Blogginlägg från 2017-05-10

"Possessed"

DOWN HARRISON
Possessed
(Rootsy)

Här går det undan och nu forsar låtar, sound och produktion ur gruppen Down Harrison att det nästan liknar ketchupflaskans berömda effekt. Bara ett drygt halvår efter gruppens första album "Down Harrison" kommer nästa låtsamling. Hela utvecklingen med gruppens projekt och den långa historien fram till förra årets skiva låter också som ketchup. Först ingenting (skivbolagsstrul 2001), sedan ingenting (sångaren Jesper Willaume satsade på restaurangbranschen), sedan lite (2012 började musikerna planera gruppen), sedan lite mer (första albumet släpptes digitalt våren 2016) och nu allt på en gång, två album på lite mer än ett halvår, precis som när ketchupflaskan kapitulerar.
   Jag har svårt att kalla gruppens förra album för en debut, med rutinerade musiker som Pelle Alsing, Tommy Cassemar och Micke Wedberg (som alla bidrar kreativt i varje låts skapelseprocess) bakom sångaren, och det var verkligen ingen nybörjarrock utan en skiva med hungrig rutin och överraskande brett musikaliskt sound. Kanske var det små influenser av det som man en gång i tiden kallade countryrock med tyngdpunkt på just rock med både akustiska och elektriska inslag.
   Jag minns förra skivan som homogen och välgjord men erkänner så här efteråt att minnet av direkt starka låtar hade tynat bort. Lite förrädiskt för en grupp som har ett så genomarbetat sound med övertygande arrangemang men det är också kommersiellt problematiskt i den kalla stenhårda konkurrensen som råder i musikvärlden.
   Jag fick helt enkelt friska upp minnet med förra skivan innan jag lyssnar på den nya och upptäcker att receptet på en väldigt bred musikalisk sound finns kvar men att de nu vässat beståndsdelarna ytterligare. Kanske har de till och med lyckats skriva och producera en stark hitlåt med titellåten som mycket passande inleder nya skivan. Fortfarande finns vännen och kollegan Ola Gustafsson, synnerligen skicklig gitarrist. vid kvartettens sida utan att vara officiell medlem men han tillför oerhört mycket med sin slidegitarr och ibland steelguitar. Som exempelvis på titellåten där hans gitarrfigur sätter sig på hjärnan och i hjärtat. Och Willaume sjunger, i flera stämmor, som om han står mitt i 70-talets lite hårdare form av countryrock.
   Efter den påtagliga knockoutstarten går tempot och energin i arrangemangen ned i omfattning på resten av albumet och gruppen återvänder egentligen bara till det spektakulärt tyngre och elektriska på två låtar, "Brake & turn" och "Two days of night", där jämförelsen med Neil Young & Crazy Horse är svår att undvika.
   Det blir istället de lugnare låtarna, i många fall ballader, som får bära det stora intrycket av skivan som helhet. Vare sig det handlar om atmosfäriskt skimrande låtar som "Too slow to live this fast", några singer/songwriter-skulpterade låtar som "Fire in the trees" (som lite omotiverat avslutas med kyrkorgel...) och "Monkey see monkey do" eller den huvudsakligen akustiska men ändå catchy "Day one".
   Avslutningen på albumet är lite dunklare. "A Coat", en tonsatt Yeats-dikt, är en ren och skär trubadursång medan sistalåten "Chain" är både suggestiv och melodiskt otydlig som inte direkt representerar gruppens annars så homogena sound.
   Däremot hoppas och tror jag, fast jag är en skeptiker, att titellåten kan bli en hit (vad nu det innebär i dagens musikklimat...) eller åtminstone ofta blir spelad hos varje genuin musikälskare.

/ Håkan

Di Leva blottar ett varmt hjärta

Foto: Magnus Fond

SOM NI KANSKE MISSTÄNKER, NÄR NI LÄSER RUBRIKEN till recensionen var jag under det sena 80-tal en stor Di Leva-beundrande person. Jag hade upptäckt den spektakuläre Gävle-sångaren Thomas Di Leva redan 1985, hans båda Billy Bolero-producerade album "På ett fat" (1985) och "Pussel" (1986) hade en spänning och personlighet som fick mig intresserad. Jag tyckte mig se popgeniet bakom den underliga klädseln och konstiga snacket.
   Inför den här konserten 1987 hade Di Leva precis släppt sin genombrottsskiva "Vem ska jag tro på?", som jag trots allt inte upplevde som ett underverk när den kom, med låtar som växte till sig under konserten. På en turné som startade i Stockholm 30 oktober och slutade dagarna före jul 1987.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/12 1987.

DI LEVA
Café Oscar, Örebro 4 december 1987

På ett dygn i slutet på förra veckan slets jag mellan ytterligheterna inom svensk rockmusik. Från Jerry Williams hederliga rock'n'roll med djup tradition till Thomas Di Levas moderna men fasligt geniala popmusik i fredagskväll.
   Många i min omgivning tvivlar och misstänker men jag gillar Di Leva. Det är bokstavligen en färgstark artist i flera avseenden. Men behöver han se ut som en barnslig cirkuspajas för att lansera sina fantastiska låtar?
   Det var en utmanande och stundtals påfrestande mask som en allt ökande publik nu vågade se förbi för att upptäcka en av Sveriges duktigaste låtsnickare.
   Nu handlade konserten i fredags inte så mycket om utanpåverket Di Leva. På scen stod en svensk rockartist och blottade sitt hjärta på ett både naturligt och mänskligt sätt.
   Han visade sig vara både kvicktänkt och slagfärdig i dialogen med publiken som han bildligt talat omfamnade men bokstavligen tog han många i hand.
   I min enfald trodde jag Di Leva var en rädd, nervös och osäker artist som gömde sig bakom sin mask. Men ingen är gladare än jag att konstatera att i Di Leva har Sverige en av landets mest spontana rockartister.
   "Vem ska jag tro på?", en av höstens bästa singlar, var ingalunda ensam bland alla starka låtar han radade upp inför ett nästan fullsatt men mycket lyckligt Café Oscar i fredags.
   Albumet med samma namn, som givetvis var konsertens kärna, tog jag emot med ganska ljumma kommentarer för några månader sedan men nu har den växt till sig.
   Där fanns både melodiska och arrangemangsmässiga triumfer som live fick sin slutgiltiga utformning på scen. Med kvicka kommentarer och geniala förklaringar band Di Leva samman hela konserten.
   Bandet bakom Di Leva var tätt och samspelt, ljudet suveränt och volymstarkt men ändå hela tiden på rätt sida smärtgränsen.
   Thomas Di Leva har ett mycket gott hjärta. Det präglade hela fredagskvällens föreställning. En konsert det har talats om i flera dagar.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.