Tidigare blogginlägg

Krönika: September 1983

I september 1983 gjorde jag comeback i Nerikes Allehanda som regelbunden krönikör, skribent och recensent. Och förklarar i krönikan nedan varför min nya logotype heter "Rock..." och inget mer. Rockmusik är så mycket mer än några enskilda ord.
   Avslutar texten med lite fotbollsdetaljer, mitt fotbollslag före alla andra var och är fortfarande West Bromwich Albions, men beror nog mest på att min nya kollega på musiksidan i NA, Micke Larsson, till vardags var sportjournalist.
   Det kanske var lite väl respektlöst att jämföra Beatles vita album med Big Countrys aktuella debut...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/9 1983.

LIKA MYCKET DJUPA RÖTTER SOM NYGRÖNSKANDE MUSIK

FÖR EN TID SEDAN SVARTNADE DET FÖR ÖGONEN. Musikaliskt var det totalt död rockmusik som producerades. Musiken beskrevs i så och så många bpm (beats per minute) eller framfördes av unga pojkar i medelålders look i mekaniska poser bakom otaliga syntar och försökte inbilla oss att databranschen plötsligt hade en viktig roll i rockutvecklingen. Det luktade död, pest och kolera.
   En galning proppade John Lennon full med bly och meningslösheten var helt bedövande. Alla illusioner föll samman som ett korthus, alla visioner var förlorade, jag fylldes av tomhet. Att kommentera rockmusik hade genast inte samma höga prioritet i livet.
   Det är därför nästan tre år sedan jag senast figurerade som regelbunden krönikör på den här sidan. Naturligtvis har mycket hänt under de här åren. Jag har personligen fått en nyttig distans till rockbusiness och rockmusikaliskt är det inte samma djupt nedstämda tillstånd längre.
   Många av de unga friska rockbanden har utvecklats och växt till sig och de svenska grupperna har mognat på ett rent mirakulöst sätt.
   Det räcker inte längre med enbart entusiasm utan svensk rock har på bred basis fört in ett kvalitetstänkande som är unikt jämfört med tidigare.
   Att rockmusik är gränslös musik är tydligare idag. Generationsmotsättningar suddas alltmer ut. Såg ni till exempel den senaste maratonrockföreställningen från Tyskland på tv när gamlingen Dave Edmunds och den unga irländska rockgruppen U2 nästan sida vid sida trollband, hetsade och fullkomligt åt sig in i porerna på en och samma publik.
   Många ser det som en svaghet, jag ser det enbart som en oerhörd styrka att förena äldre och yngre musikegenskaper. Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...” och inte några svångremsetiketter som ”Rock” eller ”Pop”.
   Rock ska vara gränslös, ett långt gastkramande tillstånd mellan hopp och förtvivlan, mellan kärlek och hat. Lika fint och ömsint som den beskrivs i vemodiga Jackson Browne-ballader, lika brutalt upprorisk som den alltid har framförts från Chuck Berry via Doors till nya vågen. Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Rock är lika mycket djupa rötter som den nygrönskande musik som frälser världen via hitlistorna idag. Minst ett par utslitna exemplar av Beatles vita dubbelalbum från 1968 är alltid lika intressanta som till exempel Big Countrys senaste utmärkta debutalbum. Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Rockmusik för många olika sinnesnivåer. Ingen människa är ännu (o ve Gud att vi bara är några månader från 1984...) skapad med ett konstant sinnestillstånd. Vi är alla med mycket få undantag allätare. Fast få vågar erkänna det. Det är är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Unge kollega Larsson, som avlöser mig varannan tisdag och räknar det mesta i tiondelar, frisparkar och världsrekord (förhoppningsvis inte på den här sidan), namngav förra veckan några stadsdelar i Göteborg där han har sina sportsliga sympatier. Stolthet hindrar engelsmän från att puckla på varandra i en ishockeyrink.
   Det är istället den genuina fotbollens mästare och allra bäst är West Bromwich. Att tabellen just nu visar något annat är i detta sammanhang helt ovidkommande. Jag minns ännu med kårar längs ryggraden (det rådde en mindre snöstorm på White Hart Lane en sen novemberlördag 1980) Albions första halvlek mot Tottenham hur Peter Barnes och Cyrille Regis gång på gång snurrade upp hemmaförsvaret.
   Ibland kan rock vara så gränslös Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Men allt det där kanske ni redan visste.

/ Håkan

Biljett: Roxy Music 1979

ROXY MUSIC Isstadion, Stockholm 24 februari 1979

Inte så sällan var det världsturnépremiärer i Stockholm, som i det här fallet med ett comebackande Roxy Music som precis var aktuella med albumet "Manifesto". Ljus- och ljudmässigt, knapphändiga strålkastare och dåligt mixade instrument, var konserten i mina ögon och öron en mindre skandal och publiken hade svårt för de nya ännu okända låtarna. Dessutom klagade jag på biljettpriset...

/ Håkan

Compilation: Prince´s trust

"The Prince's trust 10th Anniversary Birthday Party" (A&M, 1987)

IDAG OCH NÄSTA VECKA KOMMER MIN SERIE om samlingsskivor att handla om två livealbum från det engelska välgörenhetsprojektet Prince's Trust. Med nästan kunglig dragningskraft, nåja nuvarande King Charles of England var ju 1986, när den här skivan spelades in, Prince Charles of Wales och drog till sig 80-talets mest populära popartisterna.
   Raden av artister som medverkar här doftar både till namn och soundmässigt verkligen 80-tal. Nostalgi om ni vill det för det är ju närmare 40 år sedan det utspelade sig. Mitt enda skäl till att jag äger de här tämligen daterade skivorna från Prince's Trust är tre före detta Beatles-medlemmarnas medverkan.
   På dagens Prince's Trust-skiva är det Paul McCartney som gör ett på den tiden tämligen unikt liveframträdande. Han hade ju lämnat livescenen bakom sig i december 1979 och skulle inte börja att turnera med nytt band förrän hösten 1989. I samband med debaclet i Japan i januari 1980, när Paul blev gripen för marijuana-innehav med fängelsevistelse och inställd turné som följd, sprack Wings och efter mordet på John Lennon i december 1980 gick hans liveverksamhet definitivt i stå under många år.
   Under de första 80-talsåren var Paul ändå produktiv i inspelningsstudion. Producerade några uppmärksammade duetter med Stevie Wonder och Michael Jackson (”Ebony and ivory” och ”The girl is mine”) och ett par album i eget namn (”Tug of war”, 1982, och ”Pipes of peace”, 1983) som resulterade i att han sommaren 1985 gjorde tillfällig comeback på det gigantiska Live Aid-projektet. Sjöng ”Let it be” men just hans framträdandet hade tekniska problem och det försvann i skuggan av så många andra spektakulära artister.
   Ändå väckte det framträdandet ett intresse för Paul att åter uppträda live och ett år senare, 20 juni 1986, ställde han sig på Prince's Trust-scenen på Wembley Arena och sjöng två gamla Beatles-låtar, ”Get back” och ”I saw her standing there”, plus hans gamla Little Richard-cover ”Long tall Sally” som hade funnits i hans liverepertoar sedan 1957.
   Framför ett stjärnprytt gäng musiker som kompade, bland annat Eric Clapton, Phil Collins, Elton John, Bryan Adams och ett par Dire Straits- och Status Quo-medlemmar, får Paul hjälp vid mikrofonen av Paul Young och Tina Turner på ”Get back”.
   På skivan ligger ”Get back” som sista låt men i verkligheten inledde Paul hela galan med sitt framträdande på tre låtar, i ordningen ”I saw her standing there”, ”Long tall Sally” och ”Get back”, där alltså bara en låt fick plats på albumet.
   Senare dyker Paul dyker upp under ”Prince's Trust”-konserten och spelar akustisk gitarr med Mick Jagger och David Bowie och deras version av ”Dancing in the street”, en duett av The Marvelettes låt som aldrig har släppts på skiva. Förmodligen av kontraktsskäl.
   10 års-jubileet av Prince's Trust släpptes på skiva nästan ett år efter inspelning, 24 april 1987. På ordinarie albumet fanns då bara Pauls ”Get back”-version och de övriga två låtarna gavs ut på en bonussingel. Versionen av ”Long tall Sally” är lite långsammare än originalet men blev ändå en publikfavorit den här kvällen.
   Det är absolut inget märkvärdigt framträdande av Paul McCartney i ett för den tiden typiskt framträdande i välgörenhetens tecken där pengar samlades in till behövande med popmusiken som hjälp. Och även i övrigt på skivan framstår innehållet som ganska förutsägbart och är framförallt inget överraskande.
   Nästa vecka kommer jag berätta om nästa Prince's Trust-skiva i min skivhylla: 1987-upplagan av välgörenhetskonserten där både George Harrison och Ringo Starr medverkar.


Side One
Dire Straits – Money For Nothing 5:03
Midge Ure – Call Of The Wild 3:51
Suzanne Vega – Marlene On The Wall 2:52
Phil Collins – In The Air Tonight 4:20
Big Country – Fields Of Fire 4:12
Howard Jones – No One Is To Blame 4:14

Side Two
Level 42 – Something About You 5:03
Elton John – I'm Still Standing 3:40
Joan Armatrading – Reach Out 4:07
Tina Turner – Better Be Good To Me 4:40
Rod Stewart – Sailing 4:58
Paul McCartney – Get Back 3:29

Free 7"
Paul McCartney – Long Tall Sally
Paul McCartney – I Saw Her Standing There

/ Håkan

Irländsk tjuvstart i blixtrande tempo

Ollie Tullamore with Friends: Johannes Broborn, Kajsa Zetterlund, Olle Unenge och Henrik Mundt.

Foto: Agneta Wallinder Unenge (tack!)Mitt i konserten tog Kajsa Zetterlund och Frida Unenge (Olles dotter) över mikrofonen och sjöng U2-sången ”Van Diemen's Land”.


Irish Dance Project, Tove Rud och Maria Stein, höjde det fysiska tempot på St Patrick's-konserten.


Vid några tillfällen under konserten gick kören The Shipwreck Haulers upp på scen och sjöng några sea shanties kompade av Ollie Tullamore with Friends.

OLLIE TULLAMORE with FRIENDS
THE SHIPWRECK HAULERS
IRISH DANCE PROJECT
Clarion Hotel, Örebro 13 mars 2025
Konsertlängd: 20:06-21:29 (83 min)
Min plats: Sittande i restaurangen ca 15 m från scenen.

DET ÄR VISSERLIGEN FÖRST PÅ MÅNDAG, 17 mars, som det officiella St Patrick's-firandet når sin officiella höjdpunkt men det finns gott om tillfällen att höra levande irländsk musik kvällarna innan på olika scener runtom i Örebro. Olle Unenge (Ollie Tullamore) och hans band tjuvstartade först på torsdagskvällen på den traditionella föreställningen på Clarion Hotel.
   Kvällens bandkonstellation innehöll i sammanhanget många kända namn men de hade faktiskt inte framträtt tillsammans tidigare. Olle omgav sig med sin egen folkmusikinspirerade trio, Johannes Broborn, banjoekvilibrist, och Henrik Mundt, på nyinköpt irländsk concertina, plus den rutinerade Tullamore Brothers fiolskickliga Kajsa Zetterlund.
   Det blev en konsert med många höjdpunkter, bland annat kören The Shipwreck Haulers och Irish Dance Project (Tove Rud och Maria Stein) som höjde konsertatmosfären märkbart.
   Dessutom gick Olle Unenges dotter Frida vid ett tillfälle upp på scenen och sjöng tillsammans med Kajsa Zetterlund U2-låten ”Van Diemen's land” mycket vackert. På det sättet upprepade Frida sin fina insats från förra året när hon på St Patrick's-kvällen sjöng ”Down by the Sally Gardens”.
   Torsdagskvällens konsert var på flera sätt en traditionell afton. Redan under Tullamore Brothers-epoken arrangerade Olle St Patrick's-konserter på Clarion Hotel varje år så långt tillbaka som vi minns och låtmaterialet var givetvis sammansatt av en stor del traditionella sånger.
   På ett sedvanligt sätt har Olle en förmåga att omge sig med skickliga musiker som fungerar tillsammans både på och vid sidan av scen. Johannes Broborns blixtrande banjospel är var en fröjd att uppleva live och bredvid stod Kajsa Zetterlund och spelade fiol med samma explosiva energi. Så fort och så skickligt att Olle Unenge ibland hade svårt att hänga med på sin gitarr. Och längst till höger satt Henrik Mundt och broderade snyggt på sin lilla concertina eller irländska bouzouki. Helt enkelt en underbar helhet.

/ Håkan

Krönika: Oktober 1982

I oktober 1982 blåste det upp en debattstorm på kultursidan i Nerikes Allehanda. Starten var ett debattinlägg av Kjell Jonsson som påstod att ”Rock-kritiken var miserabel” (se klippet) och inte placerar musiken i sitt sociala sammanhang.
   Jag svarade med följande text innan debatten utökades med ett inlägg av chefredaktören Stigbjörn Bergensten och ännu ett svar från Jonsson.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/10 1982.

ROCK-KRITIKEN KUNNIG

ROCK-KRITIKER MÅSTE GIVETVIS TA SITT SOCIALA och samhälleliga ansvar att motverka drogpropaganda och avromantisera narkotikaproblemen inom rockmusiken, i den mån den existerar. Det är vi nog alla överens om. Det känns förresten onödigt att behöva skriva det. Det känns så självklart.
   Hur vi hindrar "vår oskyldiga och fina" ungdom att påverkas av sina idolers eventuella missbruk råder det däremot skilda uppfattningar om. Några skyller på rockskribenterna, ännu fler vill förbjuda rockmusiken. Samtliga är de moralister och förbudsivrare.
   Kjell Jonsson angriper på tisdagens kultursida rockkritikerna som, enligt honom, aldrig placerar musiken i sitt sociala sammanhang och därmed undgår att kritisera drogerna inom rockmusiken.
   En rockkritikers främsta uppgift är att känslomässigt skildra, informativt beskriva och kritiskt granska nyutkomna skivor och aktuella konserter.
   Däremot behöver rockjournalistiken, det vidare begreppet, sätta in musiken i sitt sammanhang, placera den kulturellt och peka på djupare engagemang.
   Rockkritik ingår således som en liten del i den allmänna rockjournalistiken. Kritiken mot svensk undersökande rockjournalistik kan tyckas motiverad men beror inom dagspressen mer på utrymmesbrist och låga resurser än, som Kjell Jonsson anser, okunniga skribenter.
   Johnny Thunders var ett sjukt och beklagligt Studio S-exempel. Han är på inget sätt representativ för rockbranschen som ovetande allmänreportrar, medvetet missförstående och helt oförstående nykterhetsivrare tycks tro. Men det naturligtvis mest spektakulärt att placera denna sjuka människa i rampljuset och framför tv-kamerorna och samtidigt med fördomsfulla svepande rörelser dra en helt rockgeneration till skampålen.
   Droger är förkastliga, såväl inom rockmusiken som inom samhället i övrigt. Vi kommer dock inte en centimeter närmare lösningen av de verkliga och allvarliga problemen genom att utse syndabockar som Thunders, sända Studio S, stänga systembolaget på lördagar eller förbjuda rockmusiken.
   Att folk drogar ner sig och flyr bort beror inte på att några reggaeartister sjunger om hasch eller att Ulf Lundell beskriver verkligheten i någon roman. Det beror på samhället oktober 1982.
   Naturligtvis blir ingen rockmusiker bättre med hjälp av droger. Det är lika självklart som det är skrivet.

/ Håkan

Biljett: Ron Sexsmith 1999

RON SEXSMITH Södra Teatern, Stockholm 8 oktober 1999

Kanadensaren Sexsmith var 1999 en nybliven favorit på skiva, hans då aktuella "Whereabouts"-album utnämnde jag till det årets bästa utländska skiva. Han var ännu så länge bara en stjärna i de initierade kretsarna men gjorde ett anspråkslöst och sympatiskt intryck på ett utsålt Södra Teatern i Stockholm med bland annat Lars Winnerbäck i publiken.

/ Håkan

"När tiden stannar"

NÄR TIDEN STANNAR
Regi: Stefan Berg
(Bio Roxy, Örebro, 94 min)

WILMER X HAR UNDER MÅNGA DECENNIER dominerat den rockiga livescenen i Sverige och nu lockas bandets publik även till biosalongerna där Stefan Bergs dokumentär om det skånska rockbandet visas. En musikfilm med dels väldigt mycket musik men också mycket historia med många slagkraftiga repliker och minnesbilder.
   För mig som har upplevt bandet live sexton gånger, från Rockmagasinet på 80-talet till senast på Malmöfestivalen 2023, är filmens musikaliska detaljer ingen överraskning men är naturligtvis det huvudspår som Berg följer. Korta energiska filmklipp, både professionella tv-klipp till privata primitiva super-8-upptagningar, från bandets hela karriär. Ibland mixade tillsammans i en och samma låt som ger filmen både tempo och en intressant bild på bandets utveckling och uppseendeväckande konstanta sound.
   Historien om Wilmer X är synnerligen efterlängtad och den tar sig från Malmös gråa 70-tal, när bandet bildades och var på gränsen mellan punk och blues, hatade progg och jazzfusion, och hamnade i en rock'n'roll-osande verklighet. Vi får aldrig veta att bandets första formation hette Wilmer Pitt men vi får bilder och information om originalmedlemmarna Nisse Hellbergs och Jalle Lorenssons första bandkollegor.
   ”När tiden stannar” är en underhållande film om ett band vars medlemmar fortfarande brinner för sin musik. Filmens aktuella intervjuer är gjorda från 2018, när bandet firade 40 år och gjorde stor comeback på scen (Malmöfestivalen inför uppskattningsvis 20 000 åsksådare) efter 13 år lång paus.
   Det är många intima och privata förhållanden som kommer till tals när låtordning och annat diskuteras utan att alla är överens. En fin och exklusiv inblick bakom scenen och även i övrigt ger både Nisse, Jalle, trummisen Sticky Bomb (ser tuffare ut idag som 60-plussare än på det tidiga 80-talet), basisten Thomas Holst och även gitarristen Janne Lindén sina egna och personliga vinklingar om livet som Wilmer X-medlem.
   Kanske hade filmen blivit ännu mer ”dramatisk” om gamla medlemmar fått berätta sina minnen men filmen koncentrerar sig kring dagens Wilmer X-upplaga, som nog är bandets allra bästa, och blir en fin berättelse om både dåtid och nutid.
   Och det är kanske så att filmens viktigaste del är Nisse Hellberg och bandets nuvarande styrka och filmens stora huvudroll ty inspelningen av comebackalbumet ”Mer för dina pengar” (2022) följs på nära håll. Vi ser en heltaggad kvintett gå in i studion och resultatet blev mer än lyckat, ett sedvanligt starkt Wilmer X-sound och ett dussin Nisse Hellberg-låtar av absolut högsta kvalité.

/ Håkan

Compilation: Nuggets

"Nuggets: Original Artyfacts From The First Psychedelic Era 1965-1968 (Sire, 1976)

INNAN LENNY KAYE BLEV ALLMÄNT KÄND som gruppmedlem i Patti Smiths grupp i det tidiga 70-talet gjorde han 1972 en kulturgärning genom att samla amerikanska rockgrupper från 60-talet på ett dubbelsamlingsalbum som numera beskrivs som legendariskt. Med lite god vilja kan man samla ihop de här grupperna under genren garagerock och det var inget man då, i mitten på 60-talet, hittade på någon amerikansk försäljningslista eller på svenska Tio i Topp.
   Av alla grupperna som är representerade på den här skivan finns det dock ett undantag, The Knickerbockers låt ”Lies” som visserligen var mer pop än rock, som fick en viss kommersiell uppmärksamhet och faktiskt låg en vecka på en 10:e-plats på Tio i Topp i februari 1966.
   Det finns ytterligare några undantag med ett par amerikanska rockgrupper som nådde lite lägre placeringar på USA:s Hot 100. Jag tänker på The Electric Prunes (”I had too much to dream (last night)”) och The Amboy Dukes, där Ted Nugent startade sin karriär, som märkligt nog här representeras av singeldebuten, coverlåten och alldel4es för långa ”Baby please don't go” och inte gruppens mest kända originalhitlåt ”Journey to the Center of the Mind”.
   Annars finns det på skivans fyra sidor åtskilliga exempel på låtar och grupper som har gått till historien, om än inte kommersiellt, och blivit kända musikaliska verk och gruppnamn som har blivit garagerockikoner under många decennier. The Standells, The Seeds, The Thirteenth Floor Elevators, Count Five, The Blues Magoos och Nazz. Och låtar som ”Dirty water”, ”Psychotic reaction”, ”Pushin' too hard” och ”Sit down I think I love you”, en av Steve Stills första låtar.
   Så finns det också några låtar som egentligen inte hör hit. Som exempelvis Otis Reddings klassiker ”Respect”, ”Hey Joe” och den redan då uttjatade ”Farmer John”. Om man ska döma efter innehållet på den här skivan var den amerikanska garagerockvågen inte låtmässigt så originell alla gånger, innehöll många covers.
   The Vagrants, gruppen som leddes av gitarristen Leslie Weinstein som senare bytte efternamn till West, gav ut Otis Reddings två år gamla ”Respect” som singel-b-sida(!) innan Aretha Franklin men försvann naturligtvis i den konkurrensen. The Leaves version av ”Hey Joe” har historiskt suddats ut i jämförelsen med Jimi Hendrixs version två år senare. Och The Cryan Shames ganska simpla version av The Searchers ”Sugar and spice” hör egentligen inte hemma här.
   I övrigt är det märkvärdigt hur väl de här nästan 60 år gamla produktionerna har överlevt tiden. Tidlöst och fräscht är mitt positiva betyg på den här gamla rockmusiken med tjutande orglar, fuzzade gitarrer och provocerande rockröster.
   Alla 27 låtarna på ”Nuggets” är hämtade från singlar ursprungligen utgivna på singlar mellan 1965 och 1968. Musik som jag då inte hade koll på men genom Lenny Kayes försorg och urval har hela musikeran fått ett historiskt värde. Kaye har skrivit en innehållsrik omslagstext (”This is the story of a transition period...).som fördjupar hela genren.
   ”Nuggets” gavs i original ut 1972, på skivetiketten Elektra, och min skiva är en återutgiven upplaga som kom fyra år senare.


SIDE A
The Electric Prunes – I Had Too Much To Dream (Last Night) 2:55
The Standells – Dirty Water 2:47
The Strangeloves – Night Time 3:05
The Knickerbockers – Lies 2:41
The Vagrants – Respect 2:13
Mouse – A Public Execution 2:43
The Blues Project – No Time Like The Right Time 2:49

SIDE B
The Shadows Of Knight – Oh Yeah 2:44
The Seeds – Pushin' Too Hard 3:03
The Barbarians – Moulty 2:29
The Remains – Don't Look Back 2:35
The Magicians – Invitation To Cry 2:55
The Castaways – Liar, Liar 1:52
The Thirteenth Floor Elevators – You're Gonna Miss Me 2:24

SIDE C
Count Five – Psychotic Reaction 2:56
The Leaves – Hey Joe   2:47
Michael And The Messengers – Just Like Romeo And Juliet 2:06
The Cryan Shames – Sugar And Spice 2:26
The Amboy Dukes – Baby Please Don't Go 5:32
The Blues Magoos – Tobacco Road   4:39

SIDE D
Chocolate Watch Band – Let's Talk About Girls 2:41
The Mojo Men – Sit Down I Think I Love You 2:16
The Third Rail – Run Run Run 2:00
Sagittarius – My World Fell Down 3:45
Nazz – Open My Eyes 2:48
The Premiers – Farmer John 3:46
The Magic Mushrooms – It's-A-Happening 2:40

/ Håkan

Ett klassiskt klubbgig med Jesper Lindell

Jesper Lindell Band: Från vänster Jimmy Reimers, Jesper Lindell och Carl Lindvall framför blåstrion.


Jimmy Reimers, fiol, Rasmus Fors, orgel, strax bakom och Jesper Lindell.

Bilder: Carina ÖsterlingDen sedvanliga avslutningen på ”Moving slow” med Jimmy Reimers, Jesper Lindell och Carl Lindvall vid mikrofonen.

JESPER LINDELL & THE BRUNNSVIK SOUNDS
Makeriet, Örebro 8 mars 2025
Konsertlängd: 19:04-20:37 (93 min)
Min plats: Stående till höger ca 5 m från scenen.

DET FANNS PÅ LÖRDAGSKVÄLLEN ETT fantastiskt levande alternativ till den låtsasvärld som utspelade sig på tv, kallas visst Mello: Jag och 200 andra konsertbesökare på Makeriet fick uppleva Jesper Lindell och ett blåsförstärkt band genomföra ett klassiskt klubbgig inför en jublande och helnöjd publik.
   Det finns nästan inga superlativer kvar att beskriva Lindell och hans kompisar på scen. En numera professionell och rutinerad enhet som uppträder med både elegans och styrka. Efter intensiva turnéer runt världen har ryktet spridits och en ständigt växande skara fans har fått sina förväntningar bekräftade och Jesper tar det med lugn, ödmjukhet och stor tacksamhet.
   Med en ständigt uppdaterad repertoar blev det en konsert helt utan svackor. Naturligtvis saknade jag bland låtarna några personliga favoriter men Jespers diskografi innehåller ju i stort sett bara höjdpunkter att de dryga 90 minuterna på scen blev en kompakt succé med en livekänsla utöver det vanliga.
   Jesper har ju för vana att stoppa in mer eller mindre överraskande covers i repertoaren, både på skiva och scen. Igår tog han friheten mitt i konserten att bjuda på ett parti covers som visade upp influenser och unika förebilder från framförallt USA. Där grävde Jesper djupt i den amerikanska myllan för att avslöja mycket av rötterna i sin musik.
   På min fråga till Jesper efter konserten om alla sina udda låtval svarade han: ”Jag är ju musiknörd!”.
   På en trio koncentrerade covers förvandlade han sig plötsligt till både Alex Chilton (Box Tops), Wilson Pickett och hela Staple Singers när han i en följd gjorde ”The letter” (fast den versionen var kanske mer influerad av Joe Cockers tolkning), ”She Ain't Gonna Do Right” respektive ”Heavy makes you happy (Sha-Na-Boom Boom)” utan att förlora ett uns av sin personlighet.
   I den senare låten fick Jesper god hjälp vid mikrofonen av bandets trollkarl Jimmy Reimers som instrumentalt växlade friskt mellan olika gitarrer, trumpet och en oerhört fint spelad fiol.
   Det var fullsatt även på Makeriets för kvällen något expanderade scen när de tre blåsarna, Christer Falk på saxofon, Markus Borell på trumpet och Markus Ahlberg på trombon, trängdes med bland annat två stora rejäla pjäser till orgel och piano och samspelet mellan Rasmus Fors och Carl Michael Junior Lindvall. Ett samspel som blev än mer läckert när de dessutom stundtals spelade dragspel respektive mandolin.
   Ja, det är ett smått sensationellt band som Jesper omger sig med där även basisten Anton Lindell och trummisen Simon Wilhelmsson ska ha beröm för sina lyhörda insatser. Speciellt samspelet mellan bröderna Lindell under ”White lines” var en musikalisk höjdpunkt liksom den sedvanligt lågmälda avslutningen på ”Moving slow” när Jesper fick sällskap av Reimers och Lindvall vid mikrofonen.
   Efter tre utgivna album och några spridda singlar börjar repertoaren hos Jesper Lindell Band bli ganska omfattande och repertoaren för kvällen blev en ganska smidig blandning av gammalt och nytt. Ändå var det lite lätt överraskande att vi på den riktiga finalen av konserten, de två sista extralåtarna, tog oss tillbaka till 2019 och första albumet ”Everyday dreams”.
   På pappret är finallåten ”Cheers” en ganska anonym låt i min värld men vilken fantastisk version vi blev serverade med Jimmy Reimers underbart fina fiol som extra ingrediens. Och avslutningen blev närmast magisk när varje musiker en och en lämnade scenen medan publiken sjöng med och slutade med att Jesper stod ensam och tog emot hyllningarna.
   En fantastisk sorti på en fantastisk konsert.


Good Evening
Westcoast Rain
One of These Rainy Days
Never Gonna Last
Stormy Waters
The Letter
She Ain't Gonna Do Right
Heavy Makes You Happy (Sha-Na-Boom Boom)
Howlin
Dance
Before the Sun
White Lines
Moving Slow
Me and Sam

Extralåtar

If There Comes a Time
Whatever Happens
Cheers

/ Håkan

Krönika: Februari 1982

Under 1981 gjorde jag en liten paus i mitt musikskrivande. Tappade lusten efter mordet på John Lennon och tyckte väl att det fanns viktigare saker i livet än musik. Kanske en märklig tanke men under 1982 började jag ta mig tillbaka in i musikens värld. Och konstaterade i februari att det var syntmusiken som hade gjort entré i musikvärlden.
   Jag hade lyssnat på nya skivor med Human League och OMD och trodde mig förstå vart populärmusiken och det moderna soundet var på väg.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/2 1982.

Syntmusikens genombrott
EXPERIMENTEN BÖRJADE PLÖTSLIGT GE RESULTAT

DEN SYNTETISKA POP- OCH ROCKMUSIKEN FICK UNDER 1981 sitt definitiva genombrott, såväl musikaliskt som kommersiellt. Många års sökande och experimenterande med synthesizers och dess många möjligheter gav under förra året plötsligt konkreta resultat.
   Det blev försäljningsmässiga framgångar för grupper som Depeche Mode, Soft Cell (deras ”Tainted love” var förra årets populäraste singel i England) Ultravox, Human League och Orchestral Manoevres In The Dark.
   Att en av elektronmusikens föregångare, tyska Kraftwerk, just nu toppar listorna i England kan bara vara en fullt naturlig följd av förra årets tendenser.
   Det här ska inte bli någon total redogörelse eller fullkomlig beskrivning av den engelska syntmusiken, där många grupper fortfarande befinner sig på barnstadiet och har hakat på trenderna av spekulativa intressen, utan mer en personlig betraktelse kring två av de mest populära grupperna i genren, Human League och Orchestral Manoevres In The Dark (populärt och praktiskt förkortat till OMD i allmänhet och i fortsättningen av den här artikeln.
   Inga andra engelska grupper i allmänhet och syntgrupper i synnerhet har rönt samma framgångar som Human League och OMD. Båda grupperna hade under förra året en helt oslagbar rad av hits och ockuperar just nu de övre regionerna på album- och singelförsäljningslistorna i England.
   Albumen, Leagues ”Dare” och OMD:s ”Architecture and morality” (Dindisc) släpptes i höstas och innehåller många (fyra respektive tre) av deras hitsinglar.
   Båda skivorna är gruppernas tredjeskivor. Human Leagues nuvarande upplaga ska dock inte jämföras med den som gjorde de två första albumen.
   Hösten 1980 splittrades den ursprungliga gruppen på fyra killar i två delar. Martyn Ware och Ian Marsh bildade en funkinriktad syngrupp, Heaven 17, medan Phil Oakey behöll gruppnamnet men ändrade sound och inriktning fullständigt med hjälp av nya medlemmar som två sångerskor och ytterligare två synthesizerkillar.
   Efter albumets tillkomst har de fyra synthesizerskötarna (jag vägrar ännu ett kalla dem musiker) utökats med ännu en, Mike Douglas, med förflutet i just OMD.
   ”Dare” innehåller fyra bra singlar men inte så mycket mer. Låtmässigt är det i övrigt tunt men det är ett intressant sound de har skapat med sina otaliga synthesizers, trummaskiner, flickröster under Oakeys expertmässiga ledning. De skulle säkert kunna skriva ett mycket slagkraftigt James Bond-tema med hedern i behåll.
   Tänker jag när den mycket fint sammansatta ”Don't you want me” slungar sig ut från högtalarna med omedelbar påverkan.
   OMD gör också stundtals filmmusik dock till mer stillsamma historier. Deras musik befinner sig överhuvudtaget på mer känsloladdade områden än den elektropop som Human League levererar.
   Deras hits är ballader med mycket passion och även de har lämnat sin experimentella period från sina första album. Deras begynnande intellektuella ambitioner sträckte sig då (våren 1980) ända ut i omslaget.
   Debutskivan är inslagen i en perforerad, otäckt symmetrisk och mycket frånstötande historia som jag har en mycket klar men bister minnesbild av från ett skyltfönster på Oxford Street i London vid den tiden.
   OMD:s senaste album är som helhet inte lika beroende av sina tre singelhits. Med några få undantag när det låter som järnverk och trasiga cyklar är det vacker och följsam musik med de båda låtarna om den franska nationalhjältinnan Jeanne d'Arc som särklassiga toppar.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.