Blogginlägg från 2014-10-24

Alvin Stardust (1942-2014)

Min första spontana tanke var att jag inte har eller har haft något personligt förhållande till Alvin Stardust och hans musik. Men när minnet lite långsamt återvänder hamnar jag kring åren 1983 och hans period på skivbolaget Stiff. Och mycket riktigt bläddrar jag mig fram till albumet "A picture of you", till höger om Bernt Stafs "Vingslag", som musikaliskt är en parentes men ändå har några anmärkningsvärda detaljer.
   Men vi kanske ska ta historien om Alvin Stardusts karriär från start, eller Bernard Jewry som var hans riktiga namn. Bernard inledde sin första karriär i början på 60-talet under en annan pseudonym, Shane Fenton. Tillsammans med gruppen The Fentones hade han några blygsamma hits 1961 och 1962 i sitt hemland England.
   Den tidiga karriären hade jag inget minne av när han 1973 dök upp i Alvin Stardusts skepnad och var någon slags mix av glamrock och rock'n'roll-revival-artist. "My coo ca choo" (1973), nådde andraplatsen i England, var alldeles för simpel och naiv för att fastna i min då Eagles-, Roxy Music- och "Band on the run#-marinerade hjärna. För min del var Alvin Stardusts 70-talskarriär försumbar.
   1981 gjorde Alvin sin andra comeback som musikaliskt också sneglade åt rock'n'roll-revival-hållet men också mot en enkel och hitinriktad popgenre. Peter Collins, en eftertraktad popproducent (Belle Stars, Nik Kershaw, Tracey Ullman med flera), skulle göra då nästan 40-årige Alvin till ny popidol. Förutom "Pretend" (4:a i England) blev det inga stora framgångar och albumet "A picture of you" släpptes aldrig officiellt i hemlandet. Men däremot i Sverige och övriga Europa.
   Mellan 1981 och 1983 släppte Alvin sex singlar på Stiff och samtliga finns med på albumet som är en snäll och ganska menlös historia. Men låturvalet är lite intressant med två Moon Martin-låtar och en hjälplöst blek version av Nick Lowe/Dave Edmunds Everly Brothers-doftande "What looks best on you" som Stiff oförklarligt har döpt om till "What looks good on you is me".
   Billy Bremner spelar gitarr på skivan och hans "Laughter turns to tears" finns med bland låtarna. En fullt godkänd tolkning som ännu en gång är producerad av Will Birch som skrev låten tillsammans med Bremner. Efter den nästan okända Stiff-perioden kan jag erkänna att jag inte har haft någon koll på Alvin Stardusts långa karriär.
   Bernard Jewry (Alvin Stardust) dog av prostatacancer igår 23 oktober 2014.

/ Håkan

Gyllene Tider är en förnämlig rockgrupp.

Jag har återvänt till gamla recensioner av Gyllene Tider-konserter från 80-talet vid ett par tillfällen tidigare, 1982 och 1984. Enligt alla förvisso bristfälliga minnen, noteringar och saknade tidningsklipp var jag inte på plats när Halmstadsbandet gjorde sin Örebropremiär i Brunnsparken i juli 1980. Även konserten i Idrottshuset i december 1980 missade jag.
   Konserten ett år senare blev min första GT-upplevelse. Efter genombrottet 1980 var bandet det hetaste namnet i Sverige. Andraalbumet "Moderna tider" var förhandsbeställt i 140 000 ex när det släpptes i mars 1981 och bandet gav sig ut på en rekordlång "sommarturné", från sista april till början på september.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/8 1981.

GYLLENE TIDER
Brunnsparken, Örebro 16 augusti 1981

Årets stora publiksuccé i de svenska folkparkerna är Gyllene Tider. Det var därför inte överraskande att det kom mycket, mycket (optimistiskt talades det om 5 000) folk till Brunnsparken och Allehanda Rock på söndagskvällen när den populära Halmstadsgruppen gästa Örebro under sin långa turné-
   Gyllene Tider omfamnas med sådan hysteri och idolfixering att man i sammanhanget lätt undgår att bedöma dem som en musikaliskt förnämlig rockgrupp och duktiga låtskrivare.
   Förmodligen är de skickligare och kunnigare än deras unga beundrare (mest beundrarinnor) någonsin kommer att förstå. För dem kommer de alltid att "bara" vara ett snyggare, rumsrenare och bättre alternativ till Noice.
   Där Noice enbart lever på spelglädje är Gyllene Tider en komplett och proffsig grupp. Från Per Gessles sensuellt tilldragande röst till Mats Perssons fina gitarrspel. Låt vara till priset av spontanitet. Men det kanske man inte ska begära på bara 50 minuter.
   Redan förra året, med bara ett album bakom sig, orsakade de kaos i de svenska folkparkerna och genomförde en debutshow av fullt godkänd styrka. Nu med ytterligare hits i bagaget kan det repertoarmässigt aldrig gå snett. Publiken kände igen sig och trivdes följaktligen.
   Per Gessle och Mats Persson skriver låtar av oanade mått och slagkraftig karaktär, främst musikaliskt får de annorlunda touch på melodierna. Texterna är mervardagliga utan att bli schablonmässiga trots att de mestadels handlar om kärlek och förhållanden.
   På skiva har de näst intill ABBA:s precision, en slipad produktion som får sin kraftmätning under konserterna. De klatschiga melodierna och lättsjungna texterna (inte bara refrängerna) betyder mer än någonsin.
   Men, where do we go from here? I takt med att den stora fanskaran mognar och kräver mer avancerad underhållning måste nog även Gyllene Tider utvecklas, utan att bli pretentiösa eller svårmodiga.
   Att göra livskraftigare låtar med mer bestående kvalitéer, än de dagsländor de nu skriver, måste bli deras mål om de inte bara har ambitionen att åka omkring i parkerna och charma tonåringar i fem år till och sedan spårlöst försvinna. Det viktiga tredje albumet kommer i någon mån att visa vilken väg Gyllene Tider väljer.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.