Blogginlägg

"What we saw"

LANDSTROM
What we saw
(Kullsta/Rootsy)

Jämtland slår till igen. Vi har under de senaste åren lärt oss att i det norrländska landskapet finns det massor med talanger som vill ha hela Sverige som arbetsplats. Däremot finns det inget musikaliskt gemensamt hos artisterna och det äkta paret/duon/bandet Landstrom är kanske det mest udda i sammanhanget. Och Göran Lindström och Carina Landin är kanske också längst från något vi skulle kunna kalla kommersiellt genombrott fast de nu har givit ut tre skivor.
   Jag missade duons första skiva "The bright daylight" (2011) men föll ganska handlöst för senaste albumet "Land of nowhere" (2013) där de mÃ¥lade upp fantastiska men ansprÃ¥kslösa ljudlandskap som dock hade lite svÃ¥rare att göra sig full rättvisa live samma Ã¥r.
   PÃ¥ nya skivan, ett sorts minialbum med sex lÃ¥tar, fortsätter de vandringen i de soundmässigt ödsliga, emotionellt starka, stundtals vackra men alltid genomarbetade ljudkulisserna. Musik som förstärks med sÃ¥ng i lÃ¥tar som flyter pÃ¥, ofta saknar tempo och växer för varje gÃ¥ng du lyssnar.
   Soundet befinner sig nÃ¥gonstans där Ry Cooder möter Mark Knopfler. Görans gitarr är ofta framträdande över den skimrande ljudbilden där Carinas stämma fÃ¥r mig att associera med gammal engelsk folkmusik. Det är musik, ljud och lÃ¥tar som är ganska obeskrivlig i ord men ändÃ¥ engagerande ty som lyssnare upptäcker du nya ingÃ¥ngsvinklar varje gÃ¥ng och det resulterar i stora känslor och smÃ¥ suggestiva melodier.
   Jag jämförde Landstroms musik med nÃ¥gra populära profiler medan duon själv gärna vill nämna inspirationskällor som P J Harvey, Pelle Ossler och Sixteen Horsepower vilket betyder att musiken betyder olika för olika människor. Och just i Landstroms norrländska klanger finns det mycket att hämta.
   De där oändligt karga undertonerna i Landstroms musik kan lÃ¥ta pretentiös som förklaring i ord men när banjon möter en ekande twanggitarr i samklang med duettsÃ¥ng i den inledande lÃ¥ten "A single word" skaver det skönt mot varandra. Musik som skyndar lÃ¥ngsamt.
   I "The whole sky", kryddad med en fin slidegitarr, är melodin lättare än luft och seglar iväg utan att lämna tydliga avtryck efter sig. DÃ¥ är det Ã¥ andra sidan lättare att ta till sig skivans mest konventionella och kortaste (2:27) lÃ¥t "Don't leave". Eller den jämförelsevis lite snabbare "At war" med sin fuzzgitarr och banjo och den folkmusikdoftande "Captured" i en atmosfärisk miljö. NÃ¥gra lÃ¥gt stämda gitarrsolon skänker bÃ¥de djup och skönhet Ã¥t de tvÃ¥ senare lÃ¥tarna.
   AvslutningslÃ¥ten "Back home" är instrumental och lÃ¥ter som ett vackert och vemodigt keyboardsbaserat filmtema.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.