Blogginlägg

Att låta arvet efter Beatles bli kopia eller inspiration

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/10 2008.

Sedan någon gång på söndagskvällen 3 november 1963 älskar jag Beatles. Men i någon mån hatar jag också Beatles. I det senare fallet är det varken personerna i bandet, den fantastiska musiken eller återutgivningarna jag tänker på utan all business runtom, all reklam och merchandise i Beatles namn, gruppens ekonomiska aktiebolag Apple Corps Ltd och, inte minst, alla tributeband som lever på att i varje detalj både soundmässigt och visuellt kopiera Beatlesmusik. Inombords blir det, vill jag erkänna, en väldigt motsägelsefull känsla i ett hjärta som klappat för det enorma popsoundet från Liverpool i snart 45 år.
   I somras, vid ett besök i Liverpool, blev jag dessutom tydligt medveten om att det mesta går att sälja i Beatles namn. Den officiella souvenirbutiken The Fab 4 Store i det luxuösa Albert är fullproppad med Beatles-designade prylar. Jag hittade allt som man inte behöver i den affären.
   Det var givetvis väldigt lätt, mycket naturligt och utan konkurrens att ta Beatles musik till sitt hjärta. När kvartetten stormade in i mitt vardagsrum hösten 1963 via den svartvita tv:n stod mitt 11-åriga hjärta vidöppet och hjärnan trånade efter ny häftig musik. Drop In-framträdandet med ”She loves you”, ”I saw her standing there” och John Lennons magnifika tolkning av ”Twist & shout” gjorde verkligen intryck.
   De fyra Liverpool-grabbarna kom sedan att uträtta mer som skivartister på mindre än åtta år än vad andra artister och grupper ägnar decennier åt att bygga upp, bygga ut och kreativt utveckla. Det var ju under den förhållandevis korta tiden av tio år, hela 60-talet om man ska förenkla det och inkludera den läraktiga tiden i Hamburg, som Beatles producerade så mycket, så intensivt och var så innovativt. Nästan varje release var en uppfinning i sig.
Under de första åren släppte de två album i snitt varje år och lät fristående singlar dämpa abstinensen däremellan. Det fanns med andra ord inte några som helst tillfällen att släppa Beatles-fixeringen.
   Jag har aldrig köpt en Beatlespryl i ekonomiskt syfte men kan naturligtvis inte sitta oberörd när jag läser hur det textbladet, den autografen eller någon extremt sällsynt skiva auktioneras bort för astronomiska belopp. Hade jag haft de möjligheterna på 60-talet, exempelvis köpt två ex av varje skiva, plastat in och vårdat mina skivor minutiöst, så hade jag nog varit miljonär idag. Men ingen hade den framtidstron då, det fanns ingen andrahandsmarknad för begagnade skivor eller extremt sällsynta exemplar på den tiden.
   När jag precis sitter och skriver det här dunkar det ned ännu ett mejl från en av de största skivåterförsäljarna i England med nya, annorlunda, dyra raritetsprodukter i just Beatles namn. En marknad som bara växer och växer. Där priserna bara ökar och ökar i en bransch där tillgång och efterfrågan helt styr utvecklingen. Där pengarna hamnar i fickor som inte ägs av artisterna.
   Det kan man ju också påstå är fallet med alla tributeband som har Beatlesmusik som levebröd. Med musiker och medlemmar som gör allt för att kopiera originalet så snarlikt det bara går. Det är just på den punkten och på den detaljen mina åsikter om reproducerad Beatlesmusik skiljer sig så markant från normalt Beatlesintresserade människor.
   Jag är sjukligt skeptisk mot alla kopior, det må handla om vilka artister som helst, och det räcker inte att ett band är exemplariskt perfekt i varje detalj. Som ren underhållning är tributekonserter okej, även om det kan vara svårt att avgöra om det är teater, maskerad, historielektion eller konsert man bevittnar, men som recensent av konserter kräver mitt hjärta så mycket mer. Egna uttryck, personlighet, tolkningar och spänning som lockar till analys och slutsatser.   

Jag minns 1999. Jag ska inte påstå att konserten med The Piggies sitter som en nagel i ögat, jag fick ju ändå höra och se 42 Beatleslåtar framföras så gott som oklanderligt, men det gav inget utslag i hjärttrakten, krävde absolut ingen analys och, framförallt, ingenting på hela konserten var oförutsägbart.
   Kort sagt var det urtypen för en konsert som man, lite schablonmässigt, brukar kalla ”ge publiken vad publiken vill ha”. Publiken visste inte till sig av glädje och hysteri. Som om de heliga männen från Liverpool tillfälligt återuppstått. Publiken älskade varje sekund som om det vore något unikt och oöverträffat, det dansades hejvilt i bänkraderna och det berodde nog mer på musiken än det faktum att det var fredagkväll.
   Folk får gärna ha roligt, får gärna älska det enkla och banala och får gärna upphöja konserter till konst men jag har svårt att jämföra detta kopierande med en konsert med genomgående originalmaterial. Sedan kan det bokstavligen beskrivas som skickligt, genialt och extremt genomarbetat men jag står ändå kvar på slutet och undrar varför det kreativa skapandet försvann bakom all smink, lösmustascher och specialsydda kostymer.
   Men man kan hylla Beatles på ett helt annat och mycket roligare sätt. Med egna tolkningar, konstnärligt omgjorda låtar eller helt enkelt driva med hela företeelsen. Som när Electric Light Orchestra en gång startade med målsättningen att fortsätta där Beatles en gång slutade, en spännande cover som Joe Cockers majestätiska och gospelinfluerade version av ”With a little help from my friends” eller de vansinnigt komiska Rutles där arvet efter Beatles används på ett helt oväntat sätt.
   När det excentriska geniet Roy Wood och Beatles-fantasten Jeff Lynne skapade första upplagan av ELO så var det ju verkligen Beatles på 70-talet. Stråkarrangemang, magnifika poplåtar och spännande detaljer.
   När musikerna bakom Joe Cocker arrangerade om den Ringo Starr-banala ”With a little help from my friends” så fanns det en hög konstnärlig nivå i ambitionerna.
   När Neil Innes skrev nya ”Beatles-låtar” till projektet Rutles var det lika genialt som humoristiskt. Han tog kända harmonier, berömda arrangemang och slagkraftiga refränger. Skruvade allt ett halvt varv och ut kom Beatles-musik ingen hört men till 100 procent kände igen. Mycket märkligt.
   Den oväntade överraskningen förekommer inte på en tributekonsert.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.