Blogginlägg från 2010-04-24
”Live at the High Cross”
THE MO WITHAM BAND
Live at the High Cross
(Wild Bird Records)
Tänk att en kväll på puben kan sluta så lyckligt och musikaliskt resultera i något så positivt. Det började som ett enkelt lördagsgig i slutet på februari i år för några goda vänner där en, teknikern Barry Vernon, dessutom råkade fylla år. Två av killarna på scen, Mo Witham och Mickey Jupp, har haft ett mångårigt och nyligen uppgraderat förhållande i gruppen Legend. Men den här kvällen handlade det mer om klassisk pubrock, bluesdoftande rock och en mängd covers.
På pappret är ”Live at the High Cross” en kanske inte så kreativt upphetsande skiva, coverlåtarna står som spön i backen, men däremot har den anspråkslösa inramningen slutat i många bokstavligen fina insatser. Skivan tar inte musikutvecklingen en tum framåt men som ren underhållning är den lysande.
Inte minst visar Mickey Jupp upp en otrolig röst, ett tungt inspirerat pianospel och är fortfarande en stor dignitet vid mikrofonen. Och då är han ändå inte huvudartist utan bara en del av kompet i Mo Withams grupp. Helt oväntat formar sig den här skivan till en riktig Mickey Jupp-skiva fast han i efterhand inte ens ville figurera eller uppträda i eget namn på omslaget. Det finns nämligen konstiga historier kring den här inspelningen, som skedde 27 februari på puben The High Cross Inn i Broughton-in-Furness uppe i Cumbria i norra England, att Mickey inte ens ville veta om den.
Mo Witham, eller hans explosiva gitarr, står också givetvis i centrum på den här konserten medan kompet Brent Forbes, bas, och Carl Hutchinson, trummor, ”bara” är ett vuxet stabilt komp.
Det är inget kanonljud på skivan (rykten säger att det eventuellt kommer en ommixad variant) men stämningen i lokalen och på scenen är uppenbart god. Och skivan inleds så tryggt och fantastiskt med ”St James Infirmary”, den gamla amerikanska folklåten som också finns med på Jupps BBC-skiva (2004). Ett tungt härligt piano och Mickey sjunger kanske bättre än någonsin. Blues av Fats Domino-stuk som är både avslappnad, det skrattas stundtals på scen, och blixtrande skicklig med Mo Withams mycket fina gitarrspel som extra krydda.
Den gamla Legend-låten ”Hole in my pocket” är traditionell blues, Mickey leker på pianot och stämningen är allt än påtvingad. En kul kväll på puben helt enkelt och det skrattas högt efter låten.
Willie Dixons ” My babe” rullar på med Jupps piano, röst och hör jag inte också en orgel. Jag är ingen utpräglad bluesfantast och har för länge sedan växt ifrån häftiga gitarrsolon men det här är något annat och mycket bättre.
En Chuck Berry-låt, ”Bye bye Johnny”, hörde givetvis hemma bland ingredienserna den här februarikvällen. Mickey missar inte, som jag hör det, en enda stavelse i den ”Johnny B Goode”-besläktade klassikern. Bandet körar fint men arrangemanget är mer ordinär rock med betoning på gitarrerna.
Mer Chuck i ”Maybellene” och mer framträdande gitarrer. Mickey, på gitarr, hetsar fram texten i en rasande fart. Högt tempo och långt från trött gammal gubbrock.
Det är mer gitarrer även på ”Switchboard Susan”. Rockigare än på Mickeys original på skiva utan att närma sig Nick Lowes mästerliga version. Jordnära pubrock av absolut bästa märke och Mickey skrattar gott efter låten.
På ”Money” är Mickey inte överraskande tillbaka bakom pianot men versionen är ordinär fast bandet körar fint i den gamla klassikern.
I den 6:10 långa “Blues trilogy” väver bandet ihop tre gamla klassiker, Little Walter Jacobs “Blues with a feeling”, Chuck Berrys “Wee wee hours” och T-Bone Walkers “Stormy Monday” lite hur som helst. Det blir till en långsam och vemodig pianoblues, uppenbart improviserad, spontan och anspråkslös, som toppas med ett blixtrande gitarrsolo och Mickeys nya textrader ”I ain't had no good lovin since Southend United last won away".
Sedan rockar bandet hårt i Larry Williams ”Bony Maronie”. Skivans bästa och rockigaste låt. I Elvis Presleys gamla ”One night (with you)” är Mickey åter på hemmaplan i Fats Domino-traditionen eller i det här fallet Smiley Lewis. Jag tror Mickey på vissa ställen försöker likna Elvis Presley i sitt sätt att sjunga. Elvis fick aldrig chansen men jag tror inte att han vid 65 års ålder, Mickey skulle fylla 66 veckan efter den här konserten, sjunga med samma pondus och dignitet i den åldern.
”Rockin’ Robin” minns vi i Sverige tyvärr mest som en låt Streaplers hade en hit med på 1965. Jönsig, poppig och smärtsamt snäll då. Och även det här bandet gör låten lite lättsamt. Kanske är det en låt av lätt humoristiskt ursprung för Mickey framför texten lätt skrattande vid några tillfällen. Gitarr- och pianoduell på slutet.
Efter den låten avslutar Mickey Jupp med ett ”Good night you’ve been great”. Tack själv Mo, Mickey och bandet. I den bästa av världar hade skivan kunnat innehålla fler Mickey Jupp-original och den helt nya låten som framfördes den här kvällen. Men genom en oavsiktlig radering och ingen backup gick halva konserten på High Cross Inn förlorad men det sparade materialet, skivans elva låtar, visar ändå upp tillräcklig tyngd och härlig musikalitet. Skivan går att beställa här.
/ Håkan
<< | April 2010 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | |||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...
Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Däremot tycker jag du är lite orättvis när du skriver att Streaplers version av Rockin´ Robin från 1964 är ”Jönsig, poppig och smärtsamt snäll”. Poppig möjligtvis, men inte mer jönsig eller smärtsamt snäll än Jupps / Withams version här eller Bobby Days original från 1958. Streaplers hade, innan de blev dansband, en förmåga att ibland överraska. Deras inspelning av Bad Tough Luck Girl (1966) är lysande och vad jag vet den enda officiellt utgivna inspelningen av Iveys skapelse. Iveys i det här fallet är inte det Iveys som blev Badfinger utan ett annat engelsk band med samma namn. Gruppen bodde i Sverige några månader sommaren 1965 och spelade då för TV:s Drop In in låten Bad Tough Luck Girl och annonserade den som deras nästa singel, vilket tyvärr aldrig förverkligades. Streaplers version kom dock ut och är värd att leta efter. Däremot släppte Iveys singeln When Love Means So Much To Me här i Sverige 1966 och den är definitivt värd att leta efter. Modbeat av absolut bästa klass. Iveys blev senare Fumble och historien finns dokumenterad här http://www.fumbleontheweb.com/sites/history.htm
Streaplers överraskade även med Get It, gruppens bidrag till tidningen Bildjournalens Topp-Skiva 4 (flexi 1966), vilket är snygg poppsykedelia i den lättare klassen.
Nåja, det var ju inte Streaplers det skulle handla om. Tack för att du skriver om både Mickey Jupp och pubrock på ett seriöst sätt.Svar:
Tack själv för en ytterst fin insikt och en intressant kommentar om god musik.