Blogginlägg från 2007-09-26

”Daugava”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/9 2007.

LARS WINNERBÄCK
Daugava
(Sonet/Universal)

Linköpingssonen Winnerbäck kan nästan göra vad som helst - och det låter likadant i alla fall. När han på sin senaste studioskiva, för tre år sedan, skippade sitt traditionella komp resulterade det i ett lågmält personligt sound. Men låtarna var ändå rätt typiskt Winnerbäck-poppiga.
   När han nu åker till Irland med helt andra musiker än vanligt för att spela in så blir det givetvis mer rockig folkmusik men sättet han sjunger på, hur han bygger låtarna och den uppbackande tjejrösten (Miss Li) blir till slut väldigt identisk med den musik han skapat sedan, låt säga, 1998.
   Om än med lite fler fioler och mandoliner än elgitarrer i kompet. Det är bara i den fina duetten "Om du lämnade mig nu" som den udda personligheten hos Miss Li kommer fram, i övrigt ekar det väldigt mycket Schultz/Stadling om körandet.
   Texterna är lite svartare och allvarligare än vanligt och Jerker Odelholms kontrabas förstärker den nedstämda tonen men även där vägrar Winnerbäck gå över gränsen till det oförutsägbara.
   Ändå är "Daugava" ett dussin homogena sånger med en musikalisk helhet som givetvis håller hög standard i konkurrens med det mesta i det här landet.

/ Håkan

Det fantastiska E Street Band-soundet är tillbaka

BRUCE SPRINGSTEEN: Magic (Columbia)
På fredag släpps Bruce Springsteens lilla återförening med E Street Band. ”Magic” är kanske inte så himmelskt magisk i sitt innehåll och sin utformning. Däremot en alldeles förträfflig liten pärla i Springsteens långa karriär. En stark samling låtar som tillsammans gör ett helgjutet album fast det genomgående pendlar mellan högfrekvent rock och ballader, vilda gitarr- och saxofonsolon och åtskilliga stråkarrangemang.
   På ”Magic” får vi nog jämföra Bruce och bandets insats med ”The river”. Så starkt upplever jag det mångfacetterade innehållet. Min första kontakt med den här skivan, för drygt två veckor sedan, gjorde mig lite osäker och förvirrad. Managern Jon Landau hade uttryckt sig väldigt tydligt när han beskrev skivan som ”high energy rock CD” och inledningen stämmer väl överens med det löftet men sedan blir det både poppigt och snällt.
   Därför känns det som hela skivan kräver en noggrann genomgång, låt för låt:
   RADIO NOWHERE
   En uppenbart hitmässig inledning på skivan. En stark, drivande låt med väldigt klassisk popkänsla. Efter två minuter ett ännu starkare saxofonsolo som fulländar det typiska E Street Band-soundet.
   YOU’LL COMIN’ DOWN
   Tung fortsättning. Efter några veckors lyssnande formar sig varje låt till något fantastiskt. En typisk E Street Band-låt, bekant men ändå ny på något sätt. Ännu ett klassiskt saxosolo från Clarence.
   LIVIN’ IN THE FUTURE
   I låten med en titel som känns lånad från New Jersey-kollegorna Bon Jovi låter det än mer bekant. Är det ”Sherry darling” i ny kostym? Med klockspel, sax och keyboards. Passionerad na-na-na-allsång på slutet.
   YOUR OWN WORST ENEMY
   Skivan skiftar karaktär drastiskt. Poppigt pianointro, feta stråkar, bjällror och vackra körer. Sommarkänsla i det luftiga arrangemanget.
   GYPSY BIKER
   Munspel och akustiska gitarrer i inledningen. Stegrande intensitet och jag får ”Badlands”-känsla när Max Weinberg efter en minut pumpar igång arrangemanget. Vilda gitarrsolon lovar gott inför konserterna.
   GIRLS IN THEIR SUMMER CLOTHES
   Ännu mer pop, ännu mer sommar. Stråkar, den här skivans ”Waitin’ on a sunny day”, akustiska gitarrer, klockspel och Phil Spector-kastanjetter. Oemotståndlig med la-la-la-allsång på slutet som känns bekant.
   I’LL WORK FOR YOUR LOVE
   Klassiskt Roy Bittan-intro. Weinberg pumpar på och E Street Band är som bäst mellan pop och rock. Även här får stråkarna plats i arrangemanget.
   MAGIC
   Rytmisk singer/songwriter-pop. Mandolin, fiol och enkel akustisk pop. Den minst imponerande låten hittills.
   LAST TO DIE
   Tillbaka till högfrekvent rock. Fast det är stråkarrangemang som inleder innan det patenterade E Street Band-drivet tar låten till höga höjder. Och stråkarna används tydligt och ger melodin karaktär tillsammans med gitarrerna. Och nu har jag saknat Clarence-saxofonen på flera låtar i rad.
   LONG WALK HOME
   Borde även på konserterna ligga bland de sista låtarna. Tillhör låtarna som har finalprägel- Ett fint gitarrsolo (Nils?) och saxofonen är tacksamt tillbaka. Majestätiskt.
   DEVIL’S ARCADE
   Episk, vemodig sistalåt. Fiol, akustisk och en lätt ”Devils & dust”-känsla. Här slutar nog skivan. På riktigt. Med de bombastiska 80-tals-trummorna som slutpunkt.
   TERRY’S SONG
   Bonuslåt som inte riktigt hör hit. Låter som en outtake från tidigare inspelningar. Efter det typiska Bittan-introt blir det en Tom Joad-doftande historia.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.