Blogginlägg från augusti, 2022

Nu är Live at Heart 22 nästan igång

Foto: Carina ÖsterlingUSA och UK möttes på tisdagskvällen på Café Nikolais bakgård, Kelly Bayfield, Drew Young och David Edward Booth.

JA, DÅ BLEV DET ÄNTLIGEN EN Live at Heart-festival efter den gamla modellen som första gången lanserades 2010. Traditionen runt månadsskiftet augusti/september pågick varje år oförtrutet fram till 2019. Efter det årets festival sammanfattade jag en rangordnad lista på mina 5 bästa konserter i Live at Hearts historia.
   Sedan kom det ödesmättade året 2020 som av kända skäl effektivt tog död på mötesfriheten. Live at Heart kippade efter andan 2020 och 2021, i skenet av restriktioner och ett begränsat program, och först nu står vi på tröskeln till en så gott som normal festival med en massa konserter på en massa restauranger och andra lokaler och även utomhus.
   Utan att egentligen officiellt tillhöra årets Live at Heart smygstartade festivalen igår på Café Nikolais bakgård där fem singer/songwriters från jordens alla hörn, England, USA, Australien och Göteborg(!), hade samlats för att anspråkslöst presentera sig och framföra några låtar.
   Där fanns amerikanen Drew Young, engelskan Kelly Bayfield, engelsmannen David Edward Booth, australiskan Anna Smyrk, göteborgaren Steve Eriksson och någon till som under knappt två timmar i lite olika konstellationer uppträdde. Jag var där i den lite kylslagna kvällen och fick några nya favoriter, där kanske Anna Smyrk var det stora utropstecknet, som kommer färglägga årets Live at Heart under fyra kvällar.
   Live at Heart 22 startar officiellt ikväll, festivalarmbandet är på (se ovan), men mina tidigare års ambitioner att hinna med så mycket som möjligt under så kort tid som möjligt har skruvats ned. Som exempelvis redan ikväll när de anspråkslösa planerna säger att jag bara ska besöka en enda konsertlokal, Clarion Hotel, där Non Talkers, Eddie Lövholm Eriksson, Drew Young och Molly Hogg uppträder.
   Hoppas vi ses därute i festivalvimlet!

/ Håkan

Covers: David Bowie

DAVID BOWIE: Toy (Parlophone, 2021)

TRODDE INTE ATT DET VAR MÖJLIGT, en poppig, intressant arrangerad skiva med David Bowie. På slutet av 90-talet fick Bowie en idé att gräva i sitt förflutna, letade sig tillbaka till 60-talet och låtarna han skrev och ofta gav ut under namn som Davie Jones, Davy Jones eller gömde sig under gruppnamn som The Manish Boys. Mindre uppmärksammade skivor, företrädesvis på singlar och b-sidor, med låtar som passerade obemärkt då men uppenbart hade kvalitéer som i nyinspelningar släpptes förra året som i mina öron låter både bra och inspirerade.
   Jag har inte hört originalversionerna och misstänker att han 2000, när inspelningarna gjordes, fick lite fritt spelrum att tolka de här låtarna på ett mer händelserikt och modernt sätt och jag tycker att han har lyckats till 100%.
   I min kategori av coverskivor har jag skrivit om några artister som har gjort covers på sina egna låtar, Plura och nu senast Nisse Hellberg.
   Bowie gör samma sak här när han med full inspiration och koncentration lägger ned hela sin själ i projektet att tolka sina gamla låtar. När han spelade in det här med sitt dåvarande ordinarie kompband, bland annat Earl Slick, Gail Anne Dorsey och Mike Garson, hade han seriösa ambitioner att ge ut skivan som sitt nästa album. Men finansiella problem på skivbolaget gjorde att skivan hamnade i frysboxen och nästa album blev istället ”Heathen” (2002) med enbart nyskrivna originallåtar.
   Det dröjde alltså hela elva år innan hela ”Toy”-projektet gavs ut, fem år efter David Bowies död, och är så där härligt underhållande och i detalj intressant. Inga singlar släpptes från albumet men ”Let me sleep beside you”, ”Baby Loves That Way” och ”Can't Help Thinking About Me” har i rättvisans namn den potentialen. Men albumet innehåller även en rad andra favoriter också.


I Dig Everything (David Bowie)
1966. Singel.
You've Got A Habit Of Leaving (David Bowie)
1965. Singel med Davy Jones.
The London Boys (David Bowie)
1966. B-sida ("The London boy's") på singeln "Rubber band".
Karma Man (David Bowie)
1970. Från albumet "The world of David Bowie".
Conversation Piece (David Bowie)
1970. B-sida på singeln "The prettiest star".
Shadow Man (David Bowie)
1971. Outgiven.
Let Me Sleep Beside You (David Bowie)
1970. Från albumet "The world of David Bowie".
Hole In The Ground (David Bowie)
1969. Demo.
Baby Loves That Way (David Bowie)
1965. B-sida på singeln "You've got a habit of leaving" med Davy Jones.
Can't Help Thinking About Me (David Bowie)
1966. Singel med David Bowie & the Lower Third.
Silly Boy Blue (David Bowie)
1967. Från albumet "David Bowie"
Toy (Your Turn To Drive) (David Bowie).
2001/2014. Utgiven/Cd-boxen "Nothing has changed".

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #70: Louise Hoffsten 2006

MED EN LÅNG KARRIÄR BAKOM SIG gav sig Louise Hoffsten ut på turné våren 2006. Senaste skivan ”From Linköping to Memphis” (2005), inspelad i Memphis, var fortfarande aktuell och Louise bjöd på en rejäl dos från den skivan tillsammans med ett band som hade både kvalitéer och känslor att tolka låtmaterialet på rätt sätt.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/2 2006.

BEDÖVANDE SKICKLIGT FRAMTRÄDANDE

LOUISE HOFFSTEN
Konserthuset, Örebro 18 februari 2006

DET ÄR SÅ AVVÄPNANDE TRYGGT ATT UPPLEVA en artist med en lång karriär bakom sig. Som i Louise Hoffstens fall. Hon nådde sin kommersiella kulm för över tio år sedan, hårt sprejad och utmanande stajlad, men nu har hon friheten att göra nästan vad hon vill. Utan krav på utseende, sound eller obligatoriska låtar.
   Det var den stora bidragande orsaken till att lördagskvällens konsert på ett nästan fullsatt Konserthus får ett självklart maximalt betyg.
   I höstas upplevde jag Louise i hennes musikaliska roll i musikteaterföreställning Ung rebell och det var, tillsammans med Karin Wistrand (som faktiskt satt i publiken i lördags), stundtals ett bedövande skickligt framträdande fast repertoaren då huvudsakligen bestod av covers.
   Med i stort sett samma band i ryggen, bland annat den mäktige Ola Gustavsson på gitarr, förmänskligade Louise nu sina gamla låtar, skakade av det moderna stuket, men istället för att luta sig mot sina kända hits bjöd hon på en hel rad nya låtar från höstens fina skiva ”From Linköping to Memphis”.
   Den skivan var så långt från de hårt producerade 90-talsskivorna som det går att komma. Okonstlad, naturlig och en stundtals lågmäld musikmix med Louises starka som svaga röst i centrum. Kanske helt enkelt omöjlig att reproducera på scen, trots ett omåttligt skickligt komp, men den här svenska kvintetten grabbar bakom Louise visade sig ha osedvanliga kvalitéer att balansera hårda och mjuka sekvenser med samma smidiga briljans.
   Den österländskt omstuvade ”Dance on your grave”, den hårt svängiga ”The seduction of sweet Louise” och den New Orleans-inspirerade versionen av ”Hound dog” mot alla de magiska balladerna ”Rise”, ”I still believe in us” och ”Nowhere in this world”. Då var det många änglar som passerade genom Konserthusets atmosfär i ljuvt sällskap med Ola Gustavssons lapsteel.
   Till ovationsartad respons från publiken sjöng Louise ”Let the best man win” mot slutet. Men den här härliga lördagskvällen var det kvinnan, artisten, sångerskan och människan Louise Hoffsten som vann en överlägsen seger.

Matts Alsberg, bas,
Micke Nilsson, trummor,
Ola Gustavsson, gitarr, steelgitar,
Mats Persson, gitarr, slagverk,
Peter Bergander, keyboards

Louise Hoffstens låtar:
Shut up and kiss me
My favourite lie
Slow train
??
Fall like Babylon
Never gonna be your lady
I still believe in us
The seduction of sweet Louise
Padded bra
Myggan
Rise
Good for you
Your lovething
Dance on your grave
Warm and tender love
Hound dog
Let the best man win
Nowhere in this world

/ Håkan

TisdagsAkademien (9)

TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


LÅNGSAMT MEN SÄKERT NÄRMAR VI oss nuet i rapporteringen från TisdagsAkademiens veckomöten, där Janne, Olle och jag diskuterar ett brett spektra av musikaliska ämnen. Dagens rapport omfattar möten från tidigt 2022 och framåt. Från februari 2022 har vi en ny mötesplats, Hamnmagasinet, där vi i lugn och ro kan diskutera, utbyta tankar och framföra åsikter på ett respekterat sätt.
   Rapporter från TisdagsAkademiens samtliga möten noteras varje månad på Håkans Pop. Vid åtta tidigare tillfällen har jag redovisat möten, december 2021, januari 2022, februari 2022, mars 2022, april 2022, maj 2022, juni 2022 och juli 2022.
   I dagens mötesrapport blandar vi högt och lågt mellan ämnen och artister inom en mängd skilda områden: Från Linda Ronstadt via bland annat Izzy Young, Janis Joplin och filmen ”Heartworn highway” till Gram Parsons och Rosetta Tharpe.
   I slutet februari dyker det upp ett sidoprojekt i TisdagsAkademiens möten. På Akademi-ledamot Janne Rindars förslag ska vi från och med nu varje vecka lyssna på ett avsnitt i den svenska Bob Dylan-podden ”Vi snackar Dylan”, där Magnus Ringborg diskuterar Dylan-låtar med inbjudna gäster.
   Jag fick förtroendet att inleda den nya rutinen genom att välja programmet där Billy Cross medverkar utan att koncentrera sig kring en enda låt. I Akademien diskuterar vi sedan poddprogrammets innehåll utan längre rapport i skrift, däremot noteras varje Dylan-program efter varje veckas musikämne. Billy Cross-programmet diskuterade vi efter förra veckans Akademi-möte där ämnet var Los Lobos.









LINDA RONSTADT Documentary: The sound of my voice (1:33 lång, 2019)
Linda inleder dokumentären med att förklara: ”Jag sjunger av samma orsak som att fåglar sjunger”. Hennes morfar var uppfinnare. ”Mamma fick Parkinson” – precis som jag, berättar Linda.
   Linda ha både tyska och mexikanska rötter och det hörs tydligt att hon hade en en oerhörd styrka i sin röst när hon sjöng både countryinspirerat material, rockmusik och sedan amerikanska standardlåtar.
   Dokmentären har en bra teknisk kvalité och är proffsigt producerad.
   Linda föddes 1946 i Tucson Arizona. Kom till LA 1964. Började sjunga med Stone Poneys med Bobby KimmelKenny Edwards.
   Ry Coodser, Don Henley, J D Souther, Jackson Browne, David Geffen och Bonnie Raitt medverkar i programmet.
   Stone Poneys hitlåt ”Different drum”, för övrigt skriven av Monkees-medlemmen Mike Nesmith framförs i gamla fina härliga livebilder.
   Sedan blev Linda soloartist med John Boylan som producent. Hon blev tillsammans med Souther och kompbandet var de fyra killarna som sedan bildade Eagles. Fick följa med på en Neil Young-turné. Cameron Crowe, Emmylou Harris, Karla Bonoff och Peter Asher uttalar sig.
   Gitarristen Waddy Wachtel pratar om Linda som vore hon död.
   Tidigt 70-tal var det droger överallt, en ”emotional journey”, enligt Linda.
   Relationen med politikern Jerry Brown diskuteras. Bonnie Raitt jämför Linda med Beyonce.
   Tillbaka till rötterna för Linda. Medverkar i operetten ”Pirates of Penzance”, sjunger standardlåtar med Nelson Riddles stora orkester.
   I trio med Dolly Parton och Emmylou Harris blev det en folkmusikinspirerad repertoar.
   Mexikanska sånger med pappa Gilbert, Aaron Neville medverkar kort och dokumentären avslutas vemodigt där Lindas Parkinson-sjukdom har påverkat hennes röst negativt.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Desolation row” med Peter Mosskin som gäst.


GÅ TILL IZZY! (Urplay, 59 min 2021)
I över 60 år drev Izzy Young FolkLore Center, bibliotek, antikvariat, skivaffär och scen.
   Först i Greenwich Village, NYC, och sedan på Södermalm i Stockholm. En viktig träffpunkt för musiker under 60-talets folkmusikvåg. Mötte Bob Dylan, arrangerade hans första konsert för en betalande publik 4 november 1961 i Carnegie Hall.
   På Nobelbankett. Affisch på dottern Philomene Grandin som skådespelerska.
   Vi befinner oss hemma hos Izzy i Stockholm. Utdrag ur hans anteckningsbok 1962 och ur Bob Dylans Memoarer.
   Gamla New York-bilder på bohemer, Leadbelly och Pete Seeger.
   Izzy har katalogiserat allt från 1955. En riktig samlare. Kan jämföras med Alan Lomax.
   Philomene tar oss med ner i källaren där de först bodde. Hittar gamla band med inspelningar. Izzy arrangerade poesiläsning med Patti Smith 1966.
   Lenny Kaye berättar om när han 1963 kom in på Folklore Center i NYC. Lärde sig spelargitarr tack vare Izzys bok.
   Någon beskriver Izzy som en ”bad business”-person. Som inte vill tjäna pengar.
   En blandning av instrument och böcker, ”Folkmusikens vardagsrum”.
   Patti Smith-konsert i Sthlm. Izzy i publiken.
   Vi ser Izzy ligga i skyltfönstret och vila med böcker som kudde under huvudet.
   Demonstration på 60-talet på Washington Square.
   Jan Hammarlund och Anne Feeney uppträder på Folklore Center.
   Izzy gillade svensk spelmansmusik. Konsert på Folklore Center, Sthlm. Han säger ”Hejsan” till publiken.
   Philomene berättar att Library of Congress i NYC är intresserade av material som Izzy hade.
   Izzy Young slutade gå till Folklore Center i Stockholm. Ålder och sjukdom tvingade bort honom.
   Slutet på dokumentären är både vemodig och sentimental. Vi ser Izzy sitta hemma och skriva ”I am not myself”. Bara några månader senare somnade han in.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”New Danville girl” och ”Brownsville girl” med Eyolf Östrem som gäst.


JANIS JOPLIN: Little girl blue (YouTube, 1:29)
Regi: Amy J Berg
   På den internationella kvinnodagen, 8 mars 2022, diskuterade vi i Akademien Janis Joplin.
   Vilken energi på scen! Föddes i Port Arthur. Texas 1943, en hamnstad.
   Hon började sjunga i kör. ”Hon ville vara annorlunda” berättar hennes bror.
   Ku Klux Klan trakasserade henne. Janis fajtades med alla. Hon var fan av Odetta och kopierade henne. Sjöng blues i Houston.
   Lennart Wretlind, Sveriges Radio, intervjuade henne 1970. Återfinns på många ställen i dokumentären.
   Sedan blev det San Francisco. Inspirerades då av Bessie Smith.
   Droger kom in i hennes liv. ”Part of a a cool picture”. ”Hon var i konflikt med sig själv hela tiden” och blev hemskickad.
   Big Brother & the Holding Co, intervjuer med flera överlevande i bandet, DA Pennebaker och Bob Weir.
   Hennes musik beskrevs som countryblues. Inspirerades också av Otis Redding live.
   Det påstås att Janis hade pojkvännen Country Joe McDonald men han avfärdar det: ”Vi var bara vänner”.
   Manager: Albert Grossman. Hans fel att Janis lämnade bandet.
   Nytt band: Kozmic Blues Band 1969 med blås. ”Hon kunde inte leda ett band”. Hennes personlighet ändrades.
   Royal Albert Hall i London. På scen var det ok med Janis. I övrigt kaos.
   När det var en halvtimme kvar på dokumentären började historien om Janis Joplins allvarliga problem. Droger naturligtvis.
   ”Me and Bobby McGee” med akustisk gitarr på tåget. Kris Kristofferson var förbluffad.
   30 september 1970 var hon i kontakt med producenten Paul Rothchild. 4 oktober 1970 dog Janis Joplin.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Sakta lägger båten ut från land” med Mikael Wiehe som gäst.


”HEARTWORN HIGHWAY (1:26 lång, 1976)
Regi: James Szalapski.
   Efter drygt 3 år, cirka 120 möten och lika många läxor i Akademien blev det dags att närma oss den här klassikern som alla verkar ha sett - utom jag...
   En dokumentär om ny country i mitten på 70-talet. Med många amerikanska artister och starka namn i genren: Townes Van Zandt, Guy Clark, Rodney Crowell, Charlie Daniels, Steve Young, Gamble Rogers, David Allan Coe, Steve Earle och Larry Jon Wilson.
   Inledning: Guy sjunger naket med akustisk gitarr ”LA Freeway”. Larry Jon i studion och jag tänker stundtals på Tony Joe White. Härligt ”groove” och fint munspel.
   Turnébussen på väg till Nashville kanske. Big Mack, manager, förklarar ny country. Tycker det gamla Grand Ole Opry är ”snobbish”.
   Filmen hette först ”New Country, sedan ”Country outlaw” och till slut ”Heartworn highway”.
   Hemma hos Townes presenterar han sig lite blygt med sin sambo. Whiskey, gevär och hundar. ”I raise rabbits” förklarar han och rasar ned i ett hål i marken och försvinner.
   I en bar sitter Glenn Stagner och Big Mack. Dricker whiskey direkt ur flaskan. Här finns inget filmmanus. En ren och skär dokumentär om vardagen (”bara vara”) där det både diskas, röks och sjungs i köket.
   Gamla fotografier (sepia) passerar förbi. Townes sjunger en låt som var den första han skrev, ”Waitin' around to die”, med Steve Young på fin akustisk gitarr.
   Blixtrande skickliga musiker (Barefoot Jerry) i studion med hårdrockgitarrsolo. Steve Young sjunger ”Alabama highway”.
   Guy Clark filade på gitarren, greppbrädan. Ett riktigt hantverk.
   Stor konsert i en stor arena med Charlie Daniels Band. Många högtalare och många hattar. Spelade ”Texas” med Charlie på fiol. Galen vild publik.
   Show med David Allan Coe på fängelset Kansas State Prison.
   Avslutning i Guy Clarks kök med en ung Steve Earle som sjöng ”Eliah's church”.
   Alla sjunger ”Silent night”. John Lomax namn finns med bland namnen på slutet.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Don't think twice it's alright” med Lars Fernebring som gäst.


CARTER FAMILY Documentary (59:52 lång, 2005)
En historisk dokumentär, som berättas av Robert Duvall, om musikvärldens största musikfamilj, Carter. A P och Sarah Carter fick två barn, Janette och Jo Carter, som medverkar i dokumentären.
   Det är ett program med musikaliska rötter långt tillbaka i tiden. 1891 föddes A P i en extremt fattig miljö.
   Carter Family var A P, Sarah och Maybelle, svägerska till A P.
   Gäster i programmet: Marty Stuart, Joan Baez, Rodney Crowell och Gillian Welch som bland annat visar hur de spelade gitarr både solo och komp.
   Vissa scener i dokumentären spelas av skådespelare, bland annat när A P går längs järnvägsspåret.
Låter religiöst om musiken och A P letade traditionell musik som han sedan satte sitt eget namn under.
   1928-29 exploderade skivförsäljningen. A P var full upptagen med att leta musik och Sarah kände sig lite övergiven och lämnade A P 1933. Och 1936 skilde de sig men fortsatte uppträda tillsammans.
   Sarah träffade A P:s kusin, Coy Bayes.
   1939 var sista gången Carter Family sjöng tillsammans.
   June Carter är Maybelles dotter. Men om hennes och Johnny Cashs historia finns inte med i dokumentären.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Love minus zero/No limit” med Göran Greider som gäst.


JOHN MARTYN: Documentary/Johnny too bad (59:57 lång, BBC, 2004)
2003 i Kilkenny på Irland där John bor. På puben med en Guinness. Han ska just amputera benet.
   Ralph McTell berättar historien. John dricker mycket. Förklaringar på att han är en tekniskt skicklig gitarrist. Föräldrarna sjöng opera.
   Förebilder som Davy Graham och Bert Jansch nämns.
   1967 skrev Chris Blackwell på Island kontrakt med John. Han var den första vita artisten på Island. ”The tumbler” producerades av Al Stewart. Jazzigt.
   ”Han var mer musiker än artist”.
   Skivinspelning 2003 i hans hus.
   1968. Beverley Kutner som sedan gifte sig med John. Ny intervju med henne.
   Båda åkte till USA, Woodstock och spelade in. Joe Boyd, producent.
   Sedan uppträdde John solo medan Beverley var hemma med barn.
   John tyckte folkmusik var för strikt. ”I prefer freedom”.
   2002 krockade han med en ko. ”Absolute mad man”, enligt McTell.
   John fastnade i Zen Buddhism på 90-talet.
   Phil Collins gjorde entré. Producerade ”Glorious fool” 1981.
   På 80-talet blev John mer kommersiell och elektrisk. Med band.
   Filmen avslutas med en comebackkonsert i Cork. I rullstol. Dog 2009.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Sign on the window” med Jan Gradvall som gäst.


AHMADU (SvtPlay 59 min, 2021)
En dokuemntär av Jacob Frössén.
   En film om musikern, slagverkaren och folkbildaren Ahmadu Jah, pappa till bland annat Titiyo och Neneh Cherry. Jah föddes i Sierra Leone och kom via USA och London till Sverige 1964 för att stanna för gott.
   Ahmadu dog 22 september 2018, 82 år gammal . Alzheimers.
   Vi får se tidiga tv-bilder på Egba med bl a Ulf Andersson och Stefan Brolund.
   Barnen Cherno Jah, Titiyo Jah och Neneh Cherry.
   Titiyo pratar om sin pappa som ”Ahmadu”. ”Hedersdoktor i rytm”. En kulturkrock i Sverige.
   Storfamiljer i Skåne, lite svårt att urskilja familjerna Jarr och Cherry.
   Titiyo Jarr-Bergström i skolan.
   Gift med Maylen Bergström-Jah.
   Titiyo: ”Han var där men inte där”. Titiyo som barn ”Då åkerjag till Afrika ensam.
   Ahmadu lyssnade på Vikingarna för att slappna av. Gammalt tv-program, ”Tratten” 1974.
   Hela familjen åkte 1979 till Sierra Leone. Breakdance.
   ”Inget missbruk - förutom kvinnor”.
   Vemodigt men intressant program. 11 oktober 2018, begravning i Sierra Leone

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Senor” med Per Sandwall som gäst.


DOLLY PARTON/LINDA RONSTADT/EMMYLOU HARRIS: TRIO ”Sisters in country” (BBC4, 2016, 57:53 lång)
30 minuter lång inledning med presentationer av de tre soloartisterna.
   DOLLY: Grand Ole Opry. ”Queen of Nashville” ”Voice of an angel” var beskrivningar. Började sjunga med Porter Wagoner. Dolly är låtskrivaren i trion.
   LINDA; Började lyssna på 50-talets radiomusik. Om Dolly: ”Heartfelt X-mas tree”. John Boylan: manager 1971-1973 och 2002. Peter Asher: manager 1973-2002.
EMMYLOU: Uppvuxen i North Carolina. Hade Joan Baez och Bob Dylan som idoler innan hon kom till Greenwich Village.
   Laura Cantrell, Rodney Crowell och Chris Hillman intervjuas.
   Dolly lämnade Wagoner. ”Jolene”. 1976: Dolly show på tv. 1980. Pop ”9 to 5”.
   Vilka röster! ”Sweetest gift”
   1987: ”Trio”, första albumet.
   Olika skivbolag, ändå samarbete.
   David Lindley och Albert Lee på skivan. Som ett modernt Carter Family.
   Herb Pedersen och George Lucas uttalar sig.
   ”To know him is to love him”, så underbart fint samarbete på en fullkomligt uttjatad låt. Lee, Lindley och Ry Cooder på skivan.
   ”Trio II” 1999 med bland annat ”After the goldrush” accapella.
   Det blev ingenInget III. Linda fick Parkinson.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde programmet om Bob Dylan i Greenwich Village.


GRAM PARSONS: Fallen angel (1:43 lång, 2004)
Regi: Gandulf Hennig
   Föddes som Ingram Cecil Connor III men bytte med styvpappans hjälp efternamn till Parsons. Namnet Boris Becker blinkar förbi i förtexterna: ”Director of photography”.
   Oväntat naturlig fortsättning från förra veckans ämne där Emmylou Harris fanns med. Då är det väldigt passande att se en hel dokumentär om Gram Parsons.
   Hans liv var inte så långt, han dog 26 år gammal, men innehållsmässigt intressant.
   Här får vi direkt en lång rad kändisar som i nyinspelade intervjuer berättar om Gram: Keith Richards (naturligtvis!), Peter Buck, Dwight Yoakam, James Burton, Bernie Leadon, Phil Kaufman (road manager), Emmylou och Chris Hillman. Plus en rad släktingar som också bidrar med pusselbitar till Grams historia.
   Han kom från en ”Royal family”, lots of money. Pappan sköt sig och mamman drack för mycket och Bob Parsons blev styvpappan som också drack för mycket.
   Gram träffade Elvis Presley 1957 och det satte spår i den unge mannen. Som 16-åring ville han bli känd.
   1965 var det folkmusik. Med Merle Haggard och Buck Owens som idoler. Gram reste till LA. Tog över David Crosbys flickvän. Bildade International Submarine Band och blev inbjuden till Byrds.
   Roger McGuinn: ”Vi hyrde en klaviaturspelare – vi fick George Jones”.
   I Byrds blev det country, ”Sweethearts of the rodeo” med många covers, Dylan och Woody Guthries ”Pretty boy floyd”.
   1968 träffade Gram Keith Richards. Ville inte följa med Byrds till Sydafrika. Inte av rasistiska skäl. Han ville hänga med Keith.
   Sedan bildade Gram Flying Burrito Bros, nudie suits. Repeterade aldrig. Allt slarvades bort. Manager Kaufman gömde drogerna.
   Privatfilmer från turnén med tåg. Tre rullstolar väntade när de kom fram. ”Not in the greatest shape”.
   Gifte sig med Gretchen. Han ringde till Emmylou i Georgewood. Hon höll Gram på benen på skiva, på turné med Fallen Angels. De var ”soulmates”.
   ”Love hurts” släppte Gram i januari 1974. I november 1974 fick Nazareth en stor hit med låten.
   19September 1973 dog Gram Parsons. Hans andra soloalbum ”Grievous angel” släpptes postumt.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”My back pages” med Olle Berggren som gäst.


The godmother of rock'n'roll – SISTER ROSETTA THARPE (59:09 lång, 2011)
Dokumentären är engelsk men med spanska subtitles.
   Irma Rosetta Tharpe. Gospel + elgitarr i en udda kombination. Första bilderna från en perrong på en tågstation utanför Manchester, USA 1964.
   Elgitarr! Stark röst, svart kvinna. Ingen hade sett något liknande tidigare.
   Vem som var först med rock'n'roll tvistar de lärde. Men Rosetta Tharpe är ett stort och viktigt namn i ämnet. Hon hade ett unikt gitarrspel. Bör jämföras med Chuck Berry enligt producenten Joe Boyd.
   Guitarpicking. Hon influerade Elvis Presley med sin stil.
   Föddes 1915 i södra Mississippi. Pappa påverkade Rosetta till sång och gospel fick hon från sin mamma. Flyttade till Chicago där det blev blues och jazz och religiöst.
   Spelade även piano. 1937 inget bra år. Mannen hon var gift med tjänade pengar på henne.
   NYC. Nattklubbar och storband. 1938 skivkontrakt med Decca. ”Rock me”, ”rebellious”! Kontroversiell ”Tall skinny papa”, ”Lonesome road” sjöng hon distinkt, hon var känd och rik.
   På 40-talet var det turnéer. Tillsammans med Dixie Hummingbirds tidigt 40-tal. Jordanaires 1945: ”Strange things happening everyday”.
   Segregation i USA. Rosetta & The Rosettes, flera från det bandet intervjuas.
   1946: ”Up above my head”, 1950 slog hon sig ihop med Marie Knight, ett lesbiskt förhållande. Russell Morrison, make/manager, utnyttjade henne.
   Rosetta Tharpe var ”the essence of rock'n'roll” sade någon.
Chris Barber. Rurné ”The real thing” 50/60-talet.
   Bob Dylan uttalar sig. 1968 dog hennes mamma. Rosetta blev deprimerad, fick diabetes 1970 och 1973 dog hon. Bara 58 år gammal.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Highlands” med Horace Engdahl som gäst.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #71: Ulf Lundell 1982

ULF LUNDELLS HÖSTTURNÉ 1982 HETTE "Kär och galen" efter albumet som hade släppts strax innan. Han stod på toppen av sin kommersiella karriär. Turnén hade premiär i Sollefteå 27 oktober. Jag och fotograf Anders Erkman mötte upp Lundell och bandet i Karlstad 6 november, följde med till Falun dagen efter för att möta upp turnésällskapet i Örebro två dagar senare där jag recenserade konserten. Turnén avslutades med åtta (8!) konserter på Konserthuset i Stockholm.
   Kompbandet på skivan fanns med på Lundells sommarturné men till hösten gjordes en del ändringar. Clarence Öfwerman ersatte Olle Nyberg och Backa-Hans Eriksson ersatte Martin Cerha. Ny gitarrist bredvid Janne Bark blev Bengt Lundberg som tidigare hade spelat tillsammans med Öfwerman i symfoniska rockbandet Overture som 1981 gav ut albumet "Ansikten".
   Med hörnklipporna Hasse Olsson, keyboards, och Pelle Alsing, trummor, i bandet kompades Lundell under hösten 1982 av 3/6-delar Raj Montana Band.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/11 1982.

VARJE SEKUND BLEV EN HÖJDPUNKT

ULF LUNDELL
Idrottshuset, Örebro 9 november 1982

HÖSTTURNÉNS LUNDELL-KONSERT ÄR LÄNGRE, mer omfattande och en ännu större succé än sommarens så framgångsrika och succéartade folkparksturné. Ändå var gårdagskonserten "bara" en mer genomarbetad version av sommarkonserten. Valet av extralåtar var snarlikt och sättet att arrangera om äldre Lundell-låtar likaså.
   Rockmusik presenteras allra bäst live i mörka lokaler med väggar och tak där konsertens centralfigur, Lundell alltså, växte upp och kunde samtidigt fångas in av alla tusentals ögon. Det var då rockmusiken levde och vi fick själva känslan av styrka och kraft.
   Ulf Lundell befann sig i absolut rätt miljö. Under den drygt två och en halv timme långa konserten var det total utlevelse från början till slut. Intensiteten varierade mellan snabba rocklåtar och lugnare ballader, mellan akustisk och elektriskt. Lundell fick möjlighet och utrymme att presentera alla sina unika sidor.
   Han har därmed suddat ut alla sina svenska konkurrenter i jämförelse och man får gå utomlands för att finna någon motsvarighet till både Lundells otroliga prestation och den gudomliga dyrkan han får leva med.
   Öppningslåtarna har under nästan alla Lundell-konserter en speciell historia. Ofta har det varit nyskrivna ej publicerade låtar men den här gången gjorde han en omarrangerad, näst intill oigenkännlig, "Tröst". Hypnotisk stämning, framträdande basspel och blåfärgade spotlights. Förra gången jag hade samma känsla var under första låten vid Bruce Springsteens Göteborgskonsert förra året.
   Givetvis gjorde han nu fler låtar från senaste albumet som alla gjorde större intryck än på skiva. "Lycklig lycklig", "Jag kysser havet" och nya nationalsången "Öppna landskap" är veka och snälla Lundell-låtar som på scen växte ut till monsterhits.
   Däremot hade Ulf lite överraskande redan skippat "Aldrig nånsin din clown" från repertoaren. Men låtar som "Snön faller" (papperssnöfall över scenen), "Rom i regnet", "(Oh la la) jag vi ha dej" och "Sextisju sextisju" kändes som de för alltid parkerat i Lundells scenrepertoar. Fast den sistnämnda framförs inte förrän i sista extraköret. Som avslutas, precis som i somras, med den magiska "Snart kommer änglarna att landa" där Lundell sjöng hängande på gitarristen Janne Bark. Utan gitarr men med mycket känsla.
   Möjligen inspirerad av Neil Young plockade han fram den akustiska gitarrer ett flertal gånger. Under "Och går enstund på jorden" var han dessutom helt självpå scen framför en vilt sjungande publik.
   Den plötsliga Neil Young-låten "My my hey hey" var nästan lika spontan som man kan tro. Ulf lärde sig den av Janne Bark för några dagar sedan.
   Vid alla stora artisters konserter saknar jag nästan alltid personliga favoriter och i det här fallet var det de allra äldsta Lundell-låtarna.
   Många har länge dragit paralleller mellan Ulf Lundell och Bruce Springsteen men det känns först nu befogat och motiverat att rockfenomen jämföra dem. Musikaliskt är det långt från varandra men båda har fått svårare att kvalitetsmässigt överträffa sina egna tidigare skivor. Men på deras outtröttliga och långa konserter blir varje sekund en ny höjdpunkt.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Hasse Olsson: keyboards/orgel
Clarence Öfwerman: keyboards/piano och sång
Backa-Hans Eriksson: bas
Janne Bark: gitarr och sång
Bengt Lundberg: gitarr och sång
Pelle Alsing: trummor

Törst
Ridån går upp och Ulf står ensam i det rödfärgade strålkastarljuset med bara sin egen elgitarr och bas som komp. En lugn omarrangerad inledning. Hela bandet kommer in på scenen och Bark spelar solo.

Kitsch
Olssons orgel dominerar genomgående. Mäktigt.

På fri fot
Första riktiga rocklåten och publiken tänder till. Bark och Backa-Hans på sång medan Ulf hetsar upp den pigga publiken.

I kvinnors ögon
Olssons orgel igen. Cigarettändarna lyser. Under solot tar Ulf av sig kavajen.

Odyssevs
Omarrangerad, gitarrdominerrad inledning och tyngre. Mycket slagverk.

Främlingar
Både Bark och Lundberg på akustisk gitarr.

Som en syster
Gammal låt i ny version. Bark och Lundberg spelar solo samtidigt.

I dina slutna rum
Orgeln dominerar och Lundberg på akustisk gitarr.

Bente
Ulf ensam kvar på scenen med munspelsställ och akustisk gitarr. Stor respons.

Och går en stund på jorden
Ulf fortfarande ensam och får till allsång.

Öppna landskap
Ulf utan gitarr sjunger tillsammans med HELA publiken. Cigarettändare, jubel, stamp och klapp.

När jag kysser havet
Ulf med elgitarr igen. Allsång och otroligt tryck på slutet.

Posörerna
Långt intro med tal om Karin Söder med mera.

Ryggen fri
Elektrisk version med Ulf på munspel. Mycket bra.

My my hey hey
Improviserad version av Neil Youngs låt. Ulf, Bark och Lundberg på akustisk gitarr.

Rom i regnet
3 x akustiskt, munspelsställ och Backa-Hans på ståbas.

Ulf presenterar hela bandet.
Snön faller och vi med den
Ulf på akustisk gitarr medan papperssnön singlar ned.

Lycklig, lycklig
Tungt, tungt komp. Svettigt och det tände till ordentligt - igen!

Bättre tider
Rock-versionen med ett långt Bark-solo.

Vid din grind igen
Kvällens tyngsta rocklåt som övergår i en fin ballad. Olssons orgel är framträdande.

Kär och galen
Numera välkänd och en ännu större klassiker.

Extralåtar
Glad igen
Bra rock.

It's all for the love of rock'n roll
Rockigt! Ulf och Bark omfamnar varandra. Ulf på knä.

(Oh la la) Jag vill ha dej
Alla sjunger, extas i publiken.

Extra extralåtar
Do you wanna dance
Alsing inleder med ett trumsolo. Alla på scenen sjunger i refrängen. Bark-solo, piano-solo och orgel-solo.

Sextisju, sextisju
Introduktion à la Chuck Berry. Hela hallen upplyst och ALLA sjunger. Ulf slänger vilt ifrån sig gitarren. ALLSÅNG.

Snart kommer änglarna att landa
Hallen släcks ned igen. Ulf sjunger utan gitarr hängande på Bark.

/ Håkan

Tributes: Todd Rundgren

"Someone/Anyone? A 50th Anniversary tribute to Todd Rundgren's Someone/Anyone?" (Forward Motion, 2022)

I MÅNGAS ÖRON, MEN KANSKE INTE mina, beskrivs amerikanen Todd Rundgren som ett geni och uppfattades redan i slutet på 60-talet som ett underbarn. Först som ledare för grupperna Nazz och Runt innan han gjorde karriär som tekniker och producent på skivor med The Band, Halfnelson (förlagan till Sparks), Jesse Winchester och Badfinger. Innan solokarriären som artist sparkade igång 1972 med just originalalbumet ”Someone/Anyone?” som här tolkas av en mängd olika artister och grupper.
   Originalet är ett mäktigt dubbelalbum med en speltid på 1:26 som här har utökats med sju bonuslåtar med alternativversioner av redan inkluderade låtar där speltiden nästan når två timmar!
   Jag är mindre bekant med Todds originalskiva, mitt högst tillfälliga Rundgren-intresse startade på albumet ”A wizard, a true star” året efter, så låtmaterialet är till stor del nytt för mig.
   Jag vill gärna uppfatta Todd som en popmusiker när han skriver låtar och på den här skivan siktar jag in mig på artister som Louise Goffin (dotter till låtskrivarproffs som Carole King och Gerry Goffin) och Marshall Crenshaw medan övriga artister och grupper är allmänt okända.
   Under den långa lyssningen är det inte så mycket som positivt fastnar i mitt medvetande och när det ljudmässigt låter som mest tycker jag mig höra en viss hårdrockig underton där gitarristen blåser på och sångaren höjer rösten på ett ganska markerat sätt.
   Todd har väl i sin artistkarriär varit en aning ojämn där experimentella sekvenser har tagit fokus från melodi och låtstruktur och den känslan lever vidare här. För att fylla originaldubbelalbumet med material återanvände Todd sin fyra år gamla hitlåt ”Hello it's me” som även här tillhör albumets bättre del med Brent Bourgeois vid mikrofonen.
   Annars tröttnar jag ganska snabbt på svindlande gitarrsolon och det traditionella hårdrockssoundet på många låtar.


I Saw the Light – Louise Goffin
It Wouldn’t Have Made Any Difference – Ken Sharp
Wolfman Jack – Tiny Demons
Cold Morning Light – Probyn Gregory
It Takes Two to Tango (This is For the Girls) – Nezrok
Sweeter Memories – Geoff Pearlman
Intro (Sounds of the Studio) – Astral Drive
Breathless – Fernando Perdomo and Jordan Rudess
The Night the Carousel Burned Down – Kasim Sulton
Saving Grace – Victor Wainwright and Wildroots
Marlene – Astral Drive
Song of the Viking – Adrian Bourgeois
I Went to the Mirror – Phil Parlapiano
Black Maria – Rob Bonfiglio, Stan Lynch and Stephen Dees
One More Day (No Word) – Creamer
Couldn’t I just Tell You – Marshall Crenshaw
Torch Song – Van Duren
Little Red Lights – James Booth and the Return
Overture: Money/Messin’ With the Kid – Miami Beach HS Rock Ensemble and Albert Castiglia Band
Dust in the Wind – Secret Society
Piss Aaron – Dode Prickett and Brian Grace
Hello It’s Me – Brent Bourgeois
Some Folks Even Whiter Than Me – Dave Shulz
You Left Me Sore – Intoxicats
Slut – John Powhida Airport

Bonus Tracks
Money – Miami Beach HS Rock Ensemble
Messin’ With the Kid – Albert Castiglia Band
Torch song - Bruce McDaniel
Saving Grace – Adrian Bourgeois
Marlene – Rob Bonfiglio
You left me sore - Intoxicats
I saw the light - Ken Sharp

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #72: Niclas Ekholm 2013

HÄR KOMMER ÄNNU EN RAPPORT FRÅN Live at Heart-festivalen i Örebro, den här gången från 2013. Jag har sett, hört och upplevt Niclas Ekholm på en rad olika scener och i en rad olika sammanhang och blivit lika imponerad varje gång. För det första är han både skådespelare, en tusenkonstnär på olika instrument och har en röst så klar och stark att ingen missar budskapet.
   I flera personliga grupper, Ekholms Imperium och Kinda Gizmo, har han gjort sig själv till en stor frontperson. Sedan var han under flera år spektakulär sångare och pianist i Jeremia Session Band plus i flera olika solokonstellationer på just Live at Heart. Vid det här tillfället på Level blev han på kort varsel inkastad i festivalprogrammet och klarade den balansakten elegant, helt solo på den lilla scenen.
   Min så kallade recension nedan var egentligen del i en kort sammanfattning av en längre festivalbevakning.

Foto: Anders ErkmanBegåvade Niclas Ekholm imponerade på piano och gitarr med sina egna låtar.

NICLAS EKHOLM
Live at Heart/Level 5 september 2013

DEN PÅ ALLA SÄTT BEGÅVADE Niclas Ekholm var ny programpunkt på Level där han på piano och akustisk gitarr presenterade sina egna låtar. "Gammalt skit och lite nytt", som han förklarade. Låtar på både svenska och engelska. Texter med mycket djup och fin personlig poesi som framfördes av en av Örebros bästa röster. Snabbt inkastad i programmet var han inte riktigt färdigrepeterad men det är alltid charm i oväntade avbrott på en konsert.

/ Håkan

Malmöfestivalen tillbaka med storpublik

Millencolin dundrade loss på Malmöfestivalens stora scen på tisdagskvällen.


Reeperbahn, med Dan Sundquist längst fram, lockade en ny yngre publik med sin musik.


Melissa Horn syntes knappt på den stora scenen men i den stora tv-skärmen var hon tydligt närvarande.

UNDER DEN SENASTE VECKAN HAR Malmöfestivalen varit tillbaka. För några dagar sedan skrev jag några rader om Richard Lindgrens konsert i Bluestältet, en av de mindre scenerna, på en festival med många olika typer av musik och många olika storlekar på scener.
   Förutom Lindgren såg jag under tre dygn ingen konsert från början till slut utan lät mig vandra mellan de olika scenerna, trängas med folk och njuta av levande musik på en behagligt sporadisk och distanserad nivå. Och det var väl egentligen ingenting som musikaliskt lyckades fästa i min marinerade musikhjärna.
   Richard Lindgren Band (se programförklaringen till vänster, där de inte ens bemödat sig att stava Richards förnamn rätt...) i Bluestältet blev första anhalten. En lång konsert som nästan sög must ur både kropp och själ. Efter en sen middag på Akropolis på Davidhallsgatan (rekommenderas!) inne på en tyst lugn gård passerade vi Gustav Adolfs Torg där Reeperbahn höll på att avsluta sitt framnträdande på Gustavscenen.
   Reeperbahn har i år gjort en ”Lolita Pop” och återförenats efter en hel massa år och turnerat runt i Sverige. Gruppen, som hade sina framgångar runt 1980, innehåller idag flera originalmedlemmar men saknar naturligtvis Olle Ljungström som avled 2016. Årets upplaga innehåller lite märkligt soloartisten Moto Boy men det är Dan Sundquist, som skrev bandets låtar tillsammans med Olle, som håller i snacket och sjunger. Och jag kunde precis bakom Sundquist skymta trummisen Peter Korhonen.
   På väg till hotellet hamnade vi i mitt i finalen på Viktor Leksells konsert på ett fullständigt packat Stortorget där publiken framför festivalens största scen till 95 procent var 16½-åriga tjejer som sjöng med i varje strof. Fascinerande.
   Sista kvarteret innan hotellet fick en dos av Black Jacks dansbandsmusik utan att knappt höra vad det handlade om.

MÅNDAGEN PÅ MALMÖFESTIVALEN var mindre planerad. Efter en tidig middagspizza på Saluhallen gick vi mot de centrala delarna av staden, passerade Stora Scenen där Sabina Doumba höll hov framför ungdomarna utan att framkalla något engagemang eller intresse hos oss.
   Hamnade så småningom ännu en gång vid Gustavscenen där Syster Sol skulle uppträda. Ett spektakulärt framträdande som blandade reggae, soul och modern r&b. Det var mer visuellt underhållande än rent musikaliskt.
   På vägen hem till hotellet passerade vi återigen Stora Scenen där Melissa Horn skulle uppträda. Det var alltså en ganska lågmäld avslutning på kvällen och Stortorget var inte fullpackat med folk. Med hjälp av sina musiker höjde Melissa stundtals tempot och volymen men på håll var det svårt att upptäcka någon aktivitet på den stora magnifika scenen. Men i den stora tv-skärmen vid sidan av scenen såg man tydligt Melissa fast ljud och bild var lite osynk.
   Måndagskvällens dansband nära hotellet hette Engdahls och det första jag hörde på avstånd var en menlöst svag version av Nick Lowes ”Half a boy and half a man” som inte gav upphov till närmare beskådande.

I DETTA HETA KLIMAT STÄLLDE VI in Köpenhamnsbesöket och tog en cykelpromenad längs kusten mot Öresundsbron och lät musikintresset på scen vänta till sent på kvällen. Efter en lång trevlig sittning med Richard Lindgren på Bullen i centrala Malmö tajmade vi in Stora Scenen där Millencolin, Örebros största rockhjältar, blev sena ersättare till amerikanska Bad Religion då det bandet ställt in hela sin turné.
   Stortorget var långtifrån fullpackat när Millencolin 21:15 steg ut på den enorma scenen. Dundrande rockigt drog Nikola & Co igång i ett sedvanligt högt tempo. Däremot tyckte jag inte volymen var tillräckligt övertygande fast jag stod bara ett 20-tal meter från scenen. Kanske var det min hörsel? Däremot var det ännu en gång uppenbart att ljud och bild inte riktigt hängde med varandra.

/ Håkan

En ”juvel” från Idaho att älska

Bilder: Magnus Sundell (tack!)
Foto: Carina Österling

EILEN JEWELL
Kulturterrassen, Örebro 18 augusti 2022
Konsertlängd: 20:36-21:18 och 21:41-22:32 (42+51=93 min)
Min plats: Sittande ca 8 m till vänster från scenen.

PÅ TORSDAGSKVÄLLEN BLEV DET ännu en gång dags att säga ”välkommen tillbaka till Örebro” för en artist som uppträdde på Kulturterrassens scen. Bara en vecka innan gjorde Ellen Sundberg en liknande comeback i staden efter fem års paus och nu var det en mer långväga artist, Eilen Jewell från Idaho, som inte heller gästat Örebro sedan 2017.
   Mellan 2009 och 2017 var Eilen Jewell med sitt band en trogen besökare i Örebro, om mina noteringar talar sanning var hon här vid åtta tillfällen, och publiken blev också trogen den charmerande amerikanskan med den fantastiska rösten. Därför var det inte så sensationellt helt fullsatt på Kulturterrassens konsert på torsdagskvällen. Många kunde berätta starka minnen från Eilens tidigare besök.
   Men ingen artist lever enbart på minnen så det var otroligt tillfredställande att som publik ännu en gång bli serverad den där hysteriskt underhållande blandningen av country, rock, swing och lite svängig jazz. Kryddad med en mänskligt personlig röst, en övernaturlig gitarrist och ett smidigt och mycket tajt komp.
   Konserten innehöll många musikaliska tillbakablickar i Eilen Jewells karriär, hon har ju åtta album bakom sig, men för mig var det lite överraskande att hennes svenska genombrottsalbum ”Sea of tears” (2009) kom lite i skymundan i kvällens låtlista.
   Eilen siktade istället in sig lite överraskande på ett ännu äldre album, ”Letters from sinners and strangers” (2007), och några av kvällens höjdpunkter kom från den plattan, ”Where they never say your name” och ”If you catch me stealing” som snyggt ramade in andra avdelningens repertoar. Till publikens glädje blev det också ”High shelf booze”, från den skivan, som blev kvällens extralåt.
   Det var ändå ingen konsert med enbart nostalgiska förtecken ty de 2022-arrangerade versionerna av både gamla och helt nya låtar gav en underbart positiv och levande bild av en Eilen Jewell-repertoar i nutid.
   Eilens kompband har sedan tidigare Örebrobesök förnyats med ståbasisten och ständigt leende Matthew Murphy medan trummisen och Eilens make Jason Beek höll alla arrangemang på taktfasta fötter. De musikerna var kanske inte så framträdande men trygga och viktiga i soundet där scenens enda instrumentalist, gitarristen Jerry Miller, vid upprepade tillfällen fick fritt spelrum för sina trollkonster på gitarrsträngarna. Soloinsatser som vid nästan varje tillfälle drog ned applåder från publiken.
   Tre låtar från Eilens senaste album, ”Gypsy” (2019), tillhörde naturligtvis också den framträdande skaran av kvällens låtar i den 21 låtar långa konserten. Med ”Crawl” och ”Miles to go” som bäst. Jerry Miller smyckade ut den förstnämnda låten med ett typiskt John Fogerty-riff. Kanske ett arv från en av Eilens senare singlar där hon tolkar Creedence-klassikern ”Green river” som trots önskemål från publiken inte spelades denna kväll.
   Däremot fick vi den här kvällen också insyn i Eilen Jewells framtid som skivartist. Alldeles nyligen spelade hon och bandet in nästa album och vi fick några smakprov som lovade väldigt gott, bland annat ”Crooked river” om floden i Idaho.
   Om jag förstod saken rätt kommer även ”Could you would you”, en Van Morrisonlåt från gruppen Thems repertoar, finnas med på det kommande albumet. Här gjordes den mycket fint och säkert där Jerry Miller ännu en gång höll sig framme genom att återskapa det klassiska ”Here comes the night”-riffet på sin gitarr.
   Eilen Jewell och bandet kom närmast från Stockholm där de på onsdagskvällen inledde Sverige-turnén. Ännu en gång har Eilen en möjlighet att musikaliskt lägga det här landet under sina fötter. Hon är bokstavligen en ”juvel” i musikbranschen som vi kan älska.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #73: Erik Palmqwist 2019

JAG HAR LYCKATS FÖLJA GOTLÄNNINGEN ERIC Palmqwist i hälarna i drygt 20 år. Han har alltid varit intressant, stundtals väldigt bra och just nu, sommaren 2022, känns det som att han har nått höjdpunkten på sin karriär. Senaste albumet ”Värmen” lyste upp vintermörkret rejält när den kom i februari.
   Men som sagt, jag har följt Eric i många år. Redan 1998 fastnade jag för hans grupp Monostar både live och på skiva. Härlig stark poprock. Albumet ”The airport” hamnade till och med på årsbästalistan det året.
   Sedan blev det americanainspirerad poprock i bandet EP's Trailer Park för Eric, bandets första album ”Apartments recording” (2000) är värd en eller flera lyssningar. Sedan har det kommit, sporadiskt förvisso, album med bandet fram till 2019. Skivor som jag bara tillfälligtvis har uppmärksammat, som exempelvis ”Lojsta & other stories from an island” (2015), men som hade personlighet i nästan varje strof.
   2019 inledde Eric också sin solokarriär i eget namn och på svenska. I samband med hans första, ”En halv gris kan inte gå”, kom han till Örebrofestival ”Live at Heart” tillsammans mked sina tre musiker och under två dagar var han mer eller mindre fantastisk på tre olika scener med tre olika förutsättningar.
   Först en kvällsspelning på lilla intima STÅ, sedan en utomhusspelning på Innergården dagen efter och sedan i Nikolaikyrkan. Allra bäst var det först
   Min analys av framträdandet blev lite kortfattat när jag samtidigt försökte sammanfatta hela kvällen på Live at Heart men visst var kvällen på STÅ på gränsen till magi? Så minns jag det fortfarande.
   Dagen efter Live at Heart-festivalen sammanfattade jag Eric Palmqwists festivalspelningar i artikeln ”Fullbordat, Eric Palmqwist!”. Där beskrev jag konserten på STÅ: ”Jag rangordnar den väldigt högt och den tillhör Topp 5 bland alla konsertögonblick på samtliga Live at Heart-festivaler.”




Min recension av Eric Palmqwist publicerades ursprungligen som en del av Live at Heart-bevakningen på Håkans Pop.

ERIC PALMQWIST
STÅ, Örebro 6 september 2019

SEDAN BLEV DET UNDERBART GEMYTLIGA STÅ för oss där Eric Palmqwist med band bjöd på en näst intill magisk konsertupplevelse. Tillsammans med sitt band, Henrik Meierchord, cello, Ulf Jonsson, gitarr, och Jesper Jonsson, synt/slagverk, gjorde Eric åtta låtar på svenska huvudsakligen hämtade från albumet ”En halv gris kan inte gå”.
   Bland alla enkla singer/songwriter-framträdanden på Live at Heart framstod Eric Palmqwists konsert som något mycket välarrangerat, ambitiöst, personligt och emotionellt laddat där texter och smarta melodier gick hand i hand. Helt enkelt en fantastisk konsert som lovar gott inför hans båda konserter i dagens program, Innergården kl 15 och Nikolaikyrkan kl 21. Framträdanden som med all säkerhet kommer kräva ytterligare analys, var så säker.

Eric Palmqwists låtar:
1. Idiot
2. Ibland måste man ta en omväg för att hitta hem
3. Eternal Sunshine of a spotless mind
4. Jag såg ett hjärta
5. Olika blommor
6. Helgon
7. Floden
8. En halv gris kan inte gå

/ Håkan

Malmöfestivalens enda fasta programpunkt

Richard Lindgren i Bluestältet på Malmöfestivalen. Det började akustiskt...



...och fortsatte elektriskt med Richards hela band som komp. Trummisen Fredrik Savbrant, basisten Jesper Pettersson och gitarristen Jocke Svensson...

Alla bilder: Carina Österling...och slutade med ett gäng ungdomar framför scenen.

RICHARD LINDGREN BAND
Malmöfestivalen/Bluestältet 14 augusti 2022
Konsertlängd: 17:38-18:32 och 18:58-19:56 (54+58=112 min)
Min plats: Stående ca 7 m från scenen.

SÖNDAG 14 AUGUSTI VAR PÅ MÅNGA sätt en utmaning i Malmö. Malmöfestivalen är tillbaka efter två bortkastade årgångar. Sedan många år har festivalen en enda fast programpunkt: Den lokala hjälten Richard Lindgrens framträdande i det som kallas Bluestältet, där det lite motsägelsefullt inte alltid förekommer rena bluestakter, på söndagskvällen.
   Den enorma hettan låg som ett våtvarmt täcke över hela staden och att packa in sig i ett tält kändes på förhand nästan motbjudande men vind och luft vädrade ur ”lokalen” ganska effektivt men värmen på scen var tydligen än mer problematisk. Med tanke på de yttre förutsättningarna gjorde Richard Lindgren & Co en smått heroisk insats under en nästan två timmar lång konsert.
   Som om inte hettan skulle kunna stjälpa hela lasset så hade Richard problem med sitt vanliga kompband Grand Jubilee där skador och sjukdom på kort varsel tvingade in två vikarier i det annars så tajta kompbandet.
   För första gången någonsin live med Richard fick vi se en ständigt leende Fredrik Savbrant, även kallad ”Figge”, spela trummor och lite piano som om han aldrig hade gjort annat. Han fanns i skivsammanhang med i Lindgren-sfären på 90-talet men aldrig live.
   Utan några som helst förberedelser, Richard träffade basisten åtta (8!) minuter innan gig, gjorde Jesper Pettersson kvällens starkaste debut i låtar och repertoar han aldrig tidigare hade spelat och gjorde det med förvånansvärd bravur. Inför varje låt gick gitarristen Jocke Svensson, som spelat med Richard i tre år, lite snabbt igenom kommande låt för Jesper som svarade med både lugn och skicklighet och lät som rätt man på rätt plats.
   På absolut rätt plats fanns för övrigt keyboards-klippan Magnus Nörrenberg som med sina både spontana och planerade bravader sedvanligt kryddade arrangemangen. Soloutflykten i ”Five pints and a wink from Gwendolyn” glömmer vi inte.
   Richard Lindgren har, precis som många andra artister, hamnat i kläm mellan en pandemidrabbad bransch och en tråkig teknikutveckling där fysiska skivor blir alltmer sällsynta. Det har gjort att hans kommande album, ”Grand Jubilee” som först planerades komma ut på hösten 2019, har blivit uppskjuten och ännu mer uppskjuten. Och kanske kommer den i höst? Men flera låtar från det projektet har funnits med på konsertrepertoaren i många år nu och två, rockiga ”No more colours” och den stundtals magiska balladen ”Return to me mi corazon”, trängde sig in i söndagskvällens låtlista.
   Trots ett stopp i skivutgivningen skriver Richard ständigt nya låtar och några helt exklusiva nyheter, ”Tarantella” och ”My Norwegian sweetheart” presenterade han mellan de så kallade obligatoriska låtarna.
   Två anmärkningsvärda låtar. ”Tarantella” är en Brecht-doftande helt annorlunda låt i Richard Lindgrens ljudvärld, skriven tillsammans med Savbrant som då spelade snabbt på pianot. Medan ”My Norwegian sweetheart” (handlar om skidstjärnan Therese Johaug!) är en typisk ballad i sedvanligt vacker Lindgren-stil.
   Richard började med att meddela ”vi kör inga covers” men inget i en Lindgren-setlist är som vi vet ristat i sten. Det dröjde inte länge innan Steve Forberts ”Mexico” satte rockig fägring på konserten. Sedan kunde han fånga magin i två Rick Danko- och Tom Waits-covers, ”It makes no difference” och ”Tango till they're sore”.
   På en nästan två timmar lång konsert finns det naturligtvis också utrymme för Richards folkligt välkända hits som ”From Camden Town to Bleecker Street” (solo i tuffa solglasögon), ”Five pints and a wink from Gwendolyn” (lång med ovannämnda Nörrenberg-solo), ”How long” (apropå lång...) och ”Back to Brno” (där kvällens enda rejäla blues-sväng dök upp).
   Allra roligast den här heta söndagskvällen var när ett gäng ungdomar trängde sig in i tältet och ställde sig längst fram och verkligen diggade det de hörde och såg. En ny positiv generation som gillar vuxen rockmusik?


From Camden Town to Bleecker Street
Mexico
My Norwegian sweetheart
Tarantella
It makes no difference
Sundown on a lemon tree
Death & love
No more colours
Five pints and a wink from Gwendolyn

Paus

Tango till they're sore
Big fat nothing
Return to me mi corazon
Trouble in the garden
How long
Goodbye Rosie
Back to Brno

/ Håkan

Final på Ulf Lundells sista(?) sommarturné

Bilder: Jan-Ola Sjöberg
ULF LUNDELL
Lindesberg Arena, Lindesberg 13 augusti 2022
Konsertlängd: 19:30-22:02 (152 min)
Min plats: Stående ca 8 m snett till vänster om scenen.

SENT OMSIDER KOMMER HÄR EN RAPPORT från Ulf Lundells sista turnékonsert den här sommaren. Högst anmärkningsvärd plats, Lindesberg, och dessutom inomhus, när sommaren var som varmast och soligast, gjorde konserten till en av de märkligaste sommarkonserterna som Ulf Lundell har genomfört.
   Efter en oerhört intensiv slutoffensiv på årets sommarturné, fyra konserter på fem kvällar, avslutade Lundell och bandet turnén på topp. Statistik har visat att årets sommarrepertoar till hög grad varit koncentrerad kring låtmaterial från 2008 och äldre.
   Ändå har jag väldigt svårt att bedöma Lundell live 2022 som en enbart nostalgisk händelse. Ty de riktigt uttjatade relikerna till låtar, ”67, 67”, ”Snart kommer änglarna att landa”, ”Öppna landskap” med flera, var effektivt bortstädade i Lindesberg. Visserligen lyckades han stoppa in ”Snön faller” och ”(Oh la la) jag vill ha dej” fast han i ett mellansnack strax innan dissade den senare låten.
   Ulf Lundell levande på en scen är inte samma religiösa upplevelse för mig som det en gång var på 70- och 80-talet men också stundtals på 90- och 00-talet. Men i starten på lördagens konsert höll jag nästan på att ändra den uppfattningen för öppningslåten ”Den vassa eggen” var rena explosionen, Janne Barks gitarr gick het och bandet hade fullt upp att hänga med. Jag har upplevt många starka konsertöppningar genom åren men ”Den vassa eggen fick mig nästan på fall direkt. Det var både lysande och helt överraskande.
   Hela sommarturnén har som sagt varit en lång historia med oväntade låtar på oväntade positioner. Av de 20 låtarna Lundell körde kvällen innan i Västerås var det bara knappt hälften kvar i Lindesbergs-repertoaren. Det gjorde konserten på inget sätt förutsägbar och var på det viset helt annorlunda jämfört med så nostalgiskt markerade sommarrepertoarer under tidigare år. Sedan blev ju Lindesbergskonserten ljudmässigt annorlunda eftersom allt utspelade sig inomhus med helt andra tekniska förutsättningar.
   Lundell klagade på en hes röst men det var ingenting som påverkade konsertens helhet. Han sjöng förvånansvärt starkt och tydligt, ibland med lite för mycket diskant i sången men det är helt marginella synpunkter.
   Årets avslutningskonsert kunde längdmässigt inte matcha avslutningen i Göteborg i augusti 2019 där han överträffade 3-timmarsgränsen med 16 minuter. Nu höll han sig inom rimlighetens gräns runt två och en halv timme och det mådde både jag och mitt trilskande ljumskbråck bra av.
   I sina trekvartsbyxor, kängor och svarta strumpor var Lundell långt ifrån någon plats i nästa Elle-gala. Elegansen fanns på annat håll den här kvällen. Som exempelvis Andreas Dahlbäck i vit skjorta och slips som jobbade frenetiskt bakom sina trummor både i det energiska ”Chans”-introt eller när tempot ökade i ”Senare år” när han tillsammans med basisten Surjo Benigh framkallade rent magiska toner.
   Janne Bark var som sagt helt lysande framför mina ögon fast jag i vanliga fall brukar tycka att hans fysiska utbrott enbart har visuella orsaker. Så länge han inte tar fram Flying V-gitarren är jag nöjd. Men gitarrkollegan på andra sidan, Jens Fritiof, var också duktig, exempelvis solot på ”Omaha”.
   Bakom gitarrattacken i fronten satt Marcus Olsson och David Nyström och trollade fram keyboardstoner som både var känsliga och enormt fylliga.
   Som traditionen bjuder på en turnéavslutning med Ulf Lundell kom hans tunga svenska version av Neil Youngs ”Cinnamon girl”, ”Min vandrande vän”, som en extra extralåt medan Lindesbergspubliken såg vilsen och frågande ut i ljudlarmet.
   I ett av sina få längre mellansnack på konserten ”hotade” Ulf Lundell att lägga av med sommarturnéer. I den varma årstiden ämnar fläktar ge rösten förkylningstendenser. Vi får se hur det blir med det. Om det blir en inomhusturné i höst kan vi kanske kalla 13 augusti-konserten som både ett turnéavslut och en startpunkt på nästa turné?


Den vassa eggen
Levande och varm
Evangeline
Hatschepsuts tempel
Senare år
Omaha
Snön faller och vi med den
Hem till mina rötter igen
Kapten Kidd
Ryggen fri
Om det här är vintern
Jag saknar dej
Chans
Kär och galen
När jag kysser havet
Om sommaren

Extralåtar
Om jag hade henne
(Oh la la) Jag vill ha dej
Gott att leva

Extra extralåt
Rått och romantiskt
Min vandrande vän

/ Håkan

Tributes: Yoko Ono

"Ocean child: Songs of Yoko Ono" (Atlantic, 2022)

MELLAN ALLA COVERSKIVOR SOM JAG kommer att skriva om på Håkans Pop under kommande höst och vår stoppar jag in några nyupptäckta tributeskivor. Skivor med olika artister som hyllar och hedrar andra artister och/eller låtskrivare. Och inleder med ett aktuellt album som koncentrerar sig på Yoko Onos kontroversiella låtmaterial.
   Det finns egentligen bara en enda orsak att min skivsamling innehåller alldeles för många Yoko Ono-skivor: John Lennon, som fram till det hänsynslösa mordet i december 1980 mer eller mindre hjälpte till på samtliga Ono-album. Däremot hade jag ändå svårt att acceptera den sju år äldre japanska tusenkonstnärens musikaliska eventuella kvalitéer.
   Så att lyssna på ett album med enbart Yoko Ono-låtar är ett ganska problematiskt projekt som kräver lite mer av mina öron. Innan jag började lyssna på den här tribute-skivan tvingades jag till djup research ty hennes låtar och diskografi har befunnit sig i ett mörker sedan 1980. Och upptäcker då att en majoritet av innehållet/låtmaterialet på skivan är hämtat från den tidiga och i mina öron intressanta eran mellan 1969 och 1973. Ändå är majoriteten av repertoaren på den här skivan för mig ganska okänd på pappret.
   Utan några som helst förväntningar blir jag vid första lyssningen glatt överraskad vid flera tillfällen, ”Toyboat”, ”Waiting for the universe”, ”Growing pain”, ”Mrs Lennon”, ”Nobody Sees Me Like You Do”, och ”Run, run, run”, utan att jag ofta har något förhållande till varken artist eller grupp som framför Yoko Ono-låten. I de här exemplen framstår låtarna som mycket bättre än det jag minns att jag tvingades lyssna till på 70-talet.
   En majoritet av medverkande artister på skivan är för mig okända (stora frågetecken för namn som Sudan Archives, U.S. Girls, Jay Som, Japanese Breakfast och Amber Coffman) medan redan etablerade namn som David Byrne och Stephin Merritt gör ganska bleka intryck här. Däremot har Death Cab For Cutie gjort fantastisk pop av ”Waiting For The Sunrise” från en av Yoko Onos bättre album, ”Approximately infinite universe” (1973).
   Och avslutningen med den okända sångerskan Amber Coffman, som annars sjunger i lika okända gruppen Dirty Projectors, är en personlig och ödmjuk version av ”Run, run, run” från albumet ”Feeling the space” (1973).


1. Toyboat Sharon Van Etten
2. Who Has Seen the Wind? David Byrne with Yo La Tengo
3. Dogtown Sudan Archives
4. Waiting For The Sunrise Death Cab for Cutie
5. Yellow Girl (Stand By For Life) Thao
6. Born In A Prison U.S. Girls
7. Growing Pain Jay Som
8. Listen, The Snow Is Falling Stephin Merritt
9. No, No, No Deerhoof
10. Don't Be Scared We Are KING
11. Mrs. Lennon The Flaming Lips
12. Nobody Sees Me Like You Do Japanese Breakfast
13. There's No Goodbye Between Us Yo La Tengo
14. Run Run Run Amber Coffman

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #74: Tomas Andersson Wij/Anna Ternheim 2004

RUBRIKEN PÅ MIN KONSERTRECENSION I MARS 2004, ”Kvällen då en stjärna föddes”, syftar inte på söndagskvällens huvudartist utan på den debuterande sångerskan som inledde konserten, Anna Ternheim. Officiellt skulle hon inte debutera på skiva förrän till hösten 2004 men redan här, i mars 2004, fanns det en cd/promo-ep med fyra låtar ute med tidiga versioner av hennes första låtar som lät så lovande personligt att jag blev förväntansfull inför konserten som sedan motsvarade alla förväntningar.
   Söndagskvällen är helt klart oförglömlig och rubriken, ord som jag faktiskt inte skrev i recensionen, som en påpasslig redigare fick till det blev ju ren och skär sanning från hösten 2004 när Anna skivdebuterade på riktigt.
   I sin helhet var det inte bara Anna som gjorde söndaskvällen till något historiskt. Även Tomas Andersson Wij, som i sammanhanget var något mer rutinerad, visade sig ha tagit steg framåt med sin musik och sina texter. Hans fjärde då aktuella album ”Stjärnorna i oss” var hans hittills bästa skiva och även för honom såg framtiden positiv ut.
   Det dröjde för övrigt inte många år förrän jag fick uppleva en konsert med omvända förutsättningar. 2006 var det Tomas Andersson Wij som var uppvärmare till Anna Ternheim... Som jag nästan kan lova kommer lite högre upp på min favoritlista med bästa konserter i Örebro.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/3 2004.

KVÄLLEN DÅ EN STJÄRNA FÖDDES

TOMAS ANDERSSON WIJ
ANNA TERNHEIM
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 29 februari 2004

Dagen då våren närmade sig city följdes av en stjärnklar och vacker, om än lite mer kylskåpskall, kväll. Men värmen och ljuset fanns sedvanligt till hands på ännu ett lyhört Klubb Söndag-arrangemang på den typiska sommarrestaurangen Strömpis mitt i stan.
   Där hade 245 uppenbara fans till Tomas Andersson Wijs musik samlats för att bli tillfredsställda av företrädesvis dämpad livemusik. En konsert som också, med hjälp av närhet, ännu fler avskalade arrangemang och ett personligt uppträdande, skulle bevisa att Tomas senaste skiva ”Stjärnorna i oss” är en av årets bästa svenska skivor.
   För lite drygt ett år sedan gjorde Tomas ett liknande framförande på just Klubb Söndag, då för övrigt premiär på detta storstilade klubbkoncept, men var då lite ovan i kostymen som lågmäld artist.
   Efter den senaste utmärkta skivan, som redan i produktionen är anpassad det lilla konceptet, kändes söndagskvällens Andersson Wij-uppträdandet så mycket mer genomtänkt, så mycket naturligare och så mycket mer en klassisk konsert, faktiskt.
   Ibland kan det vara svårt att lyfta ner rockproduktionen på skiva till en akustisk nära nivå. Därför hade Tomas den här gången en betydligt lättare uppgift att stå upp mot förväntningarna och förhoppningarna om en konsert helt i nivå med skivans styrka.
   Med ytterligare en musiker till hjälp, Mattias Blomdahl som är mest känd som gitarrist och låtskrivare i Charlie’s Magazine, vid sidan av ryggraden, producenten och klaviaturspelaren Robert Qwarforth blev det inte tyngre och mer spektakulärt utan bara ett strå vassare i varje refräng och vers.
   De bästa låtarna från senaste skivan gav givetvis karaktär åt hela konsertens framgångsrika recept men var ändå inte i majoritet. Tomas valde friskt och vågat från alla sina skivor och gav tillsammans med sina musiker låtarna en mänskligt jordnära tolkning som musikaliskt alla passade in i hans sound för dagen.
   De atmosfäriska och lite svårfångade låtarna från ”Ebeneser” tillhörde kanske inte konsertens mest profilstarka material men gjorde ändå pauserna mellan de extraordinära låtarna till anmärkningsvärda ögonblick.
   Om Andersson Wij motsvarade alla högt ställda förhoppningar så hade uppvärmaren Anna Ternheim i söndagskväll en något tuffare utgångsläge. Hennes omtalade demo är alldeles för personlig och professionell för att man ska kunna kräva detsamma på scen. Ensam och utlämnad med bara sin egen akustiska gitarr som skydd så genomförde hon sitt korta uppträdande på sju låtar alldeles charmant.
   Med en röst som hämtad från en annan värld, eller i alla fall en annan kontinent, så blev varje sång som en hymn. Melodierna är tämligen ordinära singer-songwriter-skapelser men det är de små, små detaljerna som gör Anna Ternheim så stor.
   Hennes för all del prickfria Sinead O’Connor-cover ”The last day of our acquaintance” kanske tog bort lite av hennes unika personlighet men hennes egna låtar visade sig ha den styrka som ryktet hade sagt fast hon kom av sig vid ett tillfälle.
   På Nerikes Allehanda har vi en policy att inte betygsätta konserter med demoartister. Men Anna Ternheim har nyligen skrivit kontrakt med ett skivbolag. Så nu är det bara en tidsfråga innan hon kommer att nå positionen bredvid exempelvis Sophie Zelmani. Så stora är Annas möjligheter för jag är övertygad om att jag i söndagskväll strax efter åtta såg en artistkarriär sätta fart. Spikrakt uppåt.

Tomas Andersson Wijs låtar:
Tommy och hans mamma
Blåa berg
…och en som vandrar
Hej då
Du skulle tagit det helt fel
Varelser i vattnet
Vissa dagar
Sommaren 77
Landet vi föddes i
De gröna vagnarna
Där får jag andas ut
Ovan där
Trummorna och musiken
Blues från Sverige
Varm sjö
Gör nånting vackert

/ Håkan

Ellens ödmjukhet och naturliga mänsklighet

Bilder: Carina Österling

ELLEN SUNDBERG
Kulturterrassen, Örebro 11 augusti 2022
Konsertlängd: 20:33-21:11 och 21:33-22:17 (38+44=82 min)
Min plats: Sittande ca 8 m till vänster från scenen.

EFTER NÅGRA SAKNADE ÅR på Örebros scener återvände den jämtländska drottningen av lilla Bjärme, Ellen Sundberg, på torsdagskvällen till stadens extremt levande puls av konsertverksamhet. 2013, som 20-åring, tog hon Örebro med storm på Live at Heart och fram till 2017 var hon en flitig besökare med många regelbundna konserter på sitt samvete. Ellen reflekterade just över det minnet i ett av sina många trevliga mellansnack på konserten.
   Senare på hösten 2013 agerade hon uppvärmare på Israel Nashs konsert. Sommaren 2014 ägnades fullt ut med att kompa Doug Seegers på hans första Sverige-turné, tre konserter på tre kvällar i rad i Örebro, 15, 16 och 17 augusti!).
   2015 gjorde Ellen och hennes kompband Widowmakers regelrätt succé på Scandic Grand i Örebro. Och på några få dagar 2017 uppträdde Ellen ensam i Örebro två gånger, först på Equal at Heart-festivalen för att sedan värma upp publiken på en konsert med Aaron Lee Tasjan.
   Sedan har Ellen Sundberg lyst med sin frånvaro i Örebros konsertmiljö fast hon har väckt än mer uppmärksamhet nationellt med sina senare skivor där hon har tolkat Kjell Höglund-låtar och sedan tonsatt Bodil Malmstens dikter. I en numera imponerande diskografi har Ellen sedan 2013 också släppt fyra album på engelska. Hon kom alltså till Örebro med en stor låtrepertoar i ryggen och på ett välfyllt Kulturterrassen (80 konsertbesökare) blandade hon på torsdagskvällen friskt mellan sina olika genrer.
   Jag hade inledningsvis lite skeptiska förväntningar på just den vilda blandningen av både språk, svenska och engelska, och pendlandet mellan Höglunds realism och Malmstens seriösa diktande i texterna. Men Ellen passerade elegant över den tröskeln med hjälp av en stor dos ödmjukhet och naturlig mänsklighet i sina många underhållande mellansnack.
   Med bara en enda gitarr och lite munspel som komp kryssade Ellen mellan sina alster till publikens tydliga respons där jag märkte en viss popularitet för Kjell Höglunds smått komiska ordvändningar i ”hits” som ”Man vänjer sig” och ”När tåget lämnar perrongen”. Även Bodil Malmstens höjdpunkter som ”Ett bloss för moster Lillie” och ”Det här är hjärtat” möttes med full koncentration och genuint gillande hos publiken.
   Återbesöken i Ellen Sundbergs engelska repertoar blev också som ett möte med en kär gammal vän fast de i original hade större arrangemang med elektriskt komp. Här blev det än mer personligt när hon bjöd på exempelvis ”Blind” (från debuten ”Black raven”), ”Hollow” (från andra albumet ”White smoke and pines”), ”Blame it on thedreamer” (från tredje skivan ”Cigarette secrets”) och ”Take it back” (från fjärde engelska albumet ”Levi's blue eyes”).
   Enligt Ellen själv tänker hon satsa på sitt nya svenska låtmaterial och vi fick ett smakprov, vars titel kanske var ”Ingenting har ändrats”, plus en gammal låt på engelska som aldrig har spelats in. I den exklusiva skaran får väl även Ellens överraskande version av Allan Edwalls ”Möss och människor” räknas. Ellens anekdot om att att hon på långt håll är släkt med Edwall var bara en av många roliga mellansnack hon bjöd på denna varma torsdagskväll i augusti.
   På en konsert där Ellen mellan varje låt ödmjukt tackade publiken och slutgiltigt bjöd på extralåten ”Favorite town” som delar i publiken just då uppfattade som en hyllning till Örebro.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #75: Colosseum 1971

PÅ EN AV MINA FÖRSTA KONSERTUPPLEVELSER i Örebro Konserthus kom det engelska jazzrockiga bandet Colosseum på besök. Bandet bildades i september 1968 när trummisen Jon Hiseman just hade lämnat John Mayall's Bluesbreakers. Hiseman var bandledare och tog med sig basisten Tony Reeves från samma Bluesbreakers. Övriga medlemmar var Dick Heckstall-Smith, saxofon, Dave Greenslade, keyboards, och James Litherland, gitarr.
   Bandets första album, ”Those who are about to die”, släpptes i mars 1969 och uppföljaren ”Valentine suite” kom redan i november samma år. 1969 blev det också medlemsförändringar i gruppen. För en kort tid blev gitarristen Jim Roche ersättare till Litherland men ersattes i sin tur av Dave Clempson. Under 1970 blev det fler förändringar i gruppen: basisten Mark Clarke ersatte Reeves och ny sångare blev Chris Farlowe som dock saknades på den här konserten på grund av sjukdom.
   Bara några veckor innan konserten gav Colosseum ut liveskivan "Colosseum live". Senare samma höst splittrades Colosseum men trummisen Jon Hiseman var snart tillbaka på Örebro Konserthus med sitt nya band Tempest.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/10 1971.

EN PROFIL KORTARE

COLOSSEUM
Konserthuset, Örebro 30 september 1971

ENGELSKA COLOSSEUM STOD FÖR MUSIKEN i ett fullsatt Konserthus i torsdags kväll. Från sina engelska konsertframgångar ska gruppen nu söka lyckan i Sverige under en mindre turné. Deras sångare sedan ett år tillbaka, Chris Farlowe, fick de lämna kvar på ett sjukhus i England, Ont i näsan, sades det och därmed var konserten en profil kortare.
   Farlowes fallna mantel fick nu lyftas upp av gitarristen Clem Clempson och basisten Mark Clarke som resulterade på både gott och ont. Musiken koncentrerades nu mycket kring det instrumentala med små inslag av mungymnastik.
   Av den två timmar långa konserten var det full fart till 90 procent. Improvisationer som flöt i väldiga ljudkaskader med ledaren och trummisen Jon Hiseman i spetsen.
   Äldre, nyskrivna och framförallt långa låtar blandades om varandra. Bland godbitarna denna kväll var Hisemans trumsolo på nära 20 minuter och Dave Greenslades och Clempsons behandling av orgel- och pianouppsättningen som ett tag liknande en sorts Följa John. Den tunnhårige saxofonisten Dick Heckstall-Smith visade med sin gedigna musikbakgrund att han är en enorm kapacitet för gruppen vid de mer eller mindre improviserade uppvisningarna.
   Trots allt får man ge Colosseum godkänt på en konsert som kunde ha blivit ännu bättre med Chris Farlowes medverkan.

/ Håkan

Covers: Nisse Hellberg

NISSE HELLBERG: Hemmainspelningar 2022 (United Stage, 2022)

PLURA HAR GJORT DET OCH NU HAR också Nisse Hellberg gjort det. Alltså gjort covers på sina egna låtar. De här nämnda låtskrivarna har i förstaläget ”skänkt bort” sina låtar till andra artister eller grupper för att sedan spela in och ge ut låtarna på sitt eget sätt.
   Nisse Hellberg har gjort det enkelt: Han har helt simpelt givit ut sina demoversioner. Men jag är och har alltid varit lite skeptisk till sanningshalten när artister ger ut sina demoversioner. I min enfald har jag alltid trott att de första demovarianterna av nyskrivna låtar är enkla låtstrukturer och långt ifrån färdiga låtar. Per Gessle har genom åren släppt ett fång demoversioner av sina låtar som i mina öron har varit så gott som färdiga för utgivning. Nu har hans ”kompis” Nisse gjort något liknande.
   Nisse har själv beskrivit inspelningarna som amatörmässiga men de här fyra låtarna är verkligen färdigkonstruerade fast han enligt uppgift har spelat in dessa med enbart hjälp av en trummis, Marcus Källström från Nisses soloband.
   Men den proffsiga enkelheten kanske bottnar i Nisses fullständigt lysande kvalitéer att skriva låtar som fastnar i var mans medvetenhet utan att smyckas ut med stora arrangemang och många instrument.
   Det är naturligtvis en kulturgärning av Nisse att ge ut sina egna versioner av fyra i grund och botten utmärkta låtar som gjort sig kända i några helt andra artistkarriärer men här har hittat hem till sin egen miljö.
   Låtar som tidigare har passat perfekt hos både dansband (Larz-Kritsterz) och ett poppigt Sven-Ingvars får här sin slutgiltiga behandling. Medan låten som Louise Hoffsten för 33 år sedan lyckades förstöra i en otäck 80-talsversion, "Hon gör allt för dig", här får sin rättmätiga revansch.
   För några veckor sedan gästade Nisse Örebro och i konsertrepertoaren var det bara en låt från den här ep:n som fick plats, ”Små ord av guld”, men jag tycker nog samtliga låtar på skivan är värda en plats i Nisses solorepertoar.

"Nånting stort hos mej" (Nisse Hellberg)
1998. Från albumet "Nio liv" med Sven-Ingvars.
"Små ord av guld" (Nisse Hellberg)
2010. Från albumet med samma namn med Larz-Kristerz.
"Min vän Johanna" (Nisse Hellberg)
2000. Från albumet "Retro aktiv" med Sven-Ingvars.
"Han gör allt för dej" (Nisse Hellberg),
1988. Från albumet "Stygg" ("Hon gör allt för dig") med Louise Hoffsten.

/ Håkan

Rekordtidig höststart på Håkans Pop

ALLDELES STRAX ÄR DET DAGS att introducera en ny säsong på Håkans Pop, den 15:e(!) om jag har räknat rätt. Egentligen brukar jag starta en ny säsong ungefär samtidigt som skolorna drar igång, runt mitten av augusti, Men här finns så mycket energi och ambition och engagemang att jag inte riktigt kan vänta på traditionell nystart.
   Den kommande säsongen, eller ska vi efter skolmodell kanske kalla det termin, har ett huvudspår som introducerades redan i maj när förra säsongen gick i mål med avslöjandet av nummer ett på den 150 album långa listan med favoritalbum. Kategorin hette All Time High-album och allra bäst enligt mitt sätt att gradera favoriterna blev dubbelalbumet ”The Beatles” med The Beatles. Kan det uttryckas tydligare?

REDAN VECKAN EFTER DEN FINALEN började nedräkningen på min 100-lista av de bästa konserterna i Örebro och sedan har den sedvanligt loja sommarsäsongen rullat på för att nu utöka kategorierna och göra varje vecka på Håkans Pop lite fetare, lite mer innehållsrik och, förhoppningsvis, framförallt lite mer intressant och fantasifylld.





UNDER HÖSTEN 2022 OCH VÅREN 2023 kommer måndagarna och fredagarna fortsättningsvis domineras av 100-listans resa mot nummer ett som kommer presenteras någon gång i maj nästa år. På onsdagarna återkommer en gammal favorit eller två, cover- och tributeskivorna. Arkivet av icke-uppmärksammade skivor/album i de kategorierna pockar på ny uppmärksamhet. Strax ovan visas några smakprov ur den kommande säsongens innehåll.
   Sedan Håkans Pop introducerades i augusti 2007 har jag till dags dato skrivit om 204 coverskivor, album där grupper eller artister ägnat hela utrymmet åt ickeoriginalmaterial, så kallade covers. Den nya säsongen med coverskivor kommer till stor del handla om aktuella skivor fyllda av intressanta titlar som kräver sin uppmärksamhet och djupare analys med info om ursprung.
   Detsamma gäller de så kallade tributeskivor där artister eller grupper samlas för att hedra eller uppmärksamma någon annan artist, grupp eller låtskrivare. Jag har fram till i dag skrivit om 113 Tributeskivor på Håkans Pop. Och nu följer ytterligare några...

IMORGON KOMMER JAG INLEDA den nya Håkans Pop-säsongen med Nisse Hellbergs ep ”Hemmainspelningar 2022” som innehåller fyra låtar som han en gång har skrivit till andra artister men som han nu presenterar i egna demoarrangemang. Några andra aktuella skivor i samma kategori som jag ska skriva om i höst blir med det intressanta paret Jeff Beck/Johnny Depp, Edgar Winter och David Bowie.
   Bland de nya Tribute-skivorna, som jag kommer uppmärksamma under de närmaste månaderna, märks hyllningar till Yoko Ono, Neal Casal och den gamle NRBQ-basisten och gitarristen Joey Spampinato.

Välkomna till en ny säsong på Håkans Pop!

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #76: Steve Marriott 1986

DEN STORE SMALL FACES-IKONEN STEVE MARRIOTT var nästan bortglömd 1986 men uppträdde fortfarande i lite mindre sammanhang med ett mindre band som kom till Rockmagasinet en söndagskväll i mars 1986. Med en minst sagt imponerande lång karriär bakom sig befann han sig nu på en ganska anonynym pubnivå och just där, på The Sir George Robey i Finsbury Park i London, hade jag upplevt en konsertkväll med Steve och hans band drygt ett år innan Örebrobesöket.
   Just den här kvällen, 30 januari 1985, fyllde Steve 38 år och det var ovanligt högt till tak på puben/rockklubben. Han var sig lik men tjugo år äldre och spelade på tre man bluesrock som inte fann gränser. Han spelade både ”Whatcha gonna do about it”, ”All or nothing” och ”Tin soldier” men med fysisk attack och svettig intensitet blev det aldrig någon simpel nostalgiafton.
   Efter åren med Small Faces (1965-1969) och Humble Pie (1969-1975) inledde Steve en solokarriär i mitten på 70-talet som var ganska misslyckad kommersiellt. Som fick honom och det gamla Small Faces-gänget att återuppta gruppen mellan 1975 och 1978. Även Humble Pie ombildades från 1979 till 1983 med Steve som frontman.
   Fattig och missnöjd med det mesta skruvade Steve ned ambitionerna och bildade Packet Of Three, en trio gitarr/bas/trummor, med Steve vid mikrofonen och basisten Jim Leverton (som hade spelat med intressamnta band som Fat Mattress, Juicy Lucy och Ellis) och trummisen Fallon (Fallon Williams) strax bakom.
   Jag nämner i hastigheten Wishbone Ash mot slutet av recensionen, gruppen hade precis spelat på Rockmagasinet tidigare.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/3 1986.

JORDNÄRA MARRIOTT

STEVE MARRIOTT & PACKET OF THREE
Rockmagasinet, Örebro 9 mars 1986

Strax efter halv tio i söndagskväll äntrade Steve Marriott Rockmagasinets scen tillsammans med sitt band Packet Of Three. Han förklarade inledningsvis att influensan slagit till i bandet men under 50 minuters konsert visade varken bandet eller Marriott några svaghetstecken. Däremot gick den lilla men mycket entusiastiska publiken miste om några extralåtar.
   Steve Marriotts karriär är inne på sitt tredje decennium men den forne ungdomsidolen från 60-talet har klarat åldrandet med värdighet. Man kunde ana fårorna i hans ansikte men det är fortfarande ett osvikligt engagemang i hans framtoning.
   Nu som tillbakadragen soloartist har han återvänt till alla sina rötter och konserten innehöll en mängd covers och/eller rhythm & blues-inspirerade låtar.
   Ray Charles "Hallelujah I love her so", Jerry Reeds "Shame shame shame" och "I don't need no doctor" mixades med låtar från både Humble Pies och Small Faces repertoarer till publikens påtagliga glädje.
   Packet Of Three var ett tätt och rutinerat band som med minimala medel gav Marriott ett maximalt komp. Marriott hade en röst som slet hjärtat ur kroppen men var även en god gitarrist.
   Förra gången var det Wishbone Ash, nu var det Steve Marriott som beundransvärt tagit en minskad masspopularitet på rätt sätt och accepterat de små klubbarna. Det var ingen märkvärdig tillställning men ett bevis för att jordnära rockmusik behövs även 1986.

/ Håkan

Jesper Lindell tappade aldrig fokus

Jesper Lindell med sitt band, här tillsammans med sin bror Anton och pianisten Carl Michael Junior Lindvall, bjöd på ett fantastiskt uppträdande.


Jesper Lindell går från klarhet till klarhet.


Gitarristen Jimmy Reimers (här tillsammans med organisten Rasmus Fors) imponerade både som trumpetare...

Alla bilder: Carina Österling...och violinist!

JESPER LINDELL BAND
Kulturterrassen, Örebro 5 augusti 2022
Konsertlängd: 20:30-21:04 och 21:16-22:04 (34+48=82 min)
Min plats: Sittande ca 8 m till vänster från scenen.

MED ETT AV ÅRETS ALLRA BÄSTA ALBUM, ”Twilights”, i ryggen var det aldrig en fråga om fredagskvällens konsert med Jesper Lindell och hans eminenta band skulle bli en succé. Den på förhand enda frågan var om kvällens framförande skulle kunna matcha Lindells mycket inspirerade Örebro-konsert för drygt tre månader sedan?
   På den frågan var svaret ett tveklöst javisst!
   Majspelningen i Schreibers Garage var en genuin klubbspelning, svettigt och trångt, och en underbar första chans att uppleva Jesper Lindells genuint personliga musik live. I den mer seriöst strikta konsertmiljön på Kulturterrassen blev det än mer professionellt där det stundtals bjöds på både planerade och spontana showambitioner. Utan att tappa ett uns personlighet i varken framförande eller musikalitet.
   Redan från start bjöd det spelsugna gänget, Lindell plus fem musiker, på en flygande underhållning där de första låtarna avlöste varandra utan paus. Efter inledningen med ”Leave a light on”, en av de melodiska höjdpunkterna på senaste albumet, kom den två år gamla singellåten ”Keep on keeping on” och vi i publiken befann oss plötsligt i en klassisk soulkonsert på 60-talet med Stax/Motown-kvalitéer. Snacka om explosiv start på en konsert som sällan tappade varken energi eller fokus.
   Soultemat fortsatte på ”Momentary love”, där pianisten Carl Michael Junior Lindvall körade med en fin falsettröst, innan kvällens stora måhända helt oplanerade ögonblick lyfte fredagskvällens konsert till hög mänsklig nivå. Gitarristen Jimmy Reimers, som också spelade fiol, hade glömt trumpeten backstage och febril aktivitet utbröt samtidigt som ”If there comes a time” rullade igång. Men precis innan låtens mäktiga trumpetsolo kommer en av kvällens arrangörer rusande med instrumentet och ger Reimers möjlighet att krydda låten. Härlig närvarokänsla!
   Jesper Lindell har ju än så länge en ganska begränsad låtrepertoar, med bara två album och några singlar bakom sig, men det har inte på något sätt påverkat intrycket av hans konserter. Han är en bländande gitarrist. Ändå är det låtarna och en alldeles förförande stark röst som imponerar allra mest.
   Sedan är det ju hans samarbete med sitt fantastiska band, som format arrangemangen och verkligen bjuder på sina egna kvalitéer, som gör konserten till en fulländad upplevelse. Basisten, Jespers bror Anton, spelade tungt bredvid en pigg och skicklig trummis, Simon “Kosmos” Wilhelmsson och organisten Rasmus Fors trollade fram ett magiskt hammondljud på sina keyboards medan han blundade(!).
   I Jesper Lindell Band möter det ungdomligt energiska det djupt traditionella på ett anmärkningsvärt naturligt sätt. Den klassiska sättningem med både orgel och piano bäddar för ett underbart sound som är lika mycket rock som soul och allt däremellan. På en konsert som avslutades lika starkt som den inleddes.

Leave a light on
Keep on keeping on
Momentary love
If there comes a time
Just holler
Twilight
Nights like these
Living easy
Whatever happens
Good sides of me
White lines
France
Even if it ain't true
Westcoast rain

Extralåtar:
Dance
Moving slow

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #77: Perssons Pack 1990

PERSSONS PACK VAR JU EGENTLIGEN EN liten sideshow till Traste Lindéns Kvintett där Per Persson ursprungligen spelade bas. Men Packet tog snabbt över ledartröjan bland svenska grupper som spelade frejdig folkrock i skarven mellan 80- och 90-talet.
   ”Packet” fick en flygande start med sitt debutalbum, den Anders Burman-producerade ”Kärlek och dynamit” (1989) men det var ju på konsert som bandet firade de största triumferna.
   Med bandets andra album, ”Kanoner och små, små sake” (1990) som även den producerades av Burman, i ryggen ökade trycket både i arrangemangen och i publiken på konserterna.
   Ursprungssättningen Per Persson, sång/gitarr, Magnus Adell, bas, Magnus Lind, dragspel, och Niklas Frisk, gitarr/sång, hade inofficiellt utökat med en trummis, Ingemar Dunker, som naturligtvis fick följa med på turné.
   När bandet nådde Örebro för två konserter på två kvällar i december 1990 hade Frisk hamnat på sjukhus med blödande magsår och ersattes tillfälligt av gitarristen Pelle Sirén.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/12 1990.

KAOTISK KVÄLL MED PERSSON

PERSSONS PACK
Ritz, Örebro 5 december 1990

FRÅN KULTSTATUS TILL SAMMANSVETSAT rockband på ett år. Det svenska hemvävda bandet Perssons Pack går från klarhet till klarhet.
   Gruppens senaste album tillhör årets bästa svenska skivor och scenframträdandet på Ritz i onsdagskväll saknade inte mycket av naturlig spelglädje och mängder av personlighet.
   Det var tämligen självklart att Perssons Pack slog igenom förra året efter debutskivan. Utan att ha varken märkvärdig röst eller framföra välrepeterad musik så hade Per Persson en förnuftig personlighet som dittills svensk rockbransch saknat.
   Live var det mer kaotisk spänning i luften än musikalisk historia i anteckningsblocket. När de stod på Ritz scen strax före jul förra året var det en kulthändelse om än av både lustig och intressant sort.
   Då saknade kvartetten Perssons Pack både trumslagare och strålkastare. I onsdagskväll saknades ingenting.
   Debutskivan innehåller Perssons kanske mest klassiska låtar men är till sin helhet lite ojämn. Med årets andra skiva, "Kanoner och små, små saker", har Perssons Pack höjt ribban, utvecklat ett drivet personligt sound och utökat repertoaren med åtskilliga trumfkort.
   Ändå var majoriteten av låtarna på onsdagskvällens konsert överraskande hämtade från debutskivan. Men publiken älskade både gamla och nya låtar med samma frenesi.
   Under Perssons Packs pågående turné har det på alla platser varit hög stämning och nära nog kaotiskt. På ett packat Ritz var det allsång, stoj och glam. Inte kaos men en väldigt älskvärd atmosfär.
   Med Ingemar Dunker på trummor har Packet fått en ryggrad som tidigare saknades. Men det handlade aldrig om att hävda sig för musikerna i bandet. De umgås. Spelar tillsammans och har uppenbart roligt.
   Inte ens det faktum att bandets musikaliske hörnpelare, Niclas Frisk, ligger på Mora lasarett med blödande magsår kunde stjälpa bandet. Tillfällige inhopparen Pelle Sirén var trots en del missar mycket rutinerad.
   En konsert med Perssons Pack är inte bara röj och högt tempo. Per Persson var inte rädd att sänka tempot, prata med publiken och visa musklerna. Bara det gör honom så unik i Sveriges musikliv.
   Konserten inleddes lite mjukt med den instrumentala "Irma". Redan på andra låten "En sång om dig" visste vi att det skulle bli en underbar konsertupplevelse.
   Och efter toppar som "Sista kvällen i juni", "Små, små saker", "Hanna", "En uslings melodi" och några takter från "London calling" kunde vi gå hem i vinternatten med ett susande välljud i öronen.

/ Håkan

Juli 2022 på Håkans Pop

Packmopedsturnén avslutade sin historia i år efter 30 år. I söndags var sista konserten i Göran Samuelssons trädgård inför en rekordstor (drygt 700 pers) publik.

JULI, MITT I SOMMAREN, ÄR SEDAN urminnestider en ganska händelsefattig månad. Ändå fick jag uppleva två konserter, lyssna på några bra nya album och på Håkans Pop fortsatte listan på Örebros Bästa Konserter leta sig mot nummer ett. Här kommer ett sammandrag av Juli 2022 på Håkans Pop.
   Den stora händelsen i mitt liv under juli var Packmopedsturnén sista föreställning i Värmland. Efter 30 år var det bestämt att 2022 var sista gången mopederna skulle susa runt i landskapet med den sedvanlige härföraren Göran Samuelsson i spetsen.
   Med stor koncentration prickade jag in avslutningskonserten i Görans egna trädgård i Västra Ämtervik i söndagskväll. Det var både vemodigt och musikaliskt briljant på samma gång. Precis vid turnéstarten skrev jag en artikel om mina elva tidigare upplevelser av turnén. .
   En dryg vecka innan kunde jag konstatera att Nisse Hellberg med sitt band Helltones gjorde sin historiskt bästa konsert i Örebro, en tidig konsertkväll på nattklubben Villa Strömpis.
   Den 100 konserter långa listan på mina bästa konsertupplevelser i Örebro nådde under juli platserna #79-#87 där artisterna/grupperna Billy Bragg, Magnus Uggla, Weeping Willows, Mohlavyr, Magnus Lindberg, John Holm, The Pogues, Bob Woodruff och Eldkvarn var placerade.
   Sedan var det dags att för 8:e gången lämna rapport om TisdagsAkademiens möten där vi tittar på dokumentärer och sedan diskuterar innehållet.

ÄVEN I JAKTEN PÅ NYA BRA ALBUM tog jag det traditionsenligt lite lugnt under juli men hittade ändå några pärlor och några besvikelser.
   JEFF BECK har aldrig varit någon favorit men tillhör ändå rockhistoriens största namn. När han på sitt senaste album, ”18”, slår sig samman med JOHNNY DEPP blir det naturligtvis uppmärksamhet fast skivan i mina öron är en ojämn, tålamodskrävande men stundtals vackert album.
   Beck har en särdeles vacker, grym ton i sin gitarr och Depp sjunger inte så ofta på skivan. Det här är väl ett album fylld med covers, bara två av 13 låtar är originallåtar, så jag får nog återkomma om djupare åsikter om innehåll när Håkans Pops kategori ”cover-skivor” är tillbaka om några veckor på de här sidorna.
   JACK WHITES senaste album, ”Fear of the dawn” som kom för bara tre månader sedan, lämnade jag utan kommentar helt åt sidan. Ett distat haveri av experimentell sort som min hjärna inte klarade av. Redan nu är han tillbaka med ett nytt album, ”Entering heaven alive”, som inleds så vackert och starkt med ”A tip from you to me” att jag kan tänka mig en utmärkelse som ”Månadens bästa album” men fortsättningen är inte lika klockren.
   Klassisk odödlig och intressant pop, som påminner om Whites Raconteurs-koncept under 00-talet, där jag tycker mig höra både Lennon och McCartney följs dock av mer irrationell musik som en modern Zappa. Synd på så fina höjdpunkter på albumet.
   NEIL YOUNG skriver nytt, spelar in skivor på löpande band och turnerar regelbundet. Men han gräver också i sitt oändliga arkiv. ”Toast”, uppkallad efter studion med samma namn, är ett 20 år gammalt projekt med Crazy Horse som plötsligt bytte riktning och personal, fick Booker T som producent och gavs ut som det ganska mediokra ”Are you passionate?”-albumet.
   ”Toast” är de ursprungliga inspelningarna med Crazy Horse, några låtar gavs ut redan 2002, men det låter ofta bättre nu 20 år senare. Men det är alldeles för jamdominerat för att bedömas som ett seriöst Neil Young-album. Sju låtar, inklusive både 10- och 13-minuterslåtar, blir i längden ganska långtråkiga fast det musikaliskt låter habilt.

/ Håkan

En final med flera höjdpunkter

Göran Samuelsson och Nikke Ström.


Stefan Sundström.


Bengan Blomgren och Irma Schultz.


Nikke Ström och Pärra Eriksson.

Bilder: Jan-Åke Siljeström
Irma Schultz och Julia Schabbauer.


"PACKMOPEDSTURNÉN 22"
Göran Samuelsson/Stefan Sundström/Irma Schultz/Pärra Eriksson/Jakob Hultcrantz
Gamla Landsvägen 21, Västra Ämtervik 31 juli 2022
Konsertlängd: 19:00-19:49 och 20:19-22:00 (49+101 = 150 min)
Min plats: Stående ca 30 m snett till vänster om scenen

HISTORIEN OM PACKMOPEDSTURNÉN fick ett planerat slut på söndagskvällen i turnégeneralen Göran Samuelssons trädgård i Västra Ämtervik. Historien är 30 år gammal, Göran startade (helt ensam) 1992, och årets konsert var den 25:e(!) i ordningen och lockade mer folk (drygt 700) än någonsin.
   En publik som fick se och höra två artister som har varit med på tidigare turnéer, Stefan Sundström och Irma Schultz, och två värmländska profiler, Pärra Eriksson och Jakob Hultcrantz, plus ett sedvanligt skickligt kompband som var förstärkta med fiolspelaren Maria Larsson.
   Turnéorganisatören Samuelsson tog i vanlig ordning en huvudsakligen tillbakdragen roll och lät gästartisterna avlösa varandra vid mikrofonen.
   Till tonerna av ”Värmlandsvisan” ur högtalarna äntrade artistskaran punktligt scenen framför ladugården i Görans trädgård innan han klev fram till mikrofonen och hälsade välkomna till den rekordstora publiken: Inför folkmassan kom det spontant ”Vilken grej!” ur hans mun innan han berättade att årets turné på moped sträckte sig över 80 mil.
   I den lite vemodiga tonen ville Göran, med sedvanlig ödmjukhet, skänka en tanke till alla artister som har bidragit till Packmopedsturnén genom åren. Och då speciellt till några som inte längre finns med oss, Totta Näslund, Thorstein Bergman, Peter Lundblad och Ola Magnell, genom att ensam på scen framföra ”Blommig blå syrén”.
   Med hela artistskaran och bandet på plats fortsatte Göran vid mikrofonen med ”Nästan som en dröm”, på just den låten med sin dotter Ellinor Samuelsson-Hoppe på piano. Sedan var evenemanget igång på allvar för 12:e kvällen i rad.
   Den nyinhoppade pianisten Niklas Medin förstärkte bandet och tog något av täten på låten ”Solberga”, från Pärra Erikssons band Môra-Pers repertoar och sjöngs av det bandets Maria Larsson. Utan att ha deltagit på Packmopedsturnén har Pärra Eriksson under de senaste dryga tio åren haft en stor roll på innehållet. Mer om det senare.
   När Stefan Sundström för andra gången medverkar på Packmopedsturnén fick han nästan en huvudroll på scenen, stor, brysk och rejäl som han gärna framställer sig. På hans ”Som en fisk på torra land” blev årets typiska musikaliska sound särskilt tydligt. Mycket fiol och piano fick ibland större utrymme än den alltid så imponerande gitarristen Bengan Blomgren.
   Bandet hade också en frisk fläkt i den blott 30-åriga trummisen Julia Schabbauer där den grymt rutinerade basisten Nikke Ström stod för de tunga rytmerna.
   Irma Schultz reste runt med Packmopedsturnén redan 2007 och gjorde nu stor comeback utan att höja varken energin eller volymen. Finstämt och vackert sjöng hon sin Joni Mitchell-översättning, ”Lilla grön”, plus några egna gamla hits från 90-talet.

JAKOB HULTCRANTZ VAR ETT PÅ FÖRHAND okänt namn för mig men har tydligen firat triumfer som skådespelare både på tv och på Västanå Teater. Energifylld reciterade han flera texter, bland annat poeten Ismael Atari från Hagfors, men sjöng och spelade några låtar också.
   Inte överraskande var det Stefan Sundström som höjde tempot och volymen mest den här kvällen. Han brukar kallas Farstas Mick Jagger och på några låtar, ”Det är så mycket jag inte behöver” och ”Fri sprit och taxi hem”, doftade det verkligen Stones om hela soundet på scen. Utan att vi i publiken längtade till Friends Arena som just då upplevde Stones på riktigt.
   Men i låten där Stefan imponerade mest den här kvällen, den 27 år gamla ”Först när det var slut”, var det en helt annan ton på både arrangemang, låt och sångröst. Den gjordes i underbar duett med Maria Larsson. Kanske kvällens största höjdpunkt.
   Efter ännu en fin recitation av Jakob Hultcrantz, ”Mitt älskadse Värmland”, fick Göran Samuelsson all uppmärksamhet i den sällan framförda ”Stormar och lä” i nyarrangerad, oerhört vacker och effektiv musikalisk skrud.
   Under de senaste årens Packmopedsturné-konserterna är det två låtar som har utkristalliserat sig som klassiker mot slutet av konserterna, ”4 dar till lön” och extralåten ”De som byggde landet”, som är skrivna av årets gästartist Pärra Eriksson. Utan att den informationen alls nämndes från scen fick låtarna ännu en gång två mycket framträdande roller, speciellt den sistnämnda som blev den slutliga extralåten plus en spontan repris mitt i allt jubel.
   Sedan var allt över, publiken plockade ihop sina stolar och tillbehör och redan efter några minuter kändes det lite tomt i hjärtat när eftertanken slog mig att jag förmodligen aldrig mer kommer att kunna uppleva något liknande. Men när minnet är gott är allting gott.
   Tack för de här oerhört underhållande åren, Göran!

/ Håkan

Sista resan till Västra Ämtervik?

INNAN ÅRETS PACKMOPEDSTURNÉ hade det förkunnats att det var sista gången mopederna med sina beledsagande artister skulle rulla runt i Värmland. Som vid tidigare tillfällen, från 2010 till 2019, var vi på plats för att njuta av ännu en upplaga av detta spektakulära projekt.
   Ännu en gång prickade vi in avslutningskonserten i turnégeneralen Göran Samuelssons trädgård. I år med gästartisterna Stefan Sundström, Irma Schultz, Pärra Eriksson och Jakob Hultkrantz med musiker.
   Sista kvällen på den sista konserten på den sista Packmopedsturnén.... Resan till Västra Ämtervik var den här gången fylld med mer vemod än någonsin tidigare. Men också med en uppsjö av goda fantastiska minnen som varje år triggat ambitionerna för en musikalisk upplevelse utanför det konventionella musiklyssnandet.




Var det möjligen sista gången vi svängde in från E45.an och passerade de välbekanta skyltarna?...


…där vi skymtade Göran Samuelssons hem på Gamla Landsvägen bakom träden...


…strax bredvid kyrkan...


...innan vi nådde Sillegården och huset med vårt boende...


...med sin vidunderliga utsikt över Fryken...


...och upptäckte en av mopederna, med sina långa anor, som under det senaste decenniet körts av gitarristen Bengan Blomgren...


...som vi sedan såg (tillsammans med Nikke Ström och Stefan Sundström) komma körande på väg till kvällens konsertplats.

EN LÄNGRE BESKRIVNING/RECENSION av konserten kommer inom kort...

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #78: Jill Johnson 2007

JILL JOHNSONS PROFESSIONELLA FRAMTONING kan man inte tycka illa om men visst fanns det några opersonliga sekvenser i hennes tidiga karriär som gjorde att jag gick på den här Örebrokonserten inte helt så förväntansfull. Kanske till och med lite skeptisk men Jill kontrade med en riktigt mänsklig, naturlig och i många delar avslappnad show.
   Redan 1995 gjorde Jill skivdebut med singeln ”Shake the sugartree” och året efter kom albumet ”Sugartree”. Då sjöng hon på engelska men plötsligt blev hon schlagersångerska med countryinfluenser. Och vinnare av Melodifestivalen 1998 med balladen ”Kärleken är” men det var snart countrypop på engelska som var hennes grej. Medan hon sneglade mot amerikanska förebilder som exempelvis Shania Twain förlorade hon i mina öron mycket personlighet.
   Från 2002 började hon spela in sina skivor i USA och det lät naturligtvis bättre och bättre men också lite middle of the road utan stark identitet. 2003 fick hon nästa jättehit med ”Crazy in love” som låg på Svensktoppen i 35 veckor. Från 2005 fortsatte hon spela in sina skivor i USA och hösten 2006 kom albumet ”The woman I've become”, inspelad i Nashville, som också blev titeln på turnén under våren 2007.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 2007.

JILL JOHNSON VISADE UPP SITT RÄTTA JAG

JILL JOHNSON
Konserthuset, Örebro 9/3 2007

DET BLEV INGEN ALLMÄNGILTIG COVERAFTON, det var inte ännu en schlageranpassad konsertkväll och det var definitivt ingen utpräglad Shania Twain-wannabe som stod i centrum på scenen.
   Det var med andra ord äntligen dags för Jill Johnson att visa upp sitt rätta, nakna jag i en delikat personlig föreställning. Som jag genom åren anat att hon har varit mäktig men där kompromisser och ett evigt sneglande mot kommersiella intressen genom åren påverkat henne negativt.
   Redan instrumenteringen på scen och de uppseendeväckande små högtalarna skvallrade om en dämpad och nedtonad konsert. Men på ett avskalat personligt plan där hon välkomnade publiken redan i foajén och inledde konserten på publikplats vardagligt småpratande med folk. Jill Johnson tog den här kvällen begreppet naturlighet till en helt ny nivå.
   På den nu aktuella turnén känner Jill uppenbart inga som helst krav på att vara folklig eller beräknat förutsägbar. Därför blev konserten en så trovärdig upplevelse som jag bara hoppades i min innersta förväntan skulle ske. Men samtidigt har jag alltid förstått att det bor en stor countrysångerska i den kropp som större delen av Sverige enbart förknippat med schlager och dansmusik.
   Hon har aldrig släppt ut den kompromisslösa attityden till renodlad countrymusik på skiva, senaste ”The woman I’ve become” är bara ett gott hantverk och inget mer, men på scen igår kväll under ganska så exakt 100 minuter var det genuin personlighet och en strålande sånginsats som spreds från scenen ut till ett fullsatt Konserthus.
   En positivt inställd publik, vars respons växte i takt med Jills alltmer avväpnande mänsklighet, som sedan övertygades ytterligare med musikaliska medel.
   Jill spelade förvisso huvudrollen men bandet, där jag personligen inte kände igen ett enda ansikte, överraskade i mina öron. De höll naturligtvis inte professionell Nashville-klass, svenskar som de är, men lyckades ändå ge den musikaliska inramningen den personliga touch som krävs när sångerskan längst fram har uppenbara ambitioner att slita ut sitt hjärta och bli oerhört personlig.

DET SPELADES AKUSTISK SLIDE BOKSTAVLIGEN både till höger och vänster på scenen och Micke Berg-Anderssons insatser på banjo, lapsteel och vanlig steelguitar var beundransvärd. Däremot tyckte jag inte ljudet gav musikerna full rättvisa och Jills exklusivt starka stämma försvann något i arrangemangen fast de nästan övervägande var mjuka och sammetslena.
   Det här personliga uttrycket, som jag uppfattar som mycket överraskande fast jag inte borde, gav naturligtvis gratis väg även till publikens hjärtan och hon hade ganska så omedelbart publiken i sin hand. Det handlade varken om frieri eller den gamla visan om att ge publiken vad den vill ha. Ty någon ”Crazy in love” fick vi aldrig den här kvällen. Och jag tror inte någon saknade den heller.
   Det svängde precis lika rejält i låtar som ”When love doesn’t love you” (till hälften accapella), ”Same everything”, ”Can’t get enough of you” och ett Dolly Parton-medley som framfördes helt accapella.
   Ändå var det nog i de ännu mer avskalade balladerna som nerven och passionen var mest uppenbar för kvällen. Som i ”Nathalie”, hyllningen till barnen, ”Something I can’t do”, ”Blessed are the broken hearted” och faktiskt ”Kärleken är”. Fast lite cynisk kan jag nog tycka att hon mår lite för bra för att trovärdigt sjunga om brustna hjärtan.
   Fast det gällde inte publikönskemålet ”Love hurts” som utökade extralåtarna. Glöm Nazareth och tusen coverband. Det är naturligtvis löjligt att jämföra med Emmylou Harris och Gram Parsons men ambitionen i Jills och kapellmästaren Göran Erikssons duettröster räckte väldigt långt.

Musiker:
Göran Eriksson, kapellmästare, gitarr/sång
Andreas Eriksson, slagverk
Mikael Berg Andersson, gitarr/steel/ dobro/banjo och kör
Jonas Danielsson, el- och kontrabas
Franz Bengtsson, klaviatur/dragspel
Lotta Arturén, kör/akustisk gitarr/rytminstrument

Jill Johnsons låtar:
When love doesn´t love you
Till the cowboys come home
Roots and wings
You can´t love me too much
Nathalie
Baby don’t go
Something I can´t do
Dolly Parton-medley
A woman knows
Same everything
Ringing bells
Love ain´t nothing
You’re no good
Mama he´s crazy
Have mercy
Papa come quick
Blessed are the broken hearted
I´m sorry
Can´t get enough of you
Kärleken är
The woman I´ve become
Love hurts
Love is a rose

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.