristian Anttila konsert

Postad: 2006-02-04 12:35
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/2 2006.

KONSERT
Kristian Anttila
Klubb Smart/Satin 4/2 2006

När göteborgaren Kristian Anttila för snart tre år sedan släppte sin första skiva, ”Natta de mina”, tävlade vi recensenter om att namndroppa inspirationskällor och dra paralleller till mer kända artister.
   Själv valde jag Kent, Melody Club och Jakob Hellman men kunde lika gärna ha klämt in Håkan Hellströms namn också. Medan hans eget skivbolag beskrev honom som en hybrid av Iggy Pop och DiLeva.
   Mina jämförelser var varken nedlåtande eller kritiska men naturligtvis skapar nivån på referenserna förväntningar och förutsättningar som i det närmaste är omöjliga att leva upp till.
   Därför var inledningen på lördagskvällens konsert med Anttila och hans band i mina öron och ögon både tunn, platt och stel. Basen fladdrade effektivt i byxorna men utan riktiga keyboards, jag räknar inte Anttilas leksaksvariant han höll i händerna, så blev arrangemang och sound statiskt och ganska tråkigt.
   Men när väl förväntningar och verklighet hade landat på en gemensamt mänsklig och godkänd nivå så radade han upp en tämligen fläckfri repertoar med uteslutande snabba poprocklåtar på programmet.
   Debutskivan är hans största stund på jorden men det var givetvis helt ofrånkomligt låtarna från höstens ”Innan bomberna” som dominerade konserturvalet. Och faktum är att många av sångerna därifrån växt till sig och stod stolta i jämförelse med perfekta konserthöjdpunkter som ”Hetsdöpt” och ”Självmordsbomb”.
   Exempelvis skuttade publiken vilt under låten ”Paul Weller”. I tron att det var Håkan Hellströms ”Kom igen, Lena” de dansade till samtidigt som den direkt odödliga basrytmen som följt oss från ”You can’t hurry love” via The Jam till Hellström är svår att stå emot.
   Korta låtar på en kort konsert som tog slut abrupt och snopet efter bara åtta låtar och 30 minuter när bandet plötsligt lämnade scenen, gick ut bland publiken och lämnade rundgång och missljud efter sig. Utan chans för publiken att önska något mer.
   Anttila och hans band hade för övrigt ett svettigt jobb att efterträda de lokala favoriterna Jesper Larsson Band på scen. Som gjorde ett mycket inspirerat intryck på sina 20 minuter av allsång, fantastiskt blås, ba-ba-refränger och förtjusande poprock.

Kristian Anttilas låtar:
Åtminstone musik
Bomben
Paul Weller
Självmordsblond
Socker
Hetsdöpt
Bland bovar & banditer
Ingenting

/ Håkan

Som om konstnären är viktigare än tavlorna

Postad: 2006-02-03 13:42
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3 februari 2006.

Om några veckor är det Grammisutdelning. 7 februari är kanske den enda dagen på skivåret som de småstilta namnen med de viktiga personerna i skivbranschen får sin rättvisa uppmärksamhet.
   Det blir inte bara prestigefyllda priser till de stora, berömda artisterna. Inte bara strålkastare på de största stjärnorna, de som är vana att stå i centrum både på scen och i offentligheten.
   Det är då de i sammanhanget små utmärkelserna för de officiellt inte så tunga insatserna i grammofonbranschen ska premieras. Mycket möjligt har tv-kamerorna släckts eller inte hunnit bli varma men där, vid sidan av den glammiga Grammishysterin, hyllas också producenter, låtskrivare och kompositörer.
   Själv har jag i alla tider vurmat för de geniala personerna bakom låtarna, bakom soundet, bakom inspelningsreglagen och bakom produktionen. I dagens multimediala musikbransch är det kanske inte så spännande namn bakom de stora artisterna, ofta har artisterna så stor del i hela processen (från låtskrivande via produktion till färdigt resultat) att namnen i en Grammis-kategori blir till karbonpapper i tre-fyra kategorier till.
   Men det fanns en tid, på 60- och 70-talet när jag musikaliskt fostrades, då artisterna var i händerna på producenter, låtskrivare och penningstinna skivbolag. Kanske inte moraliskt så upphetsande men det fanns ett genuint hantverk inom varje skrå som jag blev nästan sjukligt intresserad av.
   Medan artister som exempelvis Herman’s Hermits, Animals, Hollies, Supremes, Searchers, Monkees och Manfred Mann radade upp klockrena hits så var det låtskrivande namn som Geoff Stephens, Cynthia Weill, Graham Gouldman, Lamont Dozier, Neil Diamond och Tony Hazzard som attraherade mitt lyssnande. Som om konstnären var viktigare än tavlorna.
   Så har vi det här med skivetiketter, en i dag helt utdöende konstart, som bara accelererade mitt nördiga intresse kring de små namnen bakom låtar och musik.
   Redan de gamla 78-orna öppnade en ny värld för en gränslöst nyfiken sjuåring. Där jag upplevde mer spänning och mystik i låtskrivarnamnen DeKnight och Freedman än i artistnamnet Haley på den röda Decca-etiketten där jag också kunde stava mig till ”Rock around the clock”.
   Den känslan lever kvar än i dag. Hjärtat slår faktiskt lite fortare när jag bläddrar i en Record Collector med alla sina fotografier på gamla vinylskivor och etiketter och alla de namn som hade magisk lyskraft i mina ögon fast de kommersiellt var så gott som okända.
   Och fascinationen för skivetiketter nådde sin kulm i slutet på 70-talet, kring punkrevolutionen, när det växte fram en otrolig och respektlös uppfinningsrikedom i utformandet av etiketter, graveringar i innerspåret och udda noteringar kring skivproduktionen.
   Glömmer aldrig raden av klassiska Stiff-skivor där man kunde läsa inskriptioner som ”Elvis is King” (A-sidan) och ”Elvis is King on this side too” (B-sidan) som på Elvis Costellos skivdebut ”Less than zero”-singeln. Det känns som skivbranschen i dag inte riktigt drivs av människor med samma humoristiska omfång…

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2006 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28          

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.