Blogginlägg
#3. vhs: The last waltz
THE BAND: The last waltz (MGM/United Artists, 1994)
"THE LAST WALTZ" HAR ALLMÄNT KALLATS VÄRLDENS BÄSTA musikfilm. Visserligen inte på min lista där den ändå har fått en hedrande 3:e-plats och det ligger väl objektivt mycket sanning i filmens storhet. Den var hursomhelst den första biograffilmen som tog rockmusiken på allvar och behandlade ämnet seriöst. Mycket tack vare regissören Martin Scorsese, som runt 1976 var ett etablerat filmnamn ("Taxi driver" och "Mean Streets"), och hans djupa musikintresse. Förutsättningarna att göra en spännande och intressant film kring det amerikanska rockbandet The Bands avskedskonsert var alltså de allra bästa.
Konserten, på Thanksgiving Day 1976 (25 november), blev inte bara en film. Det blev en levande fest som pågick i fem timmar på scen och föregicks av ett party för de 5000 i publiken som för 25 dollar också serverades mat (kalkon, lax, potatis, sås och pumpapaj) och dans till Berkeley Promenade Orchestra innan den riktiga musikunderhållningen började. Ingen i publiken visste vem som skulle stå på kvällens scen förutom The Band. Gästartisternas namn var hemliga.
När The Bands Robbie Robertson och bandets roadmanager (Rock Brünner, Yuls son!) först ritade upp planerna på denna avskedsföreställning var det bara The Band som skulle uppträda. Sedan tillkom Ronnie Hawkins och Bob Dylan, två artister som bandet hade kompat länge under 60-talet. Dessutom visade det sig att det var otänkbart att genomföra tillställningen utan Eric Clapton som backat upp The Band i alla år. Senare uppstod tanken på flera gästartister som med eller utan direkt koppling till The Band var kvalificerade för att medverka.
Vilket gjorde artistuppsättningen i övrigt både omfattande, fantasifull och ytterst intressant. De kanadensiska kollegorna Neil Young och Joni Mitchell, blueslegenden Muddy Waters, Van Morrison, Dr John, Neil Diamond och ett kort gästspel av Ron Wood och Ringo Starr gör "The last waltz" till oförglömlig underhållning.
När filmen släpptes på våren 1978 när den gick upp på biograferna, även i Sverige, kopplades den till ett dubbelalbum som kom ut samtidigt. Föga överraskande är varken filmen eller skivorna lika omfattande som den långa faktiska konserten där The Band först gör ett eget framträdande på egen hand som sedan följs av alla gästartister. Filmen (och även skivorna) hoppar fram och tillbaka mellan bandet och de inbjudna artisterna och gör den musikaliska blandningen än mer underhållande.
Filmen inleds alldeles bakvänt med The Bands extralåt för kvällen, en underbar cover av Marvin Gayes "Don't do it", framförd klockan två på natten. Sedan börjar filmen med Robbie Robertsons konventionella och suggestiva filmmusik med en harpljudande gitarr och skylten "This film should be played loud" medan kameran letar sig fram i San Francisco och närmar sig Winterland där kön med människor till konserten ringlar sig flera kvarter lång. En stor lokal och en gammal ishockeyarena som drygt två år efter den här konserten stängs.
"The last waltz" pendlar mellan livemusik och Scorseses egna intervjuer med The Band-medlemmarna som röker, dricker och berättar historier och anekdoter. Intressanta berättelser men det är på den smakfullt designade scenen med sina stora ljuskronor, lånade från scenuppsättningen av "Gone with the wind", som filmens riktigt intressanta scener utspelar sig.
THE BAND DRAR STORA DELAR AV SIN KÄNDA repertoar som i det här storslagna sammanhanget aldrig har låtit bättre och det blir än mer imponerande när man samtidigt ser livebilderna och energin fullständigt flödar fram från scenen. Bara bandets uppträdande, med sina tre stora sångare (Levon Helm, Rick Danko och Richard Manuel), den här kvällen räcker för att göra "The last waltz" till en stor upplevelse och är mycket riktigt och rättvist ryggraden i filmen.
Och det är just ögonblicken med The Band i centrum som förevigt har etsat sig fast i både öron och ögon. "It makes no difference", med Rick Danko längst fram och ett smäktande blås i ryggen, är den första ouppnåeliga höjdpunkten, men inte den sista, och Garth Hudsons sopransaxsolo på slutet är något alldeles extra.
Konsertens vackraste intro inleder filmens kanske allra starkaste musikögonblick: "The night they drove old Dixie down", Levon Helms stora slagnummer omgiven av stora mässingsinstrument och ett helt magiskt blåsarrangemang av Allen Toussaint. Robbie Robertson blundar och skakar lätt på huvudet och tror säkert inte sina öron. Låten har varken förr eller senare låtit så bra. Gäller säkert Levon också. Han ser inspirerad ut samtidigt som energin sprutar i hans trumspel när blåset sparkar igång varje ny vers.
Filmen har också två musiksekvenser som inte utspelar sig på scen framför publiken denna historiska konsertkväll. I april-maj 1977, ett halvår efter konserten, gick The Band in i MGM-studion tillsammans med de musikaliska vännerna Emmylou Harris och The Staple Singers. Robertson hade plötsligt skrivit nya låtar, bland annat filmmusiktemat till "The last waltz", och det filmades i den i övrigt folktomma studion. Den sekvensen kanske stör filmtempot och liveatmosfären men det är snudd på magi när Emmylou sjunger "Evangeline" medan Danko spelar fiol, Helm mandolin och Manuel på trummor. Även Staple Singers bidrag till en ny version av "The weight" lyfter klassikern till en ny klassisk nivå.
Tillbaka på livescenen och den då 31-årige Van Morrison som har en intensiv röst och ser pigg ut på livebilderna men var tydligen väldigt motsträvig innan han gick ut på scen och sjöng "Caravan" från "Moondance".
Av naturliga orsaker, den begränsade längden på filmen, saknas mycket av det som utspelade sig under den långa konsertkvällen och jag hade gärna återupplevt "Down south in New Orleans" med Bobby Charles, Clapton-låten "All Our Past Times" från det då aktuella "No reason to cry"-albumet där bland annat hela The Band medverkar och "Acadian driftwood" med Band, Neil Young och Joni Mitchell på scen samtidigt. "This wheel's on fire", låtskrivarsamarbetet Danko/Dylan, var säkert också en höjdpunkt.
Däremot förekommer det sporadisk poesiläsning mellan låtarna, beatpoeterna Michael McClure och Lawrence Ferlinghetti får några minuter i rampljuset, och efter den senares "Loud prayer" kommer, utan någon presentation, Bob Dylan och det slår gnistor om den tillfälliga återföreningen med ett taggat The Band. Dylan, långhårig, skäggig och väldigt lik som bilderna från Rolling Thunder Revue som pågått mellan oktober 1975 till maj 1976, är också osedvanligt inspirerad och "Forever young" går automatiskt över i en upprepning av "Baby let me follow you down".
"The last waltz", 25 november 1976, blev alltså The Bands slutdatum som turnerande band men det fanns jobb kvar i inspelningsstudion. Dels det ovannämnda nyskrivna materialet och de avslutande inspelningar till originalbandets sista studioskiva, "Islands", som släpptes våren 1977. Filmen och trippelalbumet "The last waltz" släpptes inte förrän våren 1978 och blev The Bands sista projekt tillsammans, för ett band som alltid stavas med stort B.
/ HÃ¥kan
"Sunburst"
April 2017 på Håkans Pop
<< | Maj 2017 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 | 31 |
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Snacka om (omedveten) tajming!