Blogginlägg från juni, 2012

Simone Felice: New York Times

Ett minst sagt personligt framträdande av Simone Felice. Live, avskalat och naket med endast en akustisk gitarr som komp.

/ Håkan

#8: Rockmagasinet Live: Wilmer X

WILMER X hade 1985 än så länge några år kvar till de riktigt stora kommersiella framgångarna. En blomstrande epok som skulle inledas 1988 när gruppen gick från det oberoende skivbolaget MNW till den stora multinationella jätten EMI. Och samtidigt fick en professionell skivproducent, Dan Sundquist, och ett helt nytt sound i och med "Teknikens under".
   Enligt mina noteringar var det här andra gången som jag såg Wilmer X live. Debuten skulle ha skett i november 1984. Då reste turnémaskinen Wilmer X fortfarande runt med sitt andra album "Djungelliv" (1983) i bagaget men också med gruppens nya singel "Kör dej död" som uppmärksammat aktuell.
   Tidigt 1985 släpptes "Spela under hot" och var superaktuell och låg på försäljningslistorna när gruppen kom till Rockmagasinet. Kvintetten Wilmer X hade blivit en stabil enhet och gjorde nu sitt andra album i samma konstellation. En sättning som nog får betraktas som klassisk: Nisse Hellberg, gitarr och sång, Jalle Lorensson, munspel, Sticky Bomb, trummor, Stefan Björk, bas och sång, och Thomas Holst, gitarr och sång.
   Holst lämnade gruppen (för att senare spela med Stry i Babylon Blues) inför inspelningen av Wilmers nästa album, "Tungt vatten" (1986). Det fick Hellberg att spela nästan alla gitarrer på skivan men den snart officielle medlemmen och gitarristen Pelle Ossler gästade också på ett spår.
   Wilmer X turnerade som sagt mycket flitigt under 80-talet och jag såg faktiskt bandet en gång varje år mellan 1984 och 1989. Ytterligare en gång på Rockmagasinet 1986 men sedan spelade Nisse & Co på Contan, Strömpis och Café Oscar.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/3 1985.

PUBLIKEN SVETTADES AV WILMER X-ROCK

WILMER X
Rockmagasinet, Örebro 20 mars 1985

Skånsk rockmusik har länge skapat skeptiska associationer i mitt medvetande. Sverige översvämmas av rockjournalister från vår södra landsdel och därför har skånska rockgrupper uppmärksammats lite för tidigt och för mycket, Innan de egentligen har varit värda de stora rubrikerna. Men grupperna har, ska det dock tilläggas, i flera fall efter några år kommit ifatt berömmelsen rent musikaliskt och Wilmer X är ett tydligt exempel på att väldigt intensivt turnerande till slut har givit resultat.
   Deras publik har hela tiden växt och fast de spelade på Rockmagasinet för bara fyramånader sedan kom det i onsdagskväll ännu mera folk. Nyfikna och lockade av albumet "Spela under hot" som förmedlar något så ovanligt som livepräglad rockmusik med både energi och intensitet. Och de har på den skivan skrivit bättre låtar än under hela karriären sammanlagt.
   Det är inte huvudet i väggen utan Wilmer X lyckas inom ett tämligen snävt område, r&b och rock, vidga gränserna med hjälp av mycket slagkraftiga låtar. "En dröm är en dröm", "Tusen trasiga bilder" och "Hong Kong pop", samtliga från det senaste albumet. Där de tämjer de skenande uttrycken till något mycket imponerande.
   Den här gången var ljudet förnämligt på Rockmagasinet och man kunde utan svårigheter höra Nisse Hellbergs texter, på gott och ont. Ibland har de ingen djupare innebörd men ackompanjerade det kraftfulla soundet perfekt.
   Det går just nu en våg genom en mängd svenska band som, mer eller mindre allvarligt, försöker sjunga på engelska och i Wilmer X:s fall tror jag det skulle kunna bli rena katastrofen. Redan på de få coverlåtarna på konserten lät konstgjort och inte lika naturligt som deras svenska texter.
   Däremot lyckades Wilmer X på scen inte oväntat att reproducera det tidlösa soundet på tio av det senaste albumets elva låtar. Klart godkänt.

/ Håkan

Gripka sjunger allt bättre

                                                                                        Foto: Leif Nyborg


ISRAEL NASH GRIPKA
THE WAIT
Mastodont, Örebro 21 juni 2012
Konsertlängd: 23:06-00.20 (74 min)
Min plats: ca 7 meter från scenen.

På årets ljusaste dag, på 2012 års längsta dag, gick vi framåt kvällen ned i källaren och lyssnade på livlig rockmusik med Israel Nash Gripka och hans fyra man starka band. Anlände till Mastodont precis när förbandet The Wait var mitt uppe i sitt framträdande. Bandet övertygade ännu en gång fast de inte riktigt var överens om vilka låtar de skulle spela. Men deras insats var perfekt innan numera Texas-boende Gripka tog plats på den lilla scenen.
   Gripkas konsert bjöd inte på så många nyheter, en ny låt, men närheten och den intima känslan inför cirka 100 personer i publiken gav naturligtvis en ny och personlig vinkel på hans elektriska rock. Där det fortfarande går att söka influenser från Neil Youngs mest högljudda period. Men Gripka sjunger dessutom alldeles förbaskat starkt och på den punkten vill jag gärna jämföra med John Fogerty och hans bästa tid, Creedence, i rockmusiken.
   Återigen var det låtar som "Goodbye ghost" (som han inledde med), "Fool's gold", "Four winds", "Louisiana" och "Baltimore" (avslutningslåt i huvudavdelningen) som var ryggraden i den nio låtar långa konserten.
   Så bjöd han även på en helt ny låt, "Rainplay" (som jag tror titeln är). En stark låt utan refräng men med ett blixtrande gitarrsolo.
   Jämförelsen med Neil Young blev än mer tydligt i kvällens enda extralåt, en cover på Neils "Revolution blues" där Gripka och bandet i övrigt verkligen jobbade för högtryck.

/ Håkan

Kent: Ett år utan sommar

Ännu en Kent-låt denna sommar med en titel som jag tycker passar perfekt idag på Midsommarafton: "Ett år utan sommar". En låt som inte fick plats på albumet "Jag är inte rädd för mörkret". Är väl inte i klass med "999"-singeln men är onekligen ändå en stark Kent-låt.

/ Håkan

"Billy Bremners Rock Files"

BILLY BREMNER
Billy Bremner's Rock Files
(Ball & Chain)

Billy Bremners minst sagt sporadiska skivutgivning får en sensationell fortsättning nästa vecka när "Billy Bremner's Rock Files" släpps. Skivan med den lite komplicerade albumtiteln är bara Billys fjärde album på egen hand sedan den legendariska Rockpile-epoken tog slut ett år in på 80-talet.
   Solokarriären, som hade några år på nacken 1984, exploderade med den Will Birch-producerade "Bash!" men den egna satsningen lades på is när Billy for till USA och ett liv som frilansande musiker. Lärorika år i en mängd olika musikaliska miljöer och det skulle dröja till 1998, nu med Sverige som bas, innan nästa soloalbum såg dagens ljus.
   Soloskivorna har sedan kommit med hela sju års mellanrum och varit innehållsmässigt utmärkta, många bra låtar, men med kanske inte helt optimala produktioner. "A good week's work" (1997) var snäll och melodisk och "No if's, but's and maybe's" hade en alldeles för elegant produktion (Dan Hylander) för att kännas på riktigt.
   Nu kommer den nya skivan som en seriös satsning på något mycket mer personligt. Skivan kanske inte har de där tydliga kommersiella dragen med uppenbara hitlåtar men som 65-årig sångare låter Billy sensationellt bra. Och majoriteten av låtarna här har karaktär att växa för varje lyssning. Låtarna pendlar mellan en sorts engelskt vemod och varierade tempon, ibland i en och samma låt, samtidigt som arrangemang och sound är enklast möjliga.
   Men det är Billys röst som bär hela produktionen på sina axlar. Där han vågar svinga sig upp i en imponerande falsett utan att tappa varken energi eller kraft. Jag kan inte låta bli att jämföra nya skivan med "Bash!", min tveklösa favorit i Bremner-samlingen. Den nya är kanske inte i samma nivå textmässigt, svårt att överträffa grandiosa Will Birch-titlar som "Tired and emotional (and probably drunk)" och "The boat that's sunk a thousand ships", men charmig och melodistark poprock på en majoritet av låtar gör skivan intressant. Jag har nog lite svårare att spontant fascineras av flera återanvända Chuck Berry-riff som resulterar i ett Rockpile-eko trettio år försent.
   På höstens skiva med Trouble Boys, där Billy också är medlem, sjöng han mest så kallade Rockpile-rockiga låtar där rytm, tempo och sväng var tämligen förutsägbara. Även här, på den 15 låtar långa skivan, finns några sådana ospännande ögonblick där det plötsligt går i alltför traditionella spår. Men huvudsakligen balanserar Billys låtar på den exklusivt tunna gränsen mellan rock och pop. Och jag blir fortfarande, efter ungefär tre veckors lyssnande, överrumplad och förvånad varje gång jag hör många låtar och i vilken riktning hans låtar sticker iväg.
   Låten med den lustiga titeln "The alliguitar & the rockodile" (som den exakt heter, felstavat i cd-häftet) inleder skivan på ett välkänt rocktema och det är väl egentligen bara två andra spår, "Can't turn back" och "She's no queen", som är mindre spännande. Även den instrumentala avslutningslåten "Lena" är en försumbar petitess i detta exklusiva sammanhang.
   Resten av låtarna på skivan är bättre eller väldigt mycket bättre och personligare. Rivig pop eller extremt melodiös rock med små korta utflykter i countryland. Exemplariska "I hit the nail right on the head" (med en vägg av akustiska gitarrer), smått dramatiska "My life has stopped on red" och "Bullies", en låt med mer fantasi än titeln skvallrar om, är en fin trio övertygande sånger i början på albumet.
   En inledning som lovar mer och efter en allmängiltig "Emergency" följer den countrypoppigt somriga "At last the summer's here" och ytterligare några toppar med "Take it day by day" och "Lie detector" som definitivt tillhör skivans absoluta höjdpunkter.
   Sedan följer den ovan nämnda mediokra låten "Can't turn back" som en välbehövlig andningspaus innan det kommer ännu en trio utsökta låtar som "Hell's doors", "Instead of believing you" och "Everyday I love you more and more", där det plötsligt till och med ekar lite folkmusik i refrängen.

/ Håkan

#9: Rockmagasinet Live: Barracudas

Barracudas bildades 1978, musiken de spelade hade fått den osannolika etiketten surfgaragepunk, och fick en mindre hit i England 1980 med singeln "Summer fun". Men gruppen splittrades första gången redan 1981 men återuppstod snart igen. Med originalmedlemmarna sångaren Jeremy Gluck och gitarristen Robin Wills i spetsen.
   Gruppen hade sina rötter i både Kanada, USA och Australien men bodde vid det här tillfället 1984 i England. Där hade de spelat in sitt debutalbum "Drop out with the Barracudas" (1981) i Rockfield-studion och hade precis innan den här konserten släppt sitt senaste album "Endeavour to persevere" som dominerades av melodisk rock.
   Den märkliga tillfälligheten var att jag bara några månader innan Örebrobesöket hade upplevt Barracudas live i London på den lilla klubben Broadway i Hammersmith.
   "Gruppen gjorde en vansinnigt bra spelning. Slamrig och våldsam rock på gränsen till kaos men ändå oerhört kontrollerad. Sångaren Jeremy Gluck stod lika mycket bland publiken som på scen, glömde texter men höll ändå humöret uppe på publiken", var min notering.
   Besöket på Rockmagasinet tillkom på kort varsel medan gruppen genomförde en mindre turné i Sverige. Förutom Gluck och Wills bestod bandet då av Chris Wilson (som tidigare hade spelat med Flamin' Groovies), gitarr, Mark Shepard, trummor, och Jim Dickson, bas.
   Wilson ersatte Roy Loney i den första upplagan av Flamin' Groovies 1971. Och spelade med Groovies när gruppen utvecklades åt powerpophållet och bland annat spelade in "Shake some action"-albumet som producerades av Dave Edmunds.
   Mot slutet av 1984 splittrades Barracudas återigen men återuppstod en andra gång 1989.
   Recensionen av Barracudas konsert delades med Strindbergs konsert dagen innan. Därav inledningen på recensionen.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/4 1984.

BARRACUDAS - HIMMELSK ÖRONFRÖJD

THE BARRACUDAS
Rockmagasinet, Örebro 14 april 1984

Den sporadiska konsertverksamheten på Rockmagasinet i Örebro exploderade plötsligt i helgen med två konserter på två dagar. Svenska trion Strindbergs och engelsk/amerikansk/kanadensiska/australiska gruppen Barracudas försökte höja medvetenheten hos rockintresserade örebroare med blandat resultat.
   Om Strindbergs var en smärre miss blev Barracudas kvällen efter en glasklar succé. De kombinerade det bästa från 60-, 70- och 80-talet och gjorde resultatet till en himmelsk öronfröjd.
   Volymen var mycket hög, ibland öronbedövande, men musik som träffar så precis i hjärtat kan aldrig köra över folks medvetande. Barracudas låtar rullade på absolut högsta kvalitetsnivå rakt igenom hela konserten under 85 minuter.
   Jeremy Glucks gapiga och fräcka sångstil bröt av perfekt mot bandets melodistarka sound. Som en relik från 60-talet stod Chris Wilson och pressade fram rent magiska gitarrtoner utan att höja på ögonbrynen. Hans speciella gitarrklang gick som en röd tråd genom de flesta låtarna.
   Basisten Jim Dickson, som såg ut som en ung och långhårig Nick Lowe, den mycket drivna trummisen Mark Sheppard och den duktige låtskrivaren och gitarristen Robin Wills fyllde ut den fulländade gruppen.
   När ord och musik inte räckte till att föra ut eventuella budskap gick Gluck helt sonika ner bland publiken och drev upp stämningen ytterligare.
   På mindre än tre månader har jag sett Barracudas genomföra två konserter som varit suveräna, helt suveräna.

Trolig setlist:
1 Grammar of Misery
2 Dealing with Today
3 Hour of Degradation
4 Bad News
5 You've Come a Long Way
6 Song for Lorraine
7 Leaving Home Again
8 Violent Times
9 Codeine gratis nedladdning
10 Pieces Broken
11 The Way We've Changed
12 Let It Rock
13 Losin' Streak
14 11th Hour
15 Black Snake
16 Dead Skin
17 Inside Mind
18 I Can't Pretend
19 Slow Death
20 You're Gonna Miss Me

/ Håkan

Från lågmäld singer/songwriter till rocksångare

                                                                                  Foto: Jan-Ola Sjöberg
Richard Lindgren Band, med två gästartister, i ett naturskönt Stadsträdgården i Örebro gav Bob Dylan-låtarna en rockig behandling. Från vänster Magnus Nörrenberg, keyboards, Janne Adolfsson, mandolin, Kajsa Zetterlund, fiol, Janne Andersson, trummor, Olle Unenge, gitarr och sång, Micke Nilsson, bas, Richard Lindgren, gitarr och sång, och Jon Eriksson, gitarrer.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 17/6 2012.

RICHARD LINDGREN BAND
Stadsträdgården, Örebro 15 juni 2012
Konsertlängd: 20:14-20:55 och 21:15-22:23 (109 min)
Min plats: ca 10 m från scenen både till vänster och höger

Konsertkväll och temaafton. Richard Lindgren sjöng Bob Dylan och jag undrade stilla, för övrigt mitt i de mest smäktande sekunderna av "Blind Willie McTell", vem som egentligen skulle spela huvudrollen den här fredagskvällen. Richard eller Bob? Konserten eller konceptet? Var det möjligen det perfekta vädret som var viktigast, den natursköna miljön utomhus på Stadsträdgården eller var tankarna på sina håll i ett helt annat land?
   Nåväl, jag koncentrerade mig till hundra procent på den mycket personlige skånske artisten, sångaren och låtskrivaren på scen, Richard Lindgren från Malmö. För kvällen fick hans egna genuina sånger stå tillbaka för den världsberömda låtkatalogen av en annan stor låtskrivare, Bob Dylan.
   Dylan är en extraordinär idol för både Richard och kvällens konsertarrangör Olle Unenge som också var en av kvällens två gästartister på scen tillsammans med fiolspelaren Kajsa Zetterlund. Båda är kända ansikten i Tullamore Brothers. Olle, som förra året arrangerade en hel Dylan-festival under flera dagar i samband med idolens 70-årsdag, har åtskilliga Dylanlåtar på sin repertoar och fick här chansen att framföra några speciella favoriter ur den repertoar han älskar mest vid sidan av den folkligt irländska.
   Men Richard var kvällens huvudartist vid sångmikrofonen och den här gången hade han ett fullständigt lysande kompband i ryggen som både skickligt men avslappnat gav arrangemangen den där spontana, lekfulla och rockiga atmosfären. Omgivningen förvandlade den skånske singer/songwritern till en rocksångare framför ett svängigt rockband.
   Temat för kvällen var huvudsakligen Dylans rockigare material och arrangemang. Där bandet till vänster, organisten Magnus Nörrenberg, och till höger, gitarristen Jon Eriksson, hade sina stora solister men där mittenpartiet med mandolinspelaren Janne Adolfsson, trummisen Janne Andersson och basisten Micke Nilsson var en grundmurad och stabil enhet.
   Jon glänste på flera låtar med sina olika gitarrer och Magnus trollade fram fantastiska orgeltoner på sin lilla anspråkslösa keyboard som sedan sköljde över både band och publik.,
    Soundet ekade flera gånger Dylan runt 1975 och när fiolspelande Kajsa Zetterlund utökade ljudbilden blev det svårt att komma förbi jämförelserna med Rolling Thunder Revue i allmänhet och Scarlet Rivera i synnerhet.
   Olle och Kajsa gjorde alltså några betydelsefulla inhopp i konserten. Olle sjöng, med sin lätt irländska accent, duett med Richard på "Don't think twice, it's alright", "Girl from the north country" och "One more cup of coffee" (kryddad med ett elegant mandolinsolo) och inledde andra avdelningen med sin egen trollbindande tolkning och översättning av "Farewell Angelina" ("Farväl vackra Sara").
   Medan Richard och bandet ofta var betydligt mer högljudda, dock med ett fantastiskt och välbalanserat konsertljud i ryggen, och tangerade magisk nivå i några av mina "Blood on the tracks"-favoriter och en underbar tolkning av "Senor". Men de lyckades även med konststycket att skaka liv i tämligen förutsägbara och ofta sönderspelade låtar som "Like a rolling stone" och "Don't think twice" som framfördes med stor kreativ ackuratess. Och Richard överraskade alla med att i "Tomorrow is a long time" pendla mellan originaltexten och Ulf Dagebys svenska text "Men bara om min älskade väntar..."
   Richard Lindgren har uppträtt i Örebro vid tre tidigare tillfällen men aldrig tillsammans med ett fullbemannat band. Det var en ren ynnest att få uppleva Richards förvandling från lågmäld artist till rocksångare inför en liten publik som älskade allt de såg och hörde. Och tankarna går också till den konsertpublik som i fredagskväll valde att stanna hemma och det kan vi väl enas om, så här i efterhand, att det var ett stort felbeslut.

Låtarna:
Maggie's farm
Love minus zero/No limit
Blind Willie McTell
Just like Tom Thumb's blues
Senor
Don't think twice, it's alright
Is your love in vain

Paus

Farväl vackra Sara
Boots of Spaniosh leather
Girl from the north country
Tangled up in blue
Positively 4th street
Tomorrow is a long time
Idiot wind
All along the watchtower
One more cup of coffee

Extralåt
Like a rolling stone


                                                                                        Foto: Olle Unenge

/ Håkan

Setlist: Richard Lindgren

En autentisk setlist från gårdagens mycket fina konsert med Richard Lindgren Band i Örebro. En rätt typisk konsert med Richard där han aldrig följer den på förhand bestämda låtordningen. Han slänger plötsligt in nya låtar, stryker några och den ursprungliga setlistan blir ett virrvarr och full av förändringar.
   Jag fick den officiella listan av Richard själv efter konserten där han i efterhand plitade ner alla ändringar vilket kanske inte riktigt framgår på det här dokumentet på sidan.
   Men i morgon, när jag publicerar den officiella recensionen av konserten, lovar jag att skriva ut den exakta låtordningen på konsertens samtliga 18 låtar.   

/ Håkan

Chuck Prophet: Live i studion

En långlång (33:35) video med Chuck Prophet och hans band The Mission Express. Live i KEXP-studion med både intervjuer, massor av musik och många fantastiska låtar. Hör första låten “The Left Hand And The Right Hand” och ni kan omöjligt sluta lyssna på resten. Bland annat “Willie Mays At Up At The Bat”, “Temple Beautiful”, "White Night, Big City”, "Castro Halloween” och “Tempel Beautiful”.

/ Håkan

Lizzie Trullie: Its only you isnt it

Fräsch poprock 2012 som låter så mycket 1980. Med en förbluffande kul och spännande sångerska, Lizzie Trullie.

/ Håkan

#10: Rockmagasinet Live: Jakob Hellman

Det nya svenska stjärnskottet och omåttligt hyllade JAKOB HELLMAN befann sig våren 1989 på sin första konsertturné. Ändå var det inte första gången jag hörde Jakob spela live där på Rockmagasinet i april 1989, blott några månader efter hans release av debutalbumet "...och stora havet". Nej, en knapp månad innan hade jag träffat Jakob för att intervjua honom i samband med en varuhusspelning på Åhléns i Örebro.
   Exakt en månad efter albumdebuten träffade jag Jakob i Örebro, en måndag i mars. Han var på väg runt Sverige på en promotionturné och uppträdde vid det här tillfället på Åhléns-varuhuset inför några hundra spontant förvånade kunder.
   Ensam med en gitarr och en trulig framtoning gjorde han de mest kända låtarna från skivan plus en nyskriven låt, ”Min Marie”, som aldrig sett dagens ljus på skiva för det skulle aldrig komma någon uppföljare till Jakobs debutplatta.
   Efteråt träffade jag Jakob öga mot öga i en liten intervju där han vänligt men korthugget svarade på mina frågor. Vi satt i en nästan ödslig lunchrestaurang och han förklarade att han inte direkt älskade situationen.
   - Efter sexton skivaffärer är jag en aning trött på det här. Det känns som om jag bara vill sälja skivor, sade han tveksamt.
   Han berättade också att det redan var planerat för nästa skivinspelning nästa vår men att låtarna långtifrån var färdiga.
   - Jag har väldigt mycket idéer men låtarna finns ännu så länge bara i mitt huvud.
   Jag hade förmånen att uppleva två konserter med Jakob på de två turnéer han genomförde under 1989. Med samma fyra rutinerade killar i kompbandet varje gång: Mats Bengtsson, keyboards, Mats Borg, trummor, Magnus Adell, bas, och Eddie Sjöberg.
   När Jakob återvände till Örebro på hösten 1989 spelade han på Café Oscar och bandet hade utökats med den färgade sångerskan Marianne N'Lemwo. Och Jakob hade blivit lite säkrare som scenartist.
   Efter den hösten hände inte så mycket på Jakob Hellmans horisont. Åtskilliga comebackförsök har gjorts, nästan lika många katastrofer har inträffat (läs här om min upplevelse på Kalasturnén 1999) men för två år sedan gjorde han ett helt godkänt tv-gästspel på Allsången. Och just nu har han en ny grupp unga musiker bakom sig, som kallar sig Nerverna, och ska turnera i sommar. Har genomfört en turné i våras som inte fick mycket uppmärksamhet men i numera 46-årige Jakobs fall var det nog bara positivt.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/4 1989.

NY STJÄRNA PÅ SVENSKA POPHIMLEN

JAKOB HELLMAN
Kulturhuset/Rockmagasinet, Örebro 5 april 1989

Jakob Hellman är en ny stjärna på den svenska pophimlen. En stjärna med osedvanligt många dimensioner. Hans extraordinära poplåtar, vars dignitet vi tidigare endast funnit utanför Sveriges gränser, fungerar lika perfekt i en akustisk inramning som när han nu befinner sig på sin första turné med ett rockband i ryggen.
   Den norrländska truligheten kombinerad med en lätt osäkerhet bör enligt rockhistoriens regelbok inte resultera i en så storslagen och talangfull popmusik som denne Hellman, till synes helt utan ansträngning, skapat i mängder.
   Få artister har lyckats turnera med bara ett album bakom sig. Men väldigt få artister har gjort så starka debutskivor som Jakob gjort med "...och stora havet". Majoriteten av scenrepertoaren var följaktligen hämtad därifrån.
   På skivan är låtarna fullt arrangerade men ändå efter lössläppta principer. På scen med ett tätt rockband bakom sig blev det givetvis tuffare men ändå luftigt och elegant.
   Mats Bengtsson, keyboards, Mats Borg, trummor, Magnus Adell, bas, och Eddie Sjöberg, gitarr, var det perfekt känsliga kompband som Hellmans fina poplåtar kräver.
   Precis som på skivan blev det uppenbart att denne yngling vid 22 års ålder ännu inte vuxit klart. Rastlöshet och raska tempoväxlingar blev huvudingredienser i hans musik och balladernas antal är ännu så länge försvinnande få.
   Jakob la också ner mer energi på låtarnas framförande än på mellansnacket innan han snabbt kastade sig ut i en ny låt.
   Därför hann han med tretton låtar på mindre än en timme. En konsert som innehöll elva kända låtar plus nyskrivna "Min Marie" och en cover på Tant Struls "Slicka mig ren".
   Förutom några nya arrangemang var konserten fri från stora överraskningar men det var ändå skönt och tillfredsställande att uppleva en så pass intressant nykomling som både är punktlig och intelligent.

Mats Bengtsson, keyboards
Mats Borg, trummor
Magnus Adell, bas
Eddie Sjöberg, gitarr

Min Marie
Hon har ett sätt
Vintern dör
Glada dagar
Vackert väder
Slicka mig ren (Tant Strul-cover)
Du är allt jag vill ha
Vara vänner
Visa mej
Tåg
Stora havet

Extralåtar
Avundsjuk på dej
Tårarna

/ Håkan

Amy Macdonald på blixtvisit i Stockholm

AMY MACDONALD
Nalen, Stockholm 8 juni 2012
Konsertlängd: 18.42-19.20 (38 min)
Min plats: ca 25 meter snett till vänster från scenen.

Plötsligt och lite oplanerat befann vi oss igår kväll på ett showcase, ett promotionuppträdande framför inbjuden publik, på ett välfyllt Nalen. Det här ska naturligtvis inte jämföras med en konventionell konsert men den skotska charmiga sångerskan bjöd ändå rikligt på sig själv i nio låtar tillsammans med sitt fem man starka kompband. Inför en publik som till större delen bestod av fans som kunde hennes tidigare repertoar men av naturliga skäl (nya skivan "Life in a beautiful light" släpps först på måndag) hade svårare att känna igen de nya låtarna.
   Amy ska alltså precis släppa sitt tredje album. En karriär som startade med "This is the life" 2007 men var en slowstarter och först året efter, efter intensiv tv-annonsering, exploderade i respons på många håll. Inte minst i Sverige där hon har byggt upp en respektabel fanskara.
   Efter det naturliga och charmiga soundet på debutalbumet kom andraalbumet "A curious thing" som en liten besvikelse. I alla fall i mina ögon och öron. Plötsligt hade de förvandlat hennes naturlighet till poppig, modern och hårt stajlad popstjärna och borta var den enkla, anspråkslösa framtoningen. Låtarna fanns väl där men produktion och arrangemang dolde effektivt hennes talang.
   På nya aktuella tredje albumet är soundet i någon mån tillbaka till ursprungsstadiet och live uppträdde hon just som den mänskliga skotska sångerskan som hon är. Berättade inför låten "Pride" hur stolt hon var att vara från Skottland och en gång fick äran att sjunga den skotska nationalsången inför en nationell fotbollsmatch. Just fotboll ligger Amy, som håller på Glasgow Rangers, nära hjärtat då hon sedan 2008 är förlovad med den engelske fotbollsspelaren Steve Lovell som under åren 2002-2010 spelade i skotska lag men avslutade sin karriär 2011.
   Det här nästan 40 minuter långa smakprovet på scen var naturligtvis en massiv marknadsföring av nya skivan med sex låtar som förutom nya singeln "Slow it down" möttes med enbart artiga applåder. Amy bytte ständigt akustisk gitarr mellan låtarna men på den avskalade och lugna "The furthest star" sjöng hon utan instrument i händerna.
   Andra nya smakprov som "The game", ovan nämnda "Pride" och titellåten "Life in a beautiful light", där hennes kompband tog ut svängarna lite mer, har nog möjlighet att göra det positivt för Amys fortsatta karriär.
   Men riktigt upp till populariteten hos låtar som "Mr rock and roll", "Don't tell me it's over" och "This is the life", som tillhörde kvällens stora favoriter, kunde det nya materialet inte nå på fredagskvällen.

/ Håkan

Paul McCartney: My Valentine

Paul McCartneys jazzcoverskiva från i våras, "Kisses on the bottom", var totalt sett ingen upphetsande upplevelse. Men en av hans egna låtar som fanns med på skivan, "My Valentine", stod ut rejält och blir här med hjälp av några kända skådespelare en fantastisk video.
   Natalie Portman teckentolkar och det ser ut som Johnny Depp gör gitarrsolot. Mycket snyggt och mycket smakfullt.

/ Håkan

Thomas Stenström: Full av liv

Den 23-årige Uddevallasonen Thomas Stenström står på t-banan i Stockholm, när han framför "Full av liv", och får nyfikna blickar från många resande.

/ Håkan

Hassle: Stay

Det kan knappast framföras vackrare än Erik Hassle gör på "Stay". Har ingen koll på Hassle i övrigt och är ingen direkt anhängare av hans frisyr... Men live vibrerar det här med bara ett piano i kompet.

/ Håkan

#11: Rockmagasinet Live: The Creeps

Rockbandet THE CREEPS från Älmhult började sin skivkarriär på det legendariska svenska skivbolaget Tracks On Wax från Lidköping men hamnade där i skuggan av mer uppmärksammade namn som Wayward Souls och Watermelon Men. Men deras första album, "Enjoy the Creeps" (1986), skapade ändå ett stort intresse hos större skivbolag och inför gruppens andra album, "Now dig this!", befann de sig på stora Warner.
   Det stilfulla omslaget, med en häftig hammondorgel i centrum, doftade 60-tal och klassisk garagerock och gruppens soulinfluerade rock fick positiva reaktioner i pressen. "Årets fräckaste svenska rock-LP" hette en rubrik och själv var jag mäkta tillfredsställd i min recension av skivan i Nerikes Allehanda. Och imponerad av sångaren Robert Jelinek:
   "Jelinek har en övertygande stämma som behandlar det engelska språket så osvenskt att jag aldrig har hört något liknande", var en av mina kommentarer.
   Sedan 1985 hade Creeps haft samma konstellation. Förutom Jelinek var det Hans Ingemansson, hammond och sång, Anders Johansson, bas, och Patrick Olsson, trummor, som kom till Örebro och Rockmagasinet tidig vår 1989.
   Ryktet om gruppens extraordinära kvalitéer hade redan här börjat och sommaren 1989 fick de agera förband på Roxettes sommarturné. Men då hade Creeps en liten kostym men jag såg ändå bandets fantastiska utsikter. I en recension av Roxettes konsert i Brunnsparken i Örebro skrev jag:
   "Att Roxette inte är ett riktigt rockband får vi klart för oss i en lätt jämförelse med förbandet, småländska Creeps. Robert Jelinek och grabbarna i det bandet är rockmusiker långt in i själen.
   Trots minimal uppmärksamhet från publiken gav Creeps mer av den ärliga rockkänslan på dryga halvtimmen än Roxette lyckades med på 75 minuter".
   I samband med Roxette-äventyret fick Creeps kontakt med Roxettes kapellmästare och producent, Clarence Öfwerman, som kom att producera bandet nästa album, "Blue tomato", som släpptes i mellandagarna 1989.
    En stor kommersiell framgång, främst tack vare hitsingeln "Ooh - I like it!", men också en stor besvikelse. Jag gav skivan 2/5 i betyg, recensionen fick rubriken "En svår balansgång" och jag förklarade bland annat så här:
   "Jag retar inte upp mig så mycket på Clarence Öfwermans moderna och högteknokratiska produktion, för där har den härliga hammondorgeln fortfarande sin plats, utan tänker mer på bandets oförmåga eller ickeambitioner att skriva bättre låtar, bättre melodier.
   Med så pass många profillösa låtar som på den här LP:n hänger jag omedvetet även upp mig på soundet eller produktionsfinesser medan hela melodin rinner ut i sanden."

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/3 1989.

CREEPS TILLHÖR DE EXKLUSIVA

THE CREEPS
Kulturhuset/Rockmagasinet, Örebro 7 mars 1989

När man talar om svensk rock- och populärmusik i slutet av 1980-talet är det lätt att man får en förvrängd bild av verkligheten. Att det mesta och bästa handlar om soloartister men så är inte fallet.
   Måhända tar de stora soloartisterna största utrymmet i mediebevakningen men på den riktigt levande rockscenen är det verkligen grupperna regerar. Wilmer X, Lolita Pop, Eldkvarn och några fler namn står för stolt svensk rock 1989.
   Nu kan vi lägga gruppen The Creeps, från Älmhult, till den exklusiva skaran. Efter två charmanta album, kultstatus på kontinenten och en serie sammansvetsande turnéer är de nu mogna de feta rubrikerna och de största superlativen.
   Det var i och för sig ingen större överraskning att gruppen skulle lyckas i tisdagskväll på Kulturhuset. Deras popmusik kombinerar rockmusikens tyngd med bluesens känsla i samma andetag.
   Så levande, vacker och magnifik redan på skiva. När de sedan ger sig ut på turné med det framgångsrika albumet "Now dig this!" i ryggen och på repertoaren har de inget att frukta. Möjligen positiva kravaller och glatt humör som deras musik lätt framkallar.
   Framför allt annat är The Creeps en grupp. En samspelt enhet som ytterligare understryker det inledande resonemanget att gruppkänslan har så mycket mer att ge.
   Robert Jelinek är gruppens "starke" man som låtskrivare, sångare och gitarrist. Hans röstomfång var beundransvärt under konserten. Totalt avslappnad lyckades han sjunga både blues, soul och rock på samma gång.
   Men utan organisten Hans Ingemansson, basisten Anders Johansson och trummisen Patrick Olsson existerade inte Creeps. Inte heller en grupp som på scen gjorde förlösande härlig rockmusik som hämtat sin inspiration i 60-talet, adderat 70-talets energi och slutligen resulterar i 80-talets friskaste fläkt på den svenska rockscenen.
   Även förbandet Eager Beaver var en fräsch grupp som utan minsta antydan på ölmagar spelade skönt svängande pubrock à la Dr Feelgood. Dock förstördes deras image av maffiga rökkaskader.

/ Håkan

Kent: 999

Kent var tillbaka i våras med ett nytt album, "Jag är inte rädd för mörkret" som föregicks av en ruggigt bra singel, "999", som inte bara var lång och mäktig utan också fylld av musikalitet, levande instrument och ett stort härligt sound. En återkomst till det konventionellt starka rocksoundet för Kent nu som ägnat flera år åt elektroniska irrfärder på sina skivor.
   Låten är både smakfull och effektiv. Aaaah-kör och rasslande tamburin.

/ Håkan

Mina bästa stunder på Rockmagasinet

Förra helgens fantastiska Rockmagasinet-revival ”Rockmagasinet returns!!!”, som jag gav rubriken ”Bättre nu än då”, fick naturligtvis nostalgiska minnen att flyta upp till ytan. Rockmagasinet var 80-talets i särklass flitigaste konsertarrangör i Örebro och när jag läser listan över mina totala konserter på den legendariska rockklubben (se nedan) så förstår jag att jag ägnade större delen av 80-talet på konsert. På Rockmagasinet.
   Från 1980 till 1989 upplevde jag 65 konserter på Rockmagasinet. Säkert fler men några har jag väl förträngt, missat att notera eller helt enkelt glömt. Däremot kommer jag ihåg att 1980 genomfördes konserterna på Manillagatan i huset som kallades Huset. Men under resten av 80-talet utspelade sig alla konserter i den gamla skofabriken Victorias lokaler på Nygatan 33 (se bilden ovan) i det centrala Örebro.
   Lokalen var knappast himmelriket som konserthall. Det var lågt i tak vilket omöjliggjorde avancerade ljusanläggningar. Det var ofta trångt när det befann sig hundra personer eller mer i den avlånga lokalen. Och vid dessa tillfällen var också luftkonditioneringen bristfällig eller obefintlig. En pelare strax framför scenen gjorde det egentligen omöjligt att se bra från någon punkt i lokalen. Men vad betyder torftig miljö när det framför ögonen utspelade sig historiska ögonblick på den lilla men opraktiska scenen.
   Under de sista två åren av 80-talet har jag nedan kallat konsertlokalen för Kulturhuset/Rockmagasinet men utspelade sig i samma och följaktligen ännu mer slitna lokaler. Men konserterna på Rockmagasinet annonserades plötsligt ut som Kulturhuset i ett tappert men fruktlöst försök att kommersialisera konsertverksamhet med ett luddigt mål att göra en rockklubb där det fanns möjlighet att servera alkohol för den mogna publiken. Efter 1989 flyttades vissa delar av Kulturhusets konsertverksamhet helt sonika till restaurangen/rockklubben/krogen Ritz på Stortorget. Och dog så småningom ut.
   Efter nedlagd verksamhet, uppmärksammad ockupation och eldsvåda revs det legendariska huset på Nygatan 33, under en massiv polisbevakning, slutligen i juni 1994.

Utifrån mina 65 konserter på Rockmagasinet har jag plockat ihop ett Topp 11 som kommer att rulla på i sommar, en konsert per vecka (med början på måndag) i en nedräknande lista. Ofta med bild, alltid med en inledande informationstext och så min autentiska recension från evenemanget. Mina bästa stunder på Rockmagasinet med andra ord. Alla recensioner från Rockmagasinet kommer därefter att finnas samlade under kategorin "Rockmagasinet Live" här till höger.
   Innan jag radar upp alla konsertdatum vill jag bjuda på några levande bilder från det lyckade arrangemanget Rockmagasinet returns!!! och den fina konsertkvällen, som Per Sinding-Larsen på sin twitter kallade ”Lolita Pop-kvällen”, men innehöll så mycket mer.

The Midnight Rattlesnakes: Ain't No Easy Lover


Örebro Original Punks ft. Anders Olsson


Örebro Original Punks ft. Danny Engström


Bibi Farber & Container Club


Lolita Pop: Elak



1980
CAROL GRIMES 7/2 Rockmagasinet
DAG VAG 16/2 Rockmagasinet
OTIS RUSH 3/3 Rockmagasinet

1983
COMMANDO M PIGG 7/10 Rockmagasinet
OLA MAGNELL 13/10 Rockmagasinet
IMPERIET 30/11 Rockmagasinet
THE NOMADS 5/12 Rockmagasinet

1984
STRINDBERGS 13/4 Rockmagasinet
THE BARRACUDAS 14/4 Rockmagasinet
PLAY DEAD 10/10 Rockmagasinet
THE SAINTS/LIX 13/10 Rockmagasinet
WILMER X 20/11 Rockmagasinet
BILLY BRAGG/CREW OF CORPS 8/12 Rockmagasinet
NICO 17/12 Rockmagasinet

1985
DOGS/VOODOO DOLLS 13/2 Rockmagasinet
MARIE BERGMAN & LASSE ENGLUND 20/2 Rockmagasinet
ULF DAGEBY 27/2 Rockmagasinet
THE NOMADS 1/3 Rockmagasinet
PETER HAMMILL 4/3 Rockmagasinet
GREEN ON RED 7/3 Rockmagasinet
WILMER X 20/3 Rockmagasinet
COMMANDO M PIGG 29/3 Rockmagasinet
ANN-KRISTIN HEDMARK 3/4 Rockmagasinet
OLA MAGNELL 10/4 Rockmagasinet
IMPERIET 15/4 Rockmagasinet
THE GO-BETWEENS 24/4 Rockmagasinet
THE POGUES/NUDE PORKS 10/5 Rockmagasinet
THE JESUS & MARY CHAIN 14/5 Rockmagasinet
NEW MODEL ARMY 18/9 Rockmagasinet
MARIE BERGMAN & MAGIC BODY BAND 25/9 Rockmagasinet
RICHARD LLOYD 18/10 Rockmagasinet
WILKO JOHNSON/CAN CAN 30/10 Rockmagasinet
RAIN PARADE 5/11 Rockmagasinet
OJJ! 600 21/11 Rockmagasinet

1986
WISHBONE ASH 23/1 Rockmagasinet
JOHAN LINDELL 29/1 Rockmagasinet
DANSDEPARTEMENTET 12/2 Rockmagasinet
DISNEYLAND AFTER DARK 21/2 Rockmagasinet
ELDKVARN/KAJSA & MALENA 28/2 Rockmagasinet
STEVE MARRIOTT & PACKET OF THREE 9/3 Rockmagasinet
WILMER X 13/3 Rockmagasinet
PETER LeMARC TRUST 21/3 Rockmagasinet (inställt!)
DOCENTERNA/TORSSON 8/4 Rockmagasinet
ALEX CHILTON 11/4 Rockmagasinet
BABYLON BLUES/SWAY 25/4 Rockmagasinet
INCA BABIES 2/5 Rockmagasinet
GUANA BATZ 2/10 Rockmagasinet
BABYLON BLUES 3/10 Rockmagasinet
COMMANDO 10/10 Rockmagasinet
DISNEYLAND AFTER DARK 11/10 Rockmagasinet

1987
THE GODFATHERS 4/2 Rockmagasinet
LIVING IN TEXAS 25/2 Rockmagasinet
JOHN MAYALL 9/3 Rockmagasinet
THE NOMADS 9/4 Rockmagasinet
KAJSA GRYTT & MALENA JÖNSSON 7/10 Rockmagasinet
THE WEDDING PRESENT/HIP HORACE 4/11 Rockmagasinet

1988
U.K. SUBS 20/1 Rockmagasinet
DAG VAG 20/4 Kulturhuset/Rockmagasinet
THE INMATES 5/5 Kulturhuset/Rockmagasinet
KAJSA & MALENA 29/11 Kulturhuset/Rockmagasinet

1989
KAJSA & MALENA 15/2 Kulturhuset/Rockmagasinet
THE CREEPS/EAGER BEAVER 7/3 Kulturhuset/Rockmagasinet
JAKOB HELLMAN 5/4 Kulturhuset/Rockmagasinet
ROBYN HITCHCOCK 24/10 Kulturhuset/Rockmagasinet
THE SAINTS 11/11 Kulturhuset/Rockmagasinet

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.