De tio senaste blogginläggen

2010-talet: #49. Hurula

HURULA: Vapen till dom hopplösa (Stranded, 2016)

HURULA SOLODEBUTERADE TÄMLIGEN personligt redan på 2014 och har efter åtskilligt strävsamma år arbetat sig upp till nästan extraordinära nivåer bland svenska pop- och rockartister. Långt innan jag visste vem han var, norrlänningen född i Luleå, eller ens hade hört honom spelade han först i för mig obskyra band som Masshysteri, The Vicious, Regulations, The Dead Ones och Cross innan han solodebuterade 2014 med albumet ”Vi är människorna våra föräldrar varande oss för”. Fortfarande utanför mitt medvetande.
   Nej, jag upptäckte Hurula, eller Hans Robert Hurula Pettersson som egentligen är hans fullständiga namn, först 2016 på albumet ”Vapen till dom hopplösa” och trots hans norrländska rötter uppfattade jag honom som musikaliskt besläktad med den tydliga Göteborgsfalangen av ny svensk rock. Och det fanns uppenbara bevis för den kopplingen.
   Kompet på albumet är en blandning av göteborgare och norrlänningar, exempelvis spelar Lars Malmros (Pop-Lars från Broder Daniel) trummor och producenten heter Björn Olsson, som bland annat spelar sitar på skivan, och som vi känner från Håkan Hellström, The Soundtrack Of Our Lives och Union Carbide Productions. Och är det något vi ska jämföra Hurulas andra album med så är det nog Broder Daniels sound. Rockigt och provocerande men ändå melodiskt och energiskt. Många gnisslande gitarrer men också vackert.
   ”Vapen till dom hopplösa”, utgiven på den Stockholmsbserade etiketten Stranded, var Hurulas definitiva genombrott för den stora publiken. Men den smeker aldrig den lyssnande skivpubliken medhårs men låtmaterialet är starkt personligt och det blev en språngbräda för Hurula vars skivkarriär pekat uppåt sedan dess fram till förra årets ”Existens”-album som är hans klara karriärtopp.

/ Håkan

Dagens datum: 8 augusti

1965


THE BEATLES SLÄPPER ALBUMET ”REVOLVER” 8 augusti 1965.
Håkans Pop-recension

1969


George Harrison, en barfota Paul McCartney, Ringo Starr och John Lennon på väg över övergångsstället på Abbey Road.

KLOCKAN 10:00 PÅ FREDAGSFÖRMIDDAGEN 8 AUGUSTI 1969 är världens då mest berömda popgrupp på väg över världens mest berömda övergångsställe på Abbey Road i norra London. Fotografen Iain Macmillan balanserade på en stege när han plåtade kvartetten Beatles och det slutgiltiga resultat blev, exakt sju veckor senare (26 september), ett av världens mest berömda skivomslag, ”Abbey Road”.
   Albumet var uppkallat efter gatan och inte, som många tror, inspelningsstudion precis bredvid övergångsstället. Fram till 1976, långt efter Beatles existens, hette studion officiellt EMI Studios. Däremot fick Beatles-albumet ingen titel på skivomslaget.
   8 augusti på eftermiddagen 14:30 fortsatte inspelningarna till några låtar på Beatles kommande album i Studio 2 och 3. Först en tidig version av ”The end” med arbetsnamnet ”Ending” och sedan ”I want you” och ”Oh! Darling”.

/ Håkan

Englandslistan 15 februari 1969

ÄNTLIGEN TOPPAR MIN FAVORIT ”Blackberry way” Englandslistan i februari 1969. The Move, med låtskrivaren och sångaren Roy Wood i spetsen, hade haft många stora hits sedan 1966, ”Night of fear”, ”Flowers in the rain”, ”Fire brigade”, men ingen förstaplats i England förrän nu. Där efterträdde bandet Fleetwood Mac med den instrumentala ”Albatross”.
   De två skivorna följdes av tre Motown-singlar, bland annat den stora klättraren ”I'm gonna make you love me”, det första samarbetet mellan Supremes och Temptations. På en låt som faktiskt inte var hämtad internt från Motown-låtskrivarna utan från den stora konkurrenten i Philadelphia, Kenny Gamble. Originalet spelades in 1966 av Dee Dee Warwick.
   Martha Reeves ”Dancing in the street var en återutgivning från 1964.
   Även i övrigt vimlade det av Motown-relaterade artister på Englandslistan den här veckan, Marv Johnson, Marvin Gaye/Tammi Terrell, Isley Brothers och en singel med bara Diana Ross & Supremes. För övrigt var Edwin Starr vid det här laget en före detta Motown-artist.
   En stor klättrare på listan den här veckan var den ännu okända artisten Peter Sarstedt med ”Where do you go to (my lovely)”. Den skulle några veckor senare toppa listan. En typisk one hit wonder för Sarstedt fick ingen mer hit i England men på Tio i Topp fick han en mindre hit med ”Take off your clothes”, en låt som bojkottades av BBC.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: Amen Corner med ”Half as nice”.

/ Håkan

2010-talet: #50. Dalaplan

DALAPLAN: Det blir inte bättre än så här (Gaphals, 2016)

DAGS ATT STARTA NEDRÄKNINGEN på Håkans Pops rangordnade albumlista med 50 skivor utgivna på 2010-talet. Vi börjar som vanligt i botten på listan, plats #50, med ett album som har fått en till synes anspråkslös placering men tillhör ändå tveklöst 2010-decenniets bästa skivor.
   Jag minns att jag på 2010-talet fortfarande hade kvar nyfikenheten på ny intressant musik och ville hela tiden uppdatera mig på nya skivor, nya namn och ny musik. I just det mest inspirerade ögonblicket, i oktober 2016, kom det skånska rockiga och nästan punkiga bandet Dalaplan in i min värld som en energikick från igår, som ett eko från förr och som ett rop på hjälp när Håkans Pop höll på att bli enbart ren och skär research från gamla decennier.
   Bandets deras tredje album med den kaxiga titeln "Det blir inte bättre än så här" lade sig inte direkt som bomull i öronen. Var väl egentligen lite för rastlöst intensiv för att perfekt passa in i min annars behagliga värld men den nästan oavbrutna energin på skivan var ändå läcker att uppleva när jag gång på gång letade mig tillbaka till skivan.
   Visst är albumet fyllt med referenser som Problem via Kal P Dal till Bruce Springsteen och det kan väl i viss mån också beskriva musiken, soundet, texterna och intensiteten hos Dalaplan. Jag accepterar alla namn som nämns i sammanhanget medan jag kan lägga till ytterligare några namn som poppar upp (förlåt!) i mitt minne.
   Bandets hemstad var Malmö och sångaren Niklas Svenssons skånska accent ekar bob hund i sina bästa år. När det bandets scenshow med Tomas Öberg i spetsen höll på att brisera av utåtriktad energi. Eller när det orättvist glömda bandet The Facer öste på för fullt på scen runt 2009/2010 medan den sanslöst spektakuläre sångaren Paul Perris klättrade på väggarna på någon rockklubb. Eller minnet av Moneybrother när han inte visste var gränsen gick mellan storslagen rock och fullständig passion.
   Alla de parallellerna har jag upplevt framför en scen men Dalaplan framkallar samma känslor redan på skiva. Hur de sedan lyfter över intensiteten till det levande rummet kan jag bara fantisera om men ändå måla upp skisser på i mina innersta tankar.
   När energin inte bara är energi och när provokationer inte bara är provokation blir Dalaplans rockmusik en öronsköljare av stora mått. Ibland blir det kanske lite väl mycket pang på rödbetan och för lite fantasi i några låtar, "Dra åt helvete"-refrängen på en låt är väl kanske lite överdos för min smak, men här finns många exempel på låtar som lockar till upprepade lyssningar. Och då framträder plötsligt både variation och finess.
   Ingrediensen med den pipiga orgeln och/eller call-and-response-hojtandet från bandets kvinnliga medlemmar får låtarna att höja sig över en enbart ösig nivå. Orgeln doftar för övrigt både 60-talsgaragerock och Gyllene Tider, lyssna bara på "Andra sidan stan", men det törs man väl knappast nämna i det här sammanhanget.
   Med låtar runt två minuter blir det få stunder till andhämtning men på ungefär samma sätt som ingen i världshistorien kan beskriva The Damneds tvåminuters-explosion "New rose" som monoton klarar också Dalaplans låtar av den utmaningen utan problem.
   När jag efter elva låtar fortfarande önskar något mer dämpat i öronen kommer balladen och titellåten vi inte trodde fanns i gruppens repertoar. Och då framträder plötsligt en annan skånsk legendarisk grupp som förebild: Torsson.
   Trots recensionens alla referenser i tillbakablickande ger Dalaplans musik och framförande en tveklös avbild av nuet. Lika mycket idag som 2016.

/ Håkan

Nu analyseras 2010-talet: Svensk dominans

Anna, Håkan och Joel gjorde 2010-talets mest intressanta skivor.

PERSPEKTIVET KRYMPER OCH DET ÄR REDAN dags att analysera 2010-talet på skiva närmare. Håkans Pops nya säsong, som inleds om blott några dagar, kommer framförallt handla om de bästa albumen som gavs ut på, just det, 2010-talet. Från 2010 till 2019. Ett onekligen intressant decennium fast det bara är några år sedan.
   När jag 2019 tog mig för att analysera och rangordna 2000-talets skivor blev slutsatsen att svensk musik plötsligt hade tagit stora kliv framåt både kvalitetsmässigt och till antalet intressanta skivor. Den svenska dominansen då blev faktiskt än mer tydlig på 2010-talet. Dags för lite tråkig statistik:
   Av de 36 bästa 2000-talsalbumen jag rangordnade var 21 svenska och den allra bästa, nummer ett på listan, var enligt min mening Sweet Chariots album med den pretentiöst märkliga titeln ”Beat Based/Song Centered/Spirit Led”. Drygt 58% av listans album var alltså svenskproducerade. Och jag tror med ganska stor övertygelse att listan med de bästa albumen från 2010-talet kommer att domineras av än mer intressanta svenska skivor.
   Jag ska inte gå händelserna i förväg men i min redan rätt så omfattande undersökning om de bästa albumen från 2010-talet kommer det att visas siffror som faktiskt överträffar den ovannämnda dominansen. Namn som kom fram på 2000-talet, exempelvis Håkan Hellström, Anna Ternheim och Joel Alme, har ju bara växt i kreativitet med tiden medan rutinerade Kent hade kvar sin stjärnstatus innan bandet lade ner sin verksamhet 2016.
   Lägg till några uppstickare som den skånska låtskrivaren Richard Lindgren, som jag personligen bevakat på nära håll, Eric Palmqvist, Hurula, Dalaplan, Sarah Klang, Love Antell och givetvis First Aid Kit och ni förstår att den kommande listan är mer blågul-färgad än någonsin.
   Men det kommer naturligtvis även förekomma internationella namn som Paul McCartney, Robert Plant, Don Henley och Chrissie Hynde på listan.

Välkommen till ännu en intressant tidsresa i musik. Jag inleder redovisningen imorgon 5 augusti med 50:e-platsen på listan med mina favoritalbum från 2010-talet. Här nedan finns några att välja bland...


















HÅKANS POPS NÄSTA SÄSONG kommer att se lite annorlunda ut. Den ovannämnda listan med mina favoritalbum från 2010-talet får ingen fast veckodag. Utgångspunkten är måndagar men eftersom veckorna fram till slutet av maj nästa år inte räcker till för en 50 album lång lista kommer Håkans Pop-säsongen 2026/27 bli händelserik många dagar i veckan.
   Övriga dagar kommer fyllas av historiska pop/rock-musikaliska datum. Från små notiser, med bilder och YouTube-klipp, till oförglömliga datum i pop- eller rockhistorien. Ungefär lik den Håkans Pop-kategori som startade redan på försommaren och nu får en fortsättning under höst och vår.

Häng med även på den resan och kolla Håkans Pop som nästan dagligen kommer att uppdateras med intressant innehåll.

/ Håkan

Dagens datum: 3 augusti 1983

Foto: Anders ErkmanPhil Lynott besöker Karlskoga på en kort Sverige-turné.

THE PHILIP LYNOTT BAND
Folkets Park, Karlskoga 3 augusti 1983
Håkans Pop-recension

/ Håkan

Dagens datum: 2 augusti 1985

Foto: Anders ErkmanUlf Lundell, omgiven av gitarristerna Janne Bark och Pelle Sirén, bjöd på konsert i Brunnsparken i Örebro.

ULF LUNDELL
Brunnsparken, Örebro 2 augusti 1985
Håkans Pop-recension

/ Håkan

Juli 2026 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingValter Nilsson (till höger) bjöd på något alldeles extra när han gästade Örebro i torsdags. Här tillsammans med sin saxofonist, Mikael Linell,

SOMMARMÅNADEN JULI 2026 passerade utan större åthävor och Håkans Pop höll en traditionell låg och nästan händelsefattig profil med en sedvanligt blandad kompott av både det ena och det andra. Med koncentration kring några historiskt specifika datum med musik som tema, bland annat 12 juli 1975, 18 juli 1984 och 31 juli 1987. Jag hittade också några gamla Englandslistor, från 1968 och 1969.
   En konsert med nya stjärnskottet Valter Nilsson blev också månadens bästa liveupplevelse.
   Dessutom kunde jag lite försenat och sorgset konstatera att Blood, Sweat & Tears-sångaren David Clayton-Thomas avled i juni 2026.

RADEN AV NYSLÄPPTA ALBUM var också traditionellt tunn under juli men jag kunde ändå urskilja ett exemplar av Månadens Bästa Album och noterar ytterligare några intressanta album i den lilla skaran av skivor som jag lyssnat på under månaden.
   I Patti Smiths närhet har LENNY KAYE befunnit sig i många år men är kanske mest känd som initiativtagare till den legendariska garagerocksamlingen ”Nuggets”. Först nu, som 79-åring, gör han uppmärksammad solodebut på skiva, ”Goin' local”, Den inledande titellåten ekar märkligt Sparks fast rockigare och resten av skivan är en härlig blandning av elektrisk rock, akustiskt välskrivna låtar och underbar poprock (”The things you leave behind”). Lenny har en ganska ödmjukt svag röst men som låtskrivare har han kvar sina kvalitéer sedan alla Patti Smith-samarbeten.
   När jag lyssnar på THE STROKES nya album ”Reality awaits” förstår jag att tiden går. Nyfikenheten var stor, inte minst tack vare producentnamnet Rick Rubin, men nästan ingenting på nya skivan kan mäta sig med den 25 år gamla klassiska debuten och man ska väl inte heller göra den orättvisa jämförelsen. Här blandar de sin rockiga personliga stil med elektroniska detaljer och det blir ofta ett mischmasch som jag inte kan koppla till varken Strokes eller Rubin.
   MADONNA kanske inte tillhör min vanliga lyssning men jag har faktiskt haft några favoriter med henne genom åren. ”American life” (2003) hamnade på min årsbästalista och ”Rebel heart” (2015) hade några intressanta ögonblick så jag lämnar inte ett nytt Madonna-album olyssnat. ”Confessions II” är dock inget underverk i sin helhet men två låtar, ”Bizarre” och ”Fragile”, kan jag inte sluta lyssna på.
   Bakom bandet med det annorlunda namnet LOVE, BURNS står engelsmannen och numera Brooklyn-boende och låtskrivaren Phil Sutton som har figurerat på många skivor i olika sammanhang under olika namn. Jag gillar den där gitarrpoppiga stilen som kanske inte håller någon historiskt sett hög nivå men är ändå trevlig i sin melodiska charm.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: JAG ÄR OSÄKER PÅ OM DET ÄR MÅNADENS bristfälliga konkurrens mitt i sommaren eller om ROLLING STONES verkligen har gjort ett album, ”Foreign tongues”, som om knappt ett halvår är en stark utmanare på årsbästalistan. Men jag tror på det senare ty bandets nya album är i mina öron minst lika starkt som det tre år gamla ”Hackney diamonds”-albumet.
Stones båda senaste album är gjorda efter samma koncept med den ytterst skicklige producenten Andrew Watt vid spakarna. Av det ikoniska bandet återstår bara en trio, Mick Jagger, Keith Richards och Ronnie Wood, där ”extramusiker” som Darryl Jones (sedan 1994), bas, och Steve Jordan (sedan 2021), trummor, smält in bra i det klassiska bandet.
   ”Foreign tongues” sjuder av liv och uppseendeväckande kreativitet och jag tror att Watt är en nyckelperson både som producent och viktig extramusiker. Han har uppenbart lockat fram den riktiga inspirationen hos de gamla profilerna. Sedan ska inte Jagger/Richards låtskrivande förringas för albumet innehåller en mängd välskrivna och varierade låtar som sedan polerats av Watt och många andra tillfälliga musiker.
   Skivan som har en speltid på över en timme kanske inte håller hundraprocentig kvalité på samtliga 14 låtar men majoriteten är toppklass och Mick Jagger, fyllde 83 år för någon vecka sedan, är ju helt enorm som sångare. Jag kanske inte avgudar hans inledande soulfalsettröst på ”Jealous lover” (påminner alldeles för mycket om ”Emotional rescue”) men, precis som många andra låtar på skivan, lyfter den efter några minuter och ger den äkta känslan mer av nutid och mindre av nostalgi.
   De fantastiska rocklåtarna dominerar kvalitén men det är nog två ballader, ”Ringing hollow” och ”Somw of us”, som ger albumet en helhet och en omväxlande karaktär som är viktigt när man lyssnar och lyssnar igen och ständigt upptäcker nya höjdpunkter. Stones 2026 är onekligen ett band som mår bra.
   Vid ett tillfälle sjunger Keith Richards ”some of us are on our knees” men motsatsen bevisas på många låtar här. Rolling Stones står raka i ryggen och har gjort ett album som tillhör bandets bästa genom hela karriären.

/ Håkan

Dagens datum: 1 augusti

1971



”THE CONCERT FOR BANGLADESH”, EN AV tidernas första välgörenhetskonserter, var ett projekt som George Harrison arrangerade på Madison Square Garden i New York där Bob Dylan gjorde överraskande comeback.
   Efter motorcykelolyckan 1966 blev Bob Dylan en sällsynt artist på konsertscenerna. Från sommaren 1966 till 1971 gjorde han sammanlagt fem(!) konserter så det var en uppmärksammad sensation när han oannonserat till stort jubel dök upp på vännen George Harrisons Bangladesh-konsert.
   Tillsammans med ett lågmält band, Leon Russell, bas, George Harrison, elgitarr, och Ringo Starr, tamburin, sjöng Bob och spelade akustisk gitarr och munspel sex av sina mest kända låtar, bland annat ”Blowin' in the wind” och ”Mr tamburine man”. På liveskivan från konserten, som släpptes i januari 1972, fanns inte versionen av ”Love minus zero/No limit” men här finns den.

1986


Nils Lofgren, med sin bror, spelade i Brunnsparken i Örebro 1986.

NILS LOFGREN
Brunnsparken, Örebro 1 augusti 1986
Håkans Pop-recension

/ Håkan

Valter med gott humör och levande energi

Svettig Valter Nilsson på en soldränkt scen.


En rörlig Valter uppe på läktaren.


Valter Nilsson och hans skickliga kompband Stigberget.

Alla bilder: Carina ÖsterlingKaos på slutet av konserten med publik ”i ansiktet” på Valter.

VALTER NILSSON
Under Bar Himmel/Spelgården Wadköping, Örebro 28 juli 2026
Konsertlängd: 18:00-19:09 (69 min)
Min plats: Sittande på 4:e bänk till vänster ca 10 m från scenen.

”MEN NI SOM VET, NI VET” som det på torsdagskvällen hette i en av Valter Nilssons låtar (”Liden”) i en scenrepertoar fylld av en obruten rad succélåtar. Någon som inte var på plats vid Wadköpingsscenen kommer i efterhand inte alls förstå alla superlativer som kommer hagla över Valters utomhuspremiär i Örebro.
   Det var en upplevelse av stora mått när det gick från en ren explosiv start till fullkomlig eufori i finalen på drygt en timme senare, både på scen och hos den hängivna publiken. Jag har varit på många känsloladdade konserter genom åren men när den brett leende artisten gjorde sällskap med det stora fantastiska kompbandet Stigberget, som redan hade inlett konserten med introt till ”Tjugosju” gick det mitt i den 30-gradiga kvällen en kall tacksam kår genom hela min kropp. Så äkta, så naturligt och så ödmjukt har jag sällan upplevt en konsertstart. Med oerhört gott humör lyste han som en sol (förlåt!) på en het soldränkt scen.
   Att Valter sedan efter några låtar började kommunicera med publiken på ett helt anspråkslöst sätt byggde han upp en enorm publikkontakt och då förstod jag att konserten var på god väg att bli en personlig upplevelse utöver det vanliga.
   Det fantastiskt framgångsrika Under Bar Himmel-konceptet har inte saknat några musikaliska höjdpunkter i år (fast jag inte har varit på plats...) men frågan är om inte hysterin kring Valter Nilssons kväll med två konserter på Wadköpings utomhusscen överträffat allt. Både musikaliskt och publikmässigt slog det hundraprocentiga gnistor om hela arrangemanget, från taggade konsertbesökare till en lika inspirerad Valter framför kompband.
   Jag är verkligen inte först på bollen och redan vid Valters framträdande på förra årets Live at Heart stod jag med ett fånigt flin och konstaterade hur han med stor personlighet kunde hantera publikkontakten framför ett sjungande gäng fantaster i publiken. Och efter ytterligare ett starkt album har hysterin den här sommaren växt till något mycket stort och nationellt uppseendeväckande.
   Hysterin kring torsdagskvällens Örebrobesök med Valter exploderade redan i februari när biljetterna till Under Bar Himmel-konserten släpptes. Det blev snabbt uppenbart att det krävdes en extrakonsert för att lugna konsertbesökare, som mig, som missat första biljettsläppet. Det betyder givetvis automatisk succé redan från start men jag vill mena att succén inte bara bygger på en enorm scennärvaro.
   Låtmässigt var Valters konsert så mycket mer än bara några hits eller koncentrationen kring ett uppmärksammat album från i våras, ”Högsbo Riviera”, som får anses vara Valters stora genombrott. Även om repertoaren inte är gränslös så här tidigt i karriären finns där två helhjärtade album att välja repertoar från. Vilket gjorde att ”Jerry” och ”Liden” så naturligt smälte samman med ”Händer” och ”Lukas, Dennis och farsan”. Svårt att hitta svaga sekvenser i den kvartetten låtar eller i övrigt under de 69 minuterna.
   Valter är inte rädd för att bli en skugga av Håkan Hellström genom att bokstavligen sjunga om honom, i vintras spela in en HH-cover på singel och dessutom genomgående skriva texter med en mängd Göteborgsreferenser. Men Valter klarar den balansgången galant utan att det är en balansgång. Och som hjälp har han ett sjumannakomp som förstärker och förgyller den redan starka repertoaren.
   Utöver Valters naturlighet vid mikrofonen, både i engagerande mellansnack och sång, bjöd Stigberget på levande versioner av låtar som redan på skiva är succé. Saxofonisten Mikael Linell var väl den som musikaliskt stod i centrum men det här var killar som skänkte både energi och melodiös effektivitet på hela konserten. Från närmaste mannen, gitarristen Christer Ödman, via Lukas Väremo, keyboards, David Lönn, trummor, Simon Teimouri, bas, och Cecil Kriisin, percussion, till gitarristen Johan Weber som spelade en visuellt tillbakadragen roll fast han både som producent och Valters medlåtskrivare är viktigare än så.
   Valter och hans gäng befinner sig på en oerhört intensiv turné som varje dag bjuder på en ny scen långt bort. Till Örebro kom han närmast från Marstrand, idag är det Östersund och imorgon är det Ulricehamn. En minst sagt tålamodskrävande turnéplan som om en vecka når hemmaplan och Bananpiren i Göteborg och 12 000 sålda biljetter. Efter gårdagens livesuccé är jag övertygad om att Valter kommer bli profet i sin egen stad.

1. Tjugosju
2. Liden
3. Högsbo riviera
4. Jag fick andas den tunna luften
5. Går som det går
6. Pang pang
7. Göteborg
8. Apan
9. Döden

Extralåtar:
10. Lukas, Dennis och farsan
11. Händer

/ Håkan

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.