Blogginlägg

Det ödesdigra beskedet för exakt fem år sedan

Sedan jag började blogga på allvar i slutet av november förra året har jag i huvudet filat på en artikel om Warren Zevon men inte förrän nu kommit till skott. Och det är fortfarande inte lätt att på några rader, även om det är många, sammanfatta hela den långa och intressanta historien om hans liv, hans musik och allt det andra.
   Det råkar just idag vara precis fem år sedan Zevon meddelade att han led av en obotlig sjukdom och att han kanske bara hade några månader kvar att leva. Ingen bitterhet, ingen sorg utan med massor av humor och lättsamhet i rösten berättade han om ironin, det helt makalöst parodiska, i hans öde.
   - Här har jag under hela min långa karriär sjungit om döden och under perioder i mitt liv levt som om varje dag var den sista. Och till sist får jag det här fatala beskedet.
   Vad Zevon just då önskade mest av allt var att få leva tillräckligt länge för att få uppleva nästa James Bond-premiär, som han uttryckte det.
   Så när som på fem dagar fick Warren Zevon leva ett helt år till och varje dag var som en bonus. Han myntade en klassisk uppmaning för situationen:
   - Enjoy every sandwich.
   Han fick alltså inte bara uppleva James Bond-premiären. Han kunde också genomföra det stora projektet med att producera ett helt nytt album, ”The wind”, som släpptes bara några veckor innan han slutligen dog 7 september 2003. En bortgång som då skymdes lite av Johnny Cashs död bland de stora musiknyheterna den veckan.
   Men Warren Zevon glömmer jag aldrig. Från dag ett i hans sjukdomsprocess la jag hans Google News-sida bland mina dagliga sajter och hela det sista årets resa blev till en lärorik erfarenhet och han blev en förebild i konsten att göra det bästa av situationen. En inställning jag aldrig kommer att glömma, aldrig ska släppa. Liksom minnet av Zevons musikaliska historia.

Jag ramlade första gången på Warren Zevons ovanliga namn hösten 1976. Via Jackson Browne, som jag några år tidigare tagit till mitt hjärta, som producerade albumet ”Warren Zevon” upptäckte jag då en alldeles makalös artist, låtskrivare och, inte minst, textförfattare.
   Utifrån hans rötter på den amerikanska västkusten så överraskade hans språk, ämnesval och alla ironiska och satiriska vinklingar. På ytan såg skivan ut som en typisk countryrock-platta med alla gästartister (David Lindley, John David Souther, Lindsey Buckingham, Bonnie Raitt, och Eagles-medlemmar) på skivbolaget Asylum. Men skivan var allt annat än en solbränd och romantisk platta när man exempelvis tittade närmare på texterna.
   Från ”Frank and Jesse James”, om de fruktade och skjutglada bröderna som hamnade på fel sida i inbördeskriget till avslutande ”Desperados under the eaves”, en fantastisk end-of-the-world-sång där han sitter ensam i den stora baren och stillsamt konstaterar att om så hela Kalifornien glider ner i oceanen står säkert det här motellet kvar tills han har betalat notan.
   I samma veva uppmärksammades Zevon som låtskrivare av bland andra Linda Ronstadt som sedan gjorde flera låtar av honom på skiva, ”Hasten down the wind”, ”Poor poor pitiful me” och ”Mohammed’s radio”.
   Många jämförde Zevon med filmer och regissörer som Sam Peckinpah och Howard Hawks och författare som Ross McDonald och Norman Mailer. Det fanns en spänning och äventyrslusta i hans texter som gjorde honom intresserad av skjutvapen vars namn han ofta nämnde i sina lyriska berättelser. Men så har han också skrivit låtar med en före detta gerillasoldat.
   Texten till låten ”I’ll sleep when I’m dead” (just det, en av hans texter om döden som nu blivit titel till hans förra frus biografi om honom) från 1976 har en speciell historia. Ursprungligen sjöng han på originalet av "I´ll sleep when I´m dead": I've got a .38 special up on the shelf/If I start acting stupid/I'll shoot myself.

Några år senare, efter ett hårt leverne och en accelererande alkoholism, låter han ännu tuffare på liveskivan ”Stand in the fire”: I've got a .44 magnum up on the shelf/And I don´t intend to use it on my self.
   1976-skivan var ingen debut fast den uppfattades som det. Han gjorde faktiskt redan 1970 sin debut på skivan ”Wanted dead or alive”. Redan där var döden ett tema och en av de bättre låtarna på skivan hade titeln ”A bullet for Ramona”.
   Till hans långa historia kan vi också lägga oberoende låtskrivare (några b-sidor åt Turtles bland annat) på 60-talet och kapellmästare i Everly Brothers band.
   Men det var efter den Jackson Browne-producerade skivan som det började hända saker med artisten Zevon. I våras återutsläpptes i snabbt takt ”Excitable boy”, liveskivan ”Stand in the fire” och ”The envoy” och jag måste få säga att jag ljudmässigt nu var besviken på det lite fyrkantiga soundet. Låt- och textmässigt var det en sedvanlig Zevon i absolut toppform men arrangemangen var inte lika klockrena nu som då.
   Ändå tillhör ju ”Excitable boy” klassikerna med sina underbara låtar ”Werewolves of London”, ”Roland the headless Thompson gunner” och ”Lawyers, guns and money” och vapentemat är intakt. Inneromslaget pryds av en 44-kalibers Smith & Wesson-revolver som är smaklöst placerad över en mattallrik.
   Av de tre återutgivna Zevon-skivorna är jag idag faktiskt mest förtjust i liveskivan. En explosiv show från Roxy i Los Angeles med ett i högsta grad levande kompband som ger hans mest kända låtar en häftig behandling. Plus några nyskrivna låtar.
   Efter 1982 års ”The envoy” så tystnade nästan Warren Zevon. Det vilda livet hade krävt sin man och han var tillbaka som singer/songwriter på egen hand utan skivkontrakt och publikintresset svalnade.
   Det skulle ta fem år innan han var tillbaka på den stora scenen och det var en mycket stark comeback, ”Sentimental hygiene”. Men just nu sätter jag punkt för den färgstarka historien om Warren Zevon och ber att få återkomma i ämnet.

/ Håkan

Kommentera inlägget

 

Direktlänk till inlägget

Kommentarer till blogginlägget:

Mats E J kommenterade 2007-09-27 16:03:10:

Tjena Håkan!

För egen del fick jag höra talas om Warren Zevon via en kollega till dig på tidningen, Urban Kristiansson som hade ”Sentimental Hygiene” på LP som kom 1987! Titellåten är grym med Neil Young på sologitarr, vilket inte går att ta miste på. Som boxningsfreak (se min egen blogg) så är ju ”Bom-Bom Mancini” den ultimata pugilistlåten. Den var f.ö. ledmotiv till proffsbox-ningssändningarna på TV1000 i början av 90-talet med den legendariske Olof Johansson som kommentator.
Denna eminenta Zevon-platta är tyvärr den enda som jag har i dag i min egen CD-samling – vilken jag ämnar göra något åt framöver.
Antar att du har hyllningsplattan till Warren Zevon som Letterman gör reklam för innan Wallflowers framför denna dynamitlåt ”Lawers, Guns and Money” med sonen Jordan Zevon på detta klipp från YouYube: http://www.youtube.com/watch?v=9KdHuZXWxGo ! Håll till godo & ha det bra!


Med vänlig hälsning

Mats E J
Svar:
Hej Mats.
Kul att du skrev. Alltid lär man sig nåt nytt. "Sentimental hygiene" klockar in på en väldig hög placering på min 80-talslista. Kan jag redan nu avslöja. Jo, jag har "Enjoy every sandwich"-skivan och minns noga Wallflowers/Jordan Zevon-framträdandet.

kristian hjorth kommenterade 2007-09-19 17:04:00:

Hej hej!
Läste din artikel om Warren Zevon. Vill bara kort informera dig om att Warren Zevons skivdebut skedde långt tidigare. Han utgjorde ena halvan i en duo som hette, vill jag minnas, Lyme & Sybelle eller något sådant.
Jag en skiva (från slutet av 1960-talet) men lyssnar inte – inte riktigt min musik.
Själv tatuerade jag in ”Mr Velvetnose” på vänsterarmen när beskedet om Warren Zevons död kom. Jag har inte ångrat mig. Såg honom live i Göteborg i slutet på 1980-talet och biljetten och recensionen av Peter Wennö har jag kvar. Sedan dess köpt allt och fått hjälp att fippla hem rariteter (nåja) från nätet.
Kul att se att det finns fler personer i vårt land som älskar Warren Zevons musik.
MVH
KristianSvar:
Hej Kristian.
Jag menade nog skivdebut i eget namn. Jag vet också att han gjorde skivor under andra namn tidigare. Tyvärr finns det inte riktigt med utrymme att bli så väldigt detaljerad.
80-talsspelningen måste ha varit samma turné där jag såg Zevon i Stockholm på Melody 18 februari 1988. Hoppas följa upp med en fortsättning på min Zevon-biografi med många braskivor och den här konserten bland annat. Kul att du skrev!

Joakim kommenterade 2007-09-13 21:11:00:

Som jag sa: du kommer att säga att jag missuppfattade :-)Svar:
Nja. Missuppfattade eller inte hörde upp ordentligt, som man sa till mig i skolan på 60-talet.

Sjöberg kommenterade 2007-09-13 19:46:05:

Angående Frank och Jesse, visste du att "bröderna" Johnny Cash och Kris Kristofferson gestaltat bröderna James på film? I "The Last days of Frank and Jesse James", 1986, upprepar de sina gamla roller från LP-skivan "The Legend of Jesse James". Minns du den? Svar:
Den skivan minns jag. Mycket bra.

Joakim kommenterade 2007-09-12 15:05:09:

Du lurade i mig att Zevon skrev "Happy together". Du kommer att svara att jag missuppfattade dig, men jag vet att jag har rätt i vad jag hörde.Svar:
Nej, nej. Jag har ALDRIG sagt att Zevon skrev "Happy together". Du registrerade inte att jag sa b-sidan till... Utan hörde bara "Happy together" som du redan kände till.

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...