De tio senaste blogginläggen

Covers: Ward Hayden

WARD HAYDEN & THE OUTLIERS: Little by little (Faster Horses, 2025)

EFTER FÖRRA VECKANS COVERALBUM med enbart Bob Dylan-låtar kommer här ännu en skiva vars innehåll är hämtat från en och samma artists originalmaterial, Bruce Springsteen. Amerikanen Ward Hayden och hans kompband The Outliers, från Boston, gav ut det här albumet förra våren och upprepade konceptet med enbart Springsteen-låtar i höstas på ännu ett coveralbum, ”Piece by piece”. Får återkomma till den skivan.
   Jag har haft otroligt dålig koll på Hayden och hans band genom åren och har inte ens nämnt hans namn på Håkans Pop. Och då har bandet ändå åtta album bakom sig plus två livealbum (bland annat ”Live in Sweden” 2024) och har besökt Sverige flera gånger.
   Bandet har existerat drygt 20 år, fram till 2018 under det kryptiska namnet Girls, Guns and Glory, och är och har varit det typiska americanabandet som spelat country, rock and roll, rockabilly och lite blues. Jag vill placera ”Little by little” i den rockiga countrygenren som säkert blir överlägset mest underhållande och engagerande i livesammanhang.
   ”Little by little” är ingen musikalisk sensation och urvalet Springsteen-låtar är inte så spännande, den något udda ”County fair” bryter mönstret men tillhör ju den bleka falangen av Springsteen-material. Men versionerna här är dock både naturliga och elektriska men gränsar i längden till opersonlig heartlandrock som det går 14 på ett dussin i USA. Som sagt ganska underhållande men inte så mycket mer.


1. Promised Land (Bruce Springsteen) 4:25
1978. ("The promised land") Från albumet "Darkness on the edge of town".
2. Youngstown (Bruce Springsteen) 4:20
1995. Från albumet "The ghost of Tom Joad".
3. Dancing in the Dark (Bruce Springsteen) 4:57
1984. Singel.
4. Cadillac Ranch (Bruce Springsteen) 2:25
1980. Från albumet "The river".
5. If I Should Fall Behind (Bruce Springsteen) 4:02
1992. Från albumet "Lucky town".
6. Two Faces (Bruce Springsteen) 3:52
1987. Från albumet "Tunnel of love".
7. County Fair (Bruce Springsteen) 5:46
2003. Från samlingsalbumet "The essential".
8. Used Cars (Bruce Springsteen) 3:24
1982. Från albumet "Nebraska".

/ Håkan

8 APRIL

Laura Nyro avled 8 april 1997 i Danbury Connecticut, USA.

1929
JACQUES BREL föds i Shaerbeek, Bryssel, Belgien.

1964
THE SUPREMES låt ”Where did our love go” släpps.

1977
THE CLASHS debutalbum ”The Clash” släpps.

1986
DOCENTERNA och TORSSON spelar på Rockmagasinet i Örebro.

1997
Den amerikanska sångerskan och låtskrivaren LAURA NYRO avlider i Danbury, Connecticut, USA

/ Håkan

Best of 1975/1976: #9 "No reason to cry"

ERIC CLAPTON: No reason to cry (RSO)
Release: Augusti 1976

ERIC CLAPTONS 70-TAL VAR MINST SAGT turbulent. Efter Cream, Blind Faith och Derek & the Dominos inleddes solokarriären charmant med J J Cales “After midnight” som succé. Men Claptons drogberoende höll på att knäcka honom innan vänner, Pete Townshend och Ron Wood, fick honom på fötter igen och en helt ny karriär satte fart.
   Claptons stora viktiga återkomste skedde i USA med ett nästan helt nytt band bakom sig. Basisten Carl Radle var kvar från Dominos men i övrigt var det nya ansikten. Bland annat två tjejer, Yvonne Elliman, med rötter från Hawaii, och amerikanskan Marcy Levy som tog alltmer plats i Claptons 70-talssound. Med klara gospelinfluenser.
   På skiva var ”461 Ocean Boulevard” (1974) Claptons comeback och Bob Marleys ”I shot the sheriff” var en dundersuccé. En mjuk fin platta med många bra låtar. Efter ytterligare en studioplatta med sitt nya band, ”There’s one in every crowd” (1975), och sedan en liveskiva, ”E.C. was here” (1975), kom ”No reason to cry” som då blev en mycket stor favorit för mig.
   Fortfarande var Clapton irrationell i sin karriär. Han hade ett stadigt band men ville så mycket mer. Vid ett tillfälle avslöjade han att han mest av allt ville bli medlem i The Band och just på den här skivan medverkar samtliga Band-medlemmar. På skivan finns ingen officiell lista på medverkande musiker och därför uppstod spekulationer om vilka som är med eller inte.
   Clapton tackar en lång rad människor på baksidan av omslaget. Många är musiker och artister, Billy Preston, Georgie Fame, Ronnie Wood, Wah Wah Watson och Chris Jagger, men alla spelar inte på skivan. Inte heller ”Geoffrey Harrison”, ännu en pseudonym för George Harrison?
   Skivan spelades in i Shangri-La Studios i Malibu i Kalifornien. Låg vid Pacific Coast Highway norr om Malibu och inspelningarna producerades av Rob Fraboni, mest känd som tekniker, som hade byggt och designat studion. Även Clapton och Radle nämns som producenter av skivan.
   Låtmaterialet på skivan har tydliga The Band-influenser. Inledningslåten ”Beautiful thing” är skriven av Richard Manuel och Rick Danko. Här är originalet av låten, det finns visserligen en kort version (1:41) på The Bands samlingsskiva ”A Musical history”. På ”All our past times” sjunger Clapton duett med låtens upphovsman Rick Danko. Låten förekom något år senare på The Bands ”The last waltz”-evenemang. Finns inkluderad på 4 cd-boxen av konsertkvällen.
   Bob Dylan gör ett uppseendeväckande inhopp på sin egen ”Sign language”, en låt Dylan aldrig har spelat själv. Här medverkar dessutom Robbie Robertson på typisk gitarr.
   De två kvinnliga medlemmarna i Claptons band har en alldeles speciell historia. Yvonne Elliman slog igenom 1970 som rösten på ”Jesus Christ Superstar” där hon gestaltade Maria Magdalena och sjöng hitlåten ”I don’t know how to love him”. Marcy Levy kom att skriva låtar tillsammans med Clapton, ”Lay down Sally” är kanske deras största hit, och på den här skivan har hon skrivit den gospelkryddade ”Innocent times” som hon överraskande också solosjunger. Dessutom har hon skrivit en av skivans bästa låtar, ”Hungry”, tillsammans med bandets organist Dick Sims.
   Efter Clapton-samarbetet inledde Levy en helt ny karriär som soloartist. Och sedan blev hon under nytt namn, Marcella Detroit (efter staden hon är född i) ena halvan av duon Shakespear’s Sister.
   Några bluescovers, Otis Rushs ”Double trouble” och Alfred Fields ”County jail blues” och några finstämda Clapton-original, ”Hello old friend” och ”Black summer rain”, gör också skivan, trots det splittrade intrycket, till en av hans bästa 70-talsskivor.

/ Håkan

Covers: Dave Stewart

DAVE STEWART: Dave does Dylan (Surfdog, 2025)

EFTER FÖRRA VECKANS FANTASTISKA COVERALBUM, Paul Wellers ”Find El Dorado”, är vi idag tillbaka i sadeln där förutsägbart covermaterial skrivet av Bob Dylan spelar huvudroll. Det vill säga ännu ett album med enbart Dylan-låtar där det låtmässigt inte förekommer några större överraskningar. Men Dave Stewart är ju hantverksmässigt en god musiker, underskattad sångare och en framgångsrik producent som kanske kan vända det förutsägbara till något mycket mer inspirerande. Tänker jag innan jag börjar lyssna.
   Dave Stewarts koppling till Bob Dylan har inte varit uppenbar genom decennierna. Dave spelade gitarr på låten ”Under your spell” på Dylan-albumet ”Knocked out loaded” (1986) och två år senare var Stewart faktiskt värd för en berömd inspelning med Dylan-koppling i sin hemmastudio i Balboa, Los Angeles, Där genomfördes de minst sagt spontana inspelningarna till supergruppen Traveling Wilburys första album ”Volume one”, där Dylan var en av fem artister - men just då var Stewart bortrest...
   Men vid ett tillfälle 1993 var samarbetet mellan Stewart och Dylan väldigt påtagligt. Dave Stewart filmade Dylan på Fluke's Cradle Cafe i Camden, London, 21 juli för en musikvideo till Dylans låt "Blood in My Eyes," från det då aktuella albumet "World gone wrong". Dylan i hög hatt minglade med publiken och överraskade alla med sin spontanitet.
   Ett fotografi från tillfället finns med på baksidan av skivomslaget till "Dave does Dylan" tillsammans med en lång omslagstext skriven av Bob Dylan som inleds med: "Captain Dave is a dreamer and a fearless innovator, a visionary of high order, very delicately tractable on the surface but beneath that, he's a slamming, thumping, battering ram, very mystical, but rational, and sensitive when it comes to the hot irons of art forms."
   När Dave nu spelar in ett album i eget namn, vilket inte sker så regelbundet, handlar det inte så mycket om teknik och studioresurser för han har gjort allt på egen hand som artist och producent med enbart instrumental hjälp av sina gitarrer. Det är inte desto mindre skickligt gjort, han har ju en förkärlek till fina produktioner då han genom åren producerat ett antal välljudande skivor med namn som Mick Jagger, Tom Petty, Stevie Nicks och Ringo Starr.
   Utan några större instrumentala ambitioner så låter det proffsigt och förhållandevis bra om slutresultatet på Dave Stewarts tolkningar av 14 Bob Dylan-låtar. Ändå får jag en genomgående känsla att Stewart lite anspråkslöst befinner sig i förberedande demoinspelningar men några dubblerade akustiska gitarrer på sina håll tyder på motsatsen. Fast versionerna av Dylan-materialet har inte någon tydlig ambition att tydligt personligt tolka eller förändra låtarna jämfört med originalen.
   Däremot blir jag ännu en gång imponerad av Dave Stewarts roll som sångare. I Eurythmics stod han definitivt och inte så konstigt i skuggan av Annie Lennox men gör här bländande insatser vid mikrofonen.
   Urvalet Dylan-låtar blir tyvärr alltid eller väldigt ofta lite ospännande och förutsägbart och ”Dave does Dylan” är inget undantag. Upprepningar av ”Forever young”, ”Knockin' on heaven's door”, ”I want you” och ”A hard rain's a-gonna fall” hoppar jag gärna över men den mycket fina ”Make you feel my love” tröttnar jag aldrig på. Sedan blir jag alltid tillfredsställd av nya versioner av låtar från Dylans bästa album ”Blood on the tracks”. ”Simple twist of fate” och ”Shelter from the storm” tillhör därför topparna på hela albumet.


Simple Twist Of Fate (Bob Dylan)
1975. Från albumet "Blood on the tracks".
I Want You (Bob Dylan)
1966. Från albumet "Blonde on blonde".
Emotionally Yours (Bob Dylan)
1985. Från albumet "Empire burlesque".
Forever Young (Bob Dylan)
1973. Från albumet "Planet waves".
To Ramona (Bob Dylan)
1964. Från albumet "Another side of Bob Dylan".
Make You Feel My Love (Bob Dylan)
1997. Från albumet "Time out of mind".
Lay, Lady, Lay (Bob Dylan)
1969. Från albumet "Nashville skyline".
Don't Think Twice, It's Alright (Bob Dylan)
1963. Från albumet "The Freewheelin' Bob Dylan".
A Hard Rain's A-Gonna Fall (Bob Dylan)
1963. Från albumet "The freewheelin Bob Dylan".
Knockin' On Heaven's Door (Bob Dylan)
1973. Från "Pat Garret & Billy the Kid".
Spanish Harlem Incident (Bob Dylan)
1964. Från albumet ”Another side of Bob Dylan”.
Shelter From The Storm (Bob Dylan)
1975. Från albumet "Blood on the tracks".
She Belongs To Me (Bob Dylan)
1965. Från albumet "Bringing It All Back Home".
Visions Of Johanna (Bob Dylan)
1966. Från albumet "Blonde on blonde".

/ Håkan

Mars 2026 på Håkans Pop

Foto: Agneta Wallinder UnengeSt Patrick's firades som vanligt med Tullamore Brothers på scen på Clarion Hotel i Örebro.

EFTER EN GANSKA HÄNDELSEFATTIG Håkans Pop-start på det här året, i alla fall utanför de fasta kategorierna, så exploderade det för egen del plötsligt på 2026 års tredje månad. Både livemässigt och i raden av nya intressanta skivor blev mars årets stora spännande startpunkt vid sidan av de återkommande kategorierna Best Of 1975/1976 (listan på 50 år gamla albumfavoriter), intressanta datum i pop/rock-historien och den till synes oändliga raden av coverskivor som aldrig tar slut.
   På den rangordnade listan med albumfavoriter från 1975 och 1976 avslöjade jag under mars placeringarna #10 till #14 med artisterna/grupperna Emmylou Harris, Graham Parker, Neil Young, Eagles och Ulf Lundell.
   De historiska datumen i pop/rockhistorien jag uppmärksammade under mars var 4 mars, 11 mars, 18 mars och 25 mars.
   Och jag hittade coveralbum med Kathleen Edwards, Isabella Lundgren, Paul Carrack och Paul Wellervärda att skriva om. Plus det helt nyutgivna albumet ”3614 Jackson Highway” med Jesper Lindell som innehåller enbart covers inspelade i Muscle Shoals och Memphis.
   Tack vare den traditionella irländska högtiden St Patrick's upplevde jag under mars två konserter, en i Örebro med Tullamore Brothers och en i Norrköping med Pork From Cork.
   Jon Dee Graham avled 27 mars och jag fick tyvärr anledning att minnas tillbaka på mitt möte med honom för nästan tio år sedan.
   Ännu en rapport från TisdagsAkademiens möten publicerades under mars.

JAG INLEDDE MÅNADENS RAPPORT, om innehållet på Håkans Pop under mars, med att konstatera att nya intressanta och riktigt bra skivreleaser satte färg på mars, både till kvantitet och kvalité. Vilket fick mig att skriva två långa dagsaktuella recensioner av nya album med JESPER LINDELL och SQUEEZE.
   Jag har under mars lyssnat på fler nysläppta album än på länge, de bästa skriver jag om här nere, men jag har inte riktigt lyckats formulera åsikter om allt positivt lyssnande. Så vissa artister nämner jag bara vid namn: The Delines, Mumford & Sons, Morrissey, JD Graham,Morgan Evans, Veronica Maggio och Gunnar Danielsson.
   Det amerikanska bandet TEDESCHI TRUCKS BAND har skvalpat runt i mitt medvetande i flera år men aldrig riktigt landat som favoriter. Förrän nu. Nya albumet ”Future soul” blev snabbt en stor favorit. Susan Tedeschi sjunger fantastiskt med en grymt soulig röst, Derek Trucks bjuder på några blixtrande Allman Brothers-influerade gitarrsolon och det varierade låtmaterialet är genomgående starkt och välskrivet.
   Efter upprepade spelningar, där jag blev mer och mer imponerad, fick jag till slut ändå några lite tveksamma känslor. Tveklöst en fantastiskt bra skiva, lyssna bara på höjdpunkter som ”Hero” och ”Crazy cryin'”, men jag uppfattar också att de kommersiella hitambitionerna lyser igenom på många låtar och det stör det annars perfekta helhetsintrycket.
   Namnet THE LONG RYDERS tillhör väl egentligen det förflutna, tidigt 80-tal när amerikanska alt.countryband som Green On Red, Uncle Tupelo och Rank and File firade vissa triumfer, men bandet har överlevt decennierna om än sporadiskt. Hela tiden med låtskrivaren och sångaren Sid Griffin i spetsen.
   Innan nya albumet ”High noon hymns” släpptes lyssnade jag på bandets lysande album från 2019, ”Psychedelic soul”, och det gav mig otroliga förhoppningar. Det nya Ed Stasium-producerade albumet är bra för att inte säga perfekt poprock, med ibland lite steelguitar-stämningsfull country i arrangemangen, där gruppens numera tre medlemmar delar på både mikrofon och låtskrivande. Klart rekommenderad.
   JD GRAHAM ska väl kanske sorteras in i den amerikanska singer/songwriter-genren men när jag lyssnar på nya albumet ”Uppers & downers” vill jag gärna jämföra honom med typiska amerikanska låtskrivare med både starka melodier och texter. Lyssna bara på pianolåten ”Leavin'”, där både Austin, Paris och New Orleans nämns, som har klara Jimmy Webb-kvalitéer och texten på ”I don't need nothin'” är verkligen underhållande.
   Jag skulle aldrig placera The Who i powerpopgenren men när jag lyssnar på amerikanska bandet THE LEGAL MATTERS, ett namn taget från Pete Townshend-låten ”A legal matter”, och albumet ”Lost at sea” tänker jag på en snällare variant av powerpop. Fantastiskt underhållande pop med snygga sångstämmor och välskrivna låtar som även i sin enklaste form förvandlas till popmästerverk.
   Amerikanen BUCK MEEK skivdebuterade 2018 men först nu fick jag upp ögon och öron för honom. Nya albumet ”The mirror” har en uppenbart lekfull prägel som blandar elektriska och akustiska instrument med spännande körer som delikatess. Välgjort med många hjälpande händer i studion, recitation avlöser konventionella låtar och resultatet är inte alls krävande men helheten kanske är lite ojämn.
   Någon har bestämt att det är Göteborgskillen VALTER NILSSON som ska komma och fylla Håkans Hellströms skor. På gott och ont för Valter själv. När jag för första gången lyssnar på ett helt album, ”Högsbo Riviera”, med killen tycker jag att han klarar balansgången mellan oerhörda förväntningar och Hellströms skugga med beröm godkänt.
   Genom hans texter ekar det Göteborgsatmosfär men musikaliskt, melodiskt och textmässigt (”bättre att sjunga falskt än att inte sjunga alls”) har han ändå skapat en helt egen värld där blås och soul har en naturlig hemvist. Jovisst doftar det ibland Hellström Light om Valters koncept men på albumet framträder ändå en stor portion personlighet som lovar gott inför sommarens liveframträdanden. Som också får mig att lyssna tillbaka i hans skivdiskografi och upptäcker en kille som kommer dansa mer än en sommar.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: JOEL ALME har gjort det igen, för sjunde gången i rad! Jag tror att sedan 2008 har Joels samtliga album hamnat på mina årsbästalistor och jag tror, och vet egentligen med säkerhet, att nya albumet ”Gullmar Gospel” kommer ha en rättvis plats även på nästa årsbästalista om så där knappt ätta månader.
   Jag kräver aldrig att Joel måste utveckla sig, presentera nya grepp i låtskrivandet eller ändra det djupt personliga soundet och ”Gullmar Gospel” vandrar in och ut i ungefär samma poetiska värld som tidigare. Musikaliskt är det för det mesta lika avskalat som vanligt, akustisk gitarr och ett avlägset piano ibland med anspråkslösa trumslag som aldrig vill ta över helt.
   Ja, man känner igen det mesta men låtarna känns ändå inte upprepande och de vardagsrealistiska texterna presenterar inget som redan är sagt. Och när det vid några tillfällen kanske blir lite minimalistiskt händelsefattigt kommer stråkarrangemangen in och sparkar undan all form av kritik.
   Åtta låtar strax över en halvtimmes speltid är så precis lagom för att man ska uppfatta att Joel Alme på sitt alldeles speciella sätt har presenterat ännu ett mästerverk i sin gränslösa rad av albumsläpp. Hela tiden med producenten Mattias Glavå bredvid som exakt fångar närheten i Joels språk och melodier.
   Det samarbetet fortsätter på ”Gullmar Gospel” med oförminskat positivt resultat där vemod (”Du sa inget”) möter positiv framtidstro (”I morgon är min bästa dag”) med samma naturligt personliga klang.

/ Håkan

1 APRIL

Foto: Anders ErkmanMats Ronander föddes 1 april 1954 i Sundsvall.

1945
TORSTEN ”TOTTA” NÄSLUND föds i Sandviken.

1946
RONNIE LANE föds i Plaistow, Essex, England.

1954
MATS RONANDER föds i Sundsvall.

1977
TELEVISIONS album ”Marquee moon” släpps.

1984
MARVIN GAYE mördades av sin far i Los Angeles, Kalifornien, USA.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #10 "Elite hotel"

EMMYLOU HARRIS: Elite Hotel (Reprise)
Release: 29 december 1975

FÖRVÅNANSVÄRT NOG GILLADE JAG den här countrytraditionella skivan när den kom ut i november 1975. Visserligen var jag vid tillfället en hängiven beundrare av amerikansk countryrock men lyssnade allra mest på pop och rock med Dave Mason, Procol Harum, Elton John, Nils Lofgren, Roxy Music och Stephen Stills. Och ”Born to run”. Ändå klämde sig den tämligen färska soloartisten Emmylou Harris in bland favoriterna.
   Det fanns väl något i den imponerande listan av kompmusiker eller covers som drog till sig min nyfikenhet. Eller var det möjligen det snygga skivomslaget? Med en då mörkhårig och långbent Emmylou som satt på de spruckna trappstegen utanför det uppenbart lantliga hotellet ”Elite Hotel”. Bilden på baksidan av omslaget, där Emmylou står vid hållplatsen för Greyhound-bussarna, understryker den lantliga miljön.
   Jag hade ännu inte upptäckt Gram Parsons på allvar men omedvetet hade jag nog noterat Emmylous delaktighet i hans sista inspelningar. Hon gjorde ju sin stora entré i musikbranschen just i Parsons sällskap på hans skivinspelningar och det samarbetet skulle påverka Emmylou Harris solokarriär under många år framöver.
   Hennes första soloskiva, ”Pieces in the sky” som kom tidigare 1975, hade däremot gått mig spårlöst förbi innan ”Elite hotel” landade som en mjuk och soft musikalisk smekning. Det är verkligen fulladdat med musiker på varje spår på skivan men soundet är huvudsakligen lågmält fast det ofta är elgitarr, akustisk gitarr, steelguitar, piano och banjo eller mandolin förutom de vanliga kompinstrumenten.
   Sedan är det viktiga namn i kören bakom eller vid sidan av Emmylous klockrena stämma. Där namn som Linda Ronstadt, Bernie Leadon (från Eagles), Fayssoux Starling, Jonathan Edwards och Herb Pedersen förekommer i kören eller ”Supporting vocals” som det heter på skivomslaget. Och Rodney Crowell gör här sin skivdebut genom att sjunga och spela kompgitarr samt skriva en av skivans finaste låtar, ”Till I gain control again”, och tillsammans med Emmylou skriva inledningslåten ”Amarillo”.
   Linda Ronstadt kände jag naturligtvis till redan från hennes egna skivor men det var tack vare ”Elite hotel” jag blev nyfiken på artister som Herb Pedersen och Jonathan Edwards och köpte deras kommande skivor, ”Southwest” respektive ”Rockin’ chair”.
   Det huvudsakliga bandet bakom Emmylou hade redan ett samlingsnamn, The Hot Band som aldrig fick rejäl credit på hennes skivor. Fast det var idel ädel skickliga musiker. Gitarristen James Burton och pianisten Glen D Hardin kom från Elvis Presleys band. Och övriga musiker var John Ware, trummor, Hank DeVito, steelguitar, Emory Gordy, bas, och redan nämnde Rodney Crowell, kompgitarr.
   Man kan aldrig kalla Emmylou Harris för en ren coversångerska fast hon under större delen av sin tidiga karriär uteslutande sjöng andra låtskrivares material, på ungefär samma sätt som Linda Ronstadt. Samtidigt som Emmylou naturligt blickade tillbaka på Parsons karriär. Här finns två Flying Burrito Brothers-låtar, ”Sin city” och ”Wheels”, plus en låt från Parsons ”Grievous angel”-skiva, ”Ooh Las Vegas”, där Emmylou förvaltar arvet efter Parsons perfekt.
   Hon har, tillsammans med sin producent och dåvarande make Brian Ahern, också grävt djupare i countrytraditionerna och hittat låtar av Buck Owens, ”Together again”, och Don Gibson, ”Sweet dreams”. Båda låtarna befinner sig i kategorin smäktande ballader och den senare har, tillsammans med ”Ooh Las Vegas” och Hank Williams ”Jamabalaya”, publikljud efter sig. Dock osäkert om det verkligen är regelrätta liveinspelningar.
   Strax efter releasen av ”Elite hotel” ersattes Burton av engelsmannen Albert Lee som gitarrist i The Hot Band. I februari 1976 gjorde Lee debut live med Emmylou och bandet.

/ Håkan

Jon Dee Graham (1959-2026)

Foto: Carina ÖsterlingJon Dee Graham i Nikolaikyrkan i Örebro 2016.

MUSIKVÄRLDEN HAR FÖRLORAT en stor profil när amerikanen JON DEE GRAHAM avled igår. Han var ingen stor idol i allmänhet men när man kollar hans historia har han varit delaktig i många delikata sammanhang. Jag kände till Jon Dee under senare år som en utmärkt singer/songwriter och träffade honom personligen i samband med Live at Heart-festivalen i Örebro 2016.
   Först uppträdde Jon Dee ensam på festivalens öppningskväll på spelstället East West i Örebro. Där satt han anspråkslöst på en stol, spelade akustisk gitarr och sjöng med sin skrovligt rökiga röst sånger han till största delen hade skrivit själv.
   Han hade också ett läckert sätt att nå publiken med sitt mellansnack och fick alla att sjunga med och skratta på rätt ställe. Han frågade om någon kände till Green On Red, och vi var några få personer som försökte göra oss hörda, innan han lovordade den gruppens sångare Dan Stuart och sjöng en tributsång till honom. Ett mycket fint minne.
   En vecka efter Live at Heart var Jon Dee Graham fortfarande kvar i Örebro. Efter en lång fredagskväll på East West Sushi, två och en halv timme på scen, var Jon Dee Graham vaken tidigt på lördagsförmiddagen och bjöd på en närmast perfekt kyrkokonsert i Live at Heart-formatet 40 minuter. Utan mikrofon och utan elektricitet blev ljudet än mer mänskligt och gitarrsoundet framstod som något himmelskt vackert och hans skrovliga röst blev en fin kontrast i den fina miljön. En miljö och en atmosfär som Jon Dee onekligen uppskattade.
   Jag pratade några ord med honom innan konserten där han avslöjade att han är "kristen i garderoben" men kände en stor ära att få uppträda i den här fina kyrkan.
   Han berättade också att han har varit i Sverige vid ett flertal tillfällen tidigare, tillsammans med bland annat John Doe och Michelle Shocked, men aldrig som soloartist. Innan han gick in i kyrkan och genomförde en stillsam och finstämd kyrkokonsert på lördagsförmiddagen.
   Men det är Jon Dees långa biografi, som inkluderar en mängd intressanta detaljer, som är mest anmärkningsvärd i hans historia. Han hade exempelvis sina äldsta musikaliska rötter i punken. The Skunks hette hans band på 70-talet innan han började spela blues med Lou Ann Barton.
   Tillsammans med Alejandro Escovedo var Jon Dee medlem i True Believers i mitten på 80-talet, i en grupp som tillhörde den då sympatiska vågen av amerikanska band, som Los Lobos, Green On Red och Rain Parade, i korsningen mellan rock och country.
   Han spelade sedan gitarr på Ry Cooders "Blue city"-soundtrack och gästade på många andra skivor innan solokarriären satte fart på 90-talet med en mängd album på sitt samvete. 2006 utsågs han till The Austin Musician of the Year på South by Southwest-festivalen.
   Jon Dee Graham avled igår 27 mars 2026.

/ Håkan

Covers: Paul Weller

PAUL WELLER: Find El Dorado (Parlophone, 2025)

FÖRRA ÅRETS COVERPLATTA MED PAUL WELLER blir min 300:e(!) notering på Håkans Pop i kategorin med album och några ep-skivor som enbart innehåller covermaterial. Det har, sedan startpunkten i september 2009, både musikaliskt och kvalitetsmässigt varit en extremt omväxlande resa men också en blandad kompott vad gäller urval av originallåtar. Ibland har det varit förutsägbart bekanta låtar, med en kanske inte så spännande lyssning som resultat, men ibland har coverskivorna varit fyllda av för mig tidigare okända låtar som har gjort lyssnandet till en underbart intressant upplevelse.
   Dagens aktuella coveralbum med Paul Weller tillhör definitivt den senare kategorin. När jag inleder min närmare kontakt med ”Find El Dorado” genom att läsa innehållet är det bara en enda låttitel, av 15, som jag känner igen och kan placera i musikhistorien, Merle Haggards ”White line fever”, och resten är för mig hämtade från både okänt och oväntat håll. Nu är det inte Haggards originalversion, inspelad live, som är bekant för mig utan Flying Burrito Brothers version som gavs ut två år senare. Och för all del också gitarristen Jesse Ed Davis tolkning på albumet ”Ululu” (1972).
   Paul Wellers album ”Find El Dorado” är musikaliskt ett helt mästerligt album, både personligt och akustiskt dominerat, vilket får mig att gräva lika djupt och intresserat i musikhistorien som förmodligen Paul själv har gjort när han har bestämt innehållet på skivan. Det tog mig en halv förmiddag att leta originalmaterial och från vilket håll Paul har funnit sina låtar. Sådant detektivarbete är minst halva nöjet när jag lyssnar på album med enbart covermaterial. Och när det aktuella albumet dessutom är av utsökt kvalité är det verkligen lön för mödan.
   Paul Weller är ju i vanliga fall en artist som huvudsakligen spelat in eget originalmaterial, från poppiga The Jam via souliga Style Council till den egna solokarriären, men på ”Find El Dorado” visar han en otrolig förmåga att hitta bra (och okänt) låtmaterial som ger en unik originalkänsla när jag lyssnar.
   Vid sidan av det fina urvalet av låtar till albumet är arrangemang, gästmusiker och sångare av hög kvalité. Hans trogne vapendragare och gitarrist Steve Cradock har varit en hörnsten sedan tidigt 90-tal och utökar sin betydelsefulla roll här genom att spela en rad ytterligare instrument här, allt från trummor via keyboards till trummor.
   Men Paul rör sig fritt i valet av medhjälpare. Noel Gallagher, Robert Plant och Byrds-profilen Chris Hillman är några av de mest kända. Plant sjunger snygg duett i den folkmusikbaserade ”Clive's music” och Weller tar rygg på Plant när han bjuder in den skönt sjungande Amelia Coburn till duett på den folkmusikklingande ”One last cold kiss”. En låt som märkligt nog är hämtad från den hårda rockgruppens Mountains repertoar, som här förvandlats till läcker folkmusik.
   På den inledande låten har Paul också bjudit in en manlig duettpartrner, Dublin-sångaren Declan O'Rourke, som tillsammans gör Richie Havens-låten ”Handouts In The Rain” till en höjdpunkt på skivan. En annan tveklös höjdpunkt är Ray Davies minst sagt okända ”Nobody's fool”. En gång utgiven av gruppen Cold Turkey som lär vara en pseudonym för The Kinks.
   Ja, ”Find El Dorado” innehåller helt enkelt bara höjdpunkter med låtar hämtade från så olika håll, både snäll Bee Gees-pop med ”I started a joke”, typisk White Plains-listpop med ”When you are a king” från 1971 och övriga låtar som här får en rättvis chans att nå en större lyssnarkrets.


Handouts In The Rain (Richard P. Havens)
2002. Från albumet "Wishing well" med Richie Havens.
Small Town Talk (Bobby Charles)
1972. Singel med låtskrivaren.
El Dorado (Eamon Friel)
1986. Från filmen "The best man" med låtskrivaren.
White Line Fever (Merle Haggard)
1969. Från albumet "Okie from Muskogee" med Merle Haggard and The Strangers.
One Last Cold Kiss (Felix A. Pappalardi/Gail Collins)
1971. Från albumet "Flowers of evil" med Mountain.
When You Are A King (John Hill/Roger Hill)
1971. Singel med White Plains.
Pinball (Brian Protheroe)
1974. Från albumet "Pinball" med låtskrivaren.
Where There's Smoke, There's Fire (Willie Griffin)
1984. Singel med Willie Griffin and Company.
I Started A Joke (Robin Gibb/Barry Gibb/Maurice Gibb)
1968. Från albumet "Idea" med Bee Gees.
Never The Same (Lal Waterson)
1972. Från albumet "Bright Phoebus" med Lal & Mike Waterson.
Lawdy Rolla (M. Robin)
1969. Singel med The Guerillas. M. Robin=Robin Hemingway.
Nobody's Fool (Ray Davies)
1972. Singel med Cold Turkey.
Journey (Duncan Browne)
1972. Singel med låtskrivaren.
Daltry Street (Jake Fletcher)
2014. Från ep:n "EP." med Gramotones.
Clive's Song (Clive Palmer)
1971. Från albumet "Old rarity" med Hamish Imlach.

/ Håkan

25 MARS

Elton John (Reginald Dwight) föddes 25 mars 1947 i Pinner, Middlesex, England.

1942
ARETHA FRANKLIN föds i Memphis, Tennessee, USA.

1947
ELTON JOHN föds i Pinner, Middlesex, England.

1963
JOHNNY CASHS låt ”Ring of fire” spelas in.

/ Håkan

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.