De tio senaste blogginläggen

ÖREBRO LIVE #88: Di Leva 1987

Postad: 2022-06-27 07:58
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

SOM NI KANSKE MISSTÄNKER, NÄR NI LÄSER RUBRIKEN till recensionen nedan var jag under det sena 80-talet en stor Di Leva-beundrande recensent. Jag hade upptäckt den spektakuläre Gävle-sångaren Thomas Di Leva redan 1985, hans båda Billy Bolero-producerade album "På ett fat" (1985) och "Pussel" (1986) hade en spänning och personlighet som fick mig intresserad. Jag tyckte mig se popgeniet bakom den underliga klädseln och konstiga snacket.
   Inför den här konserten 1987 hade Di Leva precis släppt "Vem ska jag tro på?"-albumet som kom att bli hans genombrottsskiva hos den stora publiken. Ett album som jag trots allt inte upplevde som ett underverk när den kom men låtarna växte till sig under en konsert som jag rankar som nummer ett av de åtta tillfällen jag har sett och hört Di Leva på konsert. På en turné som startade i Stockholm 30 oktober och slutade dagarna före jul 1987.

Foto: Magnus Fond

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/12 1987.

DI LEVA BLOTTAR ETT VARMT HJÄRTA

DI LEVA
Café Oscar, Örebro 4 december 1987


På ett dygn i slutet på förra veckan slets jag mellan ytterligheterna inom svensk rockmusik. Från Jerry Williams hederliga rock'n'roll med djup tradition till Thomas Di Levas moderna men fasligt geniala popmusik i fredagskväll.
   Många i min omgivning tvivlar och misstänker men jag gillar Di Leva. Det är bokstavligen en färgstark artist i flera avseenden. Men behöver han se ut som en barnslig cirkuspajas för att lansera sina fantastiska låtar?
   Det var en utmanande och stundtals påfrestande mask som en allt ökande publik nu vågade se förbi för att upptäcka en av Sveriges duktigaste låtsnickare.
   Nu handlade konserten i fredags inte så mycket om utanpåverket Di Leva. På scen stod en svensk rockartist och blottade sitt hjärta på ett både naturligt och mänskligt sätt.
   Han visade sig vara både kvicktänkt och slagfärdig i dialogen med publiken som han bildligt talat omfamnade men bokstavligen tog han många i hand.
   I min enfald trodde jag Di Leva var en rädd, nervös och osäker artist som gömde sig bakom sin mask. Men ingen är gladare än jag att konstatera att i Di Leva har Sverige en av landets mest spontana rockartister.
   "Vem ska jag tro på?", en av höstens bästa singlar, var ingalunda ensam bland alla starka låtar han radade upp inför ett nästan fullsatt men mycket lyckligt Café Oscar i fredags.
   Albumet med samma namn, som givetvis var konsertens kärna, tog jag emot med ganska ljumma kommentarer för några månader sedan men nu har den växt till sig.
   Där fanns både melodiska och arrangemangsmässiga triumfer som live fick sin slutgiltiga utformning på scen. Med kvicka kommentarer och geniala förklaringar band Di Leva samman hela konserten.
   Bandet bakom Di Leva var tätt och samspelt, ljudet suveränt och volymstarkt men ändå hela tiden på rätt sida smärtgränsen.
   Thomas Di Leva har ett mycket gott hjärta. Det präglade hela fredagskvällens föreställning. En konsert det har talats om i flera dagar.

/ Håkan

TisdagsAkademien (7)

Postad: 2022-06-25 07:57
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.


VECKA EFTER VECKA PÅGÅR VIKTIGA MÖTEN i TisdagsAkademien där Janne, Olle och jag diskuterar ett brett spektra av musikaliska ämnen som vi gemensamt har bestämt, en blandning av artister och musikgenrer inom en rad olika områden.
   Rapporter från TisdagsAkademiens samtliga möten noteras, med viss eftersläpning, varje månad på Håkans Pop. Vid sex tidigare tillfällen har jag redovisat möten, december 2021, januari 2022, februari 2022, mars 2022, april 2022 och maj 2022.
   Redovisningen idag baseras på möten som inträffade hösten 2021 och framåt, inomhus och utomhus på Stadsträdgården, med intressanta ämnen som bland annat Lars Winnerbäck, den sporadiska gruppen Varmare Än Körv, Shane MacGowan, biofilmen om Tom Petty, The Clash och Elvis Presley.








THE WRECKING CREW (YouTube/Magnolia Pictures, 1:41 lång, 2008)
En stor samling studiomusiker, så tajta och så samspelta.
   Vi får se och höra ett nyinspelat möte med några av profilerna. En del avlidna sedan inspelningen. Berättar minnen. Skrattar och njuter åt sina bravader.
   Gitarristen Tommy Tedesco är ett centralnamn i historien. Ganska okänd för den breda massan men var med på massor av inspelningar. Hans son Denny Tedesco ligger bakom dokuemntären.
   Basisten Carole Kaye medverkar mycket. Låtskrivaren Jimmy Webb, trummisen Hal Blaine, Tedesco, teknikern Larry Levine, pianisten Don Randi, artisten/skivbolagschefen Herb Alpert, skivbolagsbossen/producenten Lou Adler medverkar.
   Någon beskrev att musikerna hade ”The magic touch”. ”Vi gjorde musik”, spelade inte vad som stod på notpappret. Lång- och vithårig Leon Russell minns tillbaka. ”Brian was a genius” säger Glen Campbell om Brian Wilson, gitarrist på många inspelningar. ”Pet Sounds” diskuteras.
   Musikerna var helt anonyma på den tiden. Inga namn på skivomslagen. Mer namn: Plas Johnson, sax, Bill Pitman, gitarr, Herb Alpert spelade instrumental musik med sina Tijuana Brass. Joe Osborn, bas, Roger McGuinn och Gary Lewis.
   ”Star making machine” på skivor med Monkees, Mamas & Papas och Beach Boys.
   Vilka musikerminnen.

Efter några veckors paus med möten, medan Olle var på Koster, blev det en dubbel Lars Winneräck. Både Svt Play-dokumentär och den helt nypublicerade intervjun i Tomas Andersson Wij-podden Hundåren.

LARS WINNERBÄCK: Ett slags liv (1:35, 2017)
Nyligen sänd dokumentär var alltså fyra år gammal innan vi satte tänderna i den.
   Fru Agnes Kittelson bakom kameran, i alla fall huvudsakligen. Därför många privata intervjutillfällen där inga frågor ställs men Winnerbäck berättar. Hans berättelser låter som ett Sommar-program i radion. Och ordet vemod kommer snabbt på tal.
   Dokumentären är också illustrerad med spelade filmer där Lars i två olika åldrar personifierar hans historia. ”Nyponbuskar...”. Livebilder och publiken skrålar ”Lasse Lasse!”
   En proffsig och snygg dokumentär med delvis tecknade bilder. Han berättar om pappans LP-skivor, Kiss blev en tidig favorit.
   Hans tid i skolan var problematisk. Skolkade och berättar om sin ”litenhet i skolan”.
”Bild” var roligare än tillochmed ”Musik”.
   Hade bandet Snoddas när han gick i 6:an. 1991 gjorde bandet en punksingel. Långhårig Lars i privata filmer. Dels med bandet och dels solo med akustisk gtr.
   Melissa Horn är med och berättar om sin erfarenhet som artist. ”Det var ingen dröm att stå på scen”.
   Lars bollar funderingar med Per Gessle om låtskriveri och hur man tacklar privatlivet. Han verkar ha växt ifrån sin ”stage fright”.
   Det är ingen intervjufilm. Lars pratar med kameran.
   Rolf Lassgård pratar om texter, reciterar och diskuterar.
   Stor, stor publik på konserter känns så avlägset mitt under pandemin.
   Depression 2013. En mänsklig och anspråkslös Lars förklarar ”jag har aldrig har något att säga”.
   Mina funderingar när jag hör och ser dokumentären: Är det tankar eller låttexter som reciteras?

Poddlyssning: HUNDÅREN #26
Lars (och Tomas Andersson Wij) berättar historien och det blir en del upprepningar. De kommer nära varandra och det slutar med att de kanske kommer skriva låtar tillsammans.


DE' E' VARMARE ÄN KÖRV I KEY WEST (YouTube, 41:30 lång, 1986)
Välgjord men onödigt kort dokumentär om hobbybandet Varmare Äb Körv och deras resa till Key West, Florida, våren 1986.
   Övervägande konsertbilder från ett närmast fullsatt Sloppy Joe's. Hasse Olsson på en äkta Hammond och långa stora sandstränder.
   Totta sjunger ”I can see clearly now”.
   Någon förklarar att Key West är ”little bit of everything” samtidigt som Mats Ronander spelar ett långt gitarr-solo. Han sjunger också ”Take me to the river” med Aske Jacoby Sanne Salomonsens gitarrist.
   Typiskt 80-tal när musikerna och sångarna stod på toppen av sina karriärer. Båtfärd ut på havet för att fiska
   Ola Magnell, Aske, Totta och Björn J.son Lindh, flöjt, sjunger och spelar Mikael Wiehes ”Hemingwayland” på engelska.
   Hasse Olsson, piano, när Tove Naess sjunger Jackson Brownes ”Sleep's dark and silent gate” i en privat inspelning som sedan mix ihop med scen och ett helt band.
   ”Easy come, easy go” och ”When the wind blows”, J J Cale-låt, med Totta i Jameson-Irish whiskey t-shirt.
   Sanne sjunger ”Honky tonk women” och ”Come together” och Totta sjunger ”I'm going down”.
   Bedövande vacker solnedgång avslutar programmet.


JOHNNY CASH: Tricky Dick & the Man in black (Netflix, 58 min lång, 2018)
Filmen tar oss tillbaka till 1970 när Johnny Cash besökte Richard Nixon på Vita Huset.
   Fin bild: Johnny Cash vid ratten på bussen. Kör förbi barndomshuset där Johnny som liten bodde. Och bomullssfälten där han jobbade.
   Joanne Cash, syster, Tommy Cash, bror, och John Carter Cash, sonen, berättar i filmen.
   Mycket gospelmusik. Sent 60-tal: Johnny Cash och hans pappa stöttade presidenten.
   Ännu en gång medborgarrättsprotester i en film (1968). Nixon vann valet 1968 och pratade om ”ärlig regering” mitt under Vietnamkriget.
   Januari 1968 var Johnny Cash på Folsom Prison. Johnny Cash Show på tv började sommaren 1969. Det var en svår balansgång för Johnny Cash.
   Han ville inte ta ställning... Stora protester mot Nixons Vietnam-krig.
   Johnny Cash blev inbjuden till Vita Huset.
   Nixon ville att han skulle sjunga ”Welfare Cadillac” och ”Okie from Muskogee”. Politisk risk för Cash. Men på plats spelade han inte låtarna och en allvarlig Cash sjöng i Vita Huset inför Nixon 17 april 1970 en ny låt, ”What is truth”, protestlåten.
   Vi får också se när Cash besökte Wounded Knee, indianreservatet i South Dakota.


THE GREAT HUNGER: The life & songs of Shane MacGowan (58:08 lång, 1997)
Regi: Mike Connolly

   Shanes mamma och pappa, Therese & Maurice MacGowan, var irländska immigranter.
   Shane föddes i Kent, England, men växte upp i Tipperary, i en religiös miljö, innan han flyttade tillbaka till England som 6-åring.
   Vi får se galopptävlingar och när Shane dricker whisky i ölglas.
   Bono om MacGowan: ”He was a specialist”. Systern Siobhan MacGowan berättar också.
   Någon förklarar att ”I hundra år kommer MacGowans låtar leva”.
   Programmet borde ha varit textat för han pratar genomgående med en sluddrande engelsk accent.
   Han sitter i sitt gamla hem och förklarar var sängen stod, Martini i glaset... ”First gig at 3”
   Christy Moore sjunger ”Aisling” (MacGowan) och Sinead O'Connor sjunger ”Song with no name” (MacGowan).
   Första managern Stan Brennan berättar om första tiden, nämner Nipple Erectors och hur folkmusikpunken föddes på 80-talet.
   Steve Earle och Nick Cave berättar om MacGowan. Cave sjunger och spelar piano i ”Rainy night in Soho”.
   James Clarence Mangan , en irländsk 1800-talspoet, har länge varit en hjälte för Shane MacGowan.
   Ronnie Drew (The Dubliners) sjunger ”The Dunes” (MacGowan).

BONUS: The late late show (2019)
I samband med MacGowan-dokumentären tittade vi på ett ”The late late show”-program från 2019. 62-årige MacGowan i rullstol sjunger, pratar och framför många låtar från scen uppbackad av ett stort härligt band.


DIXIE CHICKS: Shut up and sing (1:33 långt, 2006)
Kriget i Irak stod i fokus 2003. Saddam Hussein. President Bush förklarar USA:s krigsplaner och Natalie i Dixie Chicks säger i ett mellansnack på en konsert på Shepherd's Bush i London att ”vi skäms att Bush kommer från Texas”. Med ett avslutande flin var det nog menat som ett litet skämt men fick stora problematiska följder.
   2003 var Dixie Chicks stora Grammy-vinnare men efter den kommentaren tog en del av deras publik avstånd från Dixie Chicks. Först lät det som att de tre tjejerna inte var riktigt överens om hur de skulle tackla situationen. Med managern i spetsen som försökte släta över den heta kommentaren.
   ”Dixie Bitch” beskrevs som opatriotiska.
   Under ett kort klipp medverkar Rick Rubin och förklarar vad han tyckar om bandets låtar: ”Alldagligt” är hans kommentar.
   Det blev mycket business (USA) och väldigt lite musik i dokumentären. Bandet fick patriotiska countryartister emot sig. Bland annat Toby Keith som fick Dixies att trycka upp en t-shirt med ”F-U-T-K”.
   Dixie Chicks gjorde en låt som handlar om hela det här problemet: ”Not ready to make nice”.


26 oktober 2021 såg hela TisdagsAkademien Tom Petty-dokumentären ”Somewhere you feel free” på biograf Roxy i Örebro som fick mig att skriva en hel recension på Håkans Pop följt av diskussioner på Akademiens nästa möte.


THE CLASH: BBC4 Documentary (1:15:19 lång, 2014)
Regi: Julien Temple

   Intro: 1976. Alla firar nyår 76/77, ett gammalt tv-program. Alla heter Smith...
   Reggaemusiken pumpar. Samhället just då.
   Hos fotografen. Clash, tre man. Ingen trummis. Var städade om man jämför med Sex Pistols. Terry Chimes (Tory Crimes) hade lämnat gruppen, även extragitarristen Keith Levine.
   Bilderna från 70-talet ser gamla ut. Från ett land som just då saknade optimism. Nästan som pre-war. Där och då reste sig sig punkmusiken som en naturlig del av samhället. Protest!
   Filmen saknar tyvärr subtitles ty ibland är det svårt att identifiera den slarviga engelska accenten. Vi får dokumentära tv-bilder från 1976. Den flintskalliga programledaren ser ut och låter som en karaktär från Monty Python.
   Clash jämför sig med Who och Kinks. Och det snackas mycket om Sex Pistols, de var ju pionjärerna.
   Unika livebilder från The Roxy, 41–43 Neal Street, och det röks mycket i lokalen och vid ett kort tillfälle ser man Shane MacGowan i publiken längst fram vid scenen.
Mot USA. Vita bönor.
   Avslutning: London brinner och det högerextrema partiet National Front växer medan rasism i UK ökar.


WHITE RIOT – musik som krossar sasism (SvtPlay, 58 min lång, 2019
Ämnet för dagen blev en naturlig fortsättning från veckan innan, om rasismen som växte i England på 70-talet.
   En prisbelönt dokumentär om Rock Against Racism (RAR), en rörelse som enade punk, ska, reggae och new wave i en gemensam kamp mot de nynazistiska och högerextrema grupper som i 70-talets Storbritannien fick allt större inflytande. The Clash lyckades bryta spiralen av ökande rasistiskt våld.
   Red Saunders var grundare av RAR i East London. Landets ekonomi var usel. Det var dystert och tungt och National Front-ledaren Enoch Powells (National Front) popularitet växte och fick (överraskande) stöd från artister som David Bowie, Rod Stewart och Eric Clapton. Märkligt med tanke på att Clapton spelat blues med svarta förebilder. Och Sid Vicious gick omkring med hakkors...
   Reggaeprofilen Dennis Bovell. Fanzinet ”Temporary Hoarding”, som stödde RAR, fick stor spridning 1977.
   Poly Styrene (X Ray Specs), Tom Robinson, gay men politiskt till vänster, och Adam Ant, med nazistiska tecken, finns med i dokumentären.
   Victoria Park, 80 000 i publiken, är ett stort event i London. Livebilder från Clash-konserten dyker sedan upp i ”Rude boy”-filmen.


ELVIS PRESLEY: The Searcher, del 1 (Netflix, 1:48)
   En serie på två dokumentärer gjord av Thom Zimny.
   Ser namnet Jon Landau i förtexten.
   Historien inleds 1968, comebacken med tv-show. När Elvis är som ett nervvrak.
   Han föddes i ett ruckel i Tupelo. En tornado drog genom stan. Mycket gospel i Elvis liv, som var grunden till rock'n'roll. Svarta kyrkor.
   Många röster uttalar sig om Elvis i filmen. Tom Petty, Priscilla Presley, Ike Turner, Bruce Springsteen, Rufus Thomas, Robbie Robertson, Emmylou Harris....
   Country och blues kom in tidigt i Elvis liv. Sv/vita filmbilder. Familjen flyttade in till Memphis.
   B B King om Memphis: ”Memphis är som att flytta till Paris”. Bobby Blue Bland, Johnnny Ace och Howlin Wolf var förebilder.
   Elvis blev underkänd i musik i skolan.
   The Prisonaires spelade in på Sun Records och det blev en ingång för Elvis när han träffade Sam Phillips.
   Scotty Moore, Bill Black och ingen trummis kompade Elvis.
   Scotty: ”Vi spelade musik som vi inte visste vad det var”.
   Elvis blev allt populärare men han fick motstånd på traditionella Grand Ole Opry. ”Han såg ut som ett vilddjur”. Och köpte sin första Cadillac.
   Col Tom Parker, manager som manipulerade alla. Elvis turnerade med Hank Snow som huvudartist. Men fick till slut avsluta konserterna.
   Parker fick Elvis att göra filmer. Han ville vara filmstjärna. Första film ”The rainmaker”.
”King Creole” var favoritfilmen. Med Leiber/Stoller-låtar.
   Köpte Graceland 1957 och 1958 ryckte han in i armén i Tyskland. En mycket tråkig och problematisk tid för Elvis.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #89: Anders F Rönnblom Band 2014

Postad: 2022-06-24 07:55
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

JAG HAR UPPLEVT ANDERS F RÖNNBLOM live ett antal gånger, kanske ändå inte så många som jag borde ha gjort. Med sin otroliga rutin, enorma erfarenhet och långa, långa karriär i ryggen är det märkligt hur han hela tiden har uppdaterat sitt sound och ständigt sökt nya kreativa vägar med sitt låtskrivande.
   Som skivartist debuterade han med ”Din barndom ska aldrig dö” 1971 om man inte räknar olika insatser i olika band på 50- och 60-talet, Genua Skiffle Group, Kjell Henning & Four Stars, Bob Major & the G.I.:s och Anders & Nicko. Och tveklöst tillhör Anders F svensk musikhistoria och på sina skivor blickar han både tillbaka och framåt.
   Aktuell skiva när han sommaren 2014 kom till Örebro var ”The Caviar Pizza Man is back” som var första delen i en trilogi med titeln ”Landet Folket Jaget” som var Anders F:s comeback på skivfronten.
   Och bandet han hade med sig på konserten var en av hans allra bästa: Peter R Ericsson, gitarr, Björn Rothhstein, trummor, Björn Aggemyr, bas, och den unge gitarristen Calle Ekerstam.


Bilder: Carina Österling

Recensionen publicerades ursrungligen på Håkans Pop 5 juli 2014.

SPÄNNANDE OCH GENERÖS ANDERS F

ANDERS F RÖNNBLOM BAND
Stadsträdgården, Örebro 4 juli 2014
Konsertlängd: 19:12-20:10 och 20:36-22:12 (154 min)
Min plats: Sittande till höger om scenen.


ANDERS F HAR ALDRIG TILLHÖRT MINA genuina svenska favoriter där alla låtar i en konsert kan identifieras på en sekund. Hans karriär är så imponerande lång, raden av skivor så omfattande och låtarna från hans penna är verkligen så många att det är svårt att riktigt greppa hela historien. Trots att konserten en het och solig fredagskväll innehöll en majoritet med 70-talslåtar var Anders F och hans band musikaliskt långt ifrån ren och skär nostalgi.
   Med den nye och jämförelsevis unge gitarristen Calle Ekerstam i en central roll i de nya och ibland förhållandevis moderna arrangemangen var det gång på gång en ynnest att få uppleva Rönnblom Band bjuda på en generös (drygt 2½ timme effektiv tid) konsert. För ett ögonblick satt jag och glömde bort både Rönnbloms låtar, ofta långa texter och episka poesi och bara njöt av nya spännande arrangemang.
   Ibland kanske bandet tog några steg utanför det strikt melodiska men när Ekerstams gitarr tog över uppmärksamheten från Peter R Ericssons elgitarr och lät Björn Aggemyrs tunga bas och Björn Rothsteins stabila trummor skapa underbara förutsättningar för Anders F:s personlighet.
   Konserten inleddes med liverepertoarens mest aktuella låt, "Gratiserbjudande", och det lät för några sekunder som ett regelrätt souncheck men utvecklades till atmosfärisk rock med ett modernt eko i gitarren.
   Den ljusa och soliga fredagskvällen krävde inga strålkastare och den som till äventyrs stod och önskade något svalkande i form av "Det är inte snön som faller" blev inte bönhörd. Däremot hörde jag något om snöstorm i "Eld och vatten" och på några av de följande låtarna började bandet verkligen ta plats på scen som en riktig rockgrupp fast Anders F höll sig med en akustisk gitarr. I alldeles utmärkta låtar som "Annabeenox" och "Tambourines & lovers".
   Det var först på den mycket fina "Tokyo line", en gång skriven av Anders F till Anna Stadling & Idde Schultz (här är en liverecension av duons konsert där de framför låten och dessutom har Calle Ekerstam i kompet...), som frontmannen greppade elgitarren. I låten efter, "Caviar pizza" där Ekerstam spelade lap steel, blev det än mer uppenbart att Anders F 2014 vill göra rockmusik med sitt band. En lång låt som dekorerades med några gitarrsolon från en sittande Peter R och en rastlös stående Ekerstam.
   Rockkänslan blev inte mindre när de avslutade första avdelningen med den tungt reggaeinspirerade hitlåten "Jag kysste henne långsamt". Ett pånyttfött band skapade ett pånyttfött sound.
   Genom hela konserten fanns det en påtaglig känsla att åldermannen Anders F inte ville fastna i gamla arrangemang och uteslutande bli något nostalgiskt. Och han fick god hjälp av ett gäng musiker som tveklöst stod på tårna. Det var exempelvis fascinerande att se hur Ekerstam vred på stämskruvarna när han tog ut svängarna musikaliskt i "Kommer kärleken, kommer barnen att förstå". Även i övrigt var det genomgående uppdaterade arrangemang som gjorde mig på ovanligt gott humör.
   Extralåtarna inleddes med Anders F ensam på scen med akustisk gitarr, "Calypso" och "Alternativ rock´n roll cirkus", innan bandet kom in för den ofta förekommande finallåten "Skördevisa" i en lång och sedvanligt uppskattande version. Innan den groteskt långa "Komedia" blev slutpunkt på en konsert av väldigt positiv karaktär.

1. Gratiserbjudande
2. Eld och vatten
3. Ömhetsdesperado
4. Dimman ligger tät
5. Annabeenox
6. Tambourines & lovers
7. Tokyo line
8. Caviar Pizza
9. Stockholmsdröm
10. Jag kysste henne våldsamt

Paus

11. Hedersman
12. Kommer kärleken, kommer barnen att förstå
13. Billys väntan på Isabell
14. Ramlösa Kvarn
15. Stygg, stygg whisky
16. Desoto
17. Guds rosor
18. Mamma hjälp mig
19. Europa brinner
20. Lagom hårt
21. Tolv tiggare

Extralåtar
22. Calypso
23. Alternativ rock´n roll cirkus [Del 1]
24. Skördevisa
25. Komedia

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #90: Olle Unenge & Richard Lindgren 2019

Postad: 2022-06-20 07:50
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

SKÅNE-BEKANTINGEN RICHARD LINDGREN har regelbundet besökt Örebro sedan 2010. På en majoritet av konserterna har han uppträtt ensam med sin egen repertoar. Tillsammans med sin vän från Örebro, Olle Unenge, har han också genomfört flera konserter. Vid det här speciella tillfället i maj 2019 fanns det en synnerligen vältajmad anledning att ägna hela konserten åt Bob Dylan-låtar. Nobelprisatagaren från USA skulle nämligen dagen efter, 24 maj, fylla 78 år.
   Bob Dylan är för båda artisterna en stor förebild och inte minst idol så konserten blev en underbar upplevelse med båda kända och mindre kända låtar i repertoaren med höjdpunkter som ”Tangled up in blue”, ”Just like Tom Thumb's blues” och ”Lily, Rosemary and the Jack of hearts”.. Och den intima stämningen i den lilla STÅ-restaurangen förstärkte känslan och det stora underhållningsvärdet.

Foto: Carina Österling

Recensionen publicerades ursprungligen på Håkans Pop 24 maj 2019.

OLLE UNENGE & RICHARD LINDGREN
STÅ, Örebro 23 maj 2019
Konsertlängd: 20:11-21:13 och 21:42-22:18 (88 min)
Min plats: Stående ca 5 meter från scenen.


IDAG FYLLER BOB DYLAN 78 år och igår hyllades han med en konsert av innehållsmässigt oanade mått. Lokalen var smakfullt hemtrevlig, närheten mellan artister och publik var så där härligt intim och, det bästa av allt, musikaliskt bjöds det på nästan 90 minuter Dylan-godis för finsmakare. I en konsert på gränsen till magisk underhållning fick vi en föreställning som andades både koncentration och fantastisk musikalitet.
   Olle och Richard hade haft ett tufft jobb när de plockade ihop sina absoluta Dylan-favoriter. Ambitionen var att inte bli för förutsägbara eller enbart luta sig mot kända Dylan-klassiker och för en helt vanlig musikälskare och normalt Dylan-intresserad lyssnare, som undertecknad, blev det en härligt intressant upplevelse.
   För mig, som ickeartist och ickemusiker, framstår det som helt obegripligt hur två män i sina bästa år på bara några dagar kan sätta ihop ett Dylan-potpurri av så hög klass. Att de sedan lyckades förena arrangemang och framförande till en helt fantastisk helhet kändes som ett mysterium, ett omöjligt uppdrag som blev möjligt. Samarbetet sägs ha inletts med 40 favoritlåtar som på pappret, setlistan (se bild längst ned), ströks till 20. En lista som följdes oväntat strikt men också innehöll några överraskningar.
   Konnäsörerna i publiken fick möjlighet att notera några unika detaljer. Som när Richard oväntat sjöng ”Tomorrow is a long time” helt på engelska och dessutom utökade låten med några strofer från ”Pat Garrett & Billy the kid”-låten ”Billy”. Eller när Olle avslutade första avdelningen med den helt instrumentala ”Nashville skyline rag” med underbar fingerpicking.
   Samarbetet framför mikrofonerna var också helt bländande fast spontant och hela tiden med fötterna i nuet. Olle sneglade ibland mot Richard innan han började dekorera melodin med några ytterst fina akustiska gitarrsolon. Det blev kort sagt en magisk torsdagskväll i Örebro med två artister som definitivt sjöng bättre än Bob.
   Det var en föreställning av genomgående hög klass med många toppar där jag i mitt minne inte kan glömma den långa, långa ”Visions of Johanna” (hur kan Richard så distinkt leverera en så lång text i så många minuter är för mig en gåta). Även Olles känslosamma ”Farväl vackra Sara” (”Farewell Angelina”) tillhörde naturligtvis höjdpunkterna.
   Det fanns faktiskt låtar på den ihopklottrade setlistan som inte framfördes denna kväll, bland annat ”Lily, Rosemary and the jack of hearts” och ”Mr tambourine man”, men det kanske finns planer att ta det här Dylan-projektet vidare?



/ Håkan

Med jordnära naturlighet i ryggen

Postad: 2022-06-19 12:10
Kategori: Live-recensioner



Bilder: Carina Österling

MEADOWS
Stallbacken, Örebro 18 juni 2022
Konsertlängd: 16:04-17:13 (69 min)
Min plats: Sittande vid bord på Makeriet ca 5 m från scenen.


GRATIS ÄR GOTT ÄVEN I KONSERTSAMMANHANG. Sommarfestivalen Under Bar Himmel, som har sitt säte i Wadköping, har under försommaren arrangerat på några gratisspelningar i Örebro City. För några veckor sedan uppträdde The Winchester Widowmakers på Boulebar/STÅ-gården och igår, en fantastisk sommardag, ställde sig Meadows med några kamrater på den lilla Stallbacken-scenen och bjöd på en både kvalitativ och generös (över en timme på scen) konsert.
   Sångaren och låtskrivaren Christoffer Wadensten, Örebros största representant i singer/songwriter-genren, hade inga problem att fylla sin tid på scen med både sånger, mer eller mindre kända, och underhållande mellansnack. Fast jag har upplevt Meadows ett antal gånger på konsert har jag fortfarande svårt att in i detalj identifiera många av hans sånger. Men med mjuk skönsång och läckert gitarrspel på sitt akustiska instrument var det bara att luta sig tillbaka och njuta när lördagseftermiddagsvädret visade sitt finaste ansikte.
   För att göra Meadows repertoar av lugna fina sånger än mer omväxlande fick Christoffer hjälp av sångerskan Jennifer Mader-Mainx och den allestädes närvarande munspelaren Peter Edgren som hoppade in och ut under konserten. Jennifers sköna och svala stämma förvandlade stundtals sångerna till duetter och bjöd även i övrigt på fina inpass i Meadows låtar. Och Peters sedvanligt skickliga agerande på sina sju munspel spetsade arrangemangen både melodiskt och rytmiskt.
   Med sin jordnära naturlighet i ryggen fick Christoffer ännu en gång förklara bakgrunden till sången ”The only boy awake” och dess ofantliga succé i streamingvärlden (i denna stund nästan 42 miljoner!). Men de framgångarna verkar inte ha påverkat människan bakom Meadows det minsta. Nöjd och anspråkslös sjöng han sina sånger lika målmedvetet och ödmjukt som vanligt.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #91: Martin Håkan 2018

Postad: 2022-06-17 07:53
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

I JANUARI 2018 DÖK DET UPP ETT NYTT NAMN på den trivsamma inomhusfestivalen Folk at Heart på Scandic Grand-hotellet i Örebro, Martin Håkan. Det var Martin Qvarfordts nya soloprojekt som spred lite mer glans än de andra på det årets festival som tillfälligtvis hade flyttat till Scandic Grand Väst. Med hjälp av ett tips från en gammal arbetskamrat lockades jag till scenen i Restaurangen på fredagskvällen där Martin uppträdde med sitt elektriska band.
   Qvarfordt var tidigare sångare i The Happy Hippo Family, jag minns tydligt deras album "Monacoville" (2011), som lade ned verksamheten under 2010-talet.
   Under det lite förbryllande gruppnamnet Martin Håkan har Martin framfört sina nya låtar under några år. Han har alltså skippat sitt efternamn och andranamnet är hans hyllning till sin far.
   Martin Håkan är en liten fantastisk popkvintett där musikerna bidrar med både cello (Maja Molander) och valthorn (Carl Carlsvärd) för att smycka ut låtarna till något personligt utöver det vanliga där både utsökta popmelodier och känsliga ballader tillhör repertoaren. Övriga musiker var trummisen Svante Ingberg och basisten George Bandick.
   Jag levererade ingen lång uttömmande recension vid mitt Folk at Heart-besök men första mötet Martin Håkan live på restaurangscenen var ändå ett oförglömligt ögonblick.
   Martin Qvarfordt är förutom artist även en rutinerad konsertarrangör i Örebro och tog i vintras över vd-posten på Live at Heart-festivalen.

Foto: Carina ÖsterlingGruppen Martin Håkan är egentligen ett soloprojekt men live är det förutom Martin Quarfordt fyra musiker på scen, Martin till vänster och trummisen Svante Ingberg och valthorn-spelaren Carl Carlsvärd plus Maja Molander, cello, och George Bandick, bas.


Recensionen publicerades ursprungligen på Håkans Pop 8 januari 2018.

MARTIN HÅKANS NYSTARTADE SOLOPROJEKT

MARTIN HÅKAN
Folk at Heart/Restaurangen, 6 januari 2018


PÅ SCENEN STOD OCH SATT EN LITEN fantastisk popkvintett. Visserligen är det här ett soloprojekt med Qvarfordt som nästan genomgående skrivit alla låtarna i repertoaren själv. Men kompgruppen bredvid och bakom Martin bidrog med både cello och valthorn .
   Tillsammans med en trummis och en basist dekorerade de låtarna med ett personligt sound utöver det vanliga där både utsökta popmelodier och känsliga ballader tillhörde repertoaren.
   Öppningen på konserten var närmast en popexplosion som jag vill jämföra med Beatles i brist på något mer fantasirikt. I den sex låtar långa konsertrepertoaren fanns alltså både pop och ballader där duetten med den cellospelande Maja, "Stay the night", stod ut i den varierade låtlistan.
   Förutom låten "Pretty love", skriven tillsammans med Happy Hippo-kompisarna Timmy Bjärnebro och Rickard Andersson, har Martin skrivit alla låtarna själv.

Follow footsteps
For New York
Is this it?
Tokyo
Stay the night
Pretty love

/ Håkan

”The resurrection of rust”

Postad: 2022-06-13 13:23
Kategori: Skiv-recensioner



RUSTY
The resurrection of rust
(Capitol)


I DESSA TIDER ÄR DET VANLIGT att fira 50-årsjubileum. Ofta är dset stor uppmärksamhet kring album som är 50 år gamla men den ständigt kreative 67-åringen Elvis Costello vill fira halvsekel på ett litet annorlunda sätt. Tillsammans med sin parhäst från 1972, Allan Mayes, har Elvis återupplivat bandet Rusty som de hade tillsammans med ytterligare musiker som vid tidpunkten spelade regelbundet i och omkring Liverpool.
   När det här projektet lanserades och blev offentligt för någon månad sedan trodde jag det enbart var en efterhandskonstruktion ty Rusty har genom åren inte fått någon eller väldigt liten uppmärksamhet i Costellos långa historia. Då har bandet Flip City, som han hade 1974/75, blivit mer omskrivet i samband med soloartisten som 1977 skivdebuterade under namnet Elvis Costello.
   Men i samband med att Rusty-skivan nu släpps avslöjas ju den riktiga historien och blir också en viktig del i Declan MacManus tidiga liv under de första 70-talsåren. Han var musikaliskt en stor beundrare av amerikansk musik.
   Albumet, som på Spotify beskrivs som en singel(?), innehåller sex låtar och bör väl i rättvisans namn beskrivas som ett minialbum. Där majoriteten av låtarna är covers och bara två låtar härstammar från Rustys originalrepertoar.
   Elvis Costello har redan släppt ett av årets bästa album i eget namn, ”The Boy named If”, och Rusty-skivan konkurrerar defintivt inte om den uppmärksamheten men ändå är ”The ressurrection of rust” intressant och har flera intressanta detaljer.
   Albumet är inspelat med Costellos kompband The Imposters och producerat av Sebastian Krys (som producerade ”The boy named If”) vilket garanterar ett genomgående förstklassigt sound. Bandet är sedan förstärkt med organisten Bob Andrews som finjusterat arrangemanget på Nick Lowe-låten ”Surrender to the rhythm” från Brinsley Schwarzs repertoar. ”Don't lose your grip on love”, ännu en Lowe-låt, plus Jim Fords ”I'm ahead if I can quit while I'm behind” tillhör topparna bland covermaterialet på albumet. Där får också Mayes utrymme att visa sina färdigheter som sångare fast han naturligvis inte kan konkurrera med Costellos sedvanligt personligt darrande stämma.
   Mayes sjunger också mest, lätt läspande, på albumets enda MacManus/Mayes-låt ”Maureen & Sam”, en akustiskt baserad låt från 1972 som Elvis använde sig av när han skrev ”Ghost train” 1980.
   Albumets andra originallåt, Costellos egna ”Warm house (and an hour of joy)”, överträffar dock allt på skivan. En underbart skriven och framförd poplåt. Parallellsång a la Everly Brothers.
   Skivans enda frågetecken är avslutningslåten där Elvis kopplat ihop två Neil Young-låtar, ”Everybody knows this is nowhere”/”Dance, dance, dance”, utan att direkt fånga något personligt eller annorlunda eller på något sätt presentera något unikt.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #92: Heads, Hands & Feet 1972

Postad: 2022-06-13 07:58
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

ÄVEN MINDRE LITE MER OKÄNDA ENGELSKA rockgrupper tog sig till Örebro på 70-talet. Heads Hands & Feet kanske inte tillhör de kommersiellt mest framgångsrika engelska grupperna men innehöll ett antal respekterade musiker. sångare och låtskrivare med både rötter och framtid i engelsk musikhistoria.
   Heads Hands & Feet var ett legendomsusat engelskt band, existerade mellan 1970 och 1972 (splittrades bara tre månader efter Örebro-konserten), som gav ut två album, ”Heads Hands & Feet” (1971) och ”Tracks” (1972). De rutinerade medlemmarna Tony Colton, sång, Chas Hodges, bas, Ray Smith, gitarr, Pete Gavin, trummor, och Albert Lee, gitarr/keyboards/sång hade tidigare spelat med Chris Farlowe, Bluesology och Cliff Bennett & the Rebel Rousers.
   Hodges hade tidigt spelat i Outlaws, med bland annat Ritchie Blackmore, men Albert Lee var den av medlemmarna som hade längst CV och hade spelat med olika band sedan tidigt 60-tal.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/9 1972.

STÖKIG GRUPP

HEADS HANDS & FEET
Konserthuset, Örebro 25 september 1972


Måndagskvällens popbesök i Örebro Konserthus, engelska gruppen Heads, Hands & Feet, lockade inga större åskådarmassor. Måndag är givetvis en svår konsertdag.
   Dagens popgrupper skiljer sig ofta stort mellan skivor och live. Men Heads, Hands & Feet på scen påminde ändå musikaliskt om skivsoundet. Med undantag för några mer utvecklade solopartier i scenshowen.
   Musiken de spelade var väldigt rå och tenderade ibland att bli stökig. Sången var stundtals väldigt svår att uppfatta. Den försvann mer eller mindre i det enorma ljudhav som de vräkte över publiken i olika stora portioner.
   Det mesta ”oljudet” stod som vanligt sologitarristen för. I det här fallet Albert Lee som med sin tigerrandiga gitarr till stor del dominerade soundet. Även de få gånger han satte sig bakom pianot. ”Soft word Sunday morning” var en fin pianoballad och en bra kontrast till det i övrigt tunga.
   Den lille sångaren Tony Colton stod bokstavligen och vevade med armarna som vore han dirigent. Kan jämföras med Joe Cocker berömda fingerspel på scen. Tony hade annars en bra röst som tyvärr försvann på vägen.
   En annan kuriositet var när Chas Hodges tog fram fiolen och drog en låt. Den hörde också till den lite lugnare repertoaren och var därför inte så representativ för konserten. Trummisen Pete Gavins trumsolo mot slutet av konserten såg väldigt imponerande ut men det där gjorde Jon Hiseman i Colosseum både bättre och längre för nästan exakt ett år sedan på samma plats.

Tony Colton, sång
Chas Hodges, gitarr och fiol
Pete Gavin, trummor
Albert Lee, gitarr, piano och sång
Ray Smith, bas

I'm in Need of Your Help
Warming Up the Band
Hot Property
Tryin' to Put Me On
Road Show
Harlequin
Safety in Numbers
Soft word Sunday morning
Hang Me, Dang Me
Country Boy
Song for Suzie
Pete Might Spook the Horses

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #93: Magnus Lindberg 2018

Postad: 2022-06-10 07:53
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

MAGNUS LINDBERG (1952-2019) VAR UNDER MÅNGA år en stor favorit. Framförallt var det en ren ynnest att varje gång se och höra honom livemässigt uppträda. Från 1982 hade jag det stora nöjet att uppleva Magnus på en konsertscen vid ett 30-tal tillfällen under det ena känslofulla framträdandet efter det andra. Hans konserter gick aldrig på ren rutin och blev på just solokonserterna, som på det här arrangemanget ”Live at hemma” hos arrangören Anders Damberg på Ekersgatan i Örebro, extra personliga och spontana.
   På skiva hade jag följt Magnus sedan 1976 när han solodebuterade med ”Magnus Lindberg” och i hans karriär på skiva kunde vi framgångsrikt notera ett antal fantastiska album som tillhör svensk rockhistoria. ”Röda läppar” (1980) och ”Ljus i natten” (1999) är bara några.
   Under de sista åtta åren fick jag aldrig möjlighet att uppleva Magnus live med ett band i ryggen men konserterna på egen hand blev istället än mer unika äventyr.
   Skivproduktionen blev alltmer sporadisk under de sista åren men Magnus exklusiva låtskrivande upphörde aldrig. Vid mitt sista möte med Magnus i Örebro, hemma hos Damberg, fanns det tre nya låtar med i kvällens repertoar och vi kunde inte då ana att det bara tre månader senare skulle dyka upp ett album med Magnus, ”Magnus Lindbergs skörd”, som faktiskt och väldigt överraskande kom att överträffa allt han hade gjort på skiva tidigare.
   Vad vi, tack och lov, inte heller visste 10 februari 2018 var att vi bara ett drygt år senare skulle få ett tragiskt dödsbud som på en sekund gjorde livet så tomt, så mycket tystare och så fruktansvärt mycket tråkigare. Men minnet av varje Magnus Lindberg-konsert försvinner aldrig.

Foto: Anders DambergTrivsamt i Anders Dambergs vardagsrum tillsammans med Magnus Lindberg.


BERÄTTELSERNA LANDAR I VERKLIGHETEN

MAGNUS LINDBERG
Live at hemma, Örebro 10 februari 2018
Konsertlängd: 19:33-20:20 och 21:04-21:47 (47 + 43 = 90 min)
Min plats: En meter till höger om Magnus gitarrhals.


SOM GOD REPRESENTANT FÖR ARTISTER som aldrig ger upp är det alltid en ynnest att lyssna på och uppleva Magnus Lindberg live. När arrangemanget på lördagskvällen dessutom ägde rum hemma hos arrangören Anders Damberg blev det än mer personligt. Med en ytterst samlad, lätt nervös men till slut avslappnad Magnus inför ett 40-tal åhörare som lyssnade andäktigt och koncentrerat.
   Konsert i hemmiljö, som börjar bli alltmer vanligt förekommande, var en ny erfarenhet för både Magnus och mig. I samtal innan konserten avslöjade han en viss osäkerhet över konceptet med publik alltför nära och att den intima känslan skulle bli obekväm.
   Men den eventuella oron var som bortblåst när han väl satte sig på stolen med det trygga notstället framför sig och en osedvanligt välklingande akustisk gitarr i sina händer. Och fyra norska(!) munspel till hjälp.
   Magnus var laddad med en repertoar som utlovade en hel del nytt material. Och bland konsertens låtar var det en stark övervikt på material från de senaste tjugo åren. Förutom avslutningen, med "Tårar över city", obligatoriska "Röda läppar" och det i sammanhanget nästan antika extranumret "Månsken Peggie", blev lördagens konsert inte alls någon nostalgiuppvisning. Det kan ofta vara vanligt när äldre artister med lång karriär bakom sig ställer sig upp och vill visa på dignitet och tyngd med sina äldsta hits.
   Visserligen är utrymmet för önskemål ofta begränsat när Magnus Lindberg står på scen. Många och långa texter kommer inte alltid spontant och per automatik från en artist som genom åren har skrivit så många låtar och han kan omöjligt minnas dem alla i detalj. Därför låg textbladen som vanligt i strikt ordning på notstället. Men Magnus gjorde dock ett undantag när han vid andra avdelningens start med lite hjälp från publiken (Björn Stein) spontant plockade fram den tämligen obskyra låten "3 + 7 = 11" direkt från minnet.
   Där fanns också som utlovat några ännu ej publicerade låtar (märkta ”NY” i setlistan nedan) som planeras för ett kommande album som genom finansiellt stöd ska göra det möjligt för skivan att se dagens ljus.
   Låtar som "I alla mina drömmar" och "Hjärta av guld" hade jag visserligen hört vid tidigare tillfällen, Heaven's Door i februari 2016 och Lasse i Parken i augusti 2016, men fick här ytterligare några genuint välskrivna och typiska Magnus Lindberg-låtar. Inte så sällan riktade till hans fru Larissa som i vanlig ordning fanns med i Dambergs vardagsrum.
   Man kan tycka att allt är skrivet i den här genren men Magnus hittar ständigt nya vinklar i ämnet. Stora ord men med en poetisk klang som får hans berättelser att landa i den fysiska verkligheten på ett väldigt trovärdigt sätt. Och han lyckas även tonsätta de ofta långa textraderna på ett personligt sätt.
   Bland lördagskvällens starkare konsertögonblicken minns jag allra bäst två låtar från ett helt felproducerat album 1989, "Det kommer en vind". Kvällens versioner av "Starkare" och "Tystnaden" gav låtarna full upprättelse och blev mina höjdpunkter tillsammans med "Från en mörk, mörk himmel" och "I väntan på vadå". Även hatlåten "Varje gång du faller ner" tillhörde topparna fast jag i det sammanhanget hellre hade hört "Jag ska se när du brinner". Sedan var det synd att Magnus förkastade publikönskemålet på "Dina bruna ögons man".


Vinden vänder NY
Tro på dig
För oss
Från en mörk, mörk himmel
Den risken finns
När jag ser dig
I alla mina drömmar NY
Lycklig man
När hoppet tänds
Varje gång du faller ner
Starkare

3 + 7 = 11
När sekunderna försvinner NY
Dansa med mig
Tystnaden
Jag har aldrig vart i Memphis
I väntan på vadå?
Allt som jag kan ge dig
En ensamvarg
Tårar över city
Röda läppar

Extralåt
Månsken Peggie

/ Håkan

Gothenburg Soul med Albin Lee Meldau

Postad: 2022-06-08 23:38
Kategori: Konserter



ALBIN LEE MELDAU
Frimis, Örebro 8 juni 2022
Konsertlängd: 20:16-21:27 (71 min)
Min plats: Stående ca 10 m från scenen.


SÄLLAN ELLER ALDRIG HAR JAG varit mindre förberedd för en konsert. Utan att ha någon närmare kunskap om Albin Lee Meldau befann jag mig, tack vare en väns goda försorg, på konsert på onsdagskvällen med den populäre göteborgaren. Eftersom jag principfast bojkottat Så Mycket Bättre i alla år har jag även missat denne Albin Lee. Därför kan jag inte påstå att följande noteringar kan beskrivas som någon recension.
   När jag kollade upp Alvin Lees historia hittade jag på ett märkligt och helt oplanerat sätt familjetrådar i hans liv vars rötter ledde tillbaka till 80-talet, intressanta detaljer som lite längre ned avslutar mina lilla text.
   För att inte stå helt handfallen av okunskap lyssnade jag under eftermiddagen lite ytligt på några låtar från Albin Lees diskografi och fick en liten uppfattning av honom som ganska lågmäld med visbaserad pop som gemensam nämnare. Live på konsert blev det naturligtvis något helt annat.
   Inför en smått hysterisk publik med en majoritet av tjejer blev det inte överraskande allsång på många låtar och den responsen påverkade ju även mig åt det positiva hållet.
   Senaste låten ”Forget about us”, uppenbart en hit, blandades upp med fler låtar som jag faktiskt kände igen. ”På riktigt”, ”Josefin” (presenterade han som ”vars titel rimmar på amfetamin”), ”Spela min favorit vals” var de låtar som fastnade tydligast i mitt medvetande där de övriga låtarna på engelska ofta hade en stark souldominerad profil där den svarta killen på trummor perfekt höll takten. Soul som jag för kvällen döpte till Gothenburg Soul och var kanske kvällens största favoriter i den unga delen av den danssugna publiken.
   Efter exakt en timme gjorde Albin Lee en snygg sorti medan det fem man starka och skickliga kompbandet fortsatte att elegant spela i huvudavdelningens finallåt. Och de två extralåtarna kom sedan helt naturligt för att fullända upplevelsen för den fulltaliga publiken på Frimis.

Avdelningen retro:
   Med en lång och trogen tjänst i popskribent- och recensentbranschen kan jag ibland luta mig tillbaka på minnen och gamla ”meriter” när jag vill bilda mig en uppfattning om ny musik och nya idoler. Jag har nämligen vid flera tillfällen skrivit om och recenserat Albin Lees mamma, Annika Blennerhed, som också hade Göteborg som bas på 80-talet.
   Annika var först trumslagare i nya vågen-banden Aptit och Abcess Exil men blev senare sångerska med flera album på sitt samvete. Under gruppnamnet Light Of Love gav hon 1985 ut ett album med samma namn där hon tonsatt och sjöng tio Dorothy Parker-dikter. Ett album som jag i oktober 1985 under rubriken ”Bländande Blennerhed” gav en lysande recension av den då 22-åriga sångerskan:
   ”Annika har bromsat in och presenterar här mogen och mycket homogen rockmusik. Det låter som engelsk folkmusik med många beröringspunkter till den bortgångne Sandy Denny. Många låtar andas samma vemodiga känslor. Musiken är tillbakahållen men ändå så ypperligt stark och välskriven. Hela produktionen är en perfekt mix av musik och arrangemang, text och röst.”
   Två år senare gav Annika ut ett album under eget namn, ”Kvartett”, som jag inte gillade lika mycket. Under rubriken ”Sömnig Annika” beskrev jag skivan som ”händelsfattig, stillstående och arrangemangen är jazzigt monotona”.
   Enligt gamla noteringar recenserade jag också Blennerheds album ”Reconnect” 1996, men tyvärr saknar mitt arkiv den recensionen.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (475)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (149)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Juni 2022 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...

Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Mikael Bodin 5/05: Lundell måste ha gjort unikt många dubbelalbum :) Skulle man göra en lista av...

Mikael Bodin 5/05: Tack för en inspirerande recension av en klassiker. Själv velar jag ständigt ...

Björn 1/05: Waterboys, Jackson Brown, Beatles...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.