Blogginlägg från 2008-10-10

Ulf Lundell 10 oktober

10 oktober
Konserthuset, Jönköping

1. Kom in kom in
2. Levande och varm
3. Danielas hus
4. Stackars Jack
5. Spike
6. En fri man i stan
7. Under vulkanen
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet.
11. Evangeline
12. Kärlekens hundar
13. Förlorad värld
14. Utanför byggnaden
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: Jönköpingskonserten, den åttonde på Ulf Lundells höstturné, bjöd bara på en nyhet. Och inga större överraskningar. En enda ny låt, ”Under vulkanen” (från förra årets samlingsbox med samma namn), i den första akustiska avdelningen som nu var tillbaka på sju låtar. Sedan återkom ”Kärlekens hundar” i huvudavdelningen.
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Ron Sexsmith

Det är inte så ofta det förekommer artister eller grupper som just nu är mitt uppe i karriären i min lilla serie ”Mina favoriter”. Kanadensaren RON SEXSMITH är ett vackert och vemodigt undantag. Som kanske inte just för tillfället befinner sig på toppen av sin karriär men har många färgstarka album bakom sig sedan mitten av 90-talet.
   Där nångång i början på maj 1995 kom jag för första gången i kontakt med Ron Sexsmith. På hans första skiva på stort skivbolag, ”Ron Sexsmith” fastnade mina ögon på hans lite ovanliga efternamn, omslagets pojkaktiga uppsyn och producentnamnet Daniel Lanois som visserligen bara producerat en låt men allt han hade gjort fram till dess var otroligt spännande.
   Mina öron fastnade däremot omedelbart för den vemodiga lite ledsna rösten och mycket personliga sånger. Jag kom några år senare att jämföra Sexsmiths röst med Tim Hardin men vid den här tidpunkten skrev jag en recension där jag beskrev det jag hörde som ” Jackson Browne producerad av Daniel Lanois” (än i dag en ouppfylld önskedröm!). Ofta melodiöst vackra låtar i nakna underbart känsliga arrangemang.
   Den inledande låten, det första jag någonsin hörde med Sexsmith, är ”Secret heart” som blev den mest kända låten från skivan. Inte minst när Rod Stewart 1998 gav ut coverskivan ”When were the new boys”.
   Nu hade Sexsmith satt sitt namn i mina musikhistorieböcker utan att vara helt färdigutvecklad. Det visade sig också att ”Ron Sexsmith” inte alls var hans debut på skiva men det skulle ta flera år innan jag visste och ännu längre tid innan jag hade den plattan i min hand. Jag återkommer.
   ”Ron Sexsmith” släpptes i maj 1995 och av en märklig tillfällighet så skulle nästa tre skivor också släppas strax före sommaren. Lite motsägelsefullt då jag tycker att Sexsmiths röst och ofta vemodiga låtar är så typiskt höstcentrerade.
   Uppföljaren till genombrottet kom alltså i juni 1997. ”Other songs” är ännu en skiva med många starka sånger. ”Ödsligt underproducerade sånger med små delikata detaljer som gör honom så ensam på området.” .som jag skrev då. Hade skivan nästan oavbrutet i öronen under den sommarens Mallorca-semester och jag lärde mig låtar som ”Strawberry blonde” och ”Pretty litte cemetery” nästan utantill.
   ”Nothing good” och ”Honest mistake” var några andra låtar som stod ut när de typiska singer/songwriter-arrangemangen imponerade i all anspråkslöshet.

Nästa försommarskiva från Ron Sexsmith blev ”Whereabouts” och hans karriär skulle, enligt mitt sätt att se det, slå i taket och aldrig senare upprepa denna makalösa kvalitetsnivå. Mitchell Froom hade, förutom Lanois-spåret, producerat Sexsmiths tre skivor men här blommade samarbetet ut i något stort. Låtarna var genomgående bättre, Ron sjöng starkare och Frooms produktion var lite mer kristallklar. Och ekot av en poppig Tim Hardin var tydligt.
   Efter den succén, 1999 års bästa utländska skiva enligt mig, var det inga tveksamheter när det på hösten meddelades att Ron Sexsmith skulle uppträda på Södra Teatern i Stockholm. En konsert som jag recenserat här. En blandning av låtar från hans tre skivor plus en Bruce Springsteen-cover, ”Factory”. Inför en nöjd men ändå tillbakadraget artig public med både Plura och Lars Winnerbäck i bänkraderna.
   Nu visste Ron Sexsmith-intresset inga gränser. Jag började kolla upp honom på allvar. Gästinhopp, låtar åt andra artister och den egna anspråkslösa starten på karriären. Beställde den riktiga debuten ”Grand opera lane” från 1991 och blev lite mediokert besviken på en skiva som inte stod ut på något sätt. Men den hade något gott med sig. Den fixade ett låtskrivarkontrakt åt Ron Sexsmith som sedan följdes av ett artistkontrakt.
   Hans låt ”On a whim” var bästa spåret på Eddi Readers album ”Angels & electricity” men låtskrivarsamarbetet med Glenn Tilbrook var bättre på pappret än i verkligheten. Singel-B-sidan ”By the light of the cash machine” var väl hyfsad poprock men lite opersonligt producerad och ”You see me”, från albumet ”The incomplete Glenn Tilbrook”, var som bäst en konventionell poplåt.
   Försnacket inför nästa Ron Sexsmith-album var omfattande, skivbolagsstrul försenade projektet och när jag träffade Eric Palmqwist efter en konsert våren 2001 med EP’s Trailer Park (vart tog dom vägen?), som uppträtt tillsammans med Ron Sexsmith, handlade samtalet mer om Sexsmith än EP’s. Och Eric kunde berätta titel på nästa skiva och att Steve Earle var ny producent.
   Jag borde ha blivit varnad efter Tilbrook/Sexsmith-samarbetet men jag trodde i min enfald på en monumental succé för nya skivan ”Blue boy” som kom strax innan sommaren 2001. Jag kunde knappt ha haft mer fel. ”Ibland är han ute på djupt vatten, några låtar är dessvärre olyssningsbara reggae- och funkexperiment” kunde jag meddela i min recension och jag var innerst inne väldig besviken.
   Här började en nedåtgående spiral i Sexsmiths musikaliska utveckling och ”Cobblestone runway” var bara en liten bit på rätt väg. ”Retriever” (2004) var hans bästa sedan 1999 medan duettskivan med Don Kerr, ”Destination unknown” (2005) och ”Time being” (2006) ”bara” var godkända.
   Och årets Sexsmith-skiva ”Exit strategy of the soul” är nog lite för överarrangerad för min smak fast låtar som ”This is I know” och ”Brandy Alexander” är fina.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.