De tio senaste blogginläggen

4 MARS

The Mothers Of Inventions album ”We're only in it for the money” släpptes 4 mars 1968.

1966
Singeln ”Substitute” med THE WHO släpps.

1968
THE MOTHERS OF INVENTIONS album ”We're only in it for the money” släpps.

1986
The Band-medlemmen RICHARD MANUEL avlider i Winter Park, Florida, USA.

/ Håkan

Februari 2026 på Håkans Pop

Håkans Pop tog adjö av Neil Sedaka som avled i fredags.

FEBRUARI 2026 PÅ HÅKANS POP vandrade fram i stilla lunk utan några stora överraskningar. Månadens fyra veckor var fylld av de fasta kategorierna listan med 50 år gamla album, händelserika datum i pop- och rochistorien och sedan ett antal coveralbum. Plus nyheten om en nyss avliden popartist.
   Den rangordnade listan på mina 50 år gamla favoritalbum nådde under februari placeringarna #15-#18 utgivna av artisterna Linda Ronstadt, Jackson Browne, Electric Light Orchestra och Dan Fogelberg.
   De historiska datumen jag hänvisade till under månaden var 4 februari, 11 februari, 18 februari och 25 februari.
   Och coveralbumen jag hittade under februari var gjorda av Dylan LeBlanc, The Lemonheads, Chrissie Hynde och Helikoptern.
   I lördags tog jag adjö av sångaren och låtskrivaren Neil Sedaka som avled i fredags.

INTE HELLER UNDER FEBRUARI lyckades jag bland månadens nya album hitta något album som månadens bästa nya skiva men Ebba Forsbergs nya var väldigt nära den utmärkelsen. Flera utmärkta album har jag ändå lyssnat på den här månaden, se nedan. Och några nya singlar med Joakim Berg, Joel Alme, Jesper Lindell och några andra lovar dock gott inför framtiden.
   När den amerikanske San Bernadino-födde sångaren JAY BUCHANAN öppnar munnen på första låten på albumet ”Weapons of beauty” är det med en stark gospel-kryddad röst till lågmält komp. Då växer förhoppningarna på ett förstklassigt album men i fortsättningen tar rösten över arrangemangen och blir mer irriterande än underhållande, wejlandet överskuggar personligheten. Dock räddar några höjdpunkter som ”Tumbleweeds” och ”Shower of roses” helheten.
   BUZZCOCKS var med sin energiska poppunk en del av den energiska engelska rockvågen under det senare 70-talet utan att tillhöra den översta toppen. Gjorde comeback på 90-talet men utan min vetskap och när jag hör bandets nya album ”Attitude adjustment”, nu utan sångaren Pete Shelley (dog i hjärttack 2018), blir jag förvånat imponerad. Gitarristen Steve Diggle har tagit över mikrofonen och låtmässigt har albumet genomgående starkt originalmaterial. Energin finns i det gitarrdrivna soundet när bandet fortfarande balanserar mellan pop och rock.
   Jag minns BOB LIND för endast en låt, ”Elusive butterfly” en typisk one hit wonder 1966, och för drygt 20 år sedan gjorde han comeback utan att väcka större uppmärksamhet. Men som 83-äring(!) slår han nu till med ett förvånansvärt personligt album, ”It oughta be easy”, där det stabila låtskrivandet överraskar. Rösten påminner om Al Stewart men Lind gör mogen amerikansk pop, absolut inget revolutionerande men ändå lyssningsvärt och som allra bäst i den pigga öppningslåten ”Wearing you”.
   Har i några år haft lite svårt för gruppen DINA ÖGON, ekar ofta musikermusik i mina öron, men jag gav nya albumet ”Människobarn” en rejäl chans. Det softa keyboards-baserade soundet kräver sin tid och då upptäcker jag ett flertal starka låtar, ”Där huden är tunnast” (med ”You can't hurry love”-basintrot), ”Varandra” och ”Hélene”, i all sin snälla karaktär.
   Skånska TRUE LIES har med sina två senaste album hamnat på mina årsbästalistor, 2019 och 2022, så förväntningarna var höga inför nya albumet ”1st impression #2”. Här har bandet anpassat sitt annars väldigt livebaserade sound till inspelningsstudion och resultatet är både poppigare och lite snällare medan låtmaterialet, gitarristerna Anders Ragnarsson och Lars Paulström har skrivit varannan låt på skivan tillsammans med sångaren Per Olin, är så genomgående starkt att jag den här gången tror på ett kommersiellt genombrott. Bland rader av underbara intron trängs enormt många melodiska höjdpunkter.
   Ett annat engelskt band, jämför med Buzzcocks (se ovan), som härjade på det sena 70-talet var THE DAMNED som också är aktuellt med ett nytt album, ”Not like everybody else”, som enbart innehåller covers från främst 60-talet. Med tre originalmedlemmar har bandet gjort en hyllningsskiva till ursprungsgitarristen Brian James. Jag tycker resultatet är häpnadsväckande fräscht med tanke på att det är runt 70 år gamla profiler som försöker skaka liv i nästan 60 år gamla låtar.
   På sitt nya album ”Amen, Amen, Amen” tar EBBA FORSBERG upp den gamla tråden med Leonard Cohen-låtar på svenska, ännu en gång översatta av Mikael Wiehe, och resultatet är ännu en gång innerligt vackert och passionerat. Producenten och trummisen Andreas Dahlbäck har samlat rätt musiker i studion och Johan Lindström bakom mixerbordet. Enormt fina förutsättningar till en inspelning där Ebba sjunger Wiehes fantastiskt fina tolkningar från hjärtat. Oerhört finstämt som i mitt profana medvetande låter som vackra psalmer.
   Jag kan inte sluta lyssna på ”I mitt drömda liv”, ”Kom stilla hjärtats oro” och ”Visa mig vart”.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #14 "Törst"

ULF LUNDELL: Törst (EMI/Harvest)
Release: 9 juni 1976

”VARGMÅNE” VAR 1975 ETT MER ÄN GODKÄNT debutalbum, som jag redan har beskrivit tidigare i den här serien med 50 år gamla albumfavoriter, och blev en raffinerad start på Ulf Lundells långa och gränslöst händelserika artistkarriär. Ändå är det uppföljaren ”Törst” som är och har blivit min första stora tidiga Ulf Lundell-favorit på skiva. Ett album som artisten själv har visat ljumma känslor inför genom åren och tillsammans med producenten Kjell Andersson dissat skivomslaget.
   Jag tycker både skivan och skivomslaget är helt godkända fast Calle Bengtssons svartvita fotografi på omslaget kanske inte håller högsta tekniska kvalité. Sedan är jag musikaliskt kraftigt påverkad av liveminnen från den här tiden när Lundell började turnera intensivt med Nature som kompband. När låtar från de två första albumen plus coverlåtar blev ryggrad i liverepertoaren.
   Från ”Vargmåne” till ”Törst” förvandlades Lundell från en säregen singer/songwriter (som det numera heter på ”ren svenska”) till en nästan fullvuxen rockartist. Förutsättningarna på båda skivorna är de samma, samma producent (Björn Boström), samma arrangör (Finn Sjöberg) och samma inspelningsstudio (EMI Studios, Stockholm) fast ambitionen den här gången var på en helt annan nivå.
   Den orutinerade debutanten som gick in i studion i april och maj 1975 för att göra sitt första album befann sig ett år senare, i mars 1976, på en helt annan plats i livet med andra omständigheter och med bestämda liveplaner framför sig. Ulf Lundell skulle månaden efter ”Törst”-inspelningarna göra livedebut på riktigt med riktiga rockmusiker bakom sig. Den egentliga debuten som soloartist på Lorry i Linköping i mitten på mars 1976 bör nog inte räknas,
   Mitt i den här livligt intensiva och händelserika atmosfären skulle Ulf Lundell också debutera som författare med generationsromanen ”Jack” som naturligtvis skulle komma att påverka hela hans livssituation. Romanen, som släpptes på de första dagarna av april, fick ju maximal uppmärksamhet och några veckor senare började Lundell turnera, och det pågick halva sommaren, och mitt i uppståndelsen, 9 juni, släpptes ”Törst”.
   Det intensiva turnerandet fortsatte från september och hela vintern för att sedan återförenas i april 1977 fram till halvårsskiftet, där hela livehistorien dokumenterades på albumet ”Natten hade varit mild och öm”, när det närmast legendariska turnéäventyret med Nature tog slut.
   ”Vargmåne” fick blandad kritik (exempelvis Tommy Rander kallade Ulf nihilist med texter som inte är mer originella än svensktoppsbandens...) så inför ”Törst” var det ett mer målmedvetet gäng som gick in i studion.
   Finn Sjöberg, som här ska arrangera sitt andra Lundell-album, berättar i sin bok ”Med plektrum i fickan”:
   ”Den här gången tog jag som arrangör med mig alla låtarna och en gitarr hem till Ulf, som då bodde i en lägenhet i Röda Bergen i Vasastan. Vi spelade låt för låt och diskuterade vad han tyckte att det skulle låta som, det vill säga varifrån inspirationen skulle komma. Kanske mer Stones?”.

JUST SÅ VÄL FÖRBERETT OCH KONCENTRERAT låter det på ”Törst”. Bra och varierade arrangemang, en helgjuten produktion och det känns som att varje musiker helhjärtat bjuder på sig själv. Plus att Ulf Lundells låtmaterial är mer genomarbetat i både texter, som finns tryckta på det uppvikbara skivonslaget, och melodier. Här fick jag för första gången rejält överraskas av Lundells oväntade kvalitéer som melodiskapare.
   Kanske imponeras jag allra mest av ”Mitt i nattens djungel ställd”, en finmejslat melodisk låt med en titel som hämtad från en bok eller film. Apropå det så är albumtiteln ”Törst” hämtad från Ingmar Bergmans äktenskapsdrama med samma namn (1949) men enligt Kjell Andersson i boken ”Ingen går hel ur det här” ville Lundell från början att skivan skulle heta ”Den kalla vinden och den varma” efter Ray Bradburys bok. Lundell har ju använt sig av kända boktitlar genom hela karriären, ”Natten hade varit mild och öm” (Tom Kaye) och ”Den vassa eggen” (W. Somerset Maugham) är bara några.
   Jo, ”Törst” är ett mycket bra album som arrangemangsmässigt är liveanpassad rockmusik på ett helt annat sätt än ”Vargmåne” var. Och arrangören Sjöberg har ju gjort ett bländande arbete med framförallt de elektriska gitarrerna som gör att Nature-gitarristen Lasse Wellander kunde komma till dukat bord när han ska spela låtarna live med Lundell. Lustigt nog finns Wellander inte med i Nature när första turnén sparkade igång i april 1976, han var uppbunden av jobb med ABBA och ersattes på de första spelningarna av Richard Rolf från gruppen November.
   På ”Törst” är det inte överraskande Finn Sjöberg som spelar alla gitarrer och i övrigt är det ett tajt gäng kompmusiker som framkallar det genomgående livliga kompet: Basisten Mike Watson, som förutom Sjöberg är den enda bekanta musikern från ”Vargmåne”, keyboardkillen Per-Erik Hallin och trummisen Erik Romantschicz. Plus extramusiker som Kebnekajses Mats Glenngård, fiol, och Egbas Ulf Andersson, saxofon.
   ”Törst” innehåller många låtar som blev framgångsrika i liverepertoaren under 1976 och 1977, ”Jag vill ha ett lejon”, ”USA”, ”Våren närmar sej city”, ”Söndag” och ovannämnda ”Mitt i nattens djungel ställd”. En rad fantastiska livelåtar som fick sin premiär på albumet. Dock live saknade jag konstigt nog titellåten fast den var så tydligt liveanpassad med de feta elgitarriffen. Däremot dök den upp i en omarrangerad version som öppningslåt på Lundells höstturné 1982.

/ Håkan

Neil Sedaka (1939-2026)

I MIN SERIE MED MINNS-ARTIKLAR, där jag uppmärksammar nyligen avlidna pop- och rockpersonligheter som jag har haft ett speciellt förhållande till, dyker det ofta upp personliga minnen av udda karaktär långt från de vedertaget allmänna. Det gäller även i NEIL SEDAKAS fall vars död kablades ut i morse och underhöll mina tankar under hela min promenad till och från bageriet för inköp av det sedvanliga helgbrödet. För mig var Sedaka först och främst en låtskrivare av extremt simpla poplåtar i decennieskiftet mellan 50- och 60-talet. Men han gjorde också en uppmärksammad comeback som artist på 70-talet med mer seriöst musikaliska kvalitéer.
   Sedaka inledde sin artistkarriär redan 1957 och som låtskrivare blev han en profilerad pionjär av låtskrivarkollektivet på Brill Building i New York. Där satt ofta team av låtskrivare och skrev hits på löpande band, Goffin/King, Mann/Weil, Barry/Greenwich, Pomus/Shuman, Bacharach/David, Leiber/Stoller är några. Sedaka slog sig ihop med Howard Greenfield och skrev ”Happy birthday sweet sixteen” och ”Breaking up is hard to do”, två tydliga exempel på pophits, och många andra. Låtar jag i unga år minns tidigt på Tio i Topp och från min svenska horisont trodde att jag hans namn var ”Nils Sedaka”.
   Hits var Sedakas tidiga ambition som låtskrivare men han ville också bli respekterad som artist och efter ett 60-tal utan större uppmärksammade hits satsade han seriöst på 70-talet i en mer vuxen genre. Under några år spelade Neil in sina skivor i England. Albumet ”Solitaire” (1972) missade jag men det var där, i Stockport utanför Manchester, han träffade och började samarbeta med musikerna som vid samma tidpunkt skulle bilda det nya spännande bandet 10cc.
   Neil sökte sig våren 1973 till England igen för inspelningar av nästa album, ”The tra-la days are over” vars titel skvallrar om att han nu vill lämna tonårspopgenren bakom sig och ta klivet in i den mogna vuxenvärlden, och resultatet är häpnadsväckande. Albumet, med hela 10cc-bandet i kompet, är det enda Sedaka-album jag behöver äga. 10cc gav gamlingen Sedaka (34 år!) ett spännande och intressant sound.
   Fortfarande samarbetade Sedaka tidvis med Greenfield som textförfattare men också med Phil Cody som tillsammans med Neil ungefär samtidigt gjorde en helt annan minnesvärd insats i popvärlden. På den engelska utgåvan av ABBA:s "Ring ring" hade Sedaka/Cody uppenbart hjälpt till med den engelska texten.
   Efter tra-la days-åren var Neil Sedaka kommersiellt på en helt annan nivå, skrev kontrakt med Elton Johns bolag Rocket och återvände till USA där han i fortsättningen spelade in skivor med amerikanska studioproffs och producerades 1977 av George Martin. Men det är samarbetet med 10cc som väger tyngst i mitt medvetande.
   Neil Sedaka avled igår 27 februari 2026.

/ Håkan

Covers: Helikoptern

HELIKOPTERN: One more before we go (Helikoptern, 2018)

STOCKHOLMSBANDET HELIKOPTERN, MED RÖTTER från 70-talet, tog god tid på sig att ge ut ett album. Startade som ett band med originalmaterial på repertoaren, gav ut en singel (den Lasse Lindbom-producerade ”Pappas dotter”) på EMI 1983, men har på senare tid koncentrerat sig på covers.
   Efter en lång paus återförenades Helikoptern 2018, som då hade förvandlats till en trio (Ulf Eggefors, bas, Jörgen Norlund, trummor, och Håkan Krusnell IX även känd som Håkan Eriksson, gitarr), och med hjälp från en rad svenska celebra profiler (+engelsmannen Billy Bremner) gav bandet ut minialbumet ”One more before we go” med enbart covers från r&b-genren.
   Nisse Hellberg har varit rådgivare på inspelningarna som genomfördes i Music-A-Matic-studion i Göteborg och The Planet of Noise Mobile Recording Unit studios i Eriksdalsskolan Stockholm. Producerades av Sator-medlemmen Chips Kiesbye (och Henryk Lipp), som jobbat mycket med Nisse och Wilmer X under senare år. Inte oväntat är det röjig rock'n'roll-osande Wilmer-hålligång, inte minst när Jalle Lorenssons munspel kryddar arrangemangen på två låtar, bland annat Wilko Johnsons ”20 yards behind” som Nisse dessutom sjunger.
   Alla låtarna på det här minialbumet, förutom den instrumentala ”Peter Gunn”, sjungs av gästsångare där namn som Dregen och Janne Oldaeus har en överraskande position. Gitarristen Oldaeus spelar faktiskt slamrigt piano på Mickey Jupps ”Juppanese”-låt ”If only mother”.
   Andra sångare som imponerar i den röjiga miljön är Sator-sångaren Kent Norberg, Gabbe Von Dahn. Chips och Billy Bremner. En fantastiskt levande produktion med mycket hårt tempo.


Peter Gunn (Henry Mancini) 2:05
1958. Från albumet "The music from Peter Gunn" med låtskrivaren.
20 Yards Behind (Wilko Johnson) 2:03
1975. Från albumet "Down by the jetty" med Dr Feelgood.
In My Chair (Bob Young/Francis Rossi) 3:06
1970. Singel med Status Quo.
Hard Drivin' Man (J. Geils/Peter Wolf) 2:05
1970. Från albumet "J. Geils Band" med The J. Geils Band.
Dirty Water (Ed Cobb) 3:10
1965. Singel med The Standells.
I'm A Believer (Neil Diamond) 3:20
1966. Singel med The Monkees.
If Only Mother (Mickey Jupp) 3:18
1978. Från albumet "Juppanese" med låtskrivaren.
Somebody's Gonna Get Their Head Kicked In Tonight (Jeremy Spencer) 3:13
1969. Singel-b-sida ("Man of the world") med Earl Vince And The Valiants (Fleetwood Mac).

/ Håkan

25 FEBRUARI

George Harrison föddes 25 februari 1943 i Liverpool.

1943
GEORGE HARRISON föddes i Liverpool, England.

1957
Låten ”That'll be the day” med THE CRICKETS spelas in.

1972
NICK DRAKES album ”Pink moon” släpps.

1978
BRUCE SPRINGSTEEN spelade in låten ”Badlands”.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #15 "Hasten down the wind"

LINDA RONSTADT: Hasten down the wind (Asylum)
Release: 9 augusti 1976

BLANDNINGEN AV UNIKA ORIGINALLÅTAR, några gamla covers och mer udda låtmaterial från förr pryder ”Hasten down the wind” mindre än ett år efter det förra albumet, ”Prisoner in disguise”. Ingen John David Souther-låt den här gången men två nya spännande låtskrivarnamn gör entré i Lindas värld och hon står själv som låtskrivare på två låtar, det måste bedömas som exklusivt ovanligt.
   På det här albumet börjar framtidens tämligen fasta kompband formera sig. Bredvid Andrew Gold, som gör sitt tredje Linda-album, finns basisten Kenny Edwards, steelgitarristen Dan Dugmore och gitarristen Waddy Wachtel gör entré på allvar medan trumjobbet växlar mellan rutinerade Russell Kunkel och Michael Botts (Bread). ”Very special thanks to Andrew Gold and Kenny Edwards for all their help” heter det som vanligt. Även Edwards, som var Lindas kollega på 60-talet i Stone Poneys, gör sitt tredje album med Linda.
   Låtskrivarmässigt är Karla Bonoffs tre bidrag det största och mest överraskande utropstecknet på albumet. Så gott som okänd, 1970 var hon visserligen medlem i Bryndle tillsammans med Andrew Gold och Kenny Edwards, ger hennes låtar en sammanhållande prägel på Lindas hela album.
   Karla hade ju också en egen karriär som artist att tänka på, gjorde solodebut 1977 med albumet ”Karla Bonoff”, producerad av Kenny Edwards och med en musikalisk omgivning som nästan är identisk med Lindas skivor. Naturligtvis la jag händerna på den skivan, som bland annat innehöll samma tre låtar som hon hade skänkt till Linda, i skivbutiken.
   Karla finns själv med på ett litet hörn på ”Hasten down the wind”-albumet, hon körar på två av sina tre låtar, men det finns ingen notering att hon redan här har kontrakt med sitt kommande skivbolag Columbia.
   Ett annat mycket viktigt låtskrivarnamn, Asylum-kollegan Warren Zevon, bjuder på sitt första (men inte sista) bidrag till ett Linda Ronstadt-album. Hans mycket fina ballad ”Hasten down the wind”, med David Campbells stråkarrangemang och Don Henleys körsång som läckra detaljer, är en höjdpunkt på albumet. Låten, som enligt förlagsnoteringen skrevs 1973, hade fått sin premiär på Zevons eget album ”Warren Zevon” bara två månader innan Linda gav ut sin version. Från det albumet skulle Linda plocka fler Zevon-låtar framöver.
   1976 var Peter Asher sedan flera år tillbaka Lindas både manager och producent och var säkert tillsammans med Linda ansvarig i urvalet av låtar till det här albumet. Och tillsammans har de i ett fall letat långt bak i historien. Ursprunget till "The Tattler" hette i original "You Can't Stop a Tattler-Part 2" och spelades in redan 1929 av gospelbluessångaren Washington Phillips men hans version gavs inte ut förrän 1971 på samlingsalbumet "This Old World's in a Hell of a Fix" tillsammans med andra gamla artister som Fred McDowell, Blind Lemon Jefferson, Skip James och Robert Wilkins.
   Lindas version och arrangemang bottnar i Ry Cooders tolkning 1974 på sitt album ”Paradise and lunch” som förklarar varför Cooder och hans producent Russ Titelman har fått låtskrivarcredit här.

DET FINNS YTTERLIGARE EN LÅT på ”Hasten down the wind” med gospelkänsla, ”Down so low”. Med åtta personer i kören bakom sig försöker Linda upprepa kraft och styrka från Mother Earth-sångerskan Tracy Nelsons röst, som brukade jämföras med Janis Joplin, och lyckas ganska bra med både arrangemang och sång.
   Countrytendenserna från tidigare skivor är på ”Hasten down the wind” ganska nedtonade. Inte ens i tolkningen av Willie Nelsons ”Crazy” tänker jag på country, snarare cool jazz med ett soft pianospel av Clarence McDonald.
   Däremot gör reggaetakterna debut på några låtar. Allra tydligast på ”Give one heart” från skivbolagskollegorna i Orleans ett år gamla album ”Let there be music”. Även versionen av ”Rivers of Babylon”, från den jamaicanska rocksteadygruppen The Melodians repertoar, kan väl räknas in i den genren. Enligt omslaget spelar Waddy Wachtel ”reggae lead guitar” på låten. Linda gör låten helt acappella tillsammans med Andrew Gold och Kenny Edwards och den versionen är ungefär tusen gånger mer personlig och spännande än den Boney M skulle få en världshit med två år senare.
   Med sitt lilla mexikanska arv i blodet sjunger Linda en hel låt, minus ett mellanparti på engelska, ”Lo siento mi vida” på spanska skriven tillsammans med sin pappa Gilbert som hade både mexikanska och tyska rötter i sitt ursprung. Låten framförs väldigt emotionellt och akustiskt lågmäld med en gråtande steelguitar i ljudbilden. Linda skulle 1987 göra ett helt album på spanska, "Canciones de Mi Padre" (som faktiskt betyder "Songs of My Father") med hjälp av bland annat sina bröder Mike och Pete.
   ”Hasten down the wind” innehåller en majoritet av långsamma och stundtals känslosamma låtar där Linda som sångerska ger kraftfulla vibrationer.

/ Håkan

Covers: Chrissie Hynde

CHRISSIE HYNDE: Standing in the doorway: Chrissie Hynde sings Bob Dylan (BMG, 2021)

CHRISSIE HYNDE HAR UNDER SIN ”SOLOKARRIÄR” ägnat mycket tid och lust åt covers. Det började 2019 med det jazzexperimentella albumet ”Valve Bon Woe”, fortsatte 2021 med dagens aktuella ”Standing in the doorway” och nu senast i höstas när hon fyllde sin duettplatta ”Duets Special” med enbart covers.
   Mitt i pandemin, som också var orsak till att skivan spelades in, gjordes ”Standing in the doorway” på bara två människor närvarande förutom producenten/ljudmixaren Tchad Blake, amerikanen som numera bor och verkar i Wales. Chrissie gick in i två olika mindre kända studior i London, Welford & Sons och Sid & Ivy Sounds, tillsammans med Pretenders-gitarristen James Walbourne och spelade in ett antal Bob Dylan-låtar.
   På pappret låter det kanske avskalat och lågbudget men Walbourne, som producerade skivan med Blake, spelade en mängd andra instrument också: dragspel, klarinett, flöjt, keyboards och mandolin. Och Blake bidrog också med orgel och percussion. Så tillsammans med Chrissies gitarrer och sång är ”Standing in the doorway” en ganska fullkomlig produktion fast den saknar bas och trummor.
   Att göra ett album med enbart Dylan-låtar är inget ovanligt grepp, egentligen ganska förutsägbart och upprepande, men Chrissie Hynde har ju en ganska personlig stämma som i det här sammanhanget kommer fram ännu bättre än annars.
   Jag har genom åren skrivit om åtskilliga skivor med Dylan-covers och det känns ju en aning upprepande att ständigt återkomma till samma låtar. ”Standing in the doorway”-albumet innehåller givetvis låtmässigt några upprepningar. ”Tomorrow Is A Long Time” har jag kanske hört, på både engelska och svenska, lite för många gånger för att uppfatta som spännande men soundet och arrangemangen i övrigt låter både fräscht och icke-upprepande. Chrissie har uppenbart lagt ned mycket energi och känsla i sina versioner.
   Sedan överraskar hon faktiskt i låtvalet några gånger. Titellåten och ”In the summertime” har jag inte tidigare hört covers på och det gör ju lyssnandet lite mer intressant liksom arrangemang där pianot får en ledande roll.
   Så kan jag inte heller tröttna på ännu en version av ”Love minus/No limit”, drivet i den akustiska gitarren och texten som sprutar ur Chrissies mun är fantastiskt. Sedan drar hon sig inte för att dra ut låtarnas arrangemang till både sex och sju minuter. Som exempelvis ”Don't fall apart on me tonight” där flera lager av slidegitarrer, både akustiska och elektriska, uppgraderar arrangemanget effektfullt.


In The Summertime 3:15
1981. Från albumet "Shot of love" med låtskrivaren.
You're A Big Girl Now 4:23
1985. Från albumet "Blood on the tracks" med låtskrivaren.
Standing In The Doorway 7:13
1997. Från albumet "Time out of mind" med låtskrivaren.
Sweetheart Like You 5:02
1983. Från albumet "Infidels" med låtskrivaren.
Blind Willie McTell (Porter Grainger, Traditional] 6:05
1927. Singel "Dyin' Crap-Shooter's Blues" med Martha Copeland.
Love Minus Zero/No Limit 4:12
1965. Från albumet "Bringing it all back home" med låtskrivaren.
Don't Fall Apart On Me Tonight 6:55
1983. Från albumet "Infidels" med låtskrivaren.
Tomorrow Is A Long Time 3:34
2010. Från albumet "The Bootleg Series Vol. 9 - The Witmark Demos: 1962-1964" med låtskrivaren.
Every Grain Of Sand 4:12
1981. Från albumet "Shot of love" med låtskrivaren.

/ Håkan

18 FEBRUARI

Engelska punkbandet The Damned släppte debutalbumet ”Damned Damned Damned” 18 februari 1977.

1933
YOKO ONO föddes i Tokyo, Japan.

1944
KEVIN AYERS föddes i Herne Bay, Kent, England.

1969
ROLLING STONES spelade in låten ”You got the silver”.

1969
BOB DYLAN spelade in låten ”Girl from the north country”.

1977
THE DAMNED släppte albumet ”Damned Damned Damned”.

1988
WARREN ZEVON spelade på Melody i Stockholm.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #16 "The pretender"

JACKSON BROWNE: The pretender (Asylum)
Release: November 1976

BAKOM DETTA VACKRA SKIVOMSLAG DÖLJER SIG ett album med absolut klassiska kvalitéer. Jag har inga tveksamheter till den bedömningen men har genom åren brottats med en inre övertygelse att skivan ändå inte tillhör Jackson Brownes bästa på 70-talet. I den stenhårda konkurrensen finns ju två andra Browne-album, "For everyman" (1973) och "Late for the sky" (1974), av unik kvalité.
   Gary Burden är mannen som låg bakom min skivsamlings kanske snyggaste skivomslag, Från det vitfärgade artistnamnet i relief över den gråa bakgrunden via den svarta sprutmålade albumtiteln till fotografiet på en folkfylld gata där mannen i vit t-shirt (Browne) drar blickarna till sig trots sin vardagliga uppsyn.
   På den vältypograferade baksidan av omslaget finns ett vackert fotografi av en naken pojke, Jacksons treårige son Ethan, på en sandstrand på Hawaii med den chilenske poeten Pablo Nerudas dikt "Brown and agile child" från 1955 inkopierad i bilden.
   Bakom omslaget och bakom hela inspelningsprocessen av "The pretender" vilar en tung verklighet. Jackson träffade sin blivande fru Phyllis Major, modell och skådespelerska, redan 1971 och fick barn (Ethan) 1973. De gifte sig i december 1975 när Jackson precis höll på att producera skivbolagskollegan Warren Zevons första album ”Warren Zevon” för Asylum.
   29 februari 1976 var inspelningarna för "Warren Zevon" klara (för övrigt en alldeles lysande skiva!) och dagen efter, 1 mars, inleddes inspelningarna av "The pretender" i samma studio, Sunset Sound i Los Angeles. Några veckor senare, på morgonen 25 mars, begick Jacksons fru Phyllis självmord med hjälp av sömntabletter. Då avstannade givetvis allt arbete med nya albumet och återupptogs 6 maj. Under de följande tre månaderna jobbade Jackson i studion fem dagar i veckan och mot slutet av inspelningsperioden, augusti och september, ägnade Jackson all vaken tid åt "The pretender"-albumet vars produktion slutfördes 27 september och gavs ut två månader senare.
   Med den detaljerade vetskapen förstår man att "The pretender" producerades under oerhörd psykisk press ty skivan innehåller ju en mängd starka låtar. Dock ingen med direkt koppling till det extremt fasansfulla som den då blott 27-årige Jackson Browne under inspelningsperioden tvingades gå igenom.
   Visst kan man knyta en låt med titeln "Here come those tears again" till den ömtåliga situationen men låten skapades några år tidigare och texten är skriven av Nancy Farnsworth som faktiskt var mor till Phyllis Major. Bara det är en absurd notering. Låten är på skivan dessutom musikaliskt ganska uppspelt och soundmässigt glättig med ett blixtrande gitarrsolo av John Hall, från gruppen Orleans, och ljuva gospelinfluerade stämmor av Bonnie Raitt och Rosemary Butler. Genomgående på "The pretender" saknar jag faktiskt den där vemodiga undertonen som hade varit Jacksons signum på de tre första soloskivorna.
   De kända musikermänniskorna, företrädesvis från den amerikanska västkusten, är delvis från det fantastiska kompband som ett år senare skulle turnera med Jackson. Allt skulle resultera i den annorlunda liveskivan "Running on empty". Här dyker studiomusikerna upp på rad i låt efter låt utan att riktigt sätta några stora personliga avtryck i soundet.
   Det finns naturligtvis ljuvliga undantag som när Lowell George med sin slidegitarr och även lite lågmäld sång sätter stor och unik prägel på "Your bright baby blues" eller David Lindleys sällsynta insats på fiol i "The only child". Även Lindley glittrar till på slidegitarr vid ett par tillfällen, på "The fuse" och "Daddy's tune".
   Mitt i det professionella studiosoundet står det mexikanskt influerade arrangemanget på "Linda Paloma" ut rejält med alla sina spanska gitarrer, fiol och harpa hämtat från mariachi-traditionen. Van Dyke Parks har fått ett tack för det arrangemanget och jag har läst att även Ry Cooder var en av Jacksons inspirationkällor till just den låten.
   Den unika producenten för skivan, Jon Landau, har fått en ovanligt framträdande credit på skivan. Han var ju fram till mitten av 70-talet mest känd som musikkritiker på Rolling Stone från starten 1967. Landau hade faktiskt några producentuppdrag bakom sig, MC5:s "Back in the USA" (1970), Livingston Taylors "Livingston Taylor" (1970) och "Liv" (1971), innan han var delaktigt ansvarig för produktionen på Bruce Springsteens genombrottsalbum "Born to run" (1975) några år innan han blev hans manager.
   Jag kan inte riktigt höra Landaus bidrag till produktionen men som ickemusiker kom han säkert in med synpunkter, åsikter och var en allmän rådgivare eller medlare mellan artist, musiker och tekniker. Kanske var det hans förtjänst att Roy Bittan figurerar som pianist på en låt på albumet, den redan nämnda "Your bright baby blues".

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.