Blogginlägg från 2012-06-20

"Billy Bremners Rock Files"

BILLY BREMNER
Billy Bremner's Rock Files
(Ball & Chain)

Billy Bremners minst sagt sporadiska skivutgivning får en sensationell fortsättning nästa vecka när "Billy Bremner's Rock Files" släpps. Skivan med den lite komplicerade albumtiteln är bara Billys fjärde album på egen hand sedan den legendariska Rockpile-epoken tog slut ett år in på 80-talet.
   Solokarriären, som hade några år på nacken 1984, exploderade med den Will Birch-producerade "Bash!" men den egna satsningen lades på is när Billy for till USA och ett liv som frilansande musiker. Lärorika år i en mängd olika musikaliska miljöer och det skulle dröja till 1998, nu med Sverige som bas, innan nästa soloalbum såg dagens ljus.
   Soloskivorna har sedan kommit med hela sju års mellanrum och varit innehållsmässigt utmärkta, många bra låtar, men med kanske inte helt optimala produktioner. "A good week's work" (1997) var snäll och melodisk och "No if's, but's and maybe's" hade en alldeles för elegant produktion (Dan Hylander) för att kännas på riktigt.
   Nu kommer den nya skivan som en seriös satsning på något mycket mer personligt. Skivan kanske inte har de där tydliga kommersiella dragen med uppenbara hitlåtar men som 65-årig sångare låter Billy sensationellt bra. Och majoriteten av låtarna här har karaktär att växa för varje lyssning. Låtarna pendlar mellan en sorts engelskt vemod och varierade tempon, ibland i en och samma låt, samtidigt som arrangemang och sound är enklast möjliga.
   Men det är Billys röst som bär hela produktionen på sina axlar. Där han vågar svinga sig upp i en imponerande falsett utan att tappa varken energi eller kraft. Jag kan inte låta bli att jämföra nya skivan med "Bash!", min tveklösa favorit i Bremner-samlingen. Den nya är kanske inte i samma nivå textmässigt, svårt att överträffa grandiosa Will Birch-titlar som "Tired and emotional (and probably drunk)" och "The boat that's sunk a thousand ships", men charmig och melodistark poprock på en majoritet av låtar gör skivan intressant. Jag har nog lite svårare att spontant fascineras av flera återanvända Chuck Berry-riff som resulterar i ett Rockpile-eko trettio år försent.
   På höstens skiva med Trouble Boys, där Billy också är medlem, sjöng han mest så kallade Rockpile-rockiga låtar där rytm, tempo och sväng var tämligen förutsägbara. Även här, på den 15 låtar långa skivan, finns några sådana ospännande ögonblick där det plötsligt går i alltför traditionella spår. Men huvudsakligen balanserar Billys låtar på den exklusivt tunna gränsen mellan rock och pop. Och jag blir fortfarande, efter ungefär tre veckors lyssnande, överrumplad och förvånad varje gång jag hör många låtar och i vilken riktning hans låtar sticker iväg.
   Låten med den lustiga titeln "The alliguitar & the rockodile" (som den exakt heter, felstavat i cd-häftet) inleder skivan på ett välkänt rocktema och det är väl egentligen bara två andra spår, "Can't turn back" och "She's no queen", som är mindre spännande. Även den instrumentala avslutningslåten "Lena" är en försumbar petitess i detta exklusiva sammanhang.
   Resten av låtarna på skivan är bättre eller väldigt mycket bättre och personligare. Rivig pop eller extremt melodiös rock med små korta utflykter i countryland. Exemplariska "I hit the nail right on the head" (med en vägg av akustiska gitarrer), smått dramatiska "My life has stopped on red" och "Bullies", en låt med mer fantasi än titeln skvallrar om, är en fin trio övertygande sånger i början på albumet.
   En inledning som lovar mer och efter en allmängiltig "Emergency" följer den countrypoppigt somriga "At last the summer's here" och ytterligare några toppar med "Take it day by day" och "Lie detector" som definitivt tillhör skivans absoluta höjdpunkter.
   Sedan följer den ovan nämnda mediokra låten "Can't turn back" som en välbehövlig andningspaus innan det kommer ännu en trio utsökta låtar som "Hell's doors", "Instead of believing you" och "Everyday I love you more and more", där det plötsligt till och med ekar lite folkmusik i refrängen.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.