De tio senaste blogginläggen

"Let it be"

Postad: 2024-05-28 07:39
Kategori: Beatles



LET IT BE
Regi: Michael Lindsay-Hogg
(Disney+, 88 min)


NÅGON GÅNG HÖSTEN 1970, ”Let it be” hade svensk premiär 14 september, såg jag filmen ursprungligen på en biograf i Örebro. The Beatles fanns inte längre, de fyra Liverpool-killarna hade officiellt splittrat gruppen under våren 1970, och jag uppfattade nog filmen då som en vemodig underhållning om tider som hade passerat. Tyckte nog att dokumentären var tillräckligt intressant och musikaliskt spännande fast den saknade både förklaring och information.
   Nu är det dags att uppdatera åsikten om den nästan 54 år gamla filmen när ”Get back”-regissören Peter Jackson har renoverat, remastrat och restaurerat amerikanen Michael Lindsay-Hoggs originalfilm från 1970.
   Ni kan väl historien om den här filmen/dokumentären som spelades in i januari 1969?. Ambitionen var att filma uppladdning och repetitioner för en storstilad livecomebackkonsert med The Beatles, som inte hade stått på scen tillsammans sedan augusti 1966, på en amfiteaterscen i Libyen(!) av alla ställen. Det sprack fullständigt, repetionerna flyttade från filmstudion i Twickenham i sydvästra London till Apple-studion på Savile Row i centrala London och resultatet blev istället ett album, ”Let it be”, som släpptes ett drygt år efteråt.
   Men allt slutade ändå med en överraskande konsert på skivbolaget Apples tak vid lunchtid 30 januari. Hela den där spektakulära historien får man i den nästan åtta timmar långa tv-serien ”Get back” som jag har skrivit om här. Det är förresten ganska märkligt att det mastodontprojektet sändes 2021 och efterföljs nu av ”Let it be”-filmen i miniformat som är producerad från samma filminspelade material. Det borde kronologiskt ha varit tvärtom ty ”Let it be” känns som en kortare och lite omotiverad repris av ”Get back”. Ungefär lika otajmat nu som i maj 1970 när originalfilmen hade premiär i England en månad efter gruppens splittring.
   Jag såg filmen under mitt senaste London-besök då jag bodde i dotterns och hennes sambos hus i Hampton där tv:n var utrustad med Disney+-kanal. Och upplevelsen att se filmen på releasedagen 8 maj var naturligtvis extra spännande med tanke på att inledningen av filmen utspelade sig bara ett par långa stenkast från just Twickenham...
   Att Peter Jackson restaurerat ”Let it be” är naturligtvis välkommet, jag har länge saknat den här dokumentären främst av musikaliska skäl, men det är som sagt en kort repris och upprepning av historien utan några större överraskningar. Möjligen tillhör det inledande samtalet mellan Jackson och Lindsay-Hogg det senare. Innan filmen utan kommentarer och utan skriftlig information rullar på, förvisso med högteknologisk kvalité.
   I den här mer komprimerade versionen tycker jag låtarna som nästan är färdiga, exempelvis ”The long and winding road”, ”I me mine” (en av få George Harrison-låtar), ”Two of us” och givetvis ”Let it be”, får mer framträdande roller här än i de långt utdragna ”Get back”-inspelningarna.
   Här finns det inte något större utrymme för några känslor, som sekvensen när Paul McCartney har synpunkter på George Harrisons gitarrspel som får honom att tillfälligt lämna repetitionerna.
   Enligt uppgift är det scener i ”Let it be” som inte fanns med i ”Get back” men jag har varken minne eller systematisk koll på vad det kan vara. Det mesta känns som en koncentrerad upprepning men jag uppfattar att ”Let it be” fokuserar mer på musiken.
   Och höjdpunkterna i de mäktiga slutscenerna när bandet till slut står på taket är desamma i både ”Get back” och ”Let it be”. När fyra skäggiga och långhäriga killar mellan 25 och 28 år gamla som på en knapp månad slipat sig samman till ett hänsynslöst skickligt rockband. Slutet är gott och bäst.

/ Håkan

Best of 1973/74: #1. "For everyman"

Postad: 2024-05-27 07:54
Kategori: Best of 1973/1974



JACKSON BROWNE: For everyman (Asylum, 1973)

JACKSON BROWNES MUSIK HAR FUNNITS i mitt hjärta sedan 1973. ”For everyman”-albumet var för övrigt skivan som på allvar introducerade mig för Brownes namn och musik. Hans debutskiva, ”Jackson Browne” som kom året före, gick mig faktiskt spårlöst förbi. Anledningen att jag tveklöst köpte Jacksons andra album var nog helt enkelt låten ”Take it easy” som inleder skivan.
   Eagles, som hade debuterat 1972 med just ”Take it easy” som singel, var redan nya favoriter innan Jackson Browne hade gjort någon skiva i eget namn. Låten har Jackson skrivit tillsammans med Eagles-medlemmen Glenn Frey. En minst sagt imponerande låt som gjorde mig Eagles-fantast i många år men som också effektivt fick mig intresserad för skivbolaget Asylums alla artister i allmänhet och sidospåret Jackson Browne i synnerhet.
   Vid den här tidpunkten var Jackson Brownes aktiviteter på 60-talet och runt 1970 fullständigt obekanta för mig. Att han skrivit låtar som många artister spelat in, att han medverkat på många skivor och att han i musikbranschen hade stor respekt för sitt kunnande var okänt för mig då. Det är uppgifter och fakta som jag intresserat läste mig till under de närmaste åren efter ”For everyman”.
   Som så många andra ungdomar under 60-talet påverkades Jackson Browne av folkmusikvågen av artister som kom fram och då speciellt Bob Dylan. Redan som 16-åring, runt 1965, skrev han sin första låt, ”These days”. En låt som sedan spelades in av en mängd olika artister, först gjorde Nico den 1967, innan han själv vågade sig på låten just på det här ”For everyman”-albumet.
   Han var sedan för en kort tid medlem i Nitty Gritty Dirt Band och det mindre kända bandet Gentle Soul innan han skrev kontrakt som låtskrivare och hade då inte ens fyllt 18 år. Kontakterna i branschen utvidgades, han blev kompis med Glenn Frey, John David Souther och Stephen Stills och 1969 delade han scen med Linda Ronstadt och hennes band Stone Poneys.
   Hans låtar spelades in av Bonnie Raitt, The Byrds, Linda och Eagles och ett eget skivkontrakt var inte långt borta när hans vän och manager David Geffen startade skivbolaget Asylum. Det sägs till och med att Geffen startade just skivbolaget med tanke på Jackson Browne.
   Att jag ägnar så mycket text åt historien och bakgrunden till Jackson Brownes andra album beror på att innehållet till stora delar har sina rötter i just Jackson Brownes begynnande karriär som låtskrivare. Det är inte bara det här albumets ”Take it easy” (som inleder skivan precis som på Eagles-skivan…) och ”These days” som har gjorts av flera andra artister på tidigare skivor. Gregg Allman spelade in låten ungefär samtidigt som Jackson i en version som han var grymt imponerad av. Därav tillägget ”Arrangement inspired by Gregg Allman” på skivomslaget.
   ”Colors of the sun” fanns med på Tom Rushs album ”Tom Rush” från 1970 där Rush även gör sin version av ”These days”. Och rutinerade artisten Johnny Rivers gjorde ”Our lady of the well” på albumet “Home grown” 1971.
   Men allt det där var historia som för mig var okänd när jag hösten 1973 med stora förhoppningar öppnade det snygga skivkonvolutet med det perforerade ytteromslaget (som med åren har blivit ganska tilltufsat i skivhyllan) och med spänd förväntan la den svarta vinylplattan med den himmelsblåa Asylum-etiketten på grammofonen.

JAG KAN INTE DIREKT KOMMA IHÅG min första reaktion men jag minns intrycket av hela skivan, från omslagets visuella skönhet till det homogena och extremt personliga soundet i Jackson Brownes röst, många fantastiska låtar och de lågmälda arrangemangen. Men jag saknade låttexter.
   Redan kända ”Take it easy” inleder alltså Jacksons andra album och arrangemanget påminner om Eagles ”original” men Sneaky Petes steelguitar och David Lindleys elgitarr, speciellt på slutet av låten, sätter sin prägel och hög nivå på hela skivan.
   Basisten Doug Haywoods sång strax under Jacksons stämma är också ett typiskt kännetecken på många låtar från skivan. Ofta är det Haywood men det kan också vara Bonnie Raitt, David Crosby, Don Henley och Glenn Frey, Eagles-medlemmar som förstärker sången.
   Gitarristen David Lindley gör här sin debut i Jackson Browne-sammanhang, på debuten var det Albert Lee och Jesse Ed Davis som spelade gitarr, och det var här inledningen på ett samarbete som skulle bli både långvarigt och framgångsrikt. Lindleys slide, steelguitar eller fiol kom att dekorera många Jackson Browne-låtar, både live och på skiva, fram till 1980.
   Soundet på ”For everyman” är genomgående lågmält och ofta vemodigt. Det akustiska partiet på ”Our lady of the well” är underbart och den långsamma känslan på ”Colors of the sun” och ”I thought I was a child” (som Bonnie Raitt gjorde på skiva samtidigt som Jackson) är så personligt.
   Detsamma gäller för majoriteten av låtarna på andrasidan. Den nakna och starka ”The times you’ve come” och de tre avslutande låtarna som jag gärna vill betrakta som ett medley. Den avskalat vackra ”Ready or not” där bara Jacksons piano och Lindleys fiol gör melodin så fin. ”Sing my songs to me”, som härstammar från en demo från 1967, flyter så effektivt över i den långa titellåten.
   Soundet på ”For everyman” är som sagt homogent och lågmält och det är egentligen bara en låt på skivan som märkbart skiljer sig från det övriga materialet, ”Red neck friend”. En rak snabb rocklåt med Lindley-slide och rock’n’roll-piano av Elton John (under pseudonymen Rockaday Johnnie för att han vid tillfället saknade amerikanskt arbetstillstånd...) var knappast representativ för hela albumet men blev ändå förstasingel från skivan.

/ Håkan

England, maj 2024

Postad: 2024-05-26 12:20
Kategori: Blogg


Med det gamla slitna Oyster Card-kortet tar jag mig fram i London på både buss, tunnelbana och tåg.


EFTER EN NÄSTAN TRE VECKOR LÅNG Englandsvistelse (för min del personligt längdrekord) finns det minnen att sammanfatta, bilder att sortera och nya erfarenheter att summera.
   Dagens Englandsresor kan förvisso inte konkurrera med 80-talets vilda och mycket händelserika London-besök men ändå. Ambitionen den här gången i maj 2024 var en vecka ”everyday English life” på privat adress i sydvästra London (i dotterns och sambons hus medan de åkte till New York), fem nätter b&b vid engelska kanalen och nästan en vecka på hotell i Teddington.
   Inte så överraskande blandat väder men betydligt mer sol och värme än regn. Här följer några engelska nedslag:


Min fru Carina beundrar tv-serier i allmänhet och engelska deckarserier i synnerhet och ”The Chelsea Detective” är en favorit sedan 2022. Vi tog tåg, tunnelbana och buss för att hitta inspelningsplatsen på en husbåt i Themsen där DI Max Arnold löser sina svåra mordfall.
   Förbi den magiskt vackra Albert Bridge och bortom nästa bro, Battersea Bridge, längs Chelsea Embankment ligger ett gäng husbåtar samlade och plötsligt stod vi bland alla mer eller mindre fina båtar. Och träffade en yngre man som uppskattade vårt intresse och pekade hjälpsamt ut Chelsea Detective-båten som var granne med hans egen husbåt.


Från det futuristiska Butterfly Trail går det en tunnel till den nostalgiska Denmark Street.


Från en klassisk inspelningsstudio på 60-talet till en bokaffär på 90-talet (Helter Skelter) till den nuvarande gitarraffären.


Paul McCartneys högkvarter MPL vid Soho Square. Oxford Streets enda pub heter numera The Flying Horse.

När jag i centrala London vill uppleva riktigt intensiv storstad sökte jag mig förr till det fullständigt totala trafikkaoset i korsningen Tottenham Court Road/Oxford Street/Charing Cross Road med fullpackade trottoarer och en gränslös trängsel. Numera försöker jag undvika den utmaningen men gjorde nu ett undantag och fick uppleva en om- och nybyggd tunnelbanestation, nya moderna hus, en ny teater (Soho Place), ett nytt hotell (Chateau Denmark) och ett elektroniskt jättelikt konstverk (The Butterfly Trail at Outernet).
   Upplevelsen var så svindlande att jag kände mig tvingad att besöka den närliggande musikgatan Denmark Street som med näbbar och klor kämpar mot modernismen och för musikhistorien. Med gitarraffären Regent Sounds Studio (se bild) som en nostalgisk klippa. Jag sökte mig också till Soho Square för att spana in Paul McCartneys kontor MPL utan att se någon chef.
   På vägen tillbaka till tunnelbanestationen såg jag att Oxford Streets enda pub bytt namn från The Tottenham till The Flying Horse.



I vår engelska lillsemester fanns fem nätter i Torquay inkluderat och tåget dit tog oss förbi många stopp, bland annat staden Andover som klingar bekant för att tre medlemmar från Troggs härstammade därifrån. Och orten fick än mer uppmärksamhet när bandet tillsammans med bland annat 3/4-delar av REM 1992gjorde ett comebackförsök med albumet ”Athens Andover”. Titeln syftar på REM:s amerikanska hemstad Athens där skivan delvis är inspelad.
   Det fick mig att när jag kom hem från England gå ned i källaren och bläddra fram skivan som jag minns positivt. Lyssnade men blev besviken. Några låtar klingar REM-pop men där finns både hårdrocksriff och låten ”Don't you know” som är en ren kopia av ”Love is all around”.



Torquay är en klassisk engelsk badort där hotellen och guesthouse-byggnaderna trängs men där det också finns museer som uppmärksammar historiens viktiga vingslag. Bland annat laddades det för D Day 6 juni som är 80-årsminnet av de allierade truppernas landstigning i franska Normandie.
   Detvar sol, vind och vatten i Torquay med många badande under några rekordvarma dagar i maj. Men det var också regn när man åkte buss i det kuperade landskapet. Och i staden finns både Abbey Road, Vita Huset, Lyceum Theatre och Hollywood Bowl.


NÄR JAG SEN HÖST 1971 KÖPTE Fairport Conventions album ”John Babbacombe Lee” hade jag naturligtvis ingen aning om att jag nästan 53 år senare skulle besöka byn Babbacombe strax utanför Torquay. Och få historien uppdaterad om mannen John Lee, från just Babbacombe, som efter tre misslyckade försök att hängas klarade sig undan med livstidfängelse. En synnerligen grym och sann historia, från slutet av 1800-talret, som jag nu fick återberättad på museet Bygones i Babbacombe där boken om hans liv (se höger) stod utställd i en av montrarna.
   Jag har ju tangerat den här historien ett par gånger tidigare på Håkans Pop, bland annat när jag skrev om gruppen The Men They Couldn't Hang och deras namn, och nu fick jag också anledning att återvända till ovannämnda album som inte är någon av Fairpoirt Conventions mest klassiska skivor. Den beskrivs som en folkrockopera och har inga urskiljande låttitlar och är tämligen okommersiell i sin karaktär. Ändå berättar den historien om en man som enligt gruppens åsikt var oskyldig och dömdes mot sitt nekande. Kanske en alltför pretentiös produkt men ändå i detaljerna intressant. Kanske får tillfälle att återvända till skivans innehåll.



Torquay är kanske i tv-sammanhang mest känd som platsen där Fawlty Towers, John Cleeses berömda komediserie på 70-talet, utspelar sig. Den påstås äga rum på ett hotell i Torquay men spelades in på helt andra platser i England.
   Så vi lyckades inte hitta ett hotell av den kalibern utan fick nöja oss med ett tämligen normalt b&b-guesthouse på Scarborough Road.
   Däremot upptäckte vi den där galet typiska engelska humorn på tåget mellan London och Torquay. På tågtoaletten fanns den här (se höger) inledande seriösa uppmaningen som spårar ur på ett fantastiskt komiskt sätt.



På vägen tillbaka till London från Torquay fick vi plötsligt lämna tåget i Woking. Problem på rälsen längre fram mot slutstationen London Waterloo var orsaken. Paul Wellers födelsestad blev den nya slutstationen och vi fick ta oss fram i sydvästra London utan tåg.
   Kanske var det här mitt straff för att jag aldrig gillade hans Style Council-koncept där han blandade sofistikerad pop med både jazz olch soul. Men å andra sidan har jag bara fina minnen av The Jam, inte minst deras fina ”Going underground”-singel som var aktuell i mars 1980 när jag besökte London för första gången.
   Medan jag skrev den här texten lyssnade jag faktiskt på Wellers nya album ”66” som låter både stundtals bra och lite splittrad.


När vi efter lite bussåkande i sydvästra London till slut hittade till Teddington och hotellet kunde vi under några dagar åter uppleva den engelska atmosfären på några platser:


Richmond Station, tåg och tunnelbanestationen, blev liksom navet i våra dagliga utflykter. Den här lite komiska skylten hittade vi utanför skivaffären Roan Records på Church Road i Teddington.


Utsikten från Richmond Hill mot Themsen nedanför är lika bedövande vacker varje gång. Hundra meter från den utsikten ligger huset The Wick som är en viktig rockmusikalisk plats. Och här fångade huset från en annorlunda vinkel. Jag har berättat historien om huset tidigare. Både här och när jag skrev om Ron Woods album ”I've got my own album to do”.

/ Håkan

Covers: Teddy Thompson

Postad: 2024-05-24 07:53
Kategori: Cover-skivor

TEDDY THOMPSON: Upfront & Down Low (Verve Forecast, 2007)

NÄR JAG I HÖSTAS SKREV OM TEDDY THOMPSONS då helt nya coveralbum ”My love of country” upptäckte jag samtidigt att han redan hade gjort ett album med countrycovers 16 år tidigare, en skiva som jag nu bedömmer som ännu lite starkare än förra årets album.
   Även på ”Upfront & down low” navigerade Teddy i den amerikanska countrytradition och grävde egentligen lite djupare och ännu längre tillbaka i tiden, från 40-talet via både 50- och 60-talet till 70-talet. Jag som är en ganska sparsam countrykonsument är det för mig huvudsakligen okända låtar som Teddy har hittat. Men jag upptäcker ändå några kopplingar till mina egna minnen.
   George Jones-låten ”She still thinks I care” ligger onekligen nära Elvis Costellos countryfierade intresse. Visserligen finns den inte med på ”Almost blue”-albumet, Elvis första överraskande visit i countrytraditionen, men jag har hört honom framföra låten live vid två tillfällen. 1984 som duett med T-Bone Burnett på Stockholms Konserthus och 1986 som överraskande duett med Jackson Browne på samma ställe. En fin vemodig låt som Teddy gör helt på egen hand med enbart stråkar till komp på den här skivan.
   Naturligtvis känner jag också till Presleys ”I'm Left. You're Right, She's Gone” som här framförs i en Buddy Holly-ekande tolkning och den lite gladare ”Let's Think About Living” som bryter av det typiska countrytemat med besvikelser och uppbrott i texterna.
   Teddy omger sig ändå med några gästsångare som Iris DeMent, Jenni Muldaur och Tift Merritt som vässar tolkningarna till något personligt.
   Det fascinerar mig fortfarande att Teddy Thompson har en så amerikaniserad syn på sin musik som engelsman han är, Richard och Linda Thompsons son född 1976 när föräldrarna just hade konverterat till islam och tillfälligt lämnat artistlivet.
   Precis som på förra årets Teddy Thompson-album är det en obskyr Everly Brothers-låt, ” Don't Ask Me To Be Friends”, som tillhör topparna på den här skivan. Tillsammans med hans egen djupt känsliga ”Down low” (med de bryska textraderna ”Love, you'd be better off dead/With a bullet in your head/Than to come back to me”).


1. Change Of Heart (Felice Bryant/Boudleaux Bryant) 3:05
1957. B-sida på singel ("Three Ways (To Love You)") med Kitty Wells.
2. Touching Home (Dallas Frazier/A.L. "Doodie" Owens) 2:46
1968. Singel med Whitey Shafer.
3. Walking The Floor Over You (Ernest Tubb) 2:24
1941. Singel med låtskrivaren.
4. (From Now On All My Friends Are Gonna Be) Strangers (Liz Anderson) 3:06
1964. Singel med Merle Haggard.
5. I'm Left. You're Right, She's Gone (Stan Kesler/William Taylor) 4:21
1955. B-sida på singel ("Baby let's play house") med Elvis Presley, Scotty & Bill.
6. My Heart Echoes (Homer Bailes/Johnnie Bailes/Zeke Clemnts/Muriel Deason Wright) 3:25
1948. Singel med Jimmy Osborne.
7. The Worst Is Yet To Come (Liz Anderson/Casey Anderson) 4:26
1965. Från albumet "Strangers" med Merle Haggard.
8. My Blue Tears (Dolly Parton) 3:16
1971. Singel med låtskrivaren.
9. Down Low (Teddy Thompson) 5:52
Original.
10. You Finally Said Something Good (When You Said Goodbye) (Eugene Strasser/George Winters) 2:41
1965. Singel med Ral Donner.
11. She Thinks I Still Care (Dickey Lee Lipscomb) 3:18
1962. Singel med George Jones.
12. Let's Think About Living (Boudleaux Bryant) 2:10
1960. Singel med Bob Luman.
13. Don't Ask Me To Be Friends (Gerry Goffin/Jack Keller) 3:11
1962. Singel ("No One Can Make My Sunshine Smile") med The Everly Brothers.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-05-22 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders Erkman DAVID BOWIE 1983.

/ Håkan

Best of 1973/74: #2. "Band on the run"

Postad: 2024-05-20 07:50
Kategori: Best of 1973/1974



PAUL McCARTNEY AND WINGS: Band on the run (Apple, 1973)

DET VAR INGEN JUBLANDE START PÅ Paul McCartneys solokarriär efter Beatles definitiva splittring 1970. Första skivan ”McCartney” (1970), som inte ens nådde förstaplatsen i England var närmast en demoskiva huvudsakligen inspelad i McCartneys hem.
   På ”Ram”, ett år senare, gick det bättre både musikaliskt och kommersiellt. Då hade McCartney-projektet utökats till en duo, Paul & Linda, som spelade in sin skiva i USA med amerikanska musiker. I slutet på 1971 skapades gruppen Wings, ett snabbt inspelat album (på huvudsakligen tre dagar) följdes av några uppmärksammade singlar, den politiska ”Give Ireland back to the Irish”, barnramsan ”Mary hade a little lamb och rockiga ”Hi, hi, hi”.
   I februari 1972 gav de sig ut på en oannonserad lågbudgetturné på engelska universitet och en lågt profilerad Europaturné (8 augusti 1972 i Örebro) innan Paul och bandet gick in i en ny mer professionell fas då bandnamnet, som fram till nu hade varit det enkla men anonyma Wings, ändrades till Paul McCartney and Wings.
   Förutom det äkta paret Paul och Linda hette Wings-medlemmarna Denny Laine, med 60-talsrutin i Moody Blues (det var han som sjöng ”Go now”), den amerikanske trummisen Denny Seiwell och den rutinerade nordirländske gitarristen Henry McCullough, som hade spelat med bland annat Joe Cocker i den ofta anlitade gruppen Grease Band.
   Våren 1973 kom albumet ”Red Rose speedway”, ett proffsigt, välljudande och omväxlande album, och bandet var nu en homogen enhet som i maj och juli genomförde en mer konventionell turné av McCartney-klass, tre kvällar på Londons Hammersmith Odeon bland annat, innan planerna på nästa skiva nästan omedelbart inleddes.
   27 juli 1973 begav sig Denny Laine och Henry McCullough upp till McCartneys skotska farm i Campbeltown för att skriva nya låtar till nästa skiva, ”Band on the run”. Paul hade fått en idé att spela in skivan någon annanstans än England eller USA och fick tips om en EMI-studio i afrikanska Lagos, Nigerias största stad.
   När allt verkade som bäst, de stora planerna var spikade och flygbiljetterna beställda var dock uppbrottet som närmast. Kvällen innan avfärd, 29 augusti 1973, meddelar både McCullough och Seiwell att de hoppar av både resa, inspelning och grupp. Kvar blev bara Denny Laine förutom McCartney-paret men det hindrade inte på något sätt resan och inspelningen. Den bistra nyheten skapade ingen panik hos Paul och bandet ty alla i trion kunde spela alla instrument, Paul är exempelvis en erkänt duktig trummis.
   Men inspelningarna i Nigeria kom ändå att handla om dramatik och vissa svårigheter. Paul anklagades för att exploatera afrikansk musik, han och Linda blev rånade under en promenad och under inspelningen i det heta Nigeria drabbades Paul av värmeslag och svimmade.
   Med det färdiginspelade resultatet och den utgivna skivan som bevis kan vi konstatera att inspelningarna hade varit lyckosamma och det skulle resultera i ett album som släpptes 7 december 1973. Innan hela albumet släpptes kom singeln ”Helen wheels” som även den var inspelad i Lagos men lämnades i England utanför ”Band on the run”-albumet.

ALBUMTITELN OCH LÅTEN ”BAND ON THE RUN” inspirerades faktiskt av ett uttalande som George Harrison gjort under ett möte på skivbolaget Apple under Beatles allra sista dagar: ”If we ever get out of here…” och jämförde sin egen situationen med en fånges. Omslaget till ”Band on the run”-skivan illustrerades också av interner på väg att fly från fängelset. Där fanns bandets tre medlemmar tillsammans med sex andra kända personer med olika ursprung: tv-journalisten Michael Parkinson, sångaren Kenny Lynch, skådespelaren James Coburn, parlamentsmedlemmen Clement Freud, skådespelaren Christopher Lee och boxaren John Conteh från Liverpool.
   ”Band on the run” blev snabbt McCartneys populäraste skiva, låg bland annat på den engelska försäljningslistan i 73 veckor och sålde under 1974 sex miljoner ex över hela världen.
   ”Band on the run” är en fantastisk skiva, då som nu. Kanske det tjutande synthesizer-ljudet känns lite daterat idag men slagkraftiga låtar, härliga refränger, omväxlande arrangemang och ett sammanhållande sound är det viktigaste.
   Wings hade trots allt lite hjälp av utomstående musiker till den här skivan. Percussionspelaren Remi Kabaka som hade varit medlem i Ginger Baker’s Air Force precis som Denny Laine, saxofonisten Howie Casey som var en gammal Liverpool-kollega till Paul och sedan också Ginger Baker själv på diverse slaginstrument. Vissa delar av skivan är nämligen inspelad i Bakers egen studio i Lagos, ARC Studio.
   Pålägg gjordes sedan hemma i London i EMI-studion där faktiskt hela låten ”Jet”, första singel från skivan, spelades in. Inspelningar gjordes även i Trident Studios i London och Tony Viscontis stråkarrangemang spelades in i EMI-studion på Abbey Road.
   Även titellåten släpptes på singel men det fanns många fler framträdande låtar på albumet. Som till exempel Denny Laines första låtskrivarbidrag till Wings, ”No words”. Den klassiska McCartney-balladen ”Bluebird”. Rytmiska ”Mamunia” vars titel härstammar från en husskylt i Marrakesh. Tungt sugande rockmusik på ”Let me roll it” och allsången på skruvade ”Mrs Vandebilt”.
   Och avslutningslåten ”Nineteen hundred and eighty five”, en anspråkslös pianodundrande rocklåt, som inte ska förväxlas med McCartney-låten ”1882” som framfördes under 1972-turnén men låten släpptes inte på skiva förrän 2018 på en återutgivning av ”Red rose speedway”.
   Idén till ”Picasso’s last words (drink to me)” kom faktiskt från Dustin Hoffman när Paul och Dustin strålade samman vid Montego Bay på Jamaica. Dustin, som precis höll på att filma ”Papillon”, ville att Paul skulle skriva en låt om konstnären Pablo Picasso (död våren 1973) och vad hans sista ord var innan han dog: ”Drink to me, drink to my health, You Know I Can't Drink Any More”. Skål med ett annat ord!

/ Håkan

Covers: Patty Loveless

Postad: 2024-05-17 07:52
Kategori: Cover-skivor

PATTY LOVELESS: Sleepless Nights (The Traditional Country Soul Of Patty Loveless) (Saguaro Road, 2008)

TIDIGT I KARRIÄREN JÄMFÖRDES PATTY LOVELESS med Patsy Cline och hon hade från starten 1986 sin publik i den stora countrygenren. Hennes musikaliska bas är tydlig på det här albumet med enbart coverlåtar från den traditionella countrymusiken med båda fötterna i George Jones diskografi men också annan country som ibland lite slarvigt beskrivs som ”klassiska countrylåtar”.
   Patty, född Patricia Lee Ramsey, har en härligt stark stämma som i sina bästa stunder påminner om Linda Ronstadt. Men Pattys repertoar är alldeles för ensidigt countryfierad för att kunna jämföras med Miss Ronstadt som behärskar känsliga ballader lika naturligt som tuffa rocklåtar. Jag saknar de personliga ingredisenserna på Pattys album.
   Den rena countrytraditionen, som vi här får många prov på, saknar ofta flexibiliteten och överraskningarna, som gör både urvalet låtar och framförandet förutsägbart. Som inte heller låter arrangemangen lämna traditionen med steelguitar-baserat sound på nästan varje låt.
   Med bara ett undantag, en 70-talslåt ur Porter Wagoner/Dolly Parton-katalogen, innehåller Pattys album 50- och 60-tallåtar och jag har svårt att riktigt hetsa upp mig över urvalet. Möjligen är ”Sleepless nights”, som Gram Parsons en gång gjorde en fin cover på, albumets bästa stund. Dock är konkurrensen bland det övriga låtmaterialet inte överhängande.


1. Why Baby Why (Darrell Edwards/George Jones) 2:18
1955. Singel med George Jones.
2. The Pain Of Loving You (Dolly Parton/Porter Wagoner) 2:47
1971. Från albumet "Two of a kind" med Porter Wagoner and Dolly Parton.
3. He Thinks I Still Care (Dickey Lee) 3:00
1962. Singel ("She thinks I still care") med George Jones.
4. Sleepless Nights Featuring – Vince Gill (Felice Bryant/Boudleaux Bryant) 4:22
1960. Från albumet "It's Everly time" med The Everly Brothers.
5. Crazy Arms (Charles Seals/Ralph Mooney) 3:59
1956. Singel med Kenny Brown and Marilyn Kaye and The Arkansas Ramblers.
6. There Stands The Glass (Audrey Grisham/Mary Jean Shurtz/Russ Hall) 2:36
1952. Singel med Blaine Smith.
7. That's All It Took Featuring – Jedd Hughes (Charlotte Grier/Darrell Edwards/George Jones) 2:36
1965. Från albumet "It's country time again" med George Jones & Gene Pitney.
8. Color Of The Blues (George Jones/Lawton Williams) 3:06
1958. Singel med George Jones.
9. I Forgot More Than You'll Ever Know (Cecil Allen Null) 3:30
1953. Singel med Sonny James.
10. Next In Line (Curtis Wayne/Wayne Kemp) 3:07
1968. Från albumet "Next in line" med Conway Twitty.
11. Don't Let Me Cross Over (Penny Jay Moyer) 3:23
1962. Singel med Carl Butler.
12. Please Help Me, I'm Falling (Donald Robertson/Hal Blair) 2:40
1960. Singel med Hank Locklin.
13. There Goes My Everything (Dallas Frazier) 2:51
1966. Från albumet "I could sing all night" med Ferlin Husky.
14. Cold, Cold Heart (Hank Williams, Sr.) 2:54
1951. Singel-b-sida ("Dear John") med Hank Williams with his Drifting Cowboys.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-05-15 07:57
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanBILL ÖHRSTRÖM 2014.

/ Håkan

Best of 1973/74: #3. "Late for the sky"

Postad: 2024-05-13 07:51
Kategori: Best of 1973/1974



JACKSON BROWNE: Late for the sky (Asylum, 1974)

JACKSON BROWNE HAR GIVIT UT SKIVOR under sex olika decennier, det senaste 2021 (”Downhill from everywhere”), men det är ändå 70-talet som är guldåldern i hans långa karriär. Och albumen han gav ut då är alla favoriter i mitt hem.
   ”Late for the sky” har jag älskat tveklöst från första gången jag hörde skivan, hösten 1974, till idag. I mina öron är den fortfarande ett monument över Jackson Brownes unikt personliga klang, en rad klassiska låtar och alla tidlöst fantastiska arrangemang, som kanske idag kan beskrivas som gammalmodiga men tillhör ändå musikhistorien.
   Pessimister och negativa olyckskorpar kan säkert kritisera musik och sound på ”Late for the sky” som laidback, slö, intelligensbefriad och totalt oengagerad västkustmusik med en singer/songwriter som älskar att spana in solnedgången över Pacific Ocean på Kalifornien östra kust. Den beskrivningen skriver jag naturligtvis inte under på ty Jackson Browne är en av de mest engagerade och engagerande amerikanska artister som har funnits. Med lite mer episkt berättande och en dos mer jordnära rockmusik hade han idag varit i nivå med Bruce Springsteen och Bob Dylan. Jackson Browne borde ha fått Polarpriset för längesedan.
   Låt vara att Jackson Browne många gånger under sin karriär befunnit sig i det vemodiga landet mellan rock och singer/songwriter-genren med texter som har varit personliga men också väldigt romantiserande och djupt känslomässiga. Men det är just den detaljen som har gjort Jackson så stor i min värld och just på ”Late for the sky” är ju den genomgående lågmäldheten, en majoritet ballader och den ofta vemodiga tonen i berättelserna nästan allenarådande.
   På skivan innan ”Late for the sky”, ”For everyman”, var det en bred mönstring av musiker på de olika låtarna. På ”Late for the sky” är det däremot ett tajt litet homogent band som kompar Jackson Browne och hans dominerande instrument i ljudbilden, piano. David Lindley var än så länge en färsk stjärna bland amerikanska musiker. Från att vara medlem i Kaleidoscope i slutet på 60-talet hade han gått vidare och spelat på skivor med Graham Nash, Terry Reid, America och Linda Ronstadt innan han hamnade hos Jackson och skulle bli honom trogen i många år. Hans slide och elgitarr utmärker sig på många låtar här men även hans personliga fiolspel ger stor karaktär åt låtarna ”For a dancer” och ”Before the deluge”.
   Basisten Doug Haywood var tämligen ny i musikbranschen men skulle följa Jackson i många år på både skivor och konserter och då bakom sina keyboards. Här bidrar han också med utpräglad körsång tillsammans med en skara både kända (Don Henley, Dan Fogelberg, J D Souther och Terry Reid) och okända sångare som nämnvärt förstärker soundet på flera ställen.
   Trummisen här, Larry Zack, gjorde däremot en tillfällig karriär i rampljuset. Han hade tidigare spelat i okända gruppen Savage Grace och förutom på ”Late for the sky” gjorde han ett inhopp på ”Warren Zevon” (1976) som producerades av just Jackson Browne.

TEXTERNA VAR NATURLIGTVIS EN VIKTIG del i Jackson Brownes låtar men inte på någon av hans tre första album fanns texterna tryckta på eller i omslaget. Men genom ett oräkneligt antal lyssningar lärde jag mig texterna nästan utantill och varje intro sitter än idag cementerat i hjärnan. ”The words hade all been spoken/And somehow the feeling still wasn’t right” på titellåten, ”Looking through some photographs I found inside a drawer I was taken by a photograph of you” på ”Fountain of sorrow” och ”Some of them were dreamers/And some of them were fools” på ”Before the deluge” kommer aldrig att lämna mitt medvetande.
   Visserligen släpptes det tre singlar från ”Late for the sky” men det finns inte en enda låt på skivan som skulle kunna beskyllas för att ha hitintentioner, vara spektakulärt producerad eller följa någon viss trend. Sex av åtta låtar är ballader eller halvballader, Jackson Browne har i det avseendet endast följt sitt eget hjärta och resultatet blir därför vad mitt hjärta tycker är personligt, annorlunda och strålande musikaliskt.
   Jackson har en röst som inte kan kallas konventionellt kraftfull men ändå bär den fram de innerliga texterna över de tidlösa arrangemangen. Ingen rädsla att dämpa musiken, lyssna på nedtoningen efter fem minuter på den oerhört vackra ”Fountain of sorrow” och stråkarrangemanget på ”The late show” (av David Campbell, popidolen Becks pappa!) fyller verkligen sin plats. Det avslappnade gitarrsolot på titellåten är ren skönhet, det doftar till och med Stones om ”The road and the sky” och samspelet mellan pianot och fiolen på ”Before the deluge” kan vara det vackraste som någonsin skrivits.
   På ”Late for the sky” finns det tre låtar, ”Before the deluge”, ”For a dancer” och ”The road and the sky”, som var en bidragande orsak till att jag utnämnt Jackson Brownes konsert i Stockholm 1982 till min näst bästa konsertupplevelse någonsin. Den sistnämnda låten kom som femte (5:e!) extralåt.

/ Håkan

Covers: Angel Olsen

Postad: 2024-05-10 07:52
Kategori: Cover-skivor

ANGEL OLSEN: Aisles (Jagjaguwar/Somethingscosmic, 2021)

DEN MODERNA MISSOURI-SÅNGERSKAN Angel Olsen skivdebuterade 2010 med sin första ep. Albumdebuterade 2012 och har gjort ett antal ep av vilka ”Aisles” är hennes fjärde. Angel tillhör den amerikanska indiegenren och ”Aisles” innehåller en udda blandning från 70- och 80-talet när hon mixar OMD med Alphaville.
   Som indierockare sjunger hon med en distad röst och musikaliskt blandar hon traditionella instrument som cello med programmerade syntar och allt är producerat av North Carolina-producenten Adam McDaniel.
   Huvudsakligen modern och elektronisk pop som gör gamla låtar till något up to date. Kul för stunden men inget jag lär återvända till framöver.


A1. Gloria (Gaetano Bigazzi/Trevor Stanley Veitch/Umberto Tozzi) 4:37
1979. Singel med Umberto Tozzi.
A2. Eyes Without A Face (Billy Idol/Steve Stevens/William M A Broad) 4:40
1983. Från albumet "Rebel yell" med Billy Idol.
A3. Safety Dance (Ivan Doroschuk) 3:51
1982. Singel med Men Without Hats.
B1. If You Leave (Andrew McCluskey/Martin Cooper/Paul Humphreys) 4:29
1986. Singel med Orchestral Manoeuvres in the Dark.
B2. Forever Young (Bernhard Lloyd/Frank Mertens/Marian Gold) 5:37
1984. Singel med Alphaville.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (519)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (172)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Maj 2024 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.