Blogginlägg från 2022-08-05

ÖREBRO LIVE #77: Perssons Pack 1990

PERSSONS PACK VAR JU EGENTLIGEN EN liten sideshow till Traste Lindéns Kvintett där Per Persson ursprungligen spelade bas. Men Packet tog snabbt över ledartröjan bland svenska grupper som spelade frejdig folkrock i skarven mellan 80- och 90-talet.
   ”Packet” fick en flygande start med sitt debutalbum, den Anders Burman-producerade ”Kärlek och dynamit” (1989) men det var ju på konsert som bandet firade de största triumferna.
   Med bandets andra album, ”Kanoner och små, små sake” (1990) som även den producerades av Burman, i ryggen ökade trycket både i arrangemangen och i publiken på konserterna.
   Ursprungssättningen Per Persson, sång/gitarr, Magnus Adell, bas, Magnus Lind, dragspel, och Niklas Frisk, gitarr/sång, hade inofficiellt utökat med en trummis, Ingemar Dunker, som naturligtvis fick följa med på turné.
   När bandet nådde Örebro för två konserter på två kvällar i december 1990 hade Frisk hamnat på sjukhus med blödande magsår och ersattes tillfälligt av gitarristen Pelle Sirén.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/12 1990.

KAOTISK KVÄLL MED PERSSON

PERSSONS PACK
Ritz, Örebro 5 december 1990

FRÅN KULTSTATUS TILL SAMMANSVETSAT rockband på ett år. Det svenska hemvävda bandet Perssons Pack går från klarhet till klarhet.
   Gruppens senaste album tillhör årets bästa svenska skivor och scenframträdandet på Ritz i onsdagskväll saknade inte mycket av naturlig spelglädje och mängder av personlighet.
   Det var tämligen självklart att Perssons Pack slog igenom förra året efter debutskivan. Utan att ha varken märkvärdig röst eller framföra välrepeterad musik så hade Per Persson en förnuftig personlighet som dittills svensk rockbransch saknat.
   Live var det mer kaotisk spänning i luften än musikalisk historia i anteckningsblocket. När de stod på Ritz scen strax före jul förra året var det en kulthändelse om än av både lustig och intressant sort.
   Då saknade kvartetten Perssons Pack både trumslagare och strålkastare. I onsdagskväll saknades ingenting.
   Debutskivan innehåller Perssons kanske mest klassiska låtar men är till sin helhet lite ojämn. Med årets andra skiva, "Kanoner och små, små saker", har Perssons Pack höjt ribban, utvecklat ett drivet personligt sound och utökat repertoaren med åtskilliga trumfkort.
   Ändå var majoriteten av låtarna på onsdagskvällens konsert överraskande hämtade från debutskivan. Men publiken älskade både gamla och nya låtar med samma frenesi.
   Under Perssons Packs pågående turné har det på alla platser varit hög stämning och nära nog kaotiskt. På ett packat Ritz var det allsång, stoj och glam. Inte kaos men en väldigt älskvärd atmosfär.
   Med Ingemar Dunker på trummor har Packet fått en ryggrad som tidigare saknades. Men det handlade aldrig om att hävda sig för musikerna i bandet. De umgås. Spelar tillsammans och har uppenbart roligt.
   Inte ens det faktum att bandets musikaliske hörnpelare, Niclas Frisk, ligger på Mora lasarett med blödande magsår kunde stjälpa bandet. Tillfällige inhopparen Pelle Sirén var trots en del missar mycket rutinerad.
   En konsert med Perssons Pack är inte bara röj och högt tempo. Per Persson var inte rädd att sänka tempot, prata med publiken och visa musklerna. Bara det gör honom så unik i Sveriges musikliv.
   Konserten inleddes lite mjukt med den instrumentala "Irma". Redan på andra låten "En sång om dig" visste vi att det skulle bli en underbar konsertupplevelse.
   Och efter toppar som "Sista kvällen i juni", "Små, små saker", "Hanna", "En uslings melodi" och några takter från "London calling" kunde vi gå hem i vinternatten med ett susande välljud i öronen.

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.