Blogginlägg

STIFF#17: Kirsty MacColl

KIRSTY MacCOLL: They don’t know/Turn my motor on (Stiff BUY 47)
Release: 1 juni 1979

När författaren Bert Muirhead sammanställde sin bok om Stiff, ”The story of a record label”, menade han att Kirsty MacColls ”They don’t know” tillhör Stiffs tio bästa låtar överhuvudtaget. Jag kanske inte håller med helt men så har jag ju ytterligare fem år av skivutgivning på Stiff, fram till 1987, att välja från.
   Ändå är låten och skivan en remarkabel debutskiva som inte skäms för sig i Kirstys över tjugo år långa karriär som en av Englands mest personliga sångerska. En karriär som fick ett plötsligt och djupt tragiskt slut i december 2000 när hon förolyckades i en båtolycka.
   1979, när Kirsty fick skivkontrakt med Stiff, var hon blott 19 år gammal. 10 oktober 1959 föddes Kirsty Anna MacColl på Mayday Hospital i Croydon i södra London. Hennes pappa var den legendariske folksångaren Ewan MacColl men hon växte upp med sin mamma Jean Newlove som var dansös och koreograf. Under Kirstys uppväxt hade pappan gift om sig med Peggy Seeger som var syster till Pete Seeger. Så Kirsty var omgiven av musik.
   Sitt första lilla genombrott i musikbranschen fick Kirsty som medlem av den punkinspirerade gruppen Drug Addix men det finns uppgifter på att hon redan innan hade varit med i en grupp som hette Rat Alley.
   I juni 1978 gav Drug Addix ut en ep på Chiswick, ”The Drug Addix make a record”, med fyra låtar där ”Gay boys in bondage” blev den mest uppmärksammade. Kirsty beskrev senare texten som ”quite rude”. Det var vanligt med pseudonymer i rockbranschen och i Drug Addix fanns både Art Noveau, gitarr och sång, och Sterling Silver, sång, medan Kirsty uppträdde under namnet Mandy Doubt.
   Efter att ha skickat en demotejp till Stiff fick Drug Addix spela förband till Graham Parker & the Rumour 1978 och Kirsty har berättat i detalj hur det gick till när hon sedan fick kontrakt med Stiff:
   “Stiff had paid for us to do some demos, although very soon after, I left the band, just because it wasn’t any good. It was pretty awful! And I was the token girl. After I left, Stiff Records called and said: 'We'd like you to come and play us anything you’ve got.' I said, 'I thought you didn't like the demos;' and they said: 'We hate the band, but we quite like you!' When they asked if I had any songs, I said 'Oh yeah, loads!', even though I didn't at all. Then I thought, 'Oh God, I'd better write something before I go in to see them.' And that's when I wrote They Don’t Know."

På Stiff var det den amerikanske skivproducenten Liam Sternberg som upptäckte Kirsty. Stiff var intresserade av Sternbergs tjänster. Han kom från Akron, Ohio, och hade tidigare upptäckt de lokala sångerskorna Rachel Sweet och Jane Aire åt Stiff. Plus ytterligare grupper från Akron som hamnade på Stiff-samlingsskivan ”The Akron compilation”.
   Från Kirstys demo valde producenten Sternberg den enda långsamma låten till singel-A-sidan och på baksidan hamnade ”Turn my motor on”, en låt Kirsty hade skrivit åt Drug Addix. För kompet på singeln stod The Edge, gruppen inte U2-gitarristen, som var Lu Edmonds, gitarr, Jon Moss, trummor, Gavin Povey, keyboards, och Glyn Havard, bas. Den gruppen uppträdde även under namnet The Belvederes när de kompade en annan Stiff-sångerska, Jane Aire.
   Redan till hösten 1979 skulle Kirsty följa upp sin debut med ännu en singel, ”You caught me out”, men när hon precis hade nappat på ett kontraktsförslag från skivbolaget Polydor drog Stiff in singeln fast den redan hade fått ett skivnummer, BUY 57.
   På Polydor blev det en kort, uppmärksammad och framgångsrik karriär för Kirsty. Hennes rockabillystänkare från 1981, ”There's a guy works down the Chip Shop swears he's Elvis”, är verkligen en klassiker medan albumet ”Desperate character” är betydligt mänskligare.
   ”They don’t know” var tredje låten som hon skrev i sitt liv men det är som låtskrivare vi minns henne nästan bättre än sångerska. Innan hon själv gjorde exklusiv comeback på Stiff 1983 hade Kirsty börjat skriva låtar till Tracey Ullman som också var Stiff-sångerska. Och Tracey fick en ännu större hit med ”They don’t know” i oktober 1983.
   En annan cover på ”They don’t know” som vi omöjligt kan glömma bort i sammanhanget är Moneybrother svenska tolkning ”Dom vet ingenting om oss”, den ledande låten från ”Pengabrorsan”.
   Just det, glömde berätta lite om skivomslaget som illustreras här ovanför all text. Om jag hade fått bestämma hade fotografiet på baksidan med färgbilden på Kirsty i rosa jacka blivit den naturliga framsidan på skivomslaget. Nu är det däremot ett svartvitt fotografi på Kirsty på väg nerför en trappa med fem damer i släptåg. Av vilka två är identifierade som Maureen från Stiff-kontoret och Stiff-chefen Dave Robinsons fru, Rose-Mary.
   På några senare upplagor av Kirstys ”They don’t know”-singel har b-sidan fått titeln ”Motor on” och singeln gavs även ut som Stiffs första bildskiva.

På cd: A-sidan finns överraskande inte med på ”The big Stiff box set” men däremot inleder den samlingen ”Galore” (Virgin, 1995).
YouTube: En audioversion av ”They don’t know”. Plus den officiella videon till Moneybrothers svenska tolkning.





/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.