Blogginlägg

Jubel för Wiehe

Efter två framgångsrika album med Nyberg, Franck & Fjellis sökte sig Mikael Wiehe till en yngre och experimentbenägen generation kompmusiker. Mikael Wiehe & Co blev gruppnamnet, gitarristen Jan-Eric "Fjellis" Fjellström var ende kvarvarande gamle medlem och bandet i övrigt var Hans Åkerheim, percussion/syntar, Joakim Rooke, trummor, Annie Bodelsson, syntar, och Johan Valentin, bas.
   Albumet "Lindansaren" släpptes 14 oktober 1983 och våren 1984 gav sig gruppen ut på turné.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/3 1984.

MIKAEL WIEHE & CO
Konserthuset, Örebro 21 mars 1984

Inför ett inte fullsatt (hoppsan!) Konserthus gjorde Mikael Wiehe med musiker en bejublad konsert. De trogna klappade entusiastiskt händerna i en konsert som stundtals mer liknade lektion med Wiehe själv som magister. Han blandade tveklösa sanningar med komik. Allt med samma vältaliga stämma som fick alla att lyssna.
   Mikael Wiehe var den förste, och genom åren också den störste, som kombinerade tänkvärda texter med utsökta melodier. På senare tid har det geniala särdraget vattnats ur och på senaste albumet tycker jag han har gått för långt i sökandet efter enbart sound och effekter.
   På konserten blev det inte lika konsekventa övertramp men visst var det främmande att höra och se Mikael Wiehe sjunga till förinspelade band på exempelvis "Flickan och kråkan".
   Förutom Fjellis (Jan-Eric Fjellström), en vidunderlig rockgitarrist, var det ett ungdomligt kompband som backade upp Wiehe, uppfödda på syntar och trummaskiner som ibland gav soundet en alldeles speciell prägel. Men alltför ofta kändes som omotiverat effektsökeri.
   Givetvis dominerade låtarna från senaste albumet "Lindansaren" men det var några Dylan-tolkningar som gjorde kvällen uthärdlig.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.