Blogginlägg från 2022-08-17

Final på Ulf Lundells sista(?) sommarturné

Postad: 2022-08-17 21:09
Kategori: Live-recensioner



Bilder: Jan-Ola Sjöberg
ULF LUNDELL
Lindesberg Arena, Lindesberg 13 augusti 2022
Konsertlängd: 19:30-22:02 (152 min)
Min plats: Stående ca 8 m snett till vänster om scenen.


SENT OMSIDER KOMMER HÄR EN RAPPORT från Ulf Lundells sista turnékonsert den här sommaren. Högst anmärkningsvärd plats, Lindesberg, och dessutom inomhus, när sommaren var som varmast och soligast, gjorde konserten till en av de märkligaste sommarkonserterna som Ulf Lundell har genomfört.
   Efter en oerhört intensiv slutoffensiv på årets sommarturné, fyra konserter på fem kvällar, avslutade Lundell och bandet turnén på topp. Statistik har visat att årets sommarrepertoar till hög grad varit koncentrerad kring låtmaterial från 2008 och äldre.
   Ändå har jag väldigt svårt att bedöma Lundell live 2022 som en enbart nostalgisk händelse. Ty de riktigt uttjatade relikerna till låtar, ”67, 67”, ”Snart kommer änglarna att landa”, ”Öppna landskap” med flera, var effektivt bortstädade i Lindesberg. Visserligen lyckades han stoppa in ”Snön faller” och ”(Oh la la) jag vill ha dej” fast han i ett mellansnack strax innan dissade den senare låten.
   Ulf Lundell levande på en scen är inte samma religiösa upplevelse för mig som det en gång var på 70- och 80-talet men också stundtals på 90- och 00-talet. Men i starten på lördagens konsert höll jag nästan på att ändra den uppfattningen för öppningslåten ”Den vassa eggen” var rena explosionen, Janne Barks gitarr gick het och bandet hade fullt upp att hänga med. Jag har upplevt många starka konsertöppningar genom åren men ”Den vassa eggen fick mig nästan på fall direkt. Det var både lysande och helt överraskande.
   Hela sommarturnén har som sagt varit en lång historia med oväntade låtar på oväntade positioner. Av de 20 låtarna Lundell körde kvällen innan i Västerås var det bara knappt hälften kvar i Lindesbergs-repertoaren. Det gjorde konserten på inget sätt förutsägbar och var på det viset helt annorlunda jämfört med så nostalgiskt markerade sommarrepertoarer under tidigare år. Sedan blev ju Lindesbergskonserten ljudmässigt annorlunda eftersom allt utspelade sig inomhus med helt andra tekniska förutsättningar.
   Lundell klagade på en hes röst men det var ingenting som påverkade konsertens helhet. Han sjöng förvånansvärt starkt och tydligt, ibland med lite för mycket diskant i sången men det är helt marginella synpunkter.
   Årets avslutningskonsert kunde längdmässigt inte matcha avslutningen i Göteborg i augusti 2019 där han överträffade 3-timmarsgränsen med 16 minuter. Nu höll han sig inom rimlighetens gräns runt två och en halv timme och det mådde både jag och mitt trilskande ljumskbråck bra av.
   I sina trekvartsbyxor, kängor och svarta strumpor var Lundell långt ifrån någon plats i nästa Elle-gala. Elegansen fanns på annat håll den här kvällen. Som exempelvis Andreas Dahlbäck i vit skjorta och slips som jobbade frenetiskt bakom sina trummor både i det energiska ”Chans”-introt eller när tempot ökade i ”Senare år” när han tillsammans med basisten Surjo Benigh framkallade rent magiska toner.
   Janne Bark var som sagt helt lysande framför mina ögon fast jag i vanliga fall brukar tycka att hans fysiska utbrott enbart har visuella orsaker. Så länge han inte tar fram Flying V-gitarren är jag nöjd. Men gitarrkollegan på andra sidan, Jens Fritiof, var också duktig, exempelvis solot på ”Omaha”.
   Bakom gitarrattacken i fronten satt Marcus Olsson och David Nyström och trollade fram keyboardstoner som både var känsliga och enormt fylliga.
   Som traditionen bjuder på en turnéavslutning med Ulf Lundell kom hans tunga svenska version av Neil Youngs ”Cinnamon girl”, ”Min vandrande vän”, som en extra extralåt medan Lindesbergspubliken såg vilsen och frågande ut i ljudlarmet.
   I ett av sina få längre mellansnack på konserten ”hotade” Ulf Lundell att lägga av med sommarturnéer. I den varma årstiden ämnar fläktar ge rösten förkylningstendenser. Vi får se hur det blir med det. Om det blir en inomhusturné i höst kan vi kanske kalla 13 augusti-konserten som både ett turnéavslut och en startpunkt på nästa turné?


Den vassa eggen
Levande och varm
Evangeline
Hatschepsuts tempel
Senare år
Omaha
Snön faller och vi med den
Hem till mina rötter igen
Kapten Kidd
Ryggen fri
Om det här är vintern
Jag saknar dej
Chans
Kär och galen
När jag kysser havet
Om sommaren

Extralåtar
Om jag hade henne
(Oh la la) Jag vill ha dej
Gott att leva

Extra extralåt
Rått och romantiskt
Min vandrande vän

/ Håkan

Tributes: Yoko Ono

Postad: 2022-08-17 07:55
Kategori: Tribute-skivor

"Ocean child: Songs of Yoko Ono" (Atlantic, 2022)

MELLAN ALLA COVERSKIVOR SOM JAG kommer att skriva om på Håkans Pop under kommande höst och vår stoppar jag in några nyupptäckta tributeskivor. Skivor med olika artister som hyllar och hedrar andra artister och/eller låtskrivare. Och inleder med ett aktuellt album som koncentrerar sig på Yoko Onos kontroversiella låtmaterial.
   Det finns egentligen bara en enda orsak att min skivsamling innehåller alldeles för många Yoko Ono-skivor: John Lennon, som fram till det hänsynslösa mordet i december 1980 mer eller mindre hjälpte till på samtliga Ono-album. Däremot hade jag ändå svårt att acceptera den sju år äldre japanska tusenkonstnärens musikaliska eventuella kvalitéer.
   Så att lyssna på ett album med enbart Yoko Ono-låtar är ett ganska problematiskt projekt som kräver lite mer av mina öron. Innan jag började lyssna på den här tribute-skivan tvingades jag till djup research ty hennes låtar och diskografi har befunnit sig i ett mörker sedan 1980. Och upptäcker då att en majoritet av innehållet/låtmaterialet på skivan är hämtat från den tidiga och i mina öron intressanta eran mellan 1969 och 1973. Ändå är majoriteten av repertoaren på den här skivan för mig ganska okänd på pappret.
   Utan några som helst förväntningar blir jag vid första lyssningen glatt överraskad vid flera tillfällen, ”Toyboat”, ”Waiting for the universe”, ”Growing pain”, ”Mrs Lennon”, ”Nobody Sees Me Like You Do”, och ”Run, run, run”, utan att jag ofta har något förhållande till varken artist eller grupp som framför Yoko Ono-låten. I de här exemplen framstår låtarna som mycket bättre än det jag minns att jag tvingades lyssna till på 70-talet.
   En majoritet av medverkande artister på skivan är för mig okända (stora frågetecken för namn som Sudan Archives, U.S. Girls, Jay Som, Japanese Breakfast och Amber Coffman) medan redan etablerade namn som David Byrne och Stephin Merritt gör ganska bleka intryck här. Däremot har Death Cab For Cutie gjort fantastisk pop av ”Waiting For The Sunrise” från en av Yoko Onos bättre album, ”Approximately infinite universe” (1973).
   Och avslutningen med den okända sångerskan Amber Coffman, som annars sjunger i lika okända gruppen Dirty Projectors, är en personlig och ödmjuk version av ”Run, run, run” från albumet ”Feeling the space” (1973).


1. Toyboat Sharon Van Etten
2. Who Has Seen the Wind? David Byrne with Yo La Tengo
3. Dogtown Sudan Archives
4. Waiting For The Sunrise Death Cab for Cutie
5. Yellow Girl (Stand By For Life) Thao
6. Born In A Prison U.S. Girls
7. Growing Pain Jay Som
8. Listen, The Snow Is Falling Stephin Merritt
9. No, No, No Deerhoof
10. Don't Be Scared We Are KING
11. Mrs. Lennon The Flaming Lips
12. Nobody Sees Me Like You Do Japanese Breakfast
13. There's No Goodbye Between Us Yo La Tengo
14. Run Run Run Amber Coffman

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (485)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (75)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (152)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Augusti 2022 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Claus Stenhøj 24/10: Mycket fin genomgang. Men du er lite hård ved The Troggs, som visseligen var et...

Janne Lennell 11/10: Håller med dig; fantastisk konsert men saknade lite fler låtar från senaste, ...

Uffe Pop 10/10: Jag såg Wilmer X på ett utsålt Nalen.....vilken energi, vilket ös..toppen! N...

Per 6/10: Håll utkik efter Vampyrernas comeback 2022/2023! En fyralåtars demo från janu...

Janne Lennell 2/10: Beside Bowie: Mick Ronson story. Tack för tipset! Har jag helt missat, ska abs...

Björn Stein 14/09: Ett videotips till de tre. Beside Bowie: The Mick Ronson Story finns på denna l...

Johan S 12/09: En fantastiskt bra afton hade vi!...

Jarmo Tapani Anttila 8/09: Var får man tag på Mickey Jupps album?...

Håkan Gustavsson 22/08: Du såg inte Whitney Rose? mvh/Håkan...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.