De tio senaste blogginläggen

Best of 1975/1976: #28 "One of these nights"

EAGLES: One of these nights (Asylum)
Release: 10 juni 1975

SOMMAREN 1975, NÄR ”ONE OF THESE NIGHTS” SLÄPPS, ÄR musikaliskt en brytpunkt i den amerikanska gruppen Eagles karriär. Den engelske producenten Glyn Johns var helt ansvarig för soundet på bandets två första album men sedan kom amerikanen Bill Szymczyk och tog över. Först på ”On the border” där Johns och Szymczyk delade på jobbet medan ”One of these nights” är en Szymczyk-produktion till hundra procent.
   Szymczyk hade en lång meritlista lista bakom sig, J Geils Band, The James Gang, Jo Jo Gunne, Johnny Winter, Rick Derringer och den blivande Eagles-medlemmen Joe Walsh, och var känd för framförallt tyngre musikproduktioner.
   Med Szymczyk bakom mixerbordet skulle ”One of these nights” bli en mix av det traditionella djupt countryrock-baserade Eagles-soundet och mer rockig och högljudd elektricitet. Här hör vi både rötterna och framtiden för ett band med fem sångare där den nyblivne Eagles-gitarristen Don Felder nu var riktigt hemmastadd och fick sjunga en låt, ”Visions” som han också hade varit med och skrivit.
   För att ytterligare poängtera den musikaliska utvecklingen i Eagles så innehåller ”One of these nights” en nästan 7 minuter lång instrumental låt, ”Journey of the sorcerer”, skriven av gitarristen Bernie Leadon som i slutet på 1975 lämnade Eagles. Han skulle då ersättas av Joe Walsh och Eagles utveckling mot ett allt rockigare band skulle därmed säkerställas.
   Den där mixen av countryrock och konventionell rock är väldigt tydlig på ”One of these nights”, båda inledningslåtarna på respektive skivsida utmärker bandets båda inriktningar. Först titellåten, skriven av bandets huvudlåtskrivare Don Henley och Glenn Frey, som har ett äventyrligt sound och sedan ”Lyin' eyes”, även den skriven av Henley/Frey, som till alla delar är historisk countryrock.
   Båda de låtarna släpptes också på singel som på allvar bevisade att Eagles nu, 1975, var ett etablerat och kommersiellt framgångsrikt band. Singeln ”One of these nights” toppade USA-listan på sommaren 1975 och ”Lyin' eyes” nådde andraplatsen på hösten samma år.
   I jämförelse med Eagles tre första smått magiska album är ”One of these nights” både ojämn som en äventyrlig och experimentell irrfärd men tillhör ändå den 40 album starka samlingen av bästa album som släpptes 1975 och 1976. De båda stråkarrangerade Bernie Leadon-skrivna låtarna ”Journey of the sorceser” och ”I wish you peace” hade nog aldrig platsat på Eagles tidigare produktion men ger ändå ett spännande intryck.
   På låten ”One of these nights” och den efterföljande ”Too many hands” dyker det upp en falsettröst, förmodligen Randy Meisners, som nu får mig att tro att Eagles våren 1975 har en hemlig koppling till det comebackande Bee Gees och falsettsoundet som snart kommer ta över världen.
   Jag har alltid haft svårt för basisten Randy Meisners bidrag till Eagles-skivor, tycker hans gnälliga röst inte passade in i det annars röststarka Eagles-soundet, men jag måste erkänna att ”Take it to the limit” nog är hans största höjdpunkt i hela sin karriär. Så har han också skrivit låten tillsammans med Henley/Frey.

/ Håkan

Schreibers Garage-kväll med Pleasures

The Pleasures, Lachlan Bryan och Catherine Britt, bjöd på en härlig konsertkväll på Schreibers Garage.


Amerikanen Andrew Leahey var imponerad support till Pleasures.

Alla bilder: Carina ÖsterlingAndrew Leahey fick hjälp av Katie Bates på gitarr.

THE PLEASURES
ANDREW LEAHEY
Schreibers Garage, Örebro 7 november 2025
Konsertlängd: 19:34-20:22 (AL 48 min) 20:51-22:29 (TP 98 min)
Min plats: Stående ca 10 m från scenen.

INFÖR THE PLEASURES ANDRA BESÖK på Schreibers Garage utforskade jag den australiska duons historia och kom fram till att Catherine Britt och Lachlan Bryan var och en har en lång och brokig erfarenhet som artister och musiker i många olika sammanhang inklusive solokarriärer. Så långt och händelserikt att det knappast går att beskrivas i sin helhet här. Kvällens hyfsat långa konsert, vars innehåll till hundra procent var hämtad från bandets repertoar, kunde inte visa upp parets alla positiva sidor men vi bjöds på en viss naturligt urval låtar från årets aktuella album ”Enemy of my enemy”.
   Nåväl, bandets skivor är en bra utgångspunkt för en konsertkväll med Pleasures som täckte in allt från högljudd rock till mer avskalade moment med en grupp som i livemiljö både förstärkte och förädlade låtmaterialet. En majoritet Pleasures-låtar äger kvalité och en underhållande bredd, med en viss countryfierad grundton (dock lite dämpad på scen) i arrangemangen, som Bryan och Britt med band, Katie Bates, bas, och Brad Bergen, trummor, sedan levandegjorde på ett alldeles utmärkt sätt.
   Konsertkvällen bjöd även på en överraskande support i form av amerikanen Andrew Leahey som till vardags har ett eget band, The Homestead, men som uppvärmare till Pleasures uppträdde han ensam med akustisk gitarr och piano nästan själv på scen. Han fick nämligen oväntad hjälp från Pleasures-basisten Bates under större delen av de 48 minuterna på scen.
   Jag hade förlyssnat lite på Andrews skivor, bland annat det helt nya albumet ”Kick move shake”, och inte blivit så imponerad av de lätt keyboardsdominerade rockarrangemangen. På scen i det avskalade formatet blev jag mycket mer nöjd, bättre och personligare än på skiva. Högt och bra ljud där den akustiska gitarren nästan lät elektrisk och i avslutningslåten ”Stay awake” var det nära magi med en fin närvarokänsla.
   Andrew skulle senare bjuda tillbaka till de helt nya vännerna i Pleasures genom att sitta med på keyboards och efter bästa förmåga försöka framkalla ett klassiskt hammondljud på det lilla anspråkslösa instrumentet.
   Konsertkvällen blev alltså ett samarbete över tre kontinenter, Australien, USA och Sverige, och Pleasures konsert blev en härlig höjdpunkt för den lilla men hängivet uppskattande publiken.
   Av rätt naturliga själ blev det tunga rockiga låtmaterialet lite tyngre på scen utan att tappa det melodiska innehållet och sedan var det en ynnest att få höra Lachlan och Catherine dela på sånginsatserna, ofta i samma låt dessutom. När det rockade som mest, i exempelvis ”Paranoid”, ekade det nog mer Rockpile-rock än country ur högtalarna.
   Men konserten bjöd också på lugnare ögonblick när bandet i övrigt lämnade över scenen helt till Lachlan och Catherine. ”We're all a little blue”, ”You made another woman (out of me)” och ”Step away” är ju några helt ljuvliga låtar i Pleasures-repertoaren och liveversionerna var på topp. I den sistnämnda låten ”kompades” duon av den två månader gamla Loretta, Bergen/Britts dotter, som gnydde lite längre bak i lokalen.
   Under konsertens lite lugnare sekvenser blev det rätt uppenbart var duon Bryan/Britt har sina musikaliska rötter. Vid några tillfällen blundade jag och både såg och hörde ekot av Gram Parsons och Emmylou Harris framför mig. Men det fanns rockiga höjdpunkter också, som exempelvis ”Three star hotel” då jag hörde The Band utan att blunda.
   Konserten avslutades med några fina versioner av ”Let's go again” och slutlåten ”The beginning of the end”. Men det visade sig bara vara början på slutet. Makalöst vackra ”Sad song” och ”Seven Spanish angels” satte definitiv punkt på en nästan oförglömlig konsertkväll.

/ Håkan

Covers: Lucinda Williams

LUCINDA WILLIAMS: Lucinda Williams sings The Beatles from Abbey Road (Highway 20 Records, 2024)

LUCINDA WILLIAMS HAR EN LÅNG OCH TÄMLIGEN framgångsrik karriär bakom sig. Har genom åren figurerat med sin bräckligt personliga röst på ett antal årsbästalistor på Håkans Pop. Ofta i den countryfierade americana-genren där hon har passat hemma bäst men har på senare tid gjort lite tuffare elektrisk rock och soundmässigt hamnar även den här tämligen aktuella skivan.
   När jag för ett år sedan hörde talas om den här coverskivan med enbart Beatles-låtar trodde jag i min enfald att låtarna enbart var hämtade från "Abbey Road"-albumet men så är icke fallet. Däremot har Lucinda och hennes huvudsakligen amerikanska musiker spelat in skivan i den världsberömda studion i St John's Wood i norra London, Beatles stora hemvist när de spelade in sina skivor.
   Lucinda och hennes producenter, Ray Kennedy och maken Tom Overby, har valt Beatles-låtar från flera tidsepoker med en viss tyngdpunkt från bandets senare material. Både allmänt kända och några mindre kända parenteser ur den berömda låtkatalogen.
   Produktionen är handfast och huvudsakligen elektriskt dominerad där orgeln (Richard Causon) slåss med de elektriska gitarrerna (Marc Ford/Doug Pettibone) om uppmärksamheten. Det blir ofta onödigt trångt i studion och tolkningarna blir tämligen konventionella där piano och akustiska gitarrer icke gör sig besvär. Som exempelvis på ”Let it be” där kompet är gitarr och orgel. Ibland tar gitarristen över hela arrangemanget, som slutet på ”While my guitar gently weeps” där det avslutande solot är oändligt långt och blir till ett försök att överträffa originalets Eric Clapton.
   Soundet är överlag hårt på skivan och därmed också lite opersonligt och lyfter sällan fram Lucindas tidigare så originellt intima röst som ibland, på ”Rain”, backas upp av en tjejkör (Siobhan Maher-Kennedy).
   Det är egentligen inga versioner här som överraskar och de mindre profilerade låtarna ”Yer blues”, ”I'm so tired” och ”I'm looking through you” försvinner effektivt bland de övriga låtarna.


1. Don't Let Me Down (John Lennon/Paul McCartney) 3:28
1969. B-sida på singel ("Get back") med The Beatles.
2. I'm Looking Through You (John Lennon/Paul McCartney) 3:12
1965. Från albumet "Rubber Soul" med The Beatles.
3. Can't Buy Me Love (John Lennon/Paul McCartney) 2:23
1964. Singel med The Beatles.
4. Rain (John Lennon/Paul McCartney) 2:53
1966. B-sida på singel ("Paperback writer") med The Beatles.
5. While My Guitar Gently Weeps (George Harrison) 4:51
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
6. Let It Be (John Lennon/Paul McCartney) 3:57
1970. Singel med The Beatles.
7. Yer Blues (John Lennon/Paul McCartney) 2:58
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
8. I've Got A Feeling (John Lennon/Paul McCartney) 3:51
1970. Från albumet "Let it be" med The Beatles.
9. I'm So Tired (John Lennon/Paul McCartney) 1:59
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
10. Something (George Harrison) 3:08
1969. Från albumet "Abbey Road" med The Beatles.
11. With A Little Help From My Friends (John Lennon/Paul McCartney) 4:28
1967. Från albumet "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" med The Beatles.
12. The Long And Winding Road (John Lennon/Paul McCartney) 3:03
1970. Från albumet "Let it be" med The Beatles.

/ Håkan

”Springsteen: Deliver me from nowhere”

SPRINGSTEEN: DELIVER ME FROM NOWHERE
Regi: Scott Cooper
(Filmstaden, Örebro 120 min)

DET ÄR NÄSTAN OMÖJLIGT ATT INTE jämföra den här filmen, som huvudsakligen handlar om de tidiga 80-talsåren åren när Bruce Springsteen spelar in sitt album ”Nebraska”, med den ganska nyligen kritikerrosade filmen ”A complete unknown”, om Bob Dylans tidigaste år i karriären. Båda huvudrollerna spelas utomordentligt tidstroget av yngre skådespelare, Jeremy Allen White respektive Timothée Chalamet, som gestaltar sina karaktärer mycket skickligt och begåvat.
   Man kan stoppa in båda filmerna i en kontext där artisterna befinner sig under förändring på väg mot nya musikaliska mål. Men på just den punkten skiljer sig ambitionen åt. I Dylan-filmen går artisten mot det elektriska medan Springsteen på albumet ”Nebraska” sökte sig mot det extremt avskalade och akustiska.
   För att förklara Bruce Springsteens tankar och funderingar efter den gränslöst framgångsrika världsturnén 1981 så har ju artister i gemen i alla tider och väldigt ofta sökt sig bort från de rent publikfriande framgångarna till det strängt återhållsamma uttrycket.
   När Beatles splittrades 1969/70 åkte Paul McCartney upp till Skottland och spelade in sitt första anspråkslösa soloalbum helt på egen hand. När Ulf Lundell på 80-talet, för att undvika ”Öppna landskap”-hysterin, ville komma bort från sin obekväma roll som nationalpoet gjorde han först ett album med bara covers (”Sweethearts”) och sedan ett ”Nebraska”-liknande projekt (”12 sånger”) som han spelade in i sin ensamhet på Österlen i Skåne.
   Bruce Springsteen fick slåss för sina idéer 1981/82, det framgår med all önskvärd tydlighet i filmen, att spela in sina sånger i sitt eget sovrum på en liten portastudio långt från någon professionell inspelningsstudio. Resultatet blev tio låtar av som bäst demokvalité som fick manager Jon Landau (fint spelad av Jeremy Strong) och framförallt skivbolagschefen att sparka bakut men Bruce stod på sig och de scenerna är filmens höjdpunkter.
   En biofilm idag kräver dock lite mer än diskussioner om inspelningsteknik och låttexter för att locka publik till biosalongerna. Parallellt med utvecklingen av ”Nebraska”-projektet löper det tillbakablickande scener om Bruces barndom i tidstroget svartvita filmbilder och en problematisk relation till en brutal pappa (även den rollen starkt spelad av engelsmannen Stephen Graham) som på något sätt ska bilda näring till texterna på ”Nebraska”.
   När jag recenserade skivan (i Nerikes Allehanda 28 september 1982) var jag medveten om att texterna hade ett socialt patos men inte att de, enligt filmen, var så starkt knutna till depression eller psykisk ohälsa som det heter idag. Men det är kanske först idag, närmare 45 år senare, vi riktigt kan uppfatta det så. Tiden läker inga sår utan förstärker ibland känslorna. Vem kunde exempelvis förstå att när John Lennon 1965 skrev den fantastiska poplåten ”Help!” var det ett seriöst rop på hjälp? Det var först mot slutet av 70-talet som Lennon berättade minnen och den nakna sanningen.
   Idag går det naturligtvis att analysera innehållet i texterna på ”Nebraska” kopplade till hemska händelser i det förgångna. Titellåten är inspirerad av massmördaren Charles Starkweather som dödade tio människor på 50-talet i Nebraska. I filmen får den händelsen större uppmärksamhet, att Bruce till och med funderade på att ge titellåten namn efter Starkweather.
   Sådana detaljer förstärker givetvis dramaturgin i en film och ”Deliver me from nowhere” bottnar därför i det känsloladdade på ett helt annat sätt än mina minnen från tiden när ”Nebraska” kom ut som en enbart avskalad musikalisk överraskning.

DESSUTOM FÅR VI NOG TÅLA, filmen är ju en amerikansk produktion, en skvätt kärlekshistoria och en slutlig försoning med sin far för att inte allt ska resultera i en konventionellt detaljerad och gråtonad dramatiserad spelfilm med mycket musik.
   Jeremy Allen White spelar huvudrollen väl som ”Bruce Springsteen” utan att vara porträttlik originalet. På håll känner man igen fysiken och jargongen men på närbilder är han kanske mer lik Willie Nile eller en vuxen Julian Lennon. Men det är defeinitivt inte viktigt men han lyckas inte sjunga lika skickligt som Timothée Chalamet gjorde i Dylan-filmen. Men därtill får han inte samma möjlighet att sångmässigt briljera med Springsteen-materialet. Och i de få livescenerna ser ”E Street Band” mer ut som karikatyrer av det äkta bandet.
   Kanske letar jag lite för mycket efter faktiska fel i berättelsen för att kunna njuta av en uppenbart bra musikfilm men där jag faktiskt saknar gripande musikaliska sekvenser med ”Nebraska”-koppling. Då imponeras jag mer av de högljudda livescenerna med ”Born to run”, som ska symbolisera avslutningen på den senaste turnén med E Street Band, och ”Born in the USA”, mot slutet av filmen, i studion med band när ”Nebraska”-låtarna plus några till ska elektrifieras.
   De låtarna blir filmens mest musikaliskt storslagna moment som i filmögonblicket överträffar de dova, dystra, suggestiva ”Nebraska”-låtarna som i sin enkla och lite monotona form doftar Woody Guthrie i allmänhet och amerikansk folkmusik i synnerhet.
   Och när vi som riktig slutpunkt, under filmens eftertexter, får en autentisk liveversion av det riktiga Bruce Springsteen & the E Street Band förstår man att ”Nebraska”-perioden egentligen var en lågmäld parentes i Springsteens hela historia. Men ändå en viktig parentes innan världen skulle få uppleva Springsteen-karriärens första stora praktfulla och kommersiella genombrott med ”Born in the USA” med totalhysteri som följd.

/ Håkan

5 NOVEMBER

Gram Parsons föddes 5 november 1946.

1941
ART GARFUNKEL föddes i New York City, USA.

1946
GRAM PARSONS (Ingram Cecil Connor III) föddes i Winter Haven, Florida, USA.

1971
ELTON JOHN släpper albumet ”Madman across the water”.

1973
BRUCE SPRINGSTEEN släpper albumet ”The wild, the innocent & the E Street shuffle”.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #29 "The Great Artiste"

KURSAAL FLYERS: "The Great Artiste" (UK)
Release: Februari 1976

I MARS 1976 SKREV JAG EN KRÖNIKA om engelsk pubrock och bland alla namn i genren jag nämnde var Kursaal Flyers det mest aktuella då gruppen precis hade släppt sitt andra album ”The Great Artiste”. Pubrock hade då många år bakom sig, redan i början på 70-talet uppstod grupper som från slutet av 1973 ”officiellt” kunde sorteras som pubrock och 1976 tyckte jag Kursaals representerade genren väldigt bra genom att spela countryfierad pop och lättsam rock med smak av både blues, västkustrock och engelsk progg.
   I lite olika konstellationer under många gruppnamn hade Paul Shuttleworth, sång, Will Birch, trummor, och Graeme Douglas, gitarr, spelat tillsammans sedan sommaren 1969. På vägen till oktober 1973, när Kursaal Flyers bildades, hade gruppen utökats med Richie Bull, banjo, och Vic Collins, pedal steel, och just countrytouchen hade blivit en ganska naturlig del av gruppens sound.
   På skivbolaget UK, startat 1972 av hitframgångsrike Jonathan King, skulle Kursaals bli bolagets nya kommersiella guldkalv efter 10cc som precis hade lämnat UK. Men Kursaals var inte intresserade av musikbranschens kommersiella sida och ville producera mer personlig musik än så.
   Sommaren 1975 kom gruppens första album, ”Chocs away” med enbart egna låtar plus Mickey Jupps Legend-låt ”Cross country”, som följdes av två singlar. ”Speedway” och ”Hit records”, som ironiskt nog aldrig blev listnoterade.
   Endast sju månader efter debuten släpptes Kursaals andra album, ”The Great artiste”, som efter den lovande debuten var ett ännu starkare album. Det var meningen att skivbolagschefen King skulle producera skivan (”A little help from J.K.” står det på skivomslaget) men i praktiken blev det bandet självt (med Will Birch i en nyckelroll) tillsammans med teknikern Barry Hammond som till slut fick göra det i Chipping Norton Recording Studios.
   Även denna gång var albumet fyllt av egna originallåtar, nio av tio (en stor majoritet skrivna av Will Birch och Graeme Douglas), plus en cover, Nick Lowe-låten ”Television” som här gör premiär på skiva för att upprepas av Dave Edmunds två år senare på albumet ”Tracks on wax 4”.
   På skivomslaget är Kursaal Flyers avbildade som piloter men musikaliskt står gruppen med båda fötterna på jorden. ”The Great Artiste” innehåller visserligen en majoritet originallåtar men lite charmigt lånas det här och där från andra låtar. Som exempelvis ”Back to the book” som är en blandning av ”Chattanooga Choo Choo” och Leo Sayers ”Long tall glasses”.
   I övrigt har soundet på ”The Great Artiste” ofta tydliga countrydoftande arrangemang med både banjo och steelguitar i framträdande roller. ”Ugly guys” och ”Cruisin for love” är två låtar i countryrockskepnad som jag trodde bara amerikaner var mäktiga. Kanske är det tydliga spår från våren 1975 när Kursaals turnerade i England och Europa tillsammans med Flying Burrito Brothers.
   Albumet innehåller också lite komiska inslag som ”Palais De Danse”, skivans enda bidrag från Shuttleworth/Bull, som svänger hårt med karibiska rytmer. Och ”Hypochondriac” har märkliga reggaetakter.
   ”Cruisin' for love” blev bandets tredje singel men också bandets tredje misslyckade hitförsök och några månader senare lämnade Kursaal Flyers skivbolaget och gick till CBS.

/ Håkan

Oktober 2025 på Håkans Pop

Moody Blues-profilen John Lodge avled under oktober och jag skrev en minnestext till hans minne.

VAR DET DEN ALLT MÖRKARE HÖSTSÄSONGEN som påverkade oktober 2025 till en ganska händelsefattig månad på Håkans Pop? Det tycks vara så när jag tittar tillbaka på den senaste månadens uppenbara brist på levande konsertupplevelser. Däremot har uppdateringarna av kategorierna med listan på 50 år gamla album, dagsaktuella datum och coveralbum på Håkans Pop rullat på som vanligt.
   Under oktober avslöjades placeringarna 30 till 33 på min 40 skivor långa rangordnade lista på 50 år gamla album med grupper/artister som ABBA, Elton John, Wings och The Tubes.
   De intressanta oktober-datumen på Håkans Pop var 1 oktober, 8 oktober, 15 oktober, 22 oktober och 29 oktober.
   Coveralbumen som jag under oktober beskrev närmare var gjorda av Ozzy Osbourne, Andreas Hourdakis Trio, The Maharajas, det helt aktuella Chrissie Hynde & Pals-albumet och Willie Nelson.
   I oktober tog jag också adjö av den gamla Moody Blues-favoriten John Lodge och passade också på att redogöra för TisdagsAkademiens senaste möten.

STRÖMMEN AV NYA HUVUDSAKLIGEN intressanta album höll i sig under oktober och för min del inleddes intensiteten redan på månadens tredje dag. Med en världslig artist som i normala fall inte tillhör min lyssningsmeny.
   Lite svala kommentarer från proffstyckare gjorde mig intresserad av TAYLOR SWIFTS nya album ”The life of a showgirl”. Där hittade jag popmusik som inte var så modern men proffsigt välskriven, av Max Martin och hans radarpartner Shellback, och det lät i mina öron hitmässigt! Ok, det flyter på ganska anonymt och radiomässigt men några låtar fastnar mer än andra. Som ”Elisabeth Taylor”, ”Wi$h li$t” (stavat exakt så) och titellåten.
   Ett nytt album med den gamle Eagles-medlemmen BERNIE LEADON, ”Too late to be cool”, hade väl i normala fall passerat mina öron utan kommentar. Men nu råkar ju albumet vara producerat av Glyn Johns, engelsmannen som faktiskt stod bakom Eagles två första fantastiska album. Nåja, albumet är inget klockrent mästerverk men de ofta akustiskt baserade låtarna är en sympatisk blandning av musik att lyssna på med vällust.
   Med rötterna i Wilco åstadkommer duon Patrick Sansone och John Stirratt på albumet ´”I'll take you out of your mind” under gruppnamnet THE AUTUMN DEFENSE stundtals fantastiskt vacker popmusik. Med stämsång, en och annan Rickenbacker-gitarr och flera underbara poplåtar samsas låtarna naturligt och det låter mer engelskt än amerikanskt och i mina inre tankar dyker minnet av 10cc upp.
   På det 26 minuter långa albumet ”Lugna” förstår jag varför SLOWGOLD har döpt skivan så. Amanda Wernes annars elektriska gitarr är på de flesta låtarna ersatt av en akustisk och hon sjunger mer skört och avskalat än någonsin. Kanske till och med bräckligt, svagt och lite avståndstagande som hindrar närvarokänslan till låtarna som kräver upprepad lyssning för att fastna i medvetandet. ”Härifrån” är dock ett 2:11 långt undantag.
   Ibland förstår jag mig inte på min egen musiksmak. Jag har i många år lämnat DI LEVA bakom mig som artist. Upptäckte honom för exakt 40 år sedan och under några år, 1987 och 1989, var han både live och på skiva en frisk och udda fläkt i mitt liv. Men han har under senare decennier förlorat sin dignitet. Så lyssnar jag på nya albumet ”När änglar dör” och faller för fler låtar än vad som egentligen är nyttigt. Jag känner igen tongångarna men plötsligt låter rösten underhållande och till och med de ganska simpla arrangemangen sväljer jag med välbehag.
   Får ett trovärdigt tips om Landskrona-bandet SOUTHERN BROTHERS album ”New tattoo”. Duon Lars Lundgren och Bosse Nilsson jämförs med bland annat Byrds, ELO och Tom Petty och mina förväntningar stegrades. Jag lyssnar och förstår från vilket håll inspirationen till låtarna har hämtats men arrangemangen är lite för hårda, för traditionella och därmed lite opersonliga för att jag ska ta det till mitt hjärta. Låtmässigt helt okej men för mig låter det ofta mer Bryan Adams än klassisk powerpop.
   Jag har redan hunnit lämna en åsikt på Håkans Pop om albumet ”Duets special” där Chrissie Hynde under artistnamnet CHRISSIE HYNDE & PALS sjunger duett med en mängd olika sångare, från Julian Lennon till Debbie Harry. Innehåller nästan genomgående kända ballader men Morrissey-låten ”First of the gang to die”, duett med Cat Power, överraskar mig mest.
   HÅKAN HELLSTRÖMS röst har ju i alla tider, ja sedan 1999, varit uppe för diskussion och delat upp den lyssnande mänskligheten i två falanger. Jag väljer att göra en parafras på ett uttryck: ”Åtskilliga sångare har en bättre röst än Hellström, men ingen sjunger lika bra.”. Det får man alltid ta med sig när man lyssnar på Håkan och nya albumet ”Svensk rost”. Att han i melodier och texter lånar hejvilt från musikhistorien har också varit diskussionsämne genom åren. Och även på nya skivan.
   Jag tycker mycket låter bekant utan att kunna spika fast att det kopieras. Här finns mycket popsoul och lite Motown, jämförbart med Moneybrothers första skivor, eller northern soul som den yngre generationen vill kalla det. Men jag vill nog hellre jämföra Hellströms sound på ”Svensk rost” med engelsk ganska anonym hitmusik från 70-talet. Lättsmält och ändå njutbart men utan djupare innehåll. Tills jag får höra ”Sweethearts” som är så mycket mer imponerande och personligare med vattenfallspiano a la Roy Bittan som känslosam effekt.
   Svensk progg hade sina höjdpunkter på det tidiga 70-talet och NYNNINGEN tillhörde pionjärerna i framkant. Sedan några år tillbaka har bandet återförenats med Tomas Forsell och Nikke Ström som originalmedlemmar. På nya albumet ”Ljuva drömmar” gästar dessutom Bengan Blomgren, en annan närliggande profil, på tre låtar och proggkänslan finns tydligt kvar på nya skivan fast det musikaliskt är både tyngre och överraskande mer rockigt än tidigare. Låtmässigt pendlar det genomgående starkt mellan både originallåtar (Forssell) och så kallade covers. Exempelvis tar de upp Peps Perssons gamla ”En del och andra” och förvandlar den till klassisk progg och en höjdpunkt i nutid.
   Förutom huvudpersonen Evan Dando har THE LEMONHEADS en flytande medlemskara och även skivutgivningen är temporär och oregelbunden. Exempelvis är de två senaste albumen, ”Varshons” (2009) och ”Varshons II” (2019) fyllda med covers. Nu, 19 år(!) efter senaste albumet med originalmaterial, släpps nya albumet ”Love chant” som är ojämnt men ändå inte helt ointressant. Musikaliskt är det en tålamodskrävande mix med både monoton grunge och hård pop med Dandos mörka släpande stämma på Lou Reed-nivå.
   Första låten på BRANDI CARLILES nya album ”Returning to myself” påminner om Joni Mitchell och hon har till och med skrivit en låt som heter ”Joni” men i övrigt är skivan varierad mellan lugna och händelserika arrangemang. Med hjälp av producenten Andrew Watt, som producerade senaste Stones-albumet ”Hackney diamonds”, är skivan en positiv överraskning.
   Min vän i Twickenham, LIAM GRUNDY, har på sina skivor ofta vandrat i den rena rock'n'roll-musikens spår. Som pianist har det gärna ekat Jerry Lee Lewis om soundet och det finns också spår av 50-talet, lyssna på ”Beer in the morning”, på nya albumet ”Chorlton” men så mycket mer. På sitt tredje album bjuder han, tillsammans med sitt fasta kompband, på gitarr, bas och trummor, den här gången på ett omväxlande tidlöst sound som inkluderar New Orleans, vuxen powerpop, rock'n'roll och genuint klassiskt låtskrivande ("What can I say"). Och vid ett tillfälle, ”Red guitar”, gränsar Liam till finstämd singer/songwriter-pop à la Nick Lowe.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: JAG SKA INTE TA ÅT MIG ÄRAN att ha upptäckt CLOVER COUNTY och albumet ”Finer things”. Det var nämligen Lars Ryen i skivaffären The Beat Goes On på S:t Eriksgatan i Stockholm som tipsade om skivan för några veckor sedan. Ett väldigt udda val till månadens bästa album med en debuterande sångerska från Athens, Georgia på ett album som gavs ut av Nashville-bolaget Thirty Tigers.
   Bakom artistnamnet döljer sig en 24-.årig tjej, AG Schiano, som väljer att beskriva sin musik som en mix av folk, americana och alt.rock, Tillsammans med producenten Carrie K, som viktigaste bollplank, och ett litet gäng okända musiker och låtskrivare vill hon jämföra musiken med Sheryl Crow och The Chicks men är i mina öron personligare än så.
   Ibland låter det som live i studion, man hör avlägsna kommentarer, och närvarokänslan är påtaglig på de akustiska gitarrerna där fiol, piano, steelguitar och banjo sedan breddar de redan lågmälda arrangemangen. Jag försöker hitta paralleller i AG:s nästan flickaktiga stämma och hamnar någonstans mellan en ung Maria McKee och Ellen Sundberg. Efter nio imponerande ganska lågmälda låtar avslutas albumet med tre lite mer hitanpassade låtar där Clover County har chansen att nå en bredare publik utan att förlora ett uns av sin personlighet.

/ Håkan

Anspråkslös combo bjöd på välljud

Bilder: Carina Österling

MÅNDANS
Clarion Hotel, Örebro 31 oktober 2025
Konsertlängd: Avdelning 1: 19:00-19:45
Min plats: Stående i baren ca 10 m från scenen.

MÅNDANS ÄR NAMNET PÅ EN COMBO som också är Christian Ståhlbergs sidoprojekt när han inte satsar fullt ut med sin stora rockgrupp Punsch. Kvartetten Måndans premiärspelade på senaste Live at Heart i början på september, som jag dock missade ty festivalens öppningskväll var mer än intensiv på annat håll, som i fredsgakväll följdes upp av en andrakonsert som lite blygsamt gick upp på scen efter AW-arrangemanget i Clarions hotellfoajé.
   Mellan mat (fredagsamiddag hemmavid) och tv (På spåret) klämde vi in ett besök i foajén, som i det läget långsamt men säkert dessvärre höll på att avfolkas. Vi imponerades så smått av fyra musiker av ypperlig kvalité som bjöd på lättsam och ganska lågmäld pop. Eller singer/songwriter, i vars genre Christian själv vill placera sina originallåtar, där varje instrument kom till sin fulla rätt och tog värdefull plats i den perfekt mixade ljudbilden.
   Christians gitarrer, elektrisk och akustisk, fick hjälp av Niclas Bäcklunds alla olika instrument, Pelle Claessons trummor och Stefan Bäcklunds basgitarrer, både elektrisk och ståbas, att elegant forma arrangemangen till välljud som jag idag sällan hör från en musikaliskt levande scen.
   Jag kan inte Christians poprockiga Punsch-repertoar utantill men jag misstänker att hans Måndans-låtar tillhör en annan lättare mer anspråkslös genre av hans låtskrivande och bandets komp förstärkte de tilltalande arrangemangen. Allra mest var det Niclas Bäcklunds alla instrument, saxofoner och andra blåsinstrument, keyboards och dragspel, som höjde de musikaliska detaljerna men Pelle Claessons grymma sväng på trummorna och Stefan Bäcklunds hörbara bastoner förgyllde Christians låtrepertoar.
   Måndans uppträdande inför en slarvigt lyssnande publik kom att bli en parentes när staden laddade för färgstark Halloween och i den miljön hamnade Christians låtar och band tyvärr i kläm. Musik och framträdande som var värd en större, bredare och mer koncentrerad publik.

/ Håkan

Covers: Willie Nelson

WILLIE NELSON: Oh What a Beautiful World (Legacy, 2025)

COUNTRYIKONEN WILLIE NELSON ÄR INTE BARA en produktiv artist av exceptionella mått. Den här skivan, som släpptes i våras, är hans 77:e(!) soloalbum och är som vanligt fylld med covers. Den här gången är låtmaterialet koncentrerat kring en enda låtskrivare, Rodney Crowell, och hämtat från många olika tidsperioder.
   Crowell har ju en mycket intressant historia bakom sig. Som låtskrivare debuterade han 1975 på Emmylou Harris album ”Pieces of the sky”, fortsatte bidra på flera av hennes album innan han blev medlem i hennes kompband The Hot Band där han delade gitarristrollen med James Burton och Albert Lee. Ungefär samtidigt skivdebuterade Rodney som soloartist utan att nå några större framgångar. Däremot sparkade karriären som låtskrivare i gång omedelbart.
   Sedan dess har artistkarriären växt parallellt med det uppmärksammade låtskrivandet. Jag äger ett antal av hans soloproduktioner, från den ganska rockiga Craig Leon-producerade ”But what will the neighbors think” (1980) till ”Diamonds & dirt” (1988) och senare album som ”Tarpaper sky” (2014) och ”Close ties” (2023). Alla fyllda med bra sång och bra låtmaterial och några förekommer just på Willie Nelson-skivan som i dagsläget ligger bra till för en plats på årsbästalistan om en dryg månad.
   Willie Nelson är ju en sångare som förvandlar lånade låtar till egna sånger och kombinationen Crowell/Nelson är verkligen en ”match made in heaven”. Jag som har upptäckt Willie på allvar under senare år är ännu en gång mycket imponerad av den 92-årige Nelsons sångröst och uppenbart pigga förhållande till sin karriär.
   Willie, kanske tillsammans med sin nästan lika gamle producent Buddy Cannon, har plockat ihop en mängd Rodney Crowell-låtar från många olika decennier och har lyckats skapa en underbar helhet som är både underhållande och engagerande.
   Några låtar är mer kända än andra, som exempelvis ”Shame on the moon” som Bob Seger gjorde en elegant version av på albumet ”The distance” (1982). Medan ”Still learning to fly” är hämtad från Crowells tillfälliga mindre kända band The Cicadas.
   Vi får ytterligare ett mycket fint exempel på Rodney Crowells unika samarbete med Roy Orbison. På inledningslåten ”What kind of love” kan man nästan höra Orbisons sångröst. Och det påminner mig om ett gammalt Crowell-album, ”Street language” (1986), och låten ”When the blue hour comes” som har exakt samma låtskrivare.
   Willie Nelson tolkar som vanligt alla låtar på samma personliga sätt på ett album med många höjdpunkter. Inte minst på titellåten som här har förvandlats till en underbar duett mellan Willie och låtskrivaren.


1. "What Kind of Love" (Rodney Crowell/Roy Orbison/Will Jennings) 3:41
1992. Från albumet ”Life is messy” med låtskrivaren.
2. "Banks of the Old Bandera" (Rodney Crowell) 3:26
1978. Från albumet ”Jerry Jeff” med Jerry Jeff Walker.
3. "The Fly Boy & The Kid" (Rodney Crowell) 3:51
2014. Från albumet ”Tarpaper sky” med låtskrivaren.
4. "Forty Miles From Nowhere" (Rodney Crowell) 4:28
2017. Från albumet ”Close ties” med låtskrivaren.
5. "I Wouldn't Be Me Without You" (Rodney Crowell) 3:56
2014. Från albumet ”Tarpaper sky” med låtskrivaren.
6. "Making Memories of Us" (Rodney Crowell) 4:11
2003. Från albumet ”The truth about men” med Tracy Byrd.
7. "Oh What a Beautiful World" (featuring Rodney Crowell) (Rodney Crowell) 4:00
2014. Från albumet ”Tarpaper sky” med låtskrivaren.
8. "Open Season On My Heart" (Rodney Crowell/James T Slater) 3:52
2004. Från albumet ”Live like you were dying” med Tim McGraw.
9. "Shame on the Moon" (Rodney Crowell) 4:27
1981. Från albumet ”Rodney Crowell” med låtskrivaren.
10. "She's Back In Town" (Rodney Crowell) 3:21
2021. Från albumet ”Songs from Quarantine Vol. 1” med låtskrivaren
11. "Still Learning How to Fly" (Rodney Crowell) 4:00
1997. Från albumet ”The Cicadas” med The Cicadas.
12. "Stuff That Works" (Rodney Crowell/Guy Clark) 4:00
1994. Från albumet ”Let the picture paint itself” med Rodney Crowell.

/ Håkan

29 OKTOBER

Peter Green föddes 29 oktober 1946.

1944
Moody Blues- och Wings-medlemmen DENNY LAINE föddes i Tyseley, Birmingham i England.

1946
PETER GREEN (Peter Greenbaum) föddes i Bethnal Green, London.

1969
CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL släpper albumet ”Willy And The Poor Boys”.

1971
DUANE ALLMAN dör i en mc-olycka i Macon, Georgia, USA.

1973
JOHN LENNON släpper albumet "Mind games".

1990
TRAVELING WILBURYS släpper albumet ”Traveling Wilburys, vol 3”.

/ Håkan

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.