Blogginlägg från 2012-04-19

"Åh, vilken skiva!"

Postad: 2012-04-19 07:54
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 18/4 2012.

EVA EASTWOOD & THE MAJOR KEYS
Åh, vilken skiva!
(Darrow/Border)


Ännu en ny skiva på svenska med Eva Eastwood och vi börjar tämligen regelbundet känna igen mönstret nu på Evas svenska repertoar. Från den älskvärda svenska debuten "En ny stil i stan" för åtta år sedan till förra årets uppföljare "Lyckost" och nu mindre än ett år senare en ny svensk giv hårt retroinfluerade schlagers. Måhända med lite mer rockabillytouch i arrangemangen men fortfarande ekar det Towa Carson och Siw Malmkvist i de 60-talsinspirerade melodierna och vi ler igenkännande på nästan varje spår.
   Med det helt återförenade Major Keys, bandets första credit på sex år, i ryggen har det givetvis blivit genuint svängigare, entusiastiskt mer hemvävt och automatiskt ett litet steg tillbaka till de väldoftande rockabillyrytmerna. Sedan återstår att bedöma om det är så unikt eller utvecklande att ockupera samma smala nisch på skiva efter skiva. Kanske upprepas receptet den här gången lite väl snabbt.
   Å andra sidan är det här Eva Eastwood som bäst till skillnad från hennes senaste engelska skivor som gått i stå med alltför kommersiella ambitioner. "Åh, vilken skiva!" är ännu ett bevis på Eva Eastwood utsökta förmåga att skriva catchy låtar, smittande melodier och snillrika texter. Spetsat med engelsk rutinerad doo-wop-kör (The Roomates), en ingrediens som vi också känner igen från Evas tidigare skivor.
   Nya skivan ges ut på engelska för att vi riktigt ska kunna bedöma Eva Eastwood som en omväxlande och bred artist. Men jag koncentrerar den här recensionen på den svenska varianten för det är den jag har hört.
   Skivan är alltså fylld med slagkraftiga och hitmässiga låtar som ekar bekant i nästan varje strof. Om Eva upprepar sig själv eller har punktmarkerat det typiska 60-talsspoundet medvetet är svårare att avgöra. Ibland gränsar det farligt nära parodi. "Åh, Peter", titellåten och "Krama mig", men när energin är på topp, som den är vid upprepade tillfällen. är den här skivan som bäst.
   Slutet på "Åh, vilken skiva!" är fantastiskt. "Ös med klös" är rena rockabillyfyrverkeriet och "Amors pilar" är både energi och gammal Svensktoppen i en härlig mix. Och finalen med "Sorgliga filmer" är så älskvärd. I både text, dubblerad röst, gitarrattack, pipig orgel och en underbar produktion. Men resan dit är lite ojämn och fylld med förutsägbara rim, nostalgiska tillbakablickar och för all del många starka melodiska höjdpunkter.

/ Håkan

"When the last hero has left the building"

Postad: 2012-04-19 07:47
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/4 2012.

STEVEN WESTERGAARD
When the last hero has left the building
(Steven Westergaard)


Örebroaren Steven Westergaard, som brukar beskrivas som en erfaren coverartist, skivdebuterar på riktigt i en nästan chockartat välljudande produktion.
   Hans låtar är inte speciellt unika eller personliga, du kan lätt hitta paralleller med artister som Bryan Adams och andra hårdrock light-artister, men den musikaliska inramningen är så smakfull, spännande och varierad att jag även kan höra det unika ekot av Tom Petty mellan instrumenten och textraderna.
   Flera musiker har hämtats från musikerkollektivet Jeremias Session Band och det är främst producenterna Clas Olofsson och Fredrik Landh som snickrat ihop detta läckra ljudbygge. Som har givit Stevens låtar full rättvisa och via läckra omväxlande arrangemang ett album av stor underhållande prägel.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2012 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.