Blogginlägg

Larm #5: maj 1977

1. TODD RUNDGREN: Todd/Nazz
2. CHRIS SPEDDING: Humorlös gitarr till salu
3. Det är jag som är KEVIN COYNE
4. Mer Muscle Shoals
5. Pärlor i dyngan: John Otway/Count Bishops/Jess Roden Band/Television/Ultravox/Rockpile
6, PROBLEM
7. KALLE PEDAL
8. "Ännu mera Blues"
9. PETER GREEN: Vilsegången hjälte
10. "Från folkmusik till miljonindustri" följetong del 5
11. Rock i tryck
12. Korsord
13. JACKSON BROWNE: Intervjun som inte blev av
14. LENNART PERSSONs singlar
15. Lost in the Blåst
16. Skivrecensioner


En oväntat teknisk modern gitarrist och producent, Todd Rundgren, visas upp på fronten på Larms femte nummer. Som ännu en gång blivit försenad enligt texten som inleder tidningen. Det är ett i Larm-kretsar nytt namn, Lars Lindström, som har intervjuat Todd och skrivit historien om Rundgrens bakgrund. Lindström skulle från 80-talet och framåt bli känd som Expressen-journalist. Lennart Persson har sammanfattat skivhistorien om Todds tidigare grupp Nazz i en vidhängande liten artikel.
   Lennart P har också träffat och intervjuat gitarristen och nu också soloartisten Chris Spedding och berättar hans historia från slutet av 50-talet via jazz, studiojobb, Sharks och turnéer med John Cale och Bryan Ferry till "Motorbikin'", två soloalbum och Sex Pistols första singel. En fascinerande historia.
   Lennart P och Kalle Oldby har samsats om den långa artikeln om Kevin Coyne. Lennart har intervjuat Kevin och lyssnat på hans tidigare skivor medan Kalle fyller i med Coyne-historia från 1973 och framåt. Kalle har i en kortfattad spalt dessutom utökat informationen om musikerna i Muscle Shoals, historien som inleddes i Larm #1.
   Lennart P återvänder till serien Pärlor i dyngan, som introducerades i Larm #3, och rekommenderar själv artister/grupper som John Otway, Count Bishops, Jess Roden Band och Television medan Christer Olsson skriver om Ultravox och Rockpile eller Dave Edmunds Rockpile som han på det här tidiga stadiet envist kallar gruppen som han hade träffat (förmodligen i London) i februari 1977.
   Förra Larm-numrets första rapport om punk i allmänhet och Sex Pistols i synnerhet på Lennart P:s singelsidor får en naturlig fortsättning i det här numret. Skivbolag (EMI) efter skivbolag (A&M) sparkade ju gruppen och vi får ingen rapport i Larm #5 om den slutliga "God save the queen" på Virgin som faktiskt släpptes samma månad som det aktuella Larmnumret kom.
   Men Lennart har många andra punk- och nya vågen grupper att rapportera om: Damneds "Neat neat neat", Stranglers, Ultravox, Buzzcocks, Radiators From Space men det är The Clashs "White riot" som enligt Lennart är bäst. Sedan gör namnet Elvis Costello entré för första gången i Larm med singeln "Less than zero". "Costello vet jag inte så mycket om mer än att hans låt är en sån som fastnar", sammanfattar Lennart.
   Två olika singlar med Sean Tyla uppmärksammas, "Suicide jockey" (Skydog) och "Whizz kid" (Obnoxious), och Lennart P förmedlar till och med ryktet om att ett album är på gång på United Artists... Graham Parkers ep "Pink Parker" och Darlene Loves "Lord if you're a woman" är andra framträdande skivor på singelsidorna.
   Efter en helsidesannons för Ulf Lundells liveskiva "Natten hade varit mild och öm" följer ett uppslag med två kommande svenska/skånska grupper, Problem och Kal P Dal.
   I krönikan Ännu mera Blues berättar Staffan Solding om bröderna Leonard och Philip Chess, killarna bakom skivbolaget Chess. Stefan Haglund berättar sedan den intressanta historien om Peter Green och förvandlingen från gitarrhjälte till dödgrävare. Lost in the Blåst-avdelningen uppmärksammar skivor med bland annat Critters, Dictators och Link Wray.
   Femte delen i Christer Olssons följetong "Från folkmusik till miljonindustri" ägnas till stor del åt Jerry Lee Lewis. Rock i tryck-sidan tar bland annat upp Allan Williams intressanta bok "The man who gave the Beatles away" och det engelska legendariska fanzinet Sniffin' Glue.
   En halvsida Larm ägnas åt Jackson Browne och en intervju som inte blev av. Vi får en kort historielektion i stället.
   Punkens första album beskrivs i en recension av Lennart P. Bedömer Damned-skivan som ihålig och Stranglers är bättre men The Clash är bäst med sin dynamiska och jublande rockmusik. Nils Lofgrens "I came to dance" sågas av Christer Olsson. Bland övriga recensioner av album med bland andra Kinks, Gene Clark, Frankie Miller, Blondie, The Band, Amazing Rhythm Aces och Muddy Waters lägger jag mest märke till Lennart P:s dubbelrecension av Dave Edmunds "Get it" och "A bunch of Stiff records". Där han samtidigt skriver om ryktet i branschen att Jake Riviera sålt Stiff för ett glas cider...

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.