Blogginlägg från januari, 2009

Mickey Gee var INTE Rockpile-medlem

Mickey Gee, den smått legendariske gitarristen från Wales, dog som sagt förra veckan. Jag kommenterade det lite kort och hänvisade till en BBC-text som jag lite misstänksamt citerade ur. Bland annat skrev de att Gee var Rockpiles förste gitarrist och att det var just han, Mickey Gee, som spelade sologitarr på Dave Edmunds hitversion av ”I hear you knocking”. Den detaljen har väckt många skeptiska tankar under veckan.
   Lasse Kärrbäck kommenterade rent spontant:
   ”Jag tycker att det är jäkligt konstigt, på min ”Rockpile” skiva är inte Mickey Gee nämnd överhuvudtaget. Finns inte med alls som musiker. Han nämns inte heller på ”Subtle as a Flying Mallet” heller. Och jag har aldrig hört det tidigare, förmodligen ingen som känner till Rockpile eller Daves tidiga verk heller troligen.”
   Fick sedan ett Kärrbäck-vidarebeordrat mejl från Rockpile-experten Stefan i Umeå som är tvärsäker:
   ”Köper aldrig att det är Gee på ”I hear you knocking”. Sedan så har han aldrig varit med Rockpile, däremot var han med i Love Sculpture på USA-turnén 1970! Och där var ju även Terry Williams med, så visst lite Rockpile är det ju…”
   Och ytterligare några timmar senare är Kärrbäck kategoriskt skeptisk:
   ”Jag tror inte på ett enda ord av det där, Mickey Gee var ALDRIG med i Rockpile.”

Punkt slut. Shakin Stevens uttalande, troligen en efterhandskonstruktion, har nog hamnat i BBC:s text mot bättre vetande. Mickey Gee var ingen Rockpile-medlem och han spelade inte på ”I hear you knocking”.
   Däremot är det ett nöje att visa ovanstående bild på Gee och Edmunds in action. Tagen i samband med Edmunds konsert i Idrottshuset i Örebro 29 oktober 1981. Jag var där men jag recenserade inte. Jag tog time out från allt skrivande under några år i början på 80-talet. Däremot tog Nerikes Allehandas fotograf Stig Nyström den mycket fina bilden på konserten.

/ Håkan

Lördagsunderhållning II

Springer ni på Lloyd Cole idag så kan ni gratulera på 48-årsdagen. Berätta gärna att videon med Coles "Perfect skin" från 1984 ligger och snurrar på den här sidan.



/ Håkan

Lördagsunderhållning

Just idag 1970 låg den här fruktansvärt smittande poppärlan nummer ett i England. Varsågod.



/ Håkan

It was 40 years ago today

Om vi just nu enas om att klockan är 13 här. Och att klockan i England, som är en timme efter oss, är 12 mitt på dagen, noon och lunchtime. Då kan jag berätta att det just nu i denna stund är exakt 40 år sedan, då var det torsdag, de fyra Beatles-medlemmarna med klaviaturspelaren Billy Preston i släptåg stegade ut på taket till sitt kontor på Saville Row i centrala London
   Kaos bröt ut på gatorna och i kontorshusen runt (titta på filmklippen här nedan) och ett stillsamt kaos bröt också ut på taket när polisen efter 42 minuter bröt föreställningen. Det kanske inte var en historisk konsert men minuterna då Beatles spelade gick ändå till historien. Det var nämligen sista gången kvartetten spelade tillsammans.
   Hela januari 1969 hade Beatles ägnat åt skivinspelning. Inspelningar som inte släpptes förrän drygt ett år senare. ”Abbey Road” kom emellan, inspelningarna kom i händerna på Phil Spector och gavs sedan ut som ”Let it be” våren 1970.
   Beatles framförde uteslutande nytt material. De inledde med ”Get back”, fortsatte med ”Don’t let me down”, ”One after 909”, ”Dig a pony” och sedan ytterligare versioner av samma låtar innan ordningsmakten bröt föreställningen. Här följer några filmade sekvenser:

Killarna i Beatles kommer ut på taket, tittar sig lite förvirrat omkring och drar igång med dagens första version av ”Get back” med Paul McCartney på sång. De fortsätter sedan med ”Don’t let me down” som John Lennon sjunger.


Konserten fortsätter sedan med ytterligare tre låtar, “Don’t let me down”, “I’ve got a feeling” (som bade John och Paul sjunger) och den nygamla “One after 909” där John och Paul också delar på sången.


John Lennon sjunger “Dig a pony”. (medan poliserna tar sig in i byggnaden) och Paul fortsätter med ”Get back” som blir sista låt och John Lennons avslutar med den klassiska kommentaren ”I hope we passed the audition”.


/ Håkan

Ulf Lundell

Det förekommer många artister under ”Mina favoriter” som funnits med i mitt liv under en mer eller mindre evighetslång tid. ULF LUNDELL tillhör definitivt den första kategorin och har funnits där hela tiden. Från hösten 1975 när han gjorde anmärkningsvärd skivdebut med ”Vargmåne”, när hysterin bröt ut året därpå med andra skivan ”Törst”, boken ”Jack” och när han samma år inledde sin gränslöst obeskrivliga karriär som scenartist.
   Sedan har det följt drygt 30 år som artist där Ulf mer eller mindre hela tiden stått i centrum för uppmärksamhet och blivit större än hela den svenska musikbranschen sammanlagt. Det är närmast otroligt hur en artist haft kraft, uthållighet och variation (nåja?) att hålla sig kvar i nutidens musikbransch. Utan att vara mer än sig själv. Men så har han varit aktuell på ett eller annat sätt i så många år.
   Det var inget jag trodde, eller någon trodde, när jag såg Ulf Lundell första gången i november 1976 på Prisma. Kanske var det det Örebrobaserade kompbandet Nature som drog lika mycket och gjorde hysterin större i Örebro än någon annanstans.
   Faktum är ju att Nature var mer än ett naturligt komp för Lundell. De hade spelat Lundell-låtar långt innan han var något annat än en bohem på Vitabergen i Stockholm. De kompade Pugh Rogefeldt på en singelbaksida 1973, ”En gång tog jag tåget bort” (Meytronome). En text av Lundell som Pugh sedan skrev melodin till.
   Innan Lundell på allvar började turnera gjorde han ovannämnda två album med huvudsakligen studiomusiker där det också förekom Örebroanknytning. Gitarristen Finn Sjöberg fanns med som gitarrist på ”Vargmåne” och hade också arrangerat debutskivans nio låtar. Och Mats Ronander, Natures sångare och senare soloartist, spelade munspel.
   Sjöberg fanns med i samma position på ”Törst” som kom lagom till sommaren 1976. Men sedan var det Nature som lärde Lundell turnera, uppträda inför publik och även festa på allvar.
   Ulf Lundell har beskrivit tiden och hur han hamnade tillsammans med Nature i samband med återutgivningen av liveskivan ”Natten hade varit mild och öm”:
   ”Vi blev ihopfösta i källaren i det hus som EMI låg i då, i Vreten i Solna. Jag antar att dom här redan då garvade gossarna såg på mej och tänkte: jahapp, vad har vi här för twerp då? Dom hade åkt med Peps och hade redan sett alltihop. Men dom behövde väl ett sommarjobb. Eller om det nu var vår. En artist att kompa. Vi fick ihop ett set och vi åkte ut i Apache med släp och dom här, min första commandoklan, lärde mej allt antar jag, allt det goda allt det dåliga, som väver sig samman i den subkulturella värld som är turnerandets. Rockturnerandets. Och humorn och whiskyn och jargongerna och koderna och allt vad resor, crew, hotell, PA, medhörningar är och innebär”.

Tredje skivan blev således liveskivan, inspelad under turné från oktober 1976 till januari 1977, och de vilda och eviga turnéerna med Nature fortsatte fram till sommaren 1977. Jag såg tre av fyra konserter på Prisma i Örebro under de här åren och repertoaren var en blandning av de båda första skivorna plus covers som ”My generation” och ”Route 66”. Och det var mer stök, trängsel, svett och stora känslor än en musikalisk upplevelse. Och det var en tid när jublet för Ronander och Lasse Wellander var större än för mannen vid mikrofonen. Absolut ingen visste just då att Lundell var på väg mot en roll som nationalidol och stor ikon.
   Jag har skrivit om den här tiden och konserterna på Prisma här och det har genom åren blivit så många Lundell-konserter att han med rätta fick illustrera ”Mina konserter” länken till höger på sidan. I höstas inför Lundellkonserten i Örebro räknade jag efter hur många konserter det blivit för mig med Lundell. Här fick jag uttala mig i ämnet.
   Och det finns i övrigt en otrolig massa Lundell-relaterade artiklar på mina sidor att jag inte kan räkna dem alla. Här finns liverecensioner, setlistor, böcker, längre sammandrag men inga intervjuer. Jag träffade Ulf Lundell och gjorde mina intervjuer på den gamla goda tiden och det materialet är inte inlagt på den här sidan men blir det kanske en dag.
   Jag skrev också en sammandragande artikel om just mina möten med Lundell ”Bíografin….” (höst 07/08).
   Enklast är nog att söka på Ulf Lundell i sökrutan till höger för att hitta det ni söker. Alltför många trådar under alltför lång tid ger naturligtvis ett rikligt material som det är svårt att riktigt hantera.
   Det stora Lundell-intresset har naturligtvis pendlat genom åren. För mig är skivan/turnén 1980 den stora höjdpunkten. Mats Ronander var åter tillbaka i Lundell-kompet och med ”Längre inåt landet” (Ulf Lundells allra bästa skiva) i bagaget blev det oförglömligt.
   ”Nå, har du träffat den store författaren något då” , är den stående kommentaren när jag varje gång träffar Mats Ronander.
   Men givetvis var konserterna hösten 1982, hösten 1988 och den stora comebacken 1993 också stora viktiga ögonblick. Sedan har det förekommit sporadiska toppar på senare tid också, exempelvis under den makalöst imponerande turnén i höstas.

Ändå skulle jag vilja avsluta med en ograderad Topp 10-lista över Ulf Lundells bästa låtar enligt mig. Naturligtvis en helt omöjlig lista att utse men jag försöker ändå, helt medveten om att listan redan imorgon ser helt annorlunda ut:
   • När duellen är över
   Sista låten på förstasidan på debutskivan ”Vargmåne” är en stor favorit. Han spelade den tidigt live och det kan ha förstärkt min positiva känsla.
   • Främlingar
   Drivet i gitarrerna, den svarta texten om sprickor i förhållandet och det tajta arrangemanget gör låten till den bästa på Lundells bästa album.
   • Vid din grind igen
   Först maffig rocklåt med Janne Andersson på gitarr, sedan en suggestiv pärla och stor avslutningslåt på ”Kär och galen”-skivan. Turnéversionen 1982 gjorde att låten växte.
   • En fri man i stan
   Tungt 80-tal-arrangemang men låten är ju vidunderlig både musikaliskt, melodiskt och textmässigt. Ett vemod som gränsar till panik.
   • Gå upp på klippan
   En religiös Lundell hör också hemma här. Mäktig och luftig och stort älskad låt. Inte minst under turnén 1988 när tjejkören och klaviaturerna tog låten ännu en dimension högre upp.
   • Två gamla hundar
En anspråkslös pärla, som handlar om gamla tider i allmänhet och Ulf och skivbolagets Kjell Andersson i synnerhet, som ändå har sina stora melodiska detaljer.
   • Vartän du reser
   Ur det Neil Young-inspirerade oväsendet reser sig den här pådrivande poplåten i värsta rocktempot.
   • Jag saknar dej
Första skivan på 2000-talet var en mäktig välljudande succé där den här låten är oförglömlig, både live och på skiva.
   • Tillsammans vi två
   E Street mer än någonsin. Och det gungar på fantastiskt som på vilken Bruce-klassiker som helst. Det är bara saxofonen som saknas men den har lagts till live.
   • Lilla kärleken
   Ur den senaste skivans lite väl bombastiska arrangemang reser sig den här anspråkslösa låten. Pardonlös positiv kärlek rinner ur högtalarna och Jens Frithiofs slidesolo är grymt.

/ Håkan

Hela den långa historien om de fyra ABBA-medlemmarna

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/1 2009.

LITTERATUR
Carl Magnus Palm
ABBA – the story
(Wahlström & Widstrand)

Författaren och ABBA-experten Palm har nästan en handfull böcker i ämnet ABBA bakom sig redan. Men tydligen ingen renodlad biografi som den här. En bok som berättar hela den långa historien om de fyra ABBA-medlemmarnas liv, från födsel via begränsade lokala framgångar och sedan världsgenombrott till livet efter gruppen som varit minst sagt olika upplevelser för de fyra.
   Jag har läst den här boken parallellt med boken om Stikkan Anderson, gruppens upptäckare och affärsman, och det ger ABBA-biografin, kanske orättvist, en småtråkig och strikt framtoning. En ren historiebeskrivning jämfört med den flödande personliga berättelsen om en människas uppgång och fall.
   Ändå är Palms bok, som är på svenska fast titeln är på engelska, full av intressanta detaljer, rik på fotografier men inte så fulländad när det gäller diskografin, varken i text eller visuellt.
   Avstampet i boken är från 2005 inför den svenska premiären på musikalen Mamma Mia där alla medlemmarna var på plats men aldrig tillsammans. Palm försöker idag dramatisera förhållandet mellan medlemmarna för att locka till sig både sensationslystna läsare och strikt musikintresserade. Boken blir väl aldrig någon skvallerhistoria men Palm har letat förtvivlat i alla intervjuer, tidningsklipp och tv-program, listan på slutet av boken över källor är lång, efter personliga anekdoter hur förhållandet en gång var, hur det förändrades (gruppens historia omfattar ju trots allt två bröllop och två skilsmässor) och hur det sedan blev.
   Ungefär samtidigt 2005 började säkert Palm planera den här boken för att ha den lagom klar när nu ännu en våg av ABBA-musik sveper över världen. I samband med senaste filmen Mamma Mia! har ju intresset kring ABBA och deras musik ännu en gång gott i topp.
   Som djupt intresserad av den musikaliska utvecklingen för de fyra individerna, med Björn & Benny i centrum, får jag en rejäl uppdatering av mitt eget minne. Med exakta datum, viktiga och betydelsefulla noteringar för historien och insiderapporteringar kring varje ny skiva. Från låtskrivandet till inspelningarna med publikens och massmedias mottagande av varje ny ABBA-skiva.
   Däremot har jag kanske lite svårt att ta Palms egna subjektiva åsikter om låtar, texter och skivor som intressanta i sammanhanget. Det hade varit så mycket mer värt med dagsaktuella och djupgående intervjuer med huvudpersonerna där de kanske recenserat sig själva, beskrivit sin egen utveckling och redovisat sina egna minnen.
   För det är ju just magin mellan i första hand Björn & Benny som är det intressanta i ABBA-historien. En historia som, som förutom de två killarnas ständigt upprepade succéer, sammantaget inte bara är framgång, succé och lyckliga slut. Den är också fylld av personliga tragedier, företagsaffärer, nervösa sammanbrott, bitterhet och massor av problem med pengar. Ingen brist på pengar men olika åsikter var pengarna ska hamna.
   Under ABBA:s aktiva år fanns det under tiden anledning att revidera bilden av gruppen. Från de inledande så gulliga, kärleksfulla och perfekta paren till en kylig kvartett som ändå presterade professionell musik ända in i slutet. Deras musik har det däremot aldrig funnits anledning att revidera betydelsen av.

/ Håkan

Tributes: Elton John & Bernie Taupin

”Two rooms” (Mercury, 1991)
16 olika artister tolkar det engelska låtskrivarparet på samlingen ”Celebrating the songs of Elton John och Bernie Taupin”. Varje artist ger en kort beskriving varför de valt just sin låt.

Den här samlingen är inte bara en lång rad starka välkända låtar, det blir sammanlagt också en imponerande stjärnkavalkad med artister från båda sidorna av Atlanten.
   Kate Bushs närvaro känns exklusiv när hon fritt tolkar ”Rocket man” med Davey Spillanes säckpipa som viktig detalj.
   Sting överraskar när han tar en avskalad, med bara bas och piano i kompet, och känslig ”Come down in time”, en anonym låt från ”Tumbleweed connection”, till en ny nivå.
   Även Joe Cocker överraskar med ”Sorry seems to be the hardest word” när han spännande och dramatiskt gör låten till sin egen. Redan på det inledande saxofonsolot lyssnar man noggrant.
   En annan veteran, Rod Stewart, gör en evergreen av den fantastiska ”Your song”, fast producenten Trevor Horn klätt låten modernt, medan Sinead O’Connor gör allt som sångerska på ”Sacrifice” med bara keyboards till komp.
   George Michaels liveversion av ”Tonight” stör helheten på den i övrigt studioinspelade skivan.
   Gamle Elton-producenten Gus Dudgeon har producerat Beach Boys och Bruce Hornsbys bidrag utan att de höjer sig över mängden.

Skivans innehåll:
1. Border Song – Eric Clapton
2. Rocket Man (I Think It's Going to Be a Long, Long Time) Kate Bush
3. Come Down in Time – Sting
4. Saturday Night's Alright for Fighting – The Who
5. Crocodile Rock – The Beach Boys
6. Daniel – Wilson Phillips
7. Sorry Seems to Be the Hardest Word – Joe Cocker
8. Levon – Jon Bon Jovi
9. The Bitch Is Back – Tina Turner
10. Philadelphia Freedom – Daryl Hall & John Oates
11. Your Song . Rod Stewart
12. Don't Let the Sun Go Down on Me – Oleta Adams
13. Madman Across the Water – Bruce Hornsby
14. Sacrifice – Sinead O’Connor
15. Burn Down the Mission – Phil Collins
16. Tonight – George Michael

/ Håkan

Tre tips om gamla musik-dvd, del 9

De här tre helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 24/1 2009 i en omredigerad form.

NEIL YOUNG: Heart of gold/dvd
Neil Young jobbar alltid med en brinnande passion och med kvicka kast mellan olika sound. När Neil för några år sedan, 2006, var aktuell med den hårt politiska ”Living with war”-cd:n släpptes den här konsert-dvd:n inspelad i Nashville året innan.
   Neil hade bestämt sig för att göra en konsert och dvd tillsammans med den ärrade filmregissören Jonathan Demme och uppträdandet på Ryman Auditorium, filmandet och allt runt omkring är fullständigt lysande.
   Neil Young omges av ett massivt kompband, körer, blås och stråkar men det blir aldrig tungt lastat eller för utslätat. Snarare lågmält och melodiöst och allt är sedan så mästerligt fångat av Demmes kameror i ett regisserande som är lika lågmält utfört som själva uppträdandet på scen.

BRUCE SPRINGSTEEN: Live in New York City/dvd
Det här är kanske historiens bästa rockkonsert som är utgiven på dvd. Springsteens New York-konserter 1999 var förmodligen magiska upplevelser för publiken på plats och den filmade upptagningen är nästan ännu ett bättre. Suveränt imponerande liveversioner av 25 låtar. Från Clarence Clemons svarta stenansikte via Bruce, långt in i de svettiga porerna, till den grymme Steven Van Zandts mandolinspelande.

Return to Sin City – A tribute to Gram Parsons/dvd
Gram Parsons dog 1973, blott 26 år gammal men redan en legend inom country- och rockmusiken. Sedan har mytbildningen kring hans person och hans musikaliska betydelse bara växt med åren. 2004 samlades en rad mer eller mindre kändisar för att hylla Parsons i en genomarbetad konsert.
   Med toppnamn som Steve Earle, Lucinda Williams, Dwight Yoakam och en fantastisk duett (”Love hurts”) mellan Keith Richards och Norah Jones formade sig konserten till en stor hyllning. Inte minst i de avslutande låtarna ”Wild horses” och ”Ooh Las Vegas” där samtliga medverkande artister framträder.

/ Håkan

STIFF#11: Graham Parker

GRAHAM PARKER: Stupefaction/Women in charge (Stiff BUY 72)
Release: 2 maj 1980

Det är ofta tillfälligheter, att man träffar rätt man på rätt plats, som resulterar i skivkontrakt och att artisten hamnar på ett visst skivbolag. När Graham Parker 1980 hamnade på Stiff var det en fem år lång och genomgående logisk historia som gjorde att han till slut fick sin manager som skivbolagschef.
   Den spektakulära historien tog sin start tidigt 1975 när den då 24-årige före detta bensinstationsarbetaren Graham Parker kom till Dave Robinsons enkla 8-spårs inspelningsstudio som var belägen i puben Hope & Anchors fastighet på Upper Street i norra London. Robinson ägde vid tillfället puben och var manager för flera artister.
   Inspelningarna resulterade i en anmärkningsvärd demo, inspelad med tre musiker (Paul Bailey, gitarr, Paul Riley, bas, och Dave Otway, trummor) som slumpmässigt fanns på plats just då, och Robinson och Parker blev därmed ett team resten av 70-talet.
   Demon hamnade, med Robinsons hjälp, på radiomannen och BBC Radio Londons presentatör Charlie Gilletts bord och låten ”Between you and me” spelades i hans radioprogram Honky Tonk 11 maj 1975.
   Skivbolagsmannen Nigel Grainge på Phonogram hörde sändningen, ringde direkt till Gillett och i juli 1975 skrev Parker skivkontrakt med bolaget och Robinson blev naturligt hans manager. Parker debuterade 1976 med ”Howlin’ wind” och följde samma år upp med ”Heat treatment” och resten är – historia.
   När Parker skivdebuterade existerade inte Stiff Records så fram till 1979 gavs hans skivor ut på Vertigo-etiketten under ett kontrakt som både Parker och Robinson var alltmer missnöjda med. Därför blev det i slutet av 1979 mer än naturligt att Parker skrev på för Robinsons skötebarn Stiff.
   Ändå medverkar Parker första gången på en Stiff-skiva redan i april 1977. På samlingsskivan ”A bunch of Stiff Records” ligger Parkers ”Back to schooldays” (identisk med inspelningen från ”Howlin’ wind”) som hemligt sista spår på skivans förstasida.   
   Musikaliskt var Parker 1980 paradoxalt nog vid tillfället inne i ett amerikaniserat sound och ny skivproducent blev Jimmy Iovine som då var mest känd för skivorna med Bruce Springsteen och Tom Petty. Och kompbandet The Rumour var på väg ut.
   Pianisten Bob Andrews hade redan lämnat och var på albumet ”The up escalator” ersatt av studioräven Nicky Hopkins, Peter Wood och E Street-medlemmen Danny Federici. På videon nedan, och nu är vi framme vid första singeln ”Stupefaction” från albumet, är det Hopkins på piano.
   Apropå keyboardskillar står ovan nämnda tre killar namngivna på omslaget till albumet men på singelomslaget till ”Stupefaction” står det, helt oförklarligt, David Sancious som organist. En annan tidigare E Street-medlem alltså. Mycket märkligt.
   Parker hade i sedvanlig ordning skrivit låten som fått en titel som i stort sett är oöversättlig och väldigt svårförklarad. Jag har hittat en engelsk beskrivning: “Stupefaction is the action of stupefying; making dull or lethargic”, som inte gör någon, allra minst undertecknad, klokare.
   Hur som helst var det en stark singellåt, dock ej listnoterad, utgiven som Graham Parkers första soloskiva (inget & The Rumour på den nydesignade, svarta och eleganta Stiff-etiketten). I en låt som direkt inleder med den sugande och hitmässiga refrängen:
   The sun is burning it never changes
   The people look up with nothing in their eyeballs
   They stare at billboards as if for guidance
   There's something wrong here I can't but my finger on
   Same thing same way everyday stupefaction oh yeah

När Parker hösten 1991 turnerade runt Sverige med Johan Wahlström Band som komp inledde han konserterna med just ”Stupefaction”.
   B-sida var en udda, icke albumlåt (Not available on the album ”The Up Escalator”, som det står på etiketten), ”Women in charge”, som jag då tyckte var minst lika stark som A-sidan. Jag recenserade singeln i Nerikes Allehanda och skrev mycket riktigt att ”Women in charge” kunde ha varit skriven av Benny Andersson…
   Stiff tyckte nog också att låten hade mer hitpotential än en singel-b-sida så de fick en tanke att ge ut låten som en framtida singelframsida. Drog därmed in första upplagan och ersatte ”Women in charge” med albumlåten ”Paralyzed”. Samma skivnummer.
   Stiff fullföljde dock aldrig de intentionerna utan gav ut en helt annan singel i slutet av juni 1980 då albumet redan var släppt. ”Women in charge” fanns då endast med på kassettupplagan av ”The up escalator”.

På cd: Båda låtarna finns på återutgivningen av ”The up escalator” (Lemon, 2003)
YouTube: Livevideo med Graham Parker och The Rumour, med Nicky Hopkins på piano.


/ Håkan

Mickey Gee död

Idag fick jag höra den sorgliga nyheten att gitarristen Mickey Gee efter en kort sjukdom dog i torsdags. Född i Cardiff, där han också dog, var han nära Dave Edmunds både musikaliskt och geografiskt genom åren.
   Det jag personligen minns bäst av Mickey Gee var när han under åren efter Rockpile ingick i Edmunds turnerande kompband. Ett fantastiskt band, där profiler som Geraint Watkins, Dave Charles och John David också var medlemmar.
   1981 uppträdde bandet i Örebro och det var en fröjd att både se och höra det tajta bandet framföra låtar från i första hand Dave Edmunds senaste skiva ”Twangin’” men också andra Edmunds-klassiker.
   Läs mer om Mickey Gee i den här artikeln som påstår att han var medlem i första upplagan av Rockpile och att det var han som spelade sologitarr på ”I hear you knockin’”.
   Här kan ni njuta av mer Mickey Gee i några instrumentala nummer inspelade 1998:


/ Håkan

Mer lördagsunderhållning

Ytterligare ett viktigt YouTube-tips, den här gången med ett tips från Jonas på http://skivomslag.travelblogg.se/, med tanke på raderna om Ian Gomm igår.
   Brinsley Schwarz gör ”Surrender to the rhythm” från Old Great Whistle Test i november 1973. Kolla in Nick Lowes frenetiska tuggummituggande, Ian Gomms skägg, de rutiga skjortorna och alla olika tidsenliga frisyrer.



/ Håkan

Lördagsunderhållning

Lite lördagsunderhållning: Magnus Lindberg framför en avskalad version av ”Röda läppar” hämtad från Tv4.
   (Tack till http://enheltvanlig.blogspot.com för tipset)



/ Håkan

Ian Gomm

Det skånska fanzinet Larm, under ledning av Lennart Persson, var naturligtvis anledningen till mångas favoriter som kröp på mig där i slutet på 70-talet och början av 80-talet. I nummer 8 av Larm läste jag en fantastiskt fint utmejslad artikel/intervju/presentation av Nick Lowe där vi fick alla detaljer på plats, från Brinsley Schwarz via Rockpile till en begynnande solokarriär. Ändå fastnade jag mer för IAN GOMM, Lowes medsångare och många gånger medkompositör i Brinsley Schwarz, som just hade solodebuterat.
   Jag har sedan början av 80-talet i olika sammanhang burit den mycket vitsiga knappen ”Gomm with the wind”. Inte många kan tyda dess budskap och det beror till 95% på att ingen vet vem Ian Gomm är. Den klassiska filmtiteln ”Gone with the wind” känner ”alla” till men utan vetskap om Gomm faller vitsen död till marken. Precis som den gjorde i London, på puben Dublin Castle, när vi i januari 1984 stod och väntade på en konsert med Ian Stewart, Rolling Stones gamle pianist. Och barkillen undrade och frågade men blev inte ett dugg klokare när jag och mina vänner med alla medel, kryckig engelska, hemvävda jargonger och svenska gester, försökte förklara knappens innebörd.
   Det var enklare att lyssna på Ian Gomms musik än förklara vem han var. Jag var aldrig någon Brinsley Schwarz-älskare förrän de la av. Samlingsskivan ”Fifteen thoughts of Brinsley Schwarz” (United Artists, 1978) blev en underbar introduktion – minst tre år försent.
   Gruppen hade gjort två album innan Ian Gomm gjorde entré i september 1970. Som andregitarrist och andresångare (efter Nick Lowe) gjorde han inte jättestora intryck. Men skrev under åren ändå några profilstarka låtar till Brinsley-repertoaren fast det var givetvis Nick Lowe som var den store låtleverantören i bandet. ”Dry land”, ”One more day”, ”Range war” och ”Rockin’ chair” hette Gomms bidrag till ”Silver pistol” (United Artists, 1971).
   På ”Nervous on the road” (United Artists, 1972) hade Gomm med “It’s been so long”, en låt som Dave Edmunds gjorde en bra version av på “Twangin’” (Swan Song, 1981).
   ”Hooked on love” (en låt som Gomm återlanserade på sitt första soloalbum) fanns ursprungligen med på ”Please don’t ever change” (United Artists, 1972).
   På ”The new favourites of Brinsley Schwarz” (United Artists, 1974), som producerades av Dave Edmunds, hade Gomm skrivit två låtar tillsammans med Nick Lowe: ”I got the real thing” och ”I like you, I don’t love you”. Sistnämnda låt gav Gomm ut som en singel under eget namn 1981.

Men den allra mest kända låten Nick Lowe och Ian Gomm skrev tillsammans, ”Cruel to be kind”, kom aldrig ut med Brinsley Schwarz. Då. Låten har en lång och tämligen framgångsrik historia. Inspelningen med Brinsley släpptes som en singel-b-sida med Nick Lowe i maj 1978. A-sida var ”Little Hitler”. (Just den där Brinsley-inspelningen av "Cruel to be kind" finns med på förra årets ypperliga nyutgivning av Lowes "Jesus of cool".)
   Ett år senare, i juli 1979, inledde en nyinspelning av låten, nu med Rockpile i kompet, Lowe-albumet ”Labour of lust” och släpptes två månader senare som singel-a-sida och blev en stor hit i både USA, England och Australien med en högstplacering som #12 i alla länderna.
Lasse Kärrbäck, min Mickey Jupp-vän till skivsamlare meddelar (se under kommentarer) följande lilla men viktiga anekdot:
   Låten "Cruel To Be Kind" gavs faktiskt ut på en LP "It's All Over Now" med Brinsley Schwarz 1988. Den gavs ut på Decal med skivnummer LIK 22. Skivan var ute i skivbutikerna i någon eller några timmar innan den drogs in och förstördes. Nick och Ian grälade om utgivningen av skivan och Nick beslutade att den skulle dras in, Ian ville att den skulle fortsätta att säljas. Enligt ett rykte så såldes de få ex som finns ute på marknaden i USA (New York) där den såldes av en skivaffär som inte brydde sig om indragningen.
   Sedan har låten förekommit i många filmer innan Ian Gomm själv, medlåtskrivaren, 1996 gjorde en nyinspelning på albumet ”Crazy for you”. Utgiven på cd i Japan men i England var det Gomm själv som distribuerade den – på kassett. Jag fick den själv direkt från Ian med signering ”To Håkan, Musically yours, Ian Gomm” på kassettomslaget.
   Den inspelningen, inte en av Gomms allra vassaste om ni frågar mig, blev återigen aktuell 2005 när tributeskivan ”Lowe profile” skulle ges ut i USA. Det var först tänkt att det skulle läggas på ny musik till Ian Gomms sångspår men när Gomm fick höra kvalitén på den i Los Angeles nyinspelade musikbakgrunden gjorde han själv en nyinspelning av sin sång i Wales och när allt sedan möttes på skiva lät det sensationellt bra.
   2004 släpptes en skiva med Brinsley Schwarzs BBC-inspelningar, under namnet ”Cruel to be kind”, där låten förekommer första gången. På en liveinspelning för John Peel 6 februari 1975. Då framfördes ytterligare en tidigare opublicerad Gomm/Lowe-låt, ”Give me back my love”. Bara en månad senare 18 mars 1975 gjorde Brinsley Schwarz sin sista konsert.

Efter Brinsley flyttade Ian, hans fru Karen och familjen till Wales där han har bott sedan dess. Men Ian är född engelsman i Chiswick (17 mars 1947) och uppvuxen i London med idoler som Ventures, Everly Brothers och Beatles. Nu bor han och familjen sedan många år i Llanfair Caereinon i Powys uppe i de walesiska bergen.
   På plats i Wales 1975 byggde Ian en inspelningsstudio och koncentrerade sig på att skriva låtar. Låg sedan bakom skivor med Stranglers, Van Der Graaf, Peter Hammill, Amon Düül och Alexis Korner. 1976 producerade Gomm en skiva med Malcolm Morley, ”Lost and found”, där Morley kompades av Plummet Airlines. Den skivan släpptes först 2002.
   Det var Ians låtskrivarkvalitéer som gjorde att han fick skivkontrakt 1978. Och albumdebuten hette ”Summer holiday” (Albion, 1978), första singeln var en cover på Chuck Berry-låten ”Come on” och det hände inte så mycket förrän året efter.
   Det var andra singeln från skivan, ”Hold on”, som blev en stor hit (#12) i USA vilket gjorde att albumdebuten släpptes igen både i USA och England under namnet ”Gomm with the wind”. Han fick turnera med Dire Straits i USA, Glen Campbell gjorde en cover på Ians ”Hooked on love” och hans ”Cruel to be kind” blev en hit med Nick Lowe.

   Soundet på ”Summer holiday” var tämligen snällt och poppigt men på nästa album ”What a blow” (1980) föll allt på plats. Rockigare låtar, tuffare produktion och genomgående bättre material.
   Under 1981 gjorde Ian några singlar (se diskografin) och han var tillbaka i den snälla popgenren med väldigt hitpotentiellt material. Som också skulle påverka soundet på nästa album, ”The village voice” (1983) som innehöll både melodisk pop och snälla ballader.
   Sedan försvann Ian Gomm från den offentliga branschen och dök plötsligt och oannonserat upp med ”Images” 1986. 14 låtar inspelade på egen hand i egna studion Window Ledge Bay Studio’s i Wales. Den gav inget större eko och Ian Gomm försvann för gott – tycktes det som. Men tio år senare fanns det återigen en ny skiva ute med Gomm, ovan nämnda ”Crazy for you”.
   Det var ingen stor produktion och det lät stundtals mer dansband än powerpop om Gomms comeback. Då låter ”Rock’n’roll heart” (Gommsongs, 2001) bättre fast den är lite influerad av Nashville där inspelningen gjordes. Med hjälp av amerikanska musiker, folk från Amazing Rhythm Aces och Nanci Griffith.
   2005 medverkade Gomm på den ovan nämnda tributeskivan ”Lowe profile” och samma år meddelade han att jobbade på en samlingsskiva med outgivna Gomm-spår som han planerade att ge ut under den smått komiska titeln ”Sorry for the slight delay”

Ian Gomms diskografi

/ Håkan

Ian Gomm discography

IAN GOMMS engelska vinyldiskografi, officiell utgivning exklusive samlingsskivor och promos. Alla låtar är skrivna av Gomm om inget annat anges.
   Ett stort tack till Lasse Kärrbäck för inscannade bilder, omslag och ovärderlig kunskap.

IAN GOMM SINGLAR

1978
Come on (Berry)
Darkest night
(Albion ION 1)
Producerad av Martin Rushent



Hold on
Chicken run
(Albion ION 2)
Producerad av Martin Rushent




Hold on
Chicken run
(Albion 12-ION 2)
Producerad av Martin Rushent






24 Hour Service
Black and White
(Albion ION 5)
Producerad av Martin Rushent





1979
Hold on
Chicken run
(Albion DEL 7)
Producerad av Martin Rushent



1980
Slow dancing (Tempchin)
It don’t help
(Albion DEL 10)
Producerad av Martin Rushent



Man on a mountain
It don’t help
(Albion DEL 12)
Producerad av Martin Rushent




Jealousy
Hooked On Love
(Albion ION1001)
Producerad av Martin Rushent




1981
ROD DEMICK & IAN GOMM
I’m in a heartache (Gomm/Demick)
Missing you (Gomm/Demick)
(Virgin VS 399)
Producerad av Ian Gomm & Nick Glennie Smith


I like you, I don’t love you (Gomm/Lowe)
Producerad av Ian Gomm & Nick Glennie Smith
Nobody’s fool
Producerad av Martin Rushent
(Albion ION 1016)



You can’t catch me
(The dB’s: Amplifier)
(999: Indian reservation 999)
(Hazel O’Connor: Runaway)
(Albion NYR 1, flexi)




1982
She’ll never take the place of you (Anderson)
Hole in the middle
(Albion ION 1026)
Producerad av Ian Gomm & Nick Glennie Smith




Leave it to the music (Gomm/Andrews)
Producerad av Ian Gomm, Bob Andrews
& Nick Glennie Smith
You can't catch me
Producerad av Ian Gomm & Nick Glennie Smith
(Albion ION 1040)


1983
I’m in a heartache (Gomm/Demick)
City style (Gomm/Demick)
Sad affair
Producerad av Ian Gomm & Nick Glennie Smith
(Albion ON 1043)


1986
It’s got be magic (Gomm/Demick)
Play on
Producerad av Ian Gomm
(Decal CYZ 7-116)




IAN GOMM ALBUM
Alla låtar skrivna av Gomm om inget annat anges.

Summer Holiday (Albion ALBG 100, 1978)
1: Hooked on Love
2: Sad Affair
3: Black and White
4: Come On (Berry)
5: Hold On
6: Airplane
7: 24 Hour Service
8: That's the Way I Rock 'n' Roll
9: Dirty Lies
10: You Can't Do That (Lennon/McCartney)
11: Chicken Run
12: Another Year
Producerad av Martin Rushent

Gomm with the wind (Albion DAI 1, 1979)
1. Hold On
2. Hooked on Love
3. Sad Affair
4. Black and White
5. Come On (Berry)
6. Airplane
7. 24 Hour Service
8. That's the Way I Rock 'n' Roll
9. Dirty Lies
10. You Can't Do That (Lennon/McCartney)
11. Chicken Run
12. Another Year
Producerad av Martin Rushent

What a blow (Albion DAI 5, 1980)
1. Man on a Mountain
2. Jealousy
3. Slow Dancing (Tempchin)
4. Jaguar
5. Ooh What a Night
6. What a Blow
7. Nobody's Fool
8. Here It Comes Again
9. It Don't Help
10. When Sleep Is Just Enough
11. Words of Love (Holly)
12. I Just Wanna Stay Here
Producerad av Martin Rushent

The Village voice (Albion ALB 112, 1982)
1. Love Is Gone (Call)
2. Hearts On Fire*
3. I'll Be Around (Kosmin/Gomm)
4. You Can't Catch Me
5. Hole In The Middle
6. Leave It To The Music* (Andrews/Gomm)
7. Louise
8. Melody From Mars*
9. I'm In A Heartache (Gomm/Demick)
10. She'll Never Take The Place Of You (Anderson)
11. Nobody Home (Gomm/Kosmin)
12. Murder In The Night (Gomm/Demick)
Producerad av Ian Gomm & Nick Glennie Smith
utom *Producerad av Ian Gomm, Bob Andrews & Nick Glennie Smith

Images (Decal LIK 4), 1986)
1. It's Gotta Be Magic (Gomm/Demick)
2. Little Lost Lamb
3. Lego
4. Modern Soul (Gomm/Bobby)
5. The State I'm In
6. Cheap Hearts Hurt
7. Play On
8. Images
9. What Makes A Man A... (Pizer)
10. TV Times (Gomm/Pickett)
11. That Girl (Gomm/Aparicio)
12. Beauty & The Beast
13. Cry Myself To Sleep (Kennerly)
14. Keep On Dancing (Gomm/Andrews)
Producerad av Ian Gomm

Crazy for you (Gommsongs/kassett (cd/Japan), 1997)
1. Bring Down
2. Cruel to Be Kind (Lowe/Gomm)
3. Fool for You (Kosmin/Gomm)
4. Why Do We Have to Make Friends?
5. War of Words (Andrews/Gomm)
6. I Wasn't Looking for Love (Hamilton/Gomm)
7. The Love We Make
8. Crazy for You
9. Always and Forever
10. How Could Love Last So Long? (Andrews/Gomm)
11. If All the Love in the World (Hamilton/Gomm)
12. It Sounds the Same (Aparicio/Gomm)

Rock’n’roll heart (Gommsongs, 2001)
1. Gone Fishin' (General Johnson)
2. Rock'N'Roll Heart (Noel Brown)
3. Little Lost Now
4. The Devil I Know
5. Don't Cry
6. You've Broken Every Heart (Aparicio-Gomm)
7. Ten Commandments
8. Hold On To A Dream Tonight (Kosmin/Gomm)
9. All The Other Girls (Hamilton/Gomm)
10. Everybody Wants To Get It
11. You Treat Me Like A King
12. Strange Feeling
Producerad av

24 hour service (Hux HUX035, 2002)
1: It Dont Help
2: 24 Hour Service
3: Dirty Lies
4: Come On (Berry)
5: Sad Affair
6: Slow Dancing (Tempchin)
7: Man On A Mountain
8: Chicken Run
9: Airplane
10: What A Blow
11: You Cant Do That (Lennon/McCartney)
12: Hold On
13: Black And White
14: Hooked On Love

Ian Gomm Bonusinformation

   Låtskrivare
   Ian Gomm har ju i första hand skrivit sina låtar själv men har ibland också haft hjälp av flera andra låtskrivare. Han har genom årens lopp skrivit låtar tillsammans med:

   • Nick Lowe
   Lowe var den huvudsaklige låtskrivaren i Brinsley Schwarz men vid två tillfällen skrev de låtar tillsammans som jag har berättat om här. Sedan skrev de också den oförglömliga ”Cruel to be kind”, en låt med lång historia.
   • Lee Kosmin
   En mindre känd engelsk pubrockfigur på 70-talet. Jag såg Kosmin på Hope & Anchor i London 1980.
   • Bob Andrews
   Pianist i Brinsley Schwarz och senare i Graham Parker & Rumour. Har även jobbat flitigt som skivproducent, nu bor han i Nashville.
   • Rod Demick
   Demick var rutinerad musiker redan på 60-talet., föddes i Wales men flyttade till Belfast som femåring. På 70-talet var han medlem av Yellow Dog, Meal Ticket och Bees Make Honey och träffade då Gomm som producerade den gruppen. Spelade sedan bas i Gomms turnéband.
   • Ian Bobby
   Märkligt nog har jag läst om Ian Bobby som experimenterande elektronisk musiker.
   • Kenny Pickett
   Vet inte säkert men jag gissar på denne Kenny, sångaren i Creation som har skrivit låtar åt både Dave Edmunds och Billy Bremner.
   • Steve Aparicio
   Helt klart vän med Gomm då han har skrivit, förutom låttexter till Gomm, omslagstexten till samlingsskivan “Hold on”.
   • Tom Hamilton
   Träffade Gomm redan tidigt 80-tal. Hamilton var då sångare, under namnet Tommy Sinatra, och låtskrivare i gruppen The Sinatra som Gomm producerade vid några tillfällen.

   Covers
   Trots att Gomm huvudsakligen är en renodlad låtskrivare har det förekommit åtskilliga covers i hans solokarriär:

   • Come on (Chuck Berry) (från “Summer holiday”/”Gomm with the wind”)
   Chuck spelade in låten i augusti 1961 och gav ut den på singel (Chess 1779). Blev Rolling Stones singeldebut i juni 1963.
   • You can’t do that (John Lennon-Paul McCartney) (från “Summer holiday”/”Gomm with the wind”)
   Låten fanns med på Beatles album “A hard day’s night” (Parlophone PCS 3058) utgiven 10 juli 1964.
   • Slow dancing (Jack Tempchin) (från “What a blow”)
Tempchin hade skrivit åtskilliga låtar åt Eagles innan han bildade gruppen Funky Kings som trots namnet var en countryrockgrupp där även Jules Shear var medlem. På den gruppens debutalbum från 1976 (Arista) fanns originalet till den här låten.
   • Words of love (Buddy Holly) (från “What a blow”)
   Buddy Holly spelade in och gav ut på skiva i april 1957. Även Beatles gjorde en cover på låten till ”Beatles for sale”-albumet.
   • Love is gone (Alex Call) (från “The village voice”)
   Call var sångare i amerikanska Clover och originalet till den här låten fanns på albumet “Fourty niner” (Fantasy, 1971)
   • She’ll never take the place from you (Al Anderson) (från “The village voice”)
   En NRBQ-låt, med titeln “Never take the place of you”, skriven av bandets gitarrist. Låten gavs först ut i december 1979 på albumet “Tiddlywinks”.
   • What makes a man a… (Robin Pizer) (från “Images” )
   Fanns, med hela titeln ”What makes a man a man”, med på den engelska gruppen Gypsys album ”English Gypsy” (1971). Skriven av bandets gitarrist.
   • Cry myself to sleep (Paul Kennerly) (från “Crazy for you”)
   The Judds gjorde originalet till den här låten redan 1983 på albumet ”Wynonna & Naomi”. Skriven av engelsmannen Paul Kennerley (rätt stavning!) som varit gift med Emmylou Harris.
   • Gone fishin’ (General Johnson) (från “Rock’n’roll heart”)
   Skriven av sångaren i Chairmen Of The Board, General Norman Johnson, och låten gavs ut av den gruppen 1995 på albumet “Alive & kickin’”.
   • Rock’n roll heart (Noel Brown) (från “Rock’n’roll heart”)
   Brown är en engelsk bluesgitarrist och låtskrivare (600 låtar) av vilka den här, ”Readers wives” (Dave Edmunds) och ”No dancing” (Searchers) är mest kända. Brown medverkar på Graham Parkers solodebut "Howlin' wind", spelar dobro på "Not if it pleases me" och slide på "Back to schooldays".

/ Håkan

”Working on a dream”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/01 2009.

Bruce Springsteen
Working on a dream
(Columbia/Sony BMG)

Det nya Springsteen-albumet väcker känslor åt alla håll. Ännu en gång har Bruce samlat sitt älskade liveband till inspelningen, ännu en gång har han vägrat att ge sina kompisar samlad credit som E Street Band och ännu en gång har han struntat i det patenterade livesoundet. Och gjort en skiva som låter mer studio, mer finess men som också, dessvärre, är mindre homogen.
   Jag gillar ofta skivor som spretar ut åt många håll, där variationen är viktigare än helheten, men ibland tenderar de där ständiga kasten mellan olika stilar att bli en tålamodskrävande börda. Så känns det nu.
   "Working on a dream" är ingen stor uppföljare till "Magic" utan snarare liknar den "The rising" med producenten Brendan O'Brien som viktig kugge i jakten på många olika sound.
   De flitigt använda stråkarrangemangen, körer, delvis pompös Spector-pop, det inställsamma visslandet, några alltför banala låtar och en liten del rock gör ingen helgjuten Springsteen-skiva.
   I skuggan av den kritiken framträder ändå en handfull starka låtar av makalös popskönhet, långa Bruce-berättelser och en anspråkslös countrydänga.

/ Håkan

Variationen har tyvärr blivit viktigare än helheten

BRUCE SPRINGSTEEN: Working on a dream (Columbia)
Det nya Springsteen-albumet väcker känslor åt alla håll. Ännu en gång har Bruce samlat sitt älskade liveband till inspelningen, ännu en gång har han vägrat att ge sina kompisar samlad credit som E Street Band men den här gången har han struntat i det patenterade livesoundet. Och gjort en skiva som låter mer studio, mer finess men som också, dessvärre, är mindre homogen.
   Jag gillar ofta skivor som spretar ut åt många håll, där variationen är viktigare än helheten, men ibland tenderar de där ständiga kasten mellan olika stilar att bli en tålamodskrävande börda. Så känns det nu. På en skiva som jag närmast jämför med ”The rising”, en skiva jag gav högsta betyg när den kom, men som märkvärdigt snabbt svalnade när alla de fina ingredienserna, framkallade av den då nye producenten Brendan O’Brien, överraskande kvickt tappade effekt. Jag är just nu, efter att ha levt med det här albumet en vecka, rädd att den här skivan hamnar i samma förrädiska svarta hål.
   De flitigt använda stråkarrangemangen, körer, delvis pompös Spector-pop, det inställsamma visslandet, några alltför banala låtar och en liten del rock gör ingen helgjuten Springsteen-skiva.
   Ibland känns ”Working on a dream” som en skiva som är alltför snabbt producerad med alltför framstressat material. Är man konspiratoriskt lagd, som jag visserligen inte är, kan den här skivan vara resultatet av ett alltför uträknat agerande. Barack Obamas framgångsrika presidentkampanj i höstas gav ju automatisk näring till en ny Bruce-platta och "Working on a dream"-titeln faller ju Obama-anhängarna över hela världen lätt i smaken. Och att skivan släpps nu, några dagar efter Obamas installation i Vita Huset, kan väl inte bara vara en tillfällighet. Det ryktas dessutom om att stjärnorna på Springsteens nya skivomslag formas till ordet "Obama" - i blindskrift...
   Den skeptiska inställningen betyder inte att jag saknar ljuspunkter, anspråkslöst häftiga ögonblick, oerhört imponerande popmusik och en handfull kraftfullt strukturerade låtar.
   Lätt vågat inleds skivan med den åtta minuter långa, berättande ”Outlaw Pete” som går upp och ned i tempo och knappast kan kallas en kommersiell inledning på skivan. Jag gillar poplåtarna ”Queen of the supermarket”, ”This life” och den makalöst vackra ”Kingdom of days”. OK, det överväldigande soundet har kanske en kort sista förbrukningsdag men Bruce sjunger fantastiskt bra och melodiöst är det starkare än kanske någonsin.
   I övrigt finner jag också nöje i den banalt enkla countrydängan ”Tomorrow never knows”, den berättande ”Life itself” som egentligen saknar tydlig melodi och den mycket fina balladen ”The wrestler” som har både atmosfär, stark melodi och djupa känslor.
   När innehållet till den här skivan presenterades i höstas skakade det till på världens alla Beatles-bloggar för en sekund när det dök upp tre välkända låttitlar. Som dock inte alls hade något med Beatles att göra. ”Tomorrow never knows” var den psykedeliskt omtumlande låten på ”Revolver”, ”Surprise, surprise” hette en av John Lennons låtar på ”Walls and bridges” och ”Life itself” var en av George Harrisons mindre kända låtar på ”Somewhere in England”.
   Här följer en låt för låt-genomgång av Bruce Springsteens nya album ”Working on a dream” som officiellt släpps på måndag:

   OUTLAW PETE
   En 8 minuter lång, episk, majestätisk och (hela tiden) växande inledningslåt fast den stundtals går ned i tempo. Redan här märks det att Bruce och gänget vill göra en modernare, finare och luftigare skiva än den typiska E Street-skivan ”Magic”. Gitarriffen i början påminner om Yardbirds och ”Over under sideways down” och sedan tänker jag på både ”I was made for loving you” och popoperan ”Tommy” (Can you hear me?). Trots det nya är allt välkänt. Arrangemanget växer med stråkar, nästan schlagerstråkar, och ett avlägset och dramatiskt munspel.
   MY LUCKY DAY
   Introt här påminner också om något välkänt och det doftar ”The rising” men är här mer rock. Intensiv låt med pådrivande trummor och när saxofonen för första gången på skivan gör entré efter 2:18 är det ett tämligen typiskt E Street-sound fast utan pianots annars centrala roll.
   WORKING ON A DREAM
   Introt är vackert med bjällror och vacker sång av Bruce men det är en egendomligt ospännande titellåt och inte alls någon naturlig låt som skulle vara stor aptitretare till det nya albumet. Är dock soundmässigt bättre på skiva än nedladdad på datorn. Men låten är alltför enkel och visslandet och kören kan inte rädda låten från att upplevas som tjatig.
   QUEEN OF THE SUPERMARKET
   Här inleder dock pianot men klingar knappast E Street. En långsam låt med ett intressant stråkarrangemang som skapar ett mäktigt sound. Kören ger profil åt låten. Med en märkbar nerv på slutet när trummorna liknar rytmen av ett hjärta.
   WHAT LOVE CAN DO
   En tämligen typisk Bruce-låt. Överraskande skramlig och enkel låt, där kören växer, med ett bra riff på slutet. Och munspelet låter nostalgiskt.
   THIS LIFE
   En 60-talsmässig pophit! Bruce har gjort några såna här låtar på de senaste skivorna, jämför ”Waitin’ on a sunny day” och ”Girls in their summer clothes”, och här blir det nästan söt och mäktig Phil Spector-pop. Och när saxofonen överröstar den stora kören på slutet når hela albumet sin högsta nivå.
   GOOD EYE
   Ett plötsligt överraskande kast mot primitiv bluesboogie och den Tom Waits-grymtande rockmusiken med tungt munspel och ekodränkt sång inbäddad i den stökiga ljudbilden. Som överraskning bra men melodimässigt inget stort nummer.
   TOMORROW NEVER KNOWS
   Ännu en lättsam, luftig (och för en gångs skull anspråkslös) poplåt med steelguitar, akustisk gitarr och fiol. Kanske är en melodimässig parentes men är lika enkel som bra.
   LIFE ITSELF
   En berättande låt som växer fast den melodiskt är påtagligt luddig. En vemodig ton av självbetraktelse. Något som kan utvecklas till skivans mest populära låt för mig.
   KINGDOM OF DAYS
   Här är det åter omedelbara känslor. Pianot och stråkar inleder innan intensiteten ökar och den klara och fina popinstinkten breder ut sig. Luftig och mäktig. Hela arrangemanget växer tillsammans med den smittande ”Walk away”-refrängen tills solot tar över där man inte vet om det är saxofon eller gitarr längst fram.
   SURPRISE, SURPRISE
   Nu förstår jag varför förhandssnacket kretsat så mycket kring pop och Beatles. Taktfast och alltför enkel refräng gör ändå låten till en parentes. Stråkarna och den gulliga tjejrösten på slutet understryker den känslan.
   THE LAST CARNIVAL
   Huvudavdelningen av skivan slutar i moll. Det är solnedgång och Bruce har plockat fram den akustiska gitarren men det finns nästan en kyrklig hymnliknande känsla i den religiösa kören som ger profil åt låten. Finalen på låten avslutas helt i kyrkan.
   THE WRESTLER
   Första bonuslåten är från filmen med samma namn där man nästan ser filmen för ögat när man lyssnar på den atmosfäriska och stundtals ödsliga balladen. Redan en klassisk Bruce-låt.
   A NIGHT WITH THE JERSEY DEVIL
Ännu en bonuslåt, finns med på vissa versioner av albumet, som verkar gjord på skoj. En banal bluesboogie med eko och distat ljud. Inget att missa.

/ Håkan

Tributes: Victoria Williams

”Sweet relief” (Columbia, 1993)
Den amerikanska sångerskan Victoria Williams fick våren 1992 MS och här skänker samtliga artister sina royalties till behandlingen. Övervägande amerikanska artister som i flera fall har band till Victoria. Med låtar som genomgående är skrivna av Victoria.

Artisterna på den här skivan har hjärtat på rätta stället. Tolkningarna här är fyllda av mer kärlek och omtanke än vanligtvis. ”Some are old friends, some are new friends, some are fans”, som det står i den korta omslagstexten.
   Fram till 1992 hade Victoria gjort två skivor, ”Swing the statue” och ”Happy come home”, men var ännu ingen välkänd artist. Här får hennes material en gränslös chans att spridas utanför hennes omgivning. Och det är låtar som verkligen är värda att uppmärksammas av en stor publik.
   På skivan finns också några nya, ännu ej inspelade Victoria Williams-låtar. Som Pearl Jams ”Crazy mary”, en lågmäld låt i Neil Young-tempo som Victoria har varit med och producerat och även sjunger i kören.
   Lucinda Williams tolkar Victoria perfekt med akustisk slide och skev röst, Evan Dando (Lemonheads) ensam med akustisk gitarr är nästan ännu bättre och Jayhawks, med Gary Louris och Mark Olson (som senare gifte sig med Victoria och lämnade bandet för att sköta om sin fru), gör ett fantastiskt framträdande.
   Även mer popinfluerade Michael Penn och Matthew Sweet gör skivan till en av de bättre i genren tributeskivor.

Skivans innehåll:
1. Summer of Drugs - Soul Asylum
2. Main Roads - Lucinda Williams
3. Crazy Mary - Pearl Jam
4. Merry Go Round - Buffalo Tom
5. Weeds - Michael Penn
6. Animal Wild - Shudder To Think
7. Tarbelly And Featherfoot - Lou Reed
8. Opelousas (Sweet Relief) - Maria McKee
9. This Moment - Matthew Sweet
10. Frying Pan - Evan Dando Of Lemonheads
11. Lights - The Jayhawks
12. Why Look At The Moon - The Waterboys
13. Big Fish - Giant Sand
14. Holy Spirit - Michelle Shocked

/ Håkan

STIFF#12: Johnnie Allan

JOHNNIE ALLAN: Promised land/PETE FOWLER: One heart one song (OvalStiff LOT 1)
Release: 10 februari 1978

Ännu ett litet avsteg från de självklara Stiff-skivorna, de som oftast har BUY-prefixet, och är en Stiff-produkt från idé via produktion till utgivning. Den här splitsingeln omfattar två artister, två låtar och två inspelningar som i olika sammanhang hade givits ut tidigare.
   Johnnie Allan (född John Allan Guillot 1938), ofta kallad "Ambassador of Swamp", började sin långa karriär som 15-åring (det måste ha varit 1953) att spela steelguitar i cajunbandet Wandering Aces som leddes av Lawrence Walker. Efter att ha hört Fats Domino och Elvis Presley på det berömda radioprogrammet Louisiana Hayride blev Allan och de andra yngre bandmedlemmarna mer intresserade av rock'n'roll och 1957 blev Allan medlem i rockbandet Krazy Kats som också gjorde några skivor.
   Men Allan är mest känd som swamp pop-artist, en musiksort som influerats av cajun. zydeco, country och New Orleans R&B-musik. Så här har han själv beskrivit musiken:
   "We call it South Louisiana music and I guess the only way to describe it is to say that it's the musicians who make the sound different. Most speak French and many played in Cajun bands. Consequently, I think we all kept part of this French-Cajun music ingrained in us, you can almost detect it, something of a Cajun flavor in the song."
   1958 kom första Johnnie Allan-singeln, "Lonely days, lonely nights", en egen låt. Under åren 1959 till 1967 släpptes en rad singlar med Allan men det var på scener och danser han uppmärksammades mest. Slutet på 60-talet hade hans lärarstudier tagit över helt och han hade nästan slutat som artist när han blev övertalad att göra comeback. Dragspelaren Bessyl Duhon, från Jimmy C Newmans band, samlade ihop ett band och bokade studiotid för att spela in en cover på Chuck Berrys "Promised land" (JIN 244, 1971) som blev en mindre hit i Södra Louisiana. Producerad av Floyd Soileau (uttalas "swallow") och dragspelet spelas av Belton Richard vars credit finns kvar på Stiff-singeln från 1978.
   Men inspelningen fick sitt stora genombrott 1974 i England när nystartade Oval Records, radio- och musikjournalistprofilen Charlie Gilletts bolag, släppte samlingsskivan "Another Saturday night" från vilken "Promised land" sedan gavs ut på singel 1 november 1974 (Oval OVAL 1001). Men bara sex veckor senare gjorde Elvis Presley en cover på låten och Allans version föll i glömska.
   Men det var 1978 som låten fick sin stora uppmärksamhet i samband med OvalStiff-singeln. Ett ovanligt samarbete, det första av tre, mellan Oval och Stiff. 1982 släpptes ytterligare två OvalStiff-singlar, båda med Woodhead Monroe.
   ”Promised land” var en sen Chuck Berry-singel av klassiskt snitt. Originalet med Berry själv spelades in 25 februari 1964 i Chicago. Ingick på albumet ”St Louis to Liverpool” men släpptes även på singel (Chess 1916) och nådde en blygsam 41:e-placering på Hot 100.
   Ducks Deluxe, den engelska pubrockgruppen på 70-talet. Hämtade titeln till sitt andra album, ”Taxi to the terminal zone”, från just ”Promised land”. Låten är jämförbar med ”Route 66” och beskriver ännu en resa i USA och inleds på följande sätt:
   I left my home in Norfolk Virginia
   California on my mind
   Straddled that Greyhound, rode him past Raleigh
   On across Caroline
   Stopped in Charlotte and bypassed Rock Hill
   And we never was a minute late
   We was ninety miles out of Atlanta by sundown
   Rollin' 'cross the Georgia state

B-sidan med Pete Fowler har verkligen hamnat i skuggan av Johnnie Allens legendariska cajun/rock'n'roll-sound. Men Fowlers egen "One heart, one song" har också en lång historia.
Första gången låten gavs ut på skiva var det som a-sida på en Oval-singel (OVAL 1005) från 1975. Fast b-sidan, den politiska "The miners' strike", fick större uppmärksamhet. Med hjälp av inspiration från sin farfar beskrev Fowler kolgruvestrejken 1974. I kompet på båda singellåtarna förekommer Gallagher & Lyle, Dave Mattacks och Pete Wingfield och Charlie Gillett har producerat låtarna.
   Den amerikanske rockjournalisten Robert Christgau har beskrivit "One heart, one song" så här kärleksfullt:
   "One Heart, One Song" has a wonderful piano hook by Wingfield and a gentle, melancholy melody imbued with extra grace by Fowler, who sings like an over-thirty Buddy Holly, with all that intensity, ambition, and adenoidal quaver mellowed out; although it has the general feel of a love lyric, its real subject is the persistence of faith, its "baby" not some girlfriend but Fowler's own child. It wasn't a hit and I like it a lot.”

På cd: ”Promised land” finns på Johnnie Allans ”Promsied land” (Ace, 1992).
YouTube: En audioupptagning med Johnnie Allan och sedan ett filmat tv-uppträdande med Chuck Berry från 1965.




/ Håkan

Motown 50

Mitt liv har inte bara varit The Beatles, pubrock, Neil Young, Stiff, Bruce Springsteen (nya skivan ligger på mitt bord!), 80-tal, Ulf Lundell, konserter och Wreckless Eric. Det har varit Motown också, en av de riktigt tidiga inspirationskällorna på 60-talet. Jag höll på att missa veckans 50-årsjubileum (som ska pågå ett helt år) av det legendariska Detroit-skivbolaget.
   Men så läste jag Four Tops ende överlevande originalmedlem, Abdul "Duke" Fakir, uttala sig så kärleksfullt om skivbolaget:
   "Fifty years is a wonderful anniversary. You've got to give credit to the songs, but of course you've got to give credit to (Motown found) Berry Gordy for the vision. He had the whole vision, and he made it come true. It's just great to be part of that legacy and still be alive to talk about it."
   Och i veckan läste jag det Motown-baserade januarinumret av Mojo, med en 100-lista på bästa låtar (där Martha & Vandellas ”Dancing in the street” toppade) och intervju med den nu 80-årige Berry Gordy Jr.
   Det var något väldigt unikt som Gordy skapade i januari 1959. Han lånade $800 från sin familj och bildade ett skivbolag för bara svarta artister. Och, ännu viktigare, han knöt till sig låtskrivare, musiker och producenter som strävade mot samma mål. Resten var, som man slarvigt och lite opersonligt brukar säga, historia.
   Jag kom in tidigt på Motown. Först kom låtarna, det jag minns bäst är av naturliga skäl coverlåtarna Beatles gjorde på sina tidiga skivor, och sedan kom hitsen i original in i min värld på allvar. Den ena bättre än den andra.
   När jag sedan 1968 började läsa musiktidningar regelbundet började jag notera låtskrivarnamn och producenter och tyckte att ”familjen” Motown var något mycket homogent, från ax till limpa. Bland de första skivorna jag köpte var samlingsskivor med Motown-hits, ”Motown Chartbusters”, som blev en rejäl inblick i bredden på detta bolag.
   Jag tänkte just nu inte gå in närmare på den musikaliska utvecklingen på Motown, det får vänta till ett senare mer genomarbetat tillfälle, men kan ändå inte låta bli att just nu utnämna en ograderad Topp 3 på min Motown-lista:

   FOUR TOPS: Bernadette
   Den fullständigt exploderande starten, helt utan intro, är lika stark i dag som då (1967). En av låtskrivartrion Holland-Dozier-Hollands starkaste låtar alla kategorier.
   TEMPTATIONS: Ball of confusion (that’s what the world is today)
   “(I know) I’m losing you”, “My girl” och “I wish it would rain” är naturligtvis också klassiker men den här politiska Norman Whitfield-pärlan speglar tiden (1971) allra bäst.
   DAVID RUFFIN: My whole world ended (the moment you left me)
   Förre sångaren i ovannämnda Temptations bröt sig loss och gjorde en fantastiskt dramatisk singel (1969) som jag vårdar ömt i min skivsamling.

/ Håkan

Warren Zevon

NU ÄR JAG INNE I ETT SJOK AV HJÄRTLIGT stora musikfavoriter. Och när det gäller så djupt rotade artister som varit riktiga favoriter så länge är det svårt att veta i vilket ben man ska börja. När det gäller den personlige amerikanen WARREN ZEVON känns det som han har funnits till hands i oändlig tid utan början, utan slut och utan avbrott. Men så är det naturligtvis inte alls när jag närmar mig fakta i ämnet.
   Det finns en väldigt tydlig start för min fascination av Warren Zevon. På grund av en del drogrelaterade problem så var hans karriär inte alls så regelbunden och jämn som jag först vill minnas det som. Och slutet på hans karriär var mer än sorgligt definitiv.
   För att göra det enkelt för mig just nu kan jag be er läsa min tidigare historia om Mr Zevon. Den som behandlar min upptäckt av honom, hur jag letade tillbaka och sedan tiden fram till den fantastiska comebacken 1988, ”Sentimental hygiene”, som jag subjektivt gav en topplacering på min 80-tals-lista.
   Jag kan väl lägga till, tydliggöra och korrigera några små felaktigheter från den artikeln: Zevons första skiva ”Wanted dead or alive”, som släpptes 1969 och inte 1970 som jag först skrev, var inget märkvärdigt album, långtifrån, men det uppseendeväckande var att en låt från skivan, ”She quit me”, även fick figurera på ”Midnight cowboy”-soundtracket fast då hette den ”He quit me” och sjöngs av Leslie Miller.

JAG SKA ÄVEN PASSA PÅ ATT EXAKT REDOGÖRA för Zevons ännu tidigare avtryck i 60-talets pophistoria. Som Lyme i ena halvan av Lyme & Cybelle (Cybelle = Violet Santangelo) gav Warren ut två singlar 1966:
   Follow me (Zevon-Santangelo)/Outside chance (White Whale WW-228)
   If you gotta go, go now (Bob Dylan)/I'll go on (White Whale WW-232)
   Märk väl att Bob Dylan-coverlåten på den andra singeln vid tillfället inte fanns utgiven av Dylan själv. Men däremot i en framgångsrik cover av Manfred Mann. Duon spelade in ytterligare några låtar, “I've Seen a Face” och “Peeping and Hiding”, som dock inte gavs ut förrän 2003 på den postuma Zevon-skivan “The first sessions”.
   Zevon lämnade duon och fick ett låtskrivarkontrakt med samma skivbolag. Och lyckades få med två låtar, två b-sidor till två uppmärksammade Turtles-singlar 1966 och 1967:
   We'll meet again/Outside chance (White Whale WW-234)
   Happy together/Like the seasons (White Whale WW-244)

Det som först betraktades som en debutskiva, ”Warren Zevon”, landade som en smärre bomb på min skivspelare i maj 1976. I höstas fick jag en rejäl dèjá vu-känsla när återutgivningen av samma skiva orsakade nästan samma djupt förankrade känsla. Låtar som ”Frank and Jesse James”, ”Hasten down the wind”, ”Poor poor pitiful me”, ”Mohammed’s radio”, ”I’ll sleep when I’m dead” och den alldeles förtjusande avslutningslåten ”Desperados under the eaves” gjorde omedelbart historiska intryck.
   Ändå var mina förväntningar dämpade ty när tre av Zevons senare skivor återutgavs för några år sedan, en gång stora favoriter i mitt liv, var det med en lätt besvikelse jag kunde konstatera att musiken och arrangemangen inte riktigt överlevt decennierna som gått sedan dess. Låtarna fanns ju där, givetvis, men de lite för muskulösa gitarrsolona och Los Angeles-soundet hade inte åldrats med full värdighet.
   1976 inleddes givetvis mina efterspaningar av tidigare Warren Zevon-avtryck och hamnade, förutom ovan nämnda låtskrivarminnen också hos Everly Brothers där Zevon agerade pianist och bandledare under några år fram till 1973. På deras ”Stories we could tell” (RCA, 1972) spelar Warren keyboards och på Phil Everlys ”Mystic line” (Pye, 1975) spelar han keyboards, har arrangerat skivan och även skrivit två låtar, “Lion and the lamb” och “January butterfly”, tillsammans med Everly.
   Nåväl, för mig och många andra började Warren Zevons karriär med 1976-skivan och hans låtar började nu spridas. Linda Ronstadt kallade nästa album för ”Hasten down the wind” efter Zevon-låten och hon skulle göra flera av hans låtar i fortsättningen.

När vi lämnade den färgstarka historien om Warren Zevon i min förra artikel var det 80-tal, en lång paus i artisteriet och den mycket starka comebacken ”Sentimental hygiene” skulle genast ge tillbaka Warren Zevon hans dignitet.
   Den höjdpunkten följdes året efter av ett omänskligt och oförväntat magplask, ”Transverse city” (1989), som är en otäck mix av syntetiskt rockljud och mediokra låtar. Där höll Zevon-intresset på att dö direkt men han kom igen.
   ”Mr bad example” (1991), skivan där han introducerade den otäcka logotypen med en dödskalle och en cigarrett i mungipan (som skulle ”förfölja” honom ända in i döden 13 år senare…), innebar nytt skivbolag och en ny bitsk låtskrivarambition.
   Den akustiska liveskivan ”Learning to flinch” (1993) får väl i efterhand anses vara en parentes i Zevons mäktiga diskografi medan ”Mutineer” (1995) åter var en kreativ Zevon.
   Han tog återigen fem års paus i skivutgivningen för att år 2000 inleda sitt livs sista trilogi av utmärkta, hårt ironiska och innehållsmässigt absolut högklassiga album. Bara titlarna ”Life’ll kill ya” (2000), ”My ride’s here” (2002) och ”The wind” (2003) var ju en andlöst stark final på en makalös karriär. En karriär och ett liv som tog slut 7 september 2003.
   Jag kommer på att jag har glömt två viktiga detaljer i mitt förhållande till Warren Zevon. 18 februari 1988 såg jag Zevon live i Stockholm på en konsert jag nästan hade övermänskliga förväntningar på. Men som ändå var en suverän upplevelse.
   Han lät låtarna från sitt andra album, ”Excitable boy”, dominera konserten. Sju av konsertens 18 låtar var hämtade från den skivan.
   Konsertljudet på Melody var den här torsdagskvällen sagolikt bra. Redan från start med ”Lawyers, guns and money” till den slutliga extralåten ”Jeannie needs a shooter” höll sig ljudet på exakt samma kvalitativa nivå.
   Ingen av medlemmarna i bandet bakom hade figurerat på någon Zevon-skiva men var ändå en fröjd för ögon och öron. Tätt och sammanbitet i de rockiga låtarna och kattmjukt i de lugnare låtarna.
   Zevons låtar täckte ett brett spektrum. Jag var förberedd genom liveskivan ”Stand in the fire” men blev ändå förbluffad på vilket underbart sätt låtar som ”Poor poor pitiful me”, ”Ain’t that pretty at all” och ”Werewolves of London” (hitlåten i publikens smak) svängde på scen.
   När han satte sig bakom pianot i låtar som ”Johnny strikes up the band” och den underbara ”Desperadoes under the eaves” underströks Zevons anspråkslösa framtoning och fick sin fulländning i ”Veracruz”, ”Reconsider me” och ”The factory”. Den senare framfördes ensam på scen på akustisk gitarr i en samtidigt både vildsint och ödmjuk version.
   Ska i sammanhanget inte heller glömma skivan Zevon gjorde 1990 under pseudonym tillsammans med REM, ”Hindu love Gods”. Visserligen en coverskiva, med övervägande blueslåtar, men allt gjordes på ett påfallande anspråkslöst och avslappnat sätt.

/ Håkan

En liten makeover som tar oss in i 2009

Vi har möblerat om lite här. Ingen Extreme Makeover direkt men ändå en uppfräschning av sidan. När jag skriver ”Vi” så är det naturligtvis min webdesigner till vän, Anders, som till hundra procent åstadkommit denna lätta uppdatering med ny visuell grafik (exempelvis vinylen som kommer ur sitt skivfodral till höger), alla länkar har flyttat till en undersida och jag är inte längre anonym som ni ser här nere till höger.
   Bilden på mig kom sig av att jag hamnade framför kameran (som Terése Andersson höll i) i ett helt annat sammanhang i samband med fotografering för en annonsprislista. Där Therese pushade på, regisserade vilt och ville få fram en smått galen bild. Hon lyckades, kan jag säga. Den mest normala bilden har hamnat här som därmed borde göra sidan än mer personlig om nu inte texterna räcker till.
   Jag la just in ännu en kategori, ”Diskografier”, där jag kommer redovisa en del intressanta (håll i er…) diskografier. Det kommer inte bli några mängder med bidrag där. Dels finns många artisters diskografier tillgängliga på nätet, dels tar det tid att researcha och söka information och dels är det ingen uppsjö med intressanta artister och grupper som kräver en initierad diskografi. Således börjar jag med The Motors och The Records och hoppas fortsätta med sporadiska bidrag i fortsättningen. Jag kan tillägga att det här är sidor som kan komma att uppdateras när det dyker upp ny info om gamla releaser.
   För att komma i stämning tycker jag alla ska lyssna på ”Forget about you” med The Motors i ett playbackuppträdande på Top Of The Tops 1978.



/ Håkan

Tributes: The Beatles

”Come together” (Liberty, 1994)
Undertiteln är ”America salutes the Beatles” och det är genomgående USA-artister som tolkar Beatles-låtar. Omslaget pryds av en John Lennon-teckning, första namnet i tack-listan är Yoko Ono men det finns ingen officiell tanke bakom samlingen.

Förutom ett genomgående countryfierat sound så är det olika producenter till Beatles-låtarna och mixen av artister pendlar mellan rutinerade Willie Nelson och Kris Kristofferson och mindre kända, och därmed alltför respektfulla artister, som David Ball, John Berry, Collin Raye och Billy Dean. Den senare kategorin är den minst spännande. När versionerna befinner sig alltför nära originalen.
   När sedan urvalet av låtar är tämligen ordinärt spännande, jag menar ”I’ll follow the sun”, ”If I fell” och ”One after 909”, vill det inte riktigt tända till.
   Den som trodde att Phil Spector hade sockrat originalet till ”The long and winding road” alltför mycket har inte hört John Berrys otroligt smetiga version. Och Billy Deans pompösa tolkning av ”Yesterday” gör ingen glad medan Shenandoahs snabba korta ”Can’t buy me love” bara är ok.
   Överlag är det lite för städat och hänsynsfullt för att lyssnandet ska bli en smula spännande. Tanya Tucker är nog ingen balladsångerska som kan ge ”Something” ett nytt uttryck och Suzy Bogguss har nog aldrig låtit så len som i ”All my loving”.
   Kris Kristofferson överraskar däremot i en rockig version av ”Paperback writer”, gruppen Little Texas gör en fräsch ”Help!”, Delbert McClinton (mannen som lärde John Lennon spela munspel) gör en rakt av-version av titellåten och Huey Lewis gör en förhållandevis stark ”Oh! darling”.
   Rockjournalisten Chet Filippo har skrivit en informativ text som förklarar historien bakom Beatles-låtarna.

Skivans innehåll:
1. I'll Follow the Sun – David Ball
2. Something – Tanya Tucker
3. One After 909 – Willie Nelson
4. The Long and Winding Road – John Berry
5. Come Together – Delbert McClinton
6. If I Fell – Sammy Kershaw
7. Let It Be – Collin Raye
8. We Can Work It Out – Phil Keaggy & PFR
9. Yesterday – Billy Dean
10. Can't Buy Me Love –Shenandoah
11. Nowhere Man – Randy Travis
12. Oh! Darling – Huey Lewis
13. Help! – Little Texas
14. In My Life –Susan Ashton & Gary Chapman
15. Get Back – Steve Wariner
16. All My Loving – Suzy Bogguss & Chet Atkins
17. Paperback Writer – Kris Kristofferson

/ Håkan

Tre tips om gamla skivor, del 8

De här tre helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 10/1 2009.

LOLITA POP
Att ha fritidsbåt (Mistlur)
Örebrogruppen Lolita Pop höll under hela sin karriär, 1980-1992, en mycket hög personlig profil. De började som en väldigt udda orkester men 1985, när de gav ut ”Att ha fritidsbåt”, behärskade de både härlig rockmusik, starka melodier och ett fint sound. Med topplåtar som ”Långa tåg”, ”Regn av dagar” och ”Två x två”.
   Gruppen skulle snart överge det svenska språket, bli än mer kommersiellt framgångsrika men aldrig riktigt så personliga som på ”Att ha fritidsbåt”.

WRECKLESS ERIC
Big smash! (Stiff)
Den udda engelsmannen Wreckless Eric gjorde stor comeback i England i höstas. På skiva, på samma skivbolag som han en gång slog igenom på. ”Big smash!” är en av hans bästa skivor som artist. Den kom 1980 och innehöll många starka låtar på gränsen mellan pop och rock. Exempelvis ”A popsong”, ”It’ll soon be the weekend” och ”Broken doll”. Den senare låten blev en osannolik hit med Cliff Richard.

BRUCE SPRINGSTEEN
Darkness on the edge of town (Columbia)
Ett av sommarens största artistbesök i Sverige var Bruce Springsteen på Ullevi. Han har massor av bra, mer eller mindre klassiska, skivor bakom sig under en lång karriär. Men enligt mitt sätt att se det har han aldrig varit bättre, personligare och starkare än på ”Darkness on the edge of town” som kom sommaren 1978.
   Efter en lång uppslitande tvist med sina gamle manager var Bruce nu fri att spela in och ge ut skivor. Efter den optimistiska tonen på ”Born to run” blev det en skiva som textmässigt var fylld av ursäkter, misslyckanden och svikna förhoppningar. Och en mängd starka låtar. Både starka rocklåtar, som ”Badlands”, ”Prove it all night” och ”Candy’s room”, och majestätiska ballader som ”Racing in the street” och titellåten.

/ Håkan

STIFF#13: Ian & the Blockheads

IAN & THE BLOCKHEADS: Hit me with your rhythm stick/
MICHAEL GALLAGHER, JOHN TURNBULL, DAVEY PAYNE, NORMAN WATT-ROY, CHARLIE CHARLES, CHAZ BLOCKHEAD & IAN BLOCKHEAD:
There ain’t half been some clever bastards (Stiff BUY 38)
Release: 7 december 1978

Efter över två år som existerande skivbolag skulle Stiff äntligen, i januari 1979, få sin hett efterlängtade nummer ett på Englandslistan, ”Hit me with your rhythm stick”. En låt som omsvärmats med kontroversiella analyser och missförstånd. Inte minst för snart två år sedan när låten figurerade i svensk turistreklam.
   Ian Dury framstod väl aldrig under sin livstid som fin i kanten eller städad engelsk förnäm person. Han ville gärna reta upp, gå över gränsen och uppträda som kontroversiell. Med tanke på många andra texter han har skrivit, exempelvis ”You’re more than fair” och ”Razzle in my pocket”, så finns det väl anledning att misstänka en och annan lurig undermening i den för övrigt alldeles fantastiska texten där geografiska platser seglar förbi på ett alldeles förtjusande sätt. Medan Dury sjunger på både tyska och franska. Så här inleds låten:
   In the deserts of Sudan
   And the gardens of Japan
   From Milan to Yukatan
   Every womans, every man

   Hit me with your rhythm stick
   Hit me, hit me
   Je t'adore, ich leibe dich
   Hit me, hit me, hit me
   Hit me with your rhythm stick
   Hit me slowly, hit me quick
   Hit me, hit me, hit me

Ian Dury & Blockheads fjärde Stiff-singel skulle alltså bli hans största hitlåt men kanske inte hans allra mest kända. Där har nog ”Sex & drugs & rock & roll” en tveklöst framskjuten position.
   "Hit me..." skrevs av Dury och bandets gitarrist/pianist Chaz Jankel och Chaz har berättat att den skrevs i Rolvendon i Kent under en jamsession. Den spelades in i The Workhouse Studio på Old Kent Road i London där albumet “New boots and panties” tidigare hade spelades in. Men ”Hit me with your rhythm stick” gavs ut som en typisk singel mellan albumen och fanns därför inte med på nästa Dury/Blockeads-album ”Do it yourself” som släpptes i maj 1979.
   Förklaringen till den gränslösa framgången för Ian Durys låt är både bandets famtastiska framträdande, Jankels piano längst fram, Davey Paynes blåsande i två saxofoner och den smittande discorytmen i arrangemanget.
   Vid det här ögonblicket var Stiff-etiketten helt vit med, på a-sidan (”A wing”), en stor och en liten rosa prick, och på b-sidan (”B wing”) massor av lika stora rosa prickar. Ingen producent finns nämnd men under ”Hit me…” finns noteringen ”Under the musical direction of Chaz Jankel”.
   Det märkliga är att bandnamnet på etiketten saknar Durys efternamn fast singeln i alla media, från Tobbes Stiff-sida, Bert Muirheads bok till Stiffs officiella diskografi, skriver Ian Dury & the Blockheads.
   B-sidans lustiga credit på samtliga medlemmar i bandet ger en maffig artistkavalkad på etiketten. Låten ”There ain’t half been some clever bastards” har Dury skrivit med sin tidigare Kilburn & the High Roads-kompanjon Russell Hardy. Låten är en charmig mix av engelsk music hall och easy listening med poesi av yttersta kvalité där Dury kommenterar både Noel Coward, Van Gogh och Segovia med en tungvrickande inledning:
   Noel Coward was a charmer
   As a writer he was Brahma
   Velvet jackets and pyjamas
   The Gay Divorce and other dramas

Och etiketten har ytterligare några lustiga, inte alltid så lättanalyserade utrop i form av ”Late start high on fence” och ”Segovia rules”.
   Men på det sedvanligt läckra Barney Bubbles-designade omslaget står det Ian Dury and the Blockheads som artist på a-sidan och det förkortade ID and the Blocks på b-sidan.

På cd: Båda singellåtarna återfinns som bonusspår på nyutgåvan av ”Do it yourself” (Demon, 2004).
YouTube: Två versioner. Dels den officiella videon till ”Hit me with your rhythm stick” och sedan ett liveframträdande.





/ Håkan

Sean Tyla

SEAN TYLA – bara namnet är magi för mig. Jag ska inte påstå att jag följde Ducks Deluxe noggrant och hade koll på deras skivor när de existerade mellan 1972 och 1975. Däremot glömmer jag naturligtvis aldrig när jag hörde ”Love’s melody” på radion någon gång 1974.
   ”Love’s melody” var en mästerlig poplåt som satte sig direkt i min hjärna utan att jag då visste mer om bandet än hade de hade ett hyfsat slagkraftig namn. Ducks Deluxe är ju ett oförglömligt namn fast min unge kamrat Joakim tror att det är taget från någon kineskrogs meny…
   Sean Tyla var medlem av Ducks Deluxe och jag har berättat deras historia och mina egna Tyla-minnen här. Men det var knappast Tyla som låg bakom ”Love’s melody”. En alldeles för simpel popdänga för att hans amerikanskt influerade rockhjärta skulle slå några extra slag. Nej, Tyla var den mer oborstade typen med kraxig (och för all del Dylan-aktig) sång och våldsamma gitarrattacker.
   Medan Nick Garvey, mannen bakom ”Love’s melody” (och senare grundare till poporkestern The Motors), skrev Beatles-kryddade popmelodier med stämmor skrev Tyla brutalare saker som ”Coast to coast”, ”Fireball”, ”Cherry pie” och ”Werst Taxas Trucking Board”.
   I takt med att uppmärksamheten och nyfikenheten ökade kring nya Tyla Gang under 1977 så blev det en allmän revival kring hans tidigare band, Ducks Deluxe. Jag kommer ihåg att jag jagade den gruppens första album och hittade den som cut-out i någon av Örebros skivbutiker. Därför var jag en aning förberedd när Tyla Gangs första skiva ”Yachtless” släpptes sent på hösten 1977.
   ”Yachtless” var just då den bästa skiva jag någonsin hört. Skivan hade ingen konventionell svensk distribution, det amerikanska skivbolaget Beserkley var tämligen nystartat, så jag tror jag köpte skivan i Stockholm, recenserade skivan i Nerikes Allehanda och uppmanade sedan skivbutikerna i Örebro att importera exemplar.
   Sonet var skivbolaget i Sverige som skulle distribuera Tyla Gang-skivan men just när uppståndelsen var som störst, i början på 1978, var det ett låst läge. Sonet hade avtal att släppa de amerikanska skivorna på Beserkley men inte de engelska. Därför fick man just då lita på importskivor och min Tyla Gang-skiva steg liksom i musikaliskt värde.
   När jag idag lyssnar på ”Yachtless” (cd-återutgivningen på Mystic 2003) är det inte samma magi men en normalt bra rockskiva. Det var ändå just den skivan som satte igång Tyla-processen i mitt hjärta. Jag började leta tillbaka i Tylas historia, hittade så småningom båda Ducks-skivorna, livesamlingsskivan ”Christmas at the Patti” (där Ducks gör Tyla-låten ”Boogaloo babe”), en gammal Help Yourself-skiva från 1972 (där Tylas ”American mother” finns med), en Plummet Airlines-singel som Tyla producerat och även 1976-singlar som ”Styrofoam” och ”Suicide jockey”. Bland annat.
   Kort sagt var all musik som varit i Tylas närhet intressant i min värld men det ska väl så här i efterhand erkännas att inget, varken förr eller senare, kommit upp i nivå med ”Yachtless”. Redan på nästa Beserkley-skiva, ”Moonproof”, var magin modell mindre och skivor som ”Sean Tyla’s just popped out” (1980), ”Redneck in Babylon” (1981), ”Rhythm of the swing” (1983) (som jag har med två olika omslag) står vackert uppradade på skivsamlingens vip-hylla.
   Även The Force med ”The album”, en skiva inspelad 1982 men utgiven i Tyskland 1986, står där. Force var en tillfällig grupp som Tyla hade tillsammans med en annan pubrockprofil, Deke Leonard.
   Men det har sedan 80-talet varit väldigt lite aktivitet från Sean Tyla. Han har lovat comeback, han har lovat återföreningar och nyinspelade skivor. Sedan förra året finns det en ny Tyla-skiva ute, ”Back in the saddle”. Där inte bara titeln är USA-influerad. Tyla i cowboyhatt sjunger låtar som ”Hollywood blues”, ”Coldwater canyon”, ”Fightin’ fifty boogie” och en cover på ”All along the watchtower”. Har snabblyssnat på skivan och det är inte så upphetsande om ni frågar mig.
   Till våren är vi lovade en kortare Ducks Deluxe-turné i Sverige och då ska det bli mäkta intressant att återse Sean Tyla och Martin Belmont i den grupp som i mina ögon och öron personifierar engelsk pubrock allra bäst.

YouTube: En minst sagt tvivelaktig video med "Breakfast in Marin", en något känd Tyla-låt från 1980. Sedan Tylas "Fireball" från Ducks Deluxe-återföreningen live i januari 2008.





/ Håkan

Larm förklarade kärleken till rockmusiken

När Lennart Persson i höstas introducerade sin sedan länge efterlängtade hemsida mejlade jag honom och välkomnade honom åter till cybervärlden, passade naturligtvis på att promota min egen sida och undrade om han hade några funderingar på att åter publicera de gamla läsvärda Larm-artiklarna. Jag fick ett väldigt kärleksfullt svar från Lennart:
   ”Hej, Håkan.
   Har full koll på din sida, har ofta besökt den. (Och jag såg att du
var väldigt tidig med att länka till min sida.) Skulle till och med
kunna säga att den var en av inspirationskällorna för min egen.
   Keep up the good work.
   På tal om "old times": jag ska undersöka möjligheten att lägga ut pdf-
filer på gamla Larm- och feber-artiklar. Jag är dessvärre inte så
teknisk av mig...
   Bästa hälsningar
   Lennart

I väntan på den kulturgärningen gick jag upp på vinden och plockade fram de gamla tummade exemplaren av Larm, ett fanzine som var både bokstavligen och innehållsmässigt bättre än genren i övrigt.
   Första numret av Larm gavs ut i januari 1976. Lennart Persson var chefredaktör men hade hjälp av många andra för att tillverka Sveriges då mest läsvärda publikation.
   Larm levde verkligen upp till sin målsättning ”Larm är gjord av musikdiggare för musikdiggare”. Jag bläddrar nu igenom det hårt slitna, bristfälligt ihoptejpade och i sanningens namn sönderlästa exemplaret av Larm 1 och blir uppfylld av både musikhistoria, nostalgi och kärleken till rockmusiken.
   Lennart presenterade John Fogerty som ”70-talets svar på Chuck Berry”.
   Kalle Oldby skrev om studion i Muscle Shoals och Staffan Solding skrev om sin älskade blues.
   Lennart skrev också om Nils Lofgren och gjorde redan då pionjärkopplingen till Bruce Springsteen.
   Christer Olsson skrev om country i ”Från folkmusik till miljonindustri” och Christer Svensson hade sina invändningar på urvalet till Bob Dylans ”Basement Tapes”.
   Olle Berggren skrev om amerikansk sydstatsrock och den engelske rockjournalisten Charlie Gillett presenterade sitt personliga Top Ten.
   Andra artiklar handlade om Phil Spectors återutgivningar, bortglömda skivor under rubriken ”Lost in blåst”, aktuella singlar och även vanliga skivrecensioner.
   Första numret av Larm kostade 5:- och var andlöst läsvärt. Tidningen fyllde ett enormt hål av bristfällig rockbevakning. Den svenska rockjournalistiken var vid tidpunkten miserabel och bestod i stort sett bara av en popsida i veckan i de båda kvällstidningarna. Tidningarna Ny Musik och Poster ska vi kanske inte blanda in i sammanhanget. Och Musikens Makt var ett nischat alternativ.

Fortsättningen av Larm, det skulle fram till 1984 bli sammanlagt 17 nummer, skulle visa sig vara än mer imponerande. Fler oändligt researchkryddade artiklar om intressanta artister, djupt genomarbetade diskografier och aktuella minnesord om avlidna legender som Elvis Presley, Marc Bolan och John Lennon. Larm var, kort sagt, min bibel.
   Det var under Larm-åren, slutet av 70-talet och början på 80-talet (personligen betyder det när jag befann mig mellan 25 och 30 år), mina åsikter, kunskap, entusiasm och kärleken till min älskade musik formades. Det var då jag också fattade tycke för några av min riktiga favoriter.
   På den här sidan kommer ni under de kommande veckorna, under rubriken ”Mina favoriter”, hitta mina största favoriter. Platsen i mitt hjärta började många gånger med en artikel i just Larm. Där fick jag djupa synpunkter i ämnet och där fick jag alla fakta till en start att jaga vinyl och fylla igen hålen i skivsamlingen.
   Välkommen till 2009 och välkommen till säsong 4 på den här sidan. Och i morgon inleder jag årets ”Mina favoriter” med en engelsman som satt på fronten till Larm nr 8 från juni 1978. Ni har ett dygn på er att gissa vem.

/ Håkan

Tributes: The Who

”Substitute” (Edel, 2001)
”The songs of the Who” är undertiteln, elva covers på Who-låtar. Gamle Who-teknikern/producenten Bob Pridden har hållit i projektet som blandar amerikanskt och engelskt, äldre och yngre artister. Varje artist uttalar en liten hyllning till The Who.

På den här samlingen med övervägande engelska artister förekommer flera naturliga namn. Band som har influerats av just The Who , med Paul Weller som den stora profilen. Projektet inleddes när Liverpoolbandet Cast spelade in ”The seeker” som singel-b-sida i Who-basisten John Entwistles hemmastudio.
   Paul Weller gör Who-b-sidan ”Circles” helt underbart där han spelar typisk Townshend-gitarr och har en röst i klass med Roger Daltrey.
   Ocean Colour Scenes ”Anyway anyhow anywhere” är oväntat snäll och saknar helt originalets explosivitet och Stereophonics ”Who are you” slår över mot hårdrock och symfonirock trots den lilla kuriosa detaljen att Noel Gallagher sjunger ”oooh oooh” i bakgrunden.
   Den sistnämnda gruppens sångare Kelly Jones utökar The Who på liveinspelningen av titellåten men versionen och tolkningen är rörig och ojämn.
   David Bowie har gjort korta, snärtiga ”Pictures of Lily” till en lång och långsammare låt som i den här tolkningen känt sig hemma på ”Ziggy Stardust”.
   Skivans klart mest lysande ögonblick står amerikanska Sheryl Crow för. En omarrangerad ”Behind blue eyes” där hennes sång, som påminner om Cardigans-Nina Perssons klockrena stämma, verkligen lyser i den lågmälda omgivningen.

Skivans innehåll:
1. The Kids Are Alright - Pearl Jam
2. Behind Blue Eyes - Sheryl Crow
3. Pictures Of Lily - David Bowie
4. 5:15 - Phish
5. Circles - Paul Weller
6. The Real Me - Fastball
7. Who Are You - Stereophonics
8. Anyway, Anyhow, Anywhere - Ocean Colour Scene
9. The Seeker - Cast
10. Naked Eye - Unamerican
11. Substitute - The Who featuring Kelly Jones

/ Håkan

Stiff laddar om med nya pistoler

Stiff-intresset gnager djupa hål i associationerna. Gick förbi en bil på förmiddagen som hade en nummerplåt där det stod BUY 408 och jag försökte i minnet leta i Stiffs diskografi men hittade ingen singel med det höga numret. Stiff har så här långt bara kommit till BUY 280 och det är en ep, ”Happy birthday you”, med den spännande artisten Jay Jay Pistolet från västra London.. Tre av skivans fyra låtar finns på den här MySpace-sidan. En mycket trevlig bekantskap som tydligen har ytterligare en ep på gång.
   Apropå Pistoler så minns jag spontant en London-sväng sommaren 1988 när jag inom några dagar såg både Tex Pistols och Los Pistoleros, två närbesläktade band, live på två av stadens pubar.
   Det var en torsdag i slutet på juli 1988 som jag och min blivande fru Carina tog tunnelbanan rakt norrut på Northern Line och hamnade i Stoke Newington. London N14 och det var mörkt och ödsligt innan vi letade oss till 98 Newington Green Road och puben Weavers Arms.
   Där var väl bara de närmast sörjande och några stammisar i publiken, ungefär 30 personer, men det var närmast fantastisk countryfierad rock som Tex Pistols bjöd på den här kvällen.
   Sångare var Philip Rambow, en gång ledare i Winkies och flera soloskivor bakom sig, och basist var Paul Riley, en gång medlem i pubrockbandet Chilli Willi & the Red Hot Peppers. I bandet fanns också Martin Belmont, gitarr, och Pete Thomas, trummor, kända från Nick Lowe och Elvis Costello.
   Rambow sjöng countrylåtarna, många covers av bland annat Johnny Cash, John D Loudermilk och Hank Williams, och Riley de rockiga, bland annat ”Big big love” och ”7 nights to rock”.
   Två dagar senare figurerade Belmont också i Los Pistoleros, ett countryband med dragning åt swing. I den gruppen sjöng fiolspelaren Bobby Valentino, ”känd” från Fabulous Poodles och massor av andra inspelningar.
   Valentino sjöng soft och träffsäkert men det var Belmont som överraskade. Bakom Nick Lowe och Graham Parker hade han aldrig sjungit en ton men här sjöng han själv både en truck driving-song och ”7 nights to rock”. Så svängigt att folk höll på att dansa ryggen av sig på Dublin Castle den där lördagskvällen.

Det här är den ledande låten, ”Bags of gold”, på Jay Jay Pistolets Stiff-ep.
Jay Jay Pistolet - Bags Of Gold


/ Håkan

STIFF#14: Dave Stewart

DAVE STEWART: What becomes of the broken hearted/
There is no reward (Broken/Stiff BROKEN 1)
Release: 27 februari 1981

Hösten 1980 svepte en våg av väldigt syntbaserad pop över världen i allmänhet och England i synnerhet. I kölvattnet av Orchestral Manoeuvres In The Dark (under senare år förkortat till det mer bekväma OMD), Ultravox och Human League dök Dave Stewarts alldeles charmiga lilla syntpoplåt upp. Singeln släpptes först på Stewart egen lilla etikett, Broken Records (distribuerad av Rough Trade) uppkallad efter första singellåten, men plockades snabbt upp av Stiff som bara två veckor senare släppte den med Stiff-logo och ”Marketed by Stiff Records” på etiketten.
   Dave Stewart, som på inget sätt ska förväxlas med Eurythmics-medlemmen, hade fram till 1980 en lång och seriös historia som musiker i ett otal engelska band av vilka många tillhörde progressive-genren. Och grupperna hade namn som Egg, Khan, Hatfield & the North, National Head och Gong och befann sig musikaliskt ljusår från hitlistorna. Därför var det en stor överraskning när Stewart nästan på egen hand gav ut en poppig och hitmässig cover på Jimmy Ruffins magnifika Tamla Motown-hit ”What becomes of the broken hearted”.
   Låten gavs i original ut 6 mars 1966 som Ruffins debutsingel på Motowns Soul-etikett. Skriven av William Weatherspoon, Paul Riser och James Dean, idel Motown-låtskrivare, och producerad av Weatherspoon tillsammans med William ”Mickey” Stevenson. Den nådde 7:e plats på USA:s Hot 100 och Jimmy Ruffin skulle aldrig mer bli lika framgångsrik som artist fast hans karriär har fortsatt i alla år. Ruffins yngre bror David var medlem i The Temptations under många år.
   Stewarts experimentella version av Ruffins hitlåt nådde en 13:e-plats på Englandslistan våren 1981. Jakten på den perfekta rösten bakom Stewarts keyboards var lång och tålamodskrävande. Både Julie Driscoll, Robert Wyatt och Green Gartside (Scritti Politti) tackade nej men på förslag av sångerskan och Stewarts partner Barbara Gaskin kom namnet Colin Blunstone upp.
   Blunstone var karaktäristisk sångare i The Zombies på 60-talet och inledde, efter bandets splittring, en solokarriär 1969. Först under pseudonymen Neil MacArthur men sedan under sitt riktiga namn. Bland annat släppte han på 70-talet tre skivor på Elton Johns skivbolag Rocket. Innan han fick en rejäl revival med hjälp av Stewarts singel.
   Den djupt bittersöta och vemodiga prägeln i texten till "What becomes of the broken hearted" bars fram på ett underbart sätt av Blunstones softa och sammetslena röst.
   Stewart spelade alltså keyboards och ett annat instrument som kallades Claptrap som stod för de små, explosiva och syntetiska ljuden i soundet. En kompis till Stewart, Michael Jakszyk, sjöng på demoversionen och fick sedan, tillsammans med Amanda Parsons, köra på den slutliga inspelningen under namnet Jakko. 1983 och 1984 släppte Jakko tre singlar på Stiff. Parsons hade jobbat med Stewart tidigare, hon fanns med i kören The Northettes bakom Hatfield & the North.
   På B-sidan “There is no reward”, skriven av Stewart själv, sjunger Blunstone också men där körar Gaskin. Även den har ett syntbaserat sound och är poppigt hitmässig.
   Kombinationen Stewart/Blunstone skulle aldrig mer uppträda tillsammans. Blunstone började strax efter sjunga med Alan Parsons Project och Stewart gjorde sin nästa singel på Stiff, “It’s my party” (en cover på Lesley Gores hit från 1963) , med Gaskin i sångmässig huvudroll. Och succén var den gången total. Etta i Éngland i fyra veckor och försäljningssiffror över hela världen på mer än en miljon ex!
   Teamet Stewart/Gaskin gjorde ytterligare sex singlar tillsammans, av vilka hälften hade Stiff-anknytning, men ingen lika framgångsrik som ”It’s my party”.

På cd: A-sidan finns på den utmärkta samlingen ”The Stiff Box Set” (Stiff/Salvo, 2007).
YouTube: Dels Stewart/Blunstone-versionen och sedan Jimmy Ruffins original.





/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.