Blogginlägg från mars, 2022

ALL TIME BEST #17: "Flyktligan"

Postad: 2022-03-30 07:54
Kategori: ALL TIME BEST



JOEL ALME: Flyktligan (Razzia, 2015)

FRÅN 2008, NÄR JOEL ALME SOLODEBUTERADE på skiva, har hans karriär på något sätt gått under radar som en udda fågel medan andra Göteborgskollegor har tagit zenit längst fram i strålkastarljuset. Men kvalitetsmässigt har Joel varit min stora favorit hela tiden. Av en märklig tillfällighet, eller egentligen av väldigt förklarliga skäl (kvalitén!), hade jag Almes första tre album både högt och lågt på mina årsbästalistor 2008, 2010 och 2012. Och när ”Flyktligan” kom 2015 visade det sig att Joel Alme överträffade sig själv med sitt allra vassaste album.
   Jag har ju redan uppmärksammat Joel Almes suveräna personlighet lite längre ned på min 150-lista, #76 för debutalbumet ”A master of ceremonies” (2008), och vore världen och min bedömning millimeterrättvis borde alla hans sex album, inklusive göteborgarens senaste album ”Bort, bort, bort” som inte gjorde någon normal musikintresserad lyssnare besviken för drygt två år sedan, ha en plats på min lista. Men mest av allt vill jag att min bästa-lista bjuder på stor och gränslös variation.
   Först av allt, innan min hyllning av ”Flyktligan”-albumet, vill jag göra en kort resumé av Joel Almes artistkarriär fram till 2015: Under några tidiga 00-år var Joel sångare och låtskrivare i gruppen Spring In Paris. Sedan blev han för en kort tid basist i Martin Elissons Hästpojken innan han alltså solodebuterade 2008 med ”A master of ceremonies”.
   Och sedan följde, lite regelbundet, albumen ”Waiting for the bells” (2010) och ”A tender trap” (2012), på samma höga kvalitetsnivå innan ”Flyktligan” släpptes där personligheten är än mer markerad när Joel bestämde sig för att börja skriva låtar på svenska. Lyrik som i de flesta fall bör sorteras in under den sällsynta kategorin ”gripande realistiska textrader”.
   Från en redan mycket hög nivå på ”Flyktligan”. I den bedömningen.
Med hjälp av det svenska språket och Joels personliga berättelser lyftes hans personlighet till himmelska höjder och repertoaren blev ännu starkare. Texter som enligt berömd Göteborgsmodell framförs med skeva och till viss del vingliga röstresurser med personlig älskvärd falsksång i centrum. Till melodier och arrangemang som pendlar mellan avklädd pop och klassisk svensk vistradition.
   Just arrangemang är något som har dekorerat Joel Almes skivor sedan starten. Stråkar och till och med större arrangemang har förstärkt de vidunderliga melodierna och stora känslorna. På debuten gränsade det ibland till Weeping Willows-land men på ”Flyktligan” finns det åtskilliga känsloladdade stråkpartier som understryker det ofta förekommande vemodet i Joels melodier.

PÅ NÅGRA LÅTAR PÅ ”FLYKTLIGAN” finns det tydliga beröringspunkter med stadens store son/artist, Håkan Hellström, men där han omfamnar Ullevi-stora folkmassor med en rykande positiv rockshow i stor skala är Joel Alme de små gesternas man. Han lyckas på ett mirakulöst sätt att i arrangemangen kombinera det storslagna uttrycket med naken och sparsmakad elegans.
   Joel har alltid varit dålig på att ge credit åt arrangör på sina skivor, så även på ”Flyktligan”, om det nu inte är så enkelt och lättförklarat att det är han själv eller att det är ett samarbete med producenten Mattias Glavå som också står bakom arrangemangen. Det får vi som lyssnare inte veta, vi får ”bara” veta vilka personer som spelar flöjter, fioler, viola och cello på skivan.
   Ballader har länge varit Joel Almes favorituttryck där han ur sin socialt trasiga bakgrund kan berätta om alla tillkortakommanden med sitt ärligt poetiska språk. Väldigt ofta ackompanjerad av delikata stråkarrangemang. Något som han på ”Flyktligan” utvecklar ytterligare när det svenska språket kommer in i hans musik.
   Den blixtrande närheten i produktionen, den glittrande tonen i den akustiska gitarren och de himmelska stråkarna ger Joels sedvanligt vingliga röst en perfekt språngbräda. Och sångerna ligger sedan som ett fantastiskt pärlband. Poppiga "Innan staden vaknar" (i ett härligt överraskande poppigt arrangemang), bitterljuva "Våran sort", underbara "Jag kan bara ge dig allt" och den magiska visan "Aldrig bra på livet" är bara fyra exempel. På ett album som jag aldrig kan sluta lyssna på.
   ”Flyktligan” är bara ett 28 minuter långt album men är ännu ett skönt bevis på att bedömning av musik aldrig handlar om kvantitet utan ren och skär personlig kvalité. Less is more som det heter på ren svenska...

”INNAN STADEN VAKNAR”, den klatschigaste låten på ”Flyktligan”, är ett popmästerverk.



/ Håkan

ALL TIME BEST #18: "Change everything"

Postad: 2022-03-28 07:52
Kategori: ALL TIME BEST



DEL AMITRI: Change Everything (Mercury, 1992)

EFTER UNGEFÄR 30 VECKOR OCH några till (uppehåll över jul och nyår...) har vi nått plats #18 på min lista över All Time Best album och det är verkligen stora gigantiska favoriter som ska avslöjas på Håkans Pop under de fem närmaste veckorna. Idag siktar vi mot Skottland och Del Amitri med Justin Currie, sångare och låtskrivare, i spetsen. Efter gruppens start runt 1980 nådde Del Amitri sin första rejäla höjdpunkt på skiva 1992.
   Efter några bra men inte exceptionella skivor splittrades gruppen 2002, återförenades tillfälligt 2014 för en turné med liveskiva och gjorde lite oväntat stor comeback på skiva förra året, ”Fatal mistakes” (2:a på förra årets årsbästalista). Så Currie och bandet är just nu verkligen i samma form som 1992. Roligt för framtiden men just nu blickar vi med stor koncentration tillbaka nästan 30 år när ”Change everything” släpptes i juni 1992.
   I mitt liv hade Del Amitri gjort entré 1989 med albumet "Waking hours", en hyfsat bra poprockplatta men inte i närheten av den fullständiga förtrollning som "Change everything" orsakade sommaren 1992. Till den här gränslösa succén kunde dessutom räknas en hel mängd exklusiva låtar som publicerades i en flod av singlar, som b-sidor och extralåtar, som kom i samband med albumet. På Del Amitris singeldiskografi 1992-93 kan ni se alla detaljerna.
   I december det året kunde jag, samtidigt som jag utropade "Change everything" till årets album, räkna till inte mindre än åtta nya egna låtar, tre covers och en akustisk version av ett albumspår på de tre singlarna som bandet släppt under 1992. Med andra ord hade Del Amitri producerat ett album till vid sidan av. Minst sagt imponerande!
   I väntan på det här albumet, under våren 1992, kom aptitretaren "Always the last to know" på singel och jag var då inte överdrivet tillfredsställd. En hel okej låt men det var inte den ödmjukt personliga poprock som hade gjort Del Amitri känt.
   När jag hade lyssnat klart på de tolv nya låtarna på albumet, som släpptes 1 juni, var jag däremot glad åt låtar av singelns karaktär. De behövdes som andhämtning på en skiva som är så helgjutet betagande och genialt personlig att ord knappt räcker till. En fascination som räcker till dags dato.
   Glasgow-bandet har en amerikansk syn på sin musik men allt de gjorde vid den här tidpunkten hade också en varm, mänsklig och brittisk ton. Ledaren och låtskrivaren Justin Currie har en hypnotisk röst. Moget naken i de lugna låtarna, lågmält skrikig i de rockigare.
   Hans låtar har samma paradoxala styrka. Ren magi i de akustiska låtarna där rasslande percussion ("Be my downfall"), en avlägsen säckpipa och ett vasst dobrosolo ("The first rule of love") kan vända ut och in på känslorna.
   Det finns även en tuffare, mer elektrisk sida hos Del Amitri. Där kompgitarrerna bär Keith Richards signum ("The ones that you love lead you nowhere") eller drar på rejält i refrängerna ("When you were young").
   Albumet inleds med låtarna som blev bandets andra, tredje och fjärde singel från albumet. Att "Be my downfall", "Just like a man" och "When you were young" är en stark knockout-liknande start är ett understatement. Men de följande låtarna är inte ett dugg mindre imponerande. "Surface of the moon", med elgitarrslide, den snabba "I won't take the blame" med underbart gitarriff och den lite lugnare "The first rule of love" med Curries röst i högform och ett explosivt vackert dobrosolo. Sedan är det dags för låten med det mördande Stones-introt...
   "Change everything" är albumet utan några svackor!

”BE MY DOWNFALL”, en av många singellåtar på albumet, är en av många ledande låtar på ”Change everything”.



/ Håkan

Örebro: Drottninggatan 40B

Postad: 2022-03-27 07:59
Kategori: Örebro

COCO GREEN



Idag finns The Royal Arms på Drottninggatan 40B



COCO GREEN VAR ÄNNU ETT NYTT KONSERTSTÄLLE i Örebro som jag besökte under Live at Heart 2018 och 2019. Drottninggatan 40B är en tillbyggnad till ett äldre flervåninghus och har länge varit hemvist för flera restauranger. Den hyresgäst som stannat längst på 40B är Pizzaplaneten som fanns i lokalerna från 1999 till 2015. Jag har ett svagt minne, jag var inte där, att en ung oetablerad Moneybrother spelade i pizzaresturangen en gång för länge sedan.
   Efter Pizzaplaneten kom El Capricho med inspiration av den spanska vin- och matkulturen. Den restaurangen fanns bara i ett år och i februari 2017 öppnade Coco Green. Under flera år blev den restaurangen känd för livekonserter, Whispering Band spelade varje vecka under en längre tid, och Coco Green blev också en naturlig del av Live at Heart.
   I januari 2020 stängde Coco Green och ny hyresgäst blev The Royal Arms som inte har något släktskap med Royal Arms på Stortorget som introducerade pubkulturen i Örebro på 80-talet. Däremot har nuvarande Royal Arms en livlig musikscen.

Foto: Carina ÖsterlingDanny McMahon på Coco Green 2019 under Live at Heart-festivalen.


LUDWIG HART 8/9 2018 Coco Green/Live at Heart
DANNY McMANON 5/9 2019 Coco Green/Live at Heart

/ Håkan

Örebro: Södra Grev Rosengatan 27

Postad: 2022-03-26 07:58
Kategori: Örebro

CENTRALVERKSTADEN


I den gamla tomma CV-lokalen Vagnverksaden framfördes flera konserter under Live at Heart 2018.

UNDER ANDERS DAMBERGS LEDNING utökades Live at Heart-festivalen regelbundet med många nya spelställen och 2018 tog de steget in på CV-området och i en av de stora tomma lokalerna. I Live at Heart-programmet kallades spelplatsen för Centralverkstaden men på lokalens vackra karaktärsfulla tegelfasad står det bokstavligen Vagnverksaden.
   Under stora delar av 2020 och 2021 var lokalen centrum för covid 19-provtagning.
   CV-området med CV-verkstäderna (SJ:s Centrala Verkstäder) har en lång, lång historia som industriområde. De äldsta delarna togs i drift redan 1901. När det statliga järnvägsnätet växte under slutet av 1800-talet uppkom ett behov av större centrala verkstäder.
   Att en av dessa verkstäder placerades i Örebro berodde på stadens strategiska placering centralt, inte bara i landet, utan även i det framväxande järnvägsnätet. Dessutom fanns resurser i form av mark som krävdes. De första delarna av anläggningen började byggas på våren år 1900 och började tas i bruk under 1901. Verkstäderna byggdes successivt ut under kommande årtionden.
   1936 slogs förrådet på CV samman med huvudförrådet, som tidigare funnits i Stockholm, och förlades till Örebro. Under slutet av 1940-talet var verkstäderna som störst i anställda räknat, ca 1 650 personer.
   Det finns en långsiktig plan att i framtiden utveckla området med bostäder, grönområden, arbetsplatser och nöjen.

Bilder: Carina ÖsterlingDet portugisiska bandet Mister Roland spelade i Centralverkstaden på Live at Heart 2018.


MISTER ROLAND 8/9 2018 Centralverkstaden/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #19: "The wind"

Postad: 2022-03-25 07:51
Kategori: ALL TIME BEST



WARREN ZEVON: The wind (Artemis, 2003)

DET HÄR ALBUMET ÄR KANSKE DET MEST känsloladdade inslaget på hela min långa lista över favoritalbum. Warren Zevons sista album har ju en bakgrund och historia som nästan är omöjlig och overklig att återberätta utan att drabbas av total sorg och genomgripande svårmod. Zevon, en stor favoritartist för mig sedan våren 1976, inledde inspelningarna av ”The wind” i september 2002, några veckor efter att han hade fått det fatala beskedet att han hade drabbats av en obotlig lungcancersjukdom.
   Det är absolut inte de sorgliga omständigheterna som har gjort att ”The wind” hamnat högt på min lista. Inte heller är det den långa listan av gästande musiker och artister (Ry Cooder, Bruce Springsteen, Don Henley, Jackson Browne, Tom Petty, Joe Walsh...) som imponerar på mig och har påverkat min åsikt om skivan. Det är blott och enbart innehållet med en lång rad välskrivna låtar, en underbar produktion och genomarbetade arrangemang som har gjort ”The wind” till ett så fantastiskt och älskvärt album... som ändå kanske inte är Warren Zevons allra bästa album.
   Skapandet av ”The wind” blev naturligtvis en historia i sig när den producerades och spelades in under stor uppmärksamhet medan media nästan dagligen rapporterade om detaljer i Zevons sjukdomsförlopp. Han var ju verkligen öppen med sin allvarliga sjukdom och drog sig inte för att officiellt berätta, inte så sällan med syrliga och/eller träffsäkra citat, hur han för tillfället mådde och levde. Han var ju en man som under hela sitt liv och sin karriär fällde absurda kommentarer. Titeln på hans allra första album var ”Wanted dead or alive” (1969), ”I'll sleep when I'm dead” var en av hans mest kända låtar och senare album hette ”Life'll kill ya” (2000) och ”My ride's here” (2002) där han på skivomslaget sitter i en begravningsbil...
   Den postumt utgivna videon ”(Inside) out: Warren Zevon” berättar fantastiskt underhållande men också djupt engagerande om hur han stirrar döden i ansiktet från det första katastrofala sjukdomsbeskedet, som gav honom bara tre månader att leva, till våren 2003 när ”The wind” är färdiginspelad. Ett av hans sista önskemål, att slutföra inspelningen av albumet, var därmed fullbordat. Två andra viktiga önskningar, att se sin dotter föda tvillingar och skivrelease, fick Warren Zevon uppleva innan han lämnade livet här på jorden 7 september 2003, knappt två veckor efter utgivningen av ”The wind”.
   Det kändes fruktansvärt simpelt att recensera ”The wind” i Nerikes Allehanda 12 september 2003 men det var mycket tillfredsställande att konstatera att albumet var både välbalanserat och komplett. Från rå gitarr-rock'n'roll via typiskt underfundig Zevon-rock till livsfarligt vackra ballader. Och sin vana trogen fick han plats för både humor och ironi när han i slutet på sin version av "Knockin' on heaven's door" upprepar orden "open up, open up".
   I stor konkurrens tycker jag låten "Keep me in your heart" är albumets bästa låt. Kompet på den kärlekstörstande balladen, som avslutar albumet, är minst befolkad på hela albumet. Förutom Warren, som sjunger, är det bara Jorge Calderón och Jim Keltner som spelar på låten men det räcker gott och väl för att skapa magi på skivans final.
   Hela Zevons karriär var fylld av många slagkraftiga rocklåtar med eller utan ironiska textvinklingar. Men han var också en mästare på att skriva melodiska och smäktande vackra ballader. Som pianist och gammal arrangör kunde han musikaliskt måla upp solnedgångar och kärleksfunderingar med samma finess.
   På ”Keep me in your heart” finns dock inget piano utan en akustisk gitarr, som spelas av Calderón, som fjäderlätt driver melodin framåt. Han spelar också kordofon, ett kubanskt stränginstrument, på låten och gör något som liknar ett känsligt solo. Keltner dekorerar låten, som är inspelad hemma hos Warren, med sina ovanligt skramliga trummor. Läckert!

/ Håkan

TisdagsAkademien (4)

Postad: 2022-03-24 07:49
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.


TISDAGSAKADEMIEN INLEDDE 2021 ÅRS MÖTEN med ytterligare ämnen, artister och musikgenrer inom en rad olika områden, helt i linje med Akademiens målsättning sedan starten i januari 2019. Första årets möten inträffade en gång i månaden men när pandemin slog till i mars 2020 utökade vi intensiteten i våra möten till en gång i veckan. Och bytte samtidigt samlingsplats från Bishop's Arms till Stadsträdgården.
   Rapporter från alla möten noteras här varje månad på Håkans Pop. Vid tre tidigare tillfällen har jag redovisat möten, december 2021, januari 2022 och februari 2022, som ligger några år tillbaka i tiden. En viss eftersläpning i rapportering har gjort att jag idag berättar om 2021 års första tio möten med som vanligt ett otroligt brett utbud. Från Ma Rainey via Phil Spector till Ulf Lundell.







MA RAINEY'S BLACK BOTTOM (Netflix, 1:54 lång, 2020)
Regi: George C Wolfe. Baserad på en pjäs av August Wilson. Producent: Denzel Washington. Musik av Branford Marsalis.
   Inför spelfilmen, som berättar om en inspelningssession 1927 i studion i Barnesville, Georgia, varnas för ”sexuellt våld” när bluespionjären Ma Rainey och hennes band ska spela in två låtar och det blir upprepade konflikter mellan musiker, manager, skivstudioägaren. Ma, som i filmen gestaltas av Viola Davis, beskrivs som hetlevrad och orädd som på scen, vi får se några klipp, hetsar upp både män och kvinnor med sin utmanande stil. En på den tiden vågad föreställning, minst sagt.
   Hon kallades ”bluesens moder” redan då och innan hon dyker upp, försenad, blir det konflikt mellan musikerna där Levee, trumpetaren, vill att hans arrangemang ska gälla på inspelningen.
Ho Rhythm Recordings hette studion där managern Irwin hyrt in sig. Ma är hårt målad och ger sken av att vara lite lesbisk och jag läser rykten om både lesbisk och bisexuell läggning. Men hon är stenhård: ”Det är jag som bestämmer”, ”Jag tar ingen skit” och ”Vita förstår inte musiken” är några kommentarer från henne.
   Samtida Bessie Smith, ”Empress of the blues”, nämns men Ma sänker henne som en dålig konkurrent. Rykten säger att de nästan hade en relation.
   Filmen tar upp dåtidens tuffa segregation och hela filmen får ett grymt dramatiskt slut. Och vi får, utan förklaring, en avslutning där en vit sångare med bara vita musiker gör en slätstruken version av blues i samma inspelningsstudio.
   Filmen ger inget info om vem Ma Rainey var och inte heller får vi någon karriärsammanfattning.
   Därför kollade jag upp: Gertrude ”Ma” Rainey föddes 1886 dog 1939 av en hjärtattack 53 år gammal. Uppträdde med både Louis Armstrong och Thomas Dorsey.
   På TisdagsAkademiens möten händer det till och från att det förekommer högläsning ur någon bok i ett för dagen aktuellt ämne. Ofta har det varit ledamot Janne som letat upp något passande och väldigt ofta är det hämtat från vår idol Lennart Perssons digra och monumentalt intressanta texter.
   I samband med Ma Rainey-ämnet vill Janne tipsa om Gunnar Hardings bok "KREOL - bland voodookvinnor, pianoprofessorer och bluesdrottningar i Den Nya Världen".


ULF LUNDELL – friheten och ensamheten (Svt 2020)
En dokumentär i två delar av Marie Nyreröd som inte alls tog stor plats. Men inleder med att säga till Lundell ”Du ska sitta där”. Redaktör är Håkan Lahger vilket ger förtroende inför dokumentären. Vi hör inga intervjufrågor. De knackas fram på en gammaldags skrivmaskin...

Del 1: Från folkhemsbarn till nationalskald (59 min)
Ulf ser frisk ut. Många människor försöker beskriva Lundell med tre ord. ”Vilsen hungrig varg” säger Mats Ronander. ”Jag älskar Ulf” säger Benny Andersson överraskande
   Ulf läser självbiografisk info om sig själv. Säger att hans mamma tjänade ”nålpengar”. Sedan får vi inslag från gamla intervjuer 1995, 2020, 2019, 1982 och 1988.
   Det spelas ”Rom i regnet” som får mig att nyfiket kolla upp vem som spelar den vackra akustiska gitarren: Totte Bergström. Lika okänt som att Olle Nyberg spelar pianot på ”Öppna landskap”...
   Redan 1976 beskrivs boken Jack som en generationsroman. Men Ulf vill inte jämföra sig med Evert Taube.

Del 2: Från kaos i stan till lugn vid havet (58 min)
Gamla inslag från 1987, 1989, 1999 och 2005. Någon beskriver krogen som ”Konstnärernas vardagsrum”. Ulf säger att han har tre skrivmaskinermaskiner igång hela tiden.
   ”Rattfylla var 70-årskris”. På gravsten ska det stå: FUCK OFF
   ”Bättre och bättre som författare” säger bokförlagskillen. ”Vackert modigt” säger Åsa Lindeborg. ”Ambitiös” säger trummisen och producenten Andreas Dahlbäck.
   Det blir en allmän diskussion om personer som borde ha varit med i Lundell-dokumentären, namn som Lasse Lindbom, Kjell Andersson, Finn Sjöberg och massor med andra namn som med säkerhet hade bidragit med ytterligare djup kunskap i ämnet.

Som avslutning, 10 januari 2021, på Svt:s Ulf Lundell-tema sändes en kort nyinspelad konsert live på Cirkus med Ulf Lundell med band där fioltjejen Karin Hellqvist utan någon förklarad bakgrund tog mycket plats i arrangemngen. Finns en notering om konserten på Håkans Pop.


THE TWO KILLINGS OF SAM COOKE (Netflix, 1:14 lång, 2019)
”A Sam Cooke Story”. Soulstjärna med djupt engagemang i medborgarrättsrörelsen. ”Magisk röst”, ”Soulmusikens fader” och ”Komplicerad svart man”. Black Power på tidigt 60-tal.
   Titeln på filmen syftar på själva mordet plus mordet på hans eftermäle. 200 000 bevakade begravningen. Sam låg på Lit de parade.
   Född 1931 i Mississippi. Flyttade sedan till Chicago och hette först bara Sam Cook, eller Dale Cook som artist, men kallade sig sedan för Cooke för att det lät bättre, ett Chicago-stuk på namnet.
   Pappa var präst så Sam intresserade sig naturligtvis för kyrkan och gospelmusik. Började uppträda i 13-14-årsåldern.
   Blev senare medlem i gruppen Soul Stirrers. Mycket religiöst. Många uttalar sig om Sam: Smokey Robinson, Quincy Jones och Dionne Warwick.
   Gamla bilder. Vägskylten är märkt med KKK och nästan hela dokumentären ägnas åt segregation, rasåtskillnad och diskriminering. ”White Men Only”.
Sam tillhörde rock'n'roll-genartionen:”sjunger Guds musik men det var djävulens musik som fick människor att dansa”. Pappa: ”Du kan vinna hela världen men du kan också förlora själen”.
   Efterb ”You send me” flyttade Sam till LA och skrev kontrakt med RCA och blev kollega med Elvis. Gifte sig och engagerade sig i medborgarrättsrörelsen i Södern. Han behöll sin afrofrisyr och blev kompis med Cassius Clay och Malcolm X.
   Fick ny manager i Allen Klein som fick honom att satsa på eget förlag och eget skivbolag (SAR Records).
   ”A Change is gonna come” är en politisk hymn som förespråkade förändring av samhället. Kom ut i februari 1964 samtidigt som Cassius Clay mötte Sonny Liston.
   33 år och ett affärsgeni. Hot från FBI och maffian. Sonen Vincent drunknade och det tog Sam hårt och påfrestade äktenskapet med Barbara.
   Bildade bolaget Tracey Limited med Allen Klein. Bokstavligen ägde Klein bolaget och lurade Sam på pengar. Och han skulle avskeda Klein i samband med sin egen död.
   Från rättegången efter mordet: Bertha Franklin som sköt uttalar sig. ”Bullshit”, säger många om förklaringen till mordet. Kopplingar till maffian? Beskyllningar från alla håll, till och med Elvis Presley som skulle ha känts sig hotad av Sam Cookes popularitet... Allen Klein!? ”En tjuv” eller en polis, en komplott men ingen riktig utredning.
   Sam Cooke mördades 11 december 1964, begravning 18 december och ”A change is gonna come” släpps 22 december. Men låten kom redan februari 1964 på ett album.
   Tre månader efter mordet gifte Sam Cookes fru Barbara om sig med Bobby Womack. Sam och Barbaras dotter Linda gifte sig senare med Bobbys yngre bror Cecil Womack och bildade duon Womack & Womack.

16 januari 2021 dog demonproducenten Phil Spector som fick oss, eller huvudsakligen jag, att initiera ett Spector-tema i vår lilla grupp. Hittade en dokumentär och jag hittade också ett program om själva mordet. Jag tittade och funderade. Det stod klart tämligen omedelbart att det här inte vara några speciellt genomarbetade program, ytliga och bristfälliga, så vi bestämde ett helt annat ämne: The Hellacopters Svt-dokumentär!

Ändå gjorde några korta anteckningar om Phil Spector-programmen:
Rockin' with Phil Spector (56:42 lång, 1985) 56:42 lång
   Nästan som ett minnesprogram. Börjar med ”Spanish Harlem”. Fortsätter med Brill Building och en intervju med Leiber & Stoller. Någon beskriver Spector som ”sarkastisk ung man”.   
   Konkurrenten Ahmet Ertegun, på Atlantic, säger: ”Låten i första hand, artisten i andra hand”.

”The murder of actress Lana Clarkson” (43:29)
3 februari 2003. Alhambra. Pyrenees Castle i Los Angeles
   Spelade filmscener, dramatisk, en massa vapen. ”Hon sköt sig!”. OJ Simpsons advokat på rättegången. Spectors frisyr ändrades flera gånger. Peruk. Fick inte bära peruk i fängelse.

Tittade även på ”True Crime med Aphrodite Jones” från 2010 (44:10)
Som försöker förklara och reda ut mordet.

Såg även några korta YouTube-klipp med Phil:
Först en fransk dokumentär, tekniskt perfekt, som berättar allt fast på franska. Till och med intervjuerna som översätts på franska över originalet. Tyvärr,
   En kort intervju med Phil Spector, den sista innan fängelset 2008. En galen psykopat. Och 2005 där hans assistent Michelle Blaine spelat in en liten film där Spector själv ger sin version av kvällen. Psykologiskt pussel...


I'M IN THE BAND (SvtPlay K Special, 58:32 lång, 2021)
Regi: Amir Chamdin/Johan Bååth
   Tidigt 90-tal bestämmer sig ett gäng musiker att starta vad som kan bli ett rockband som kom att inspirera en hel generation. Stora ord men...
   Med- och motgångar under 25 års tid. Dave Grohl, Melbourne 2000, väljer Hellacopters som världens bästa band.
   Nicke Johansson spelade trummor i Entombed 1987, death metal innan han bildade Hellacopters med barndomsvännen Kenny Håkansson, bas, gitarristen Dregen som redan spelade i Backyard Babies, och Robert Eriksson, trummor.
   Dregen tog för stor plats i bandet och knyckte uppmärksamhet från Nickes låtar och lämnade Hellacopters 1998. Chuck Pounder (Danne Andersson) från A-Bombs ersatte Dregen tillfälligt innan Strängen (Robert Dahlqvist) kom med. Och då var Hellacopters som bäst och störst.
   Nicke, i MC5-keps, var inte motiverad längre 2008. Sista konserten oktober 2008 på Debaser, Medborgarplatsen.
   Dokumentären får en sorglig epilog. Strängen hade problem med droger och blev aldrig med på återföreningskonserten 2017. Han drunknade i badkaret efter ett epilepsianfall.


J J CALE: To Tulsa and back (1:28 lång, 2005)
Underrubriken On tour with J J Cale.
   Ingen kan personifiera uttrycket laidback bättre än J J Cale. I filmen låter det mer blues än jag minns. Christine Lakeland och Jim Karstein i bandet.
   I turnébussen. Vägar och fina vyer från bussfönstret. Eric Clapton: ”Större inspiration än någon annan, smart guy”.
   En skön och tekniskt bra film med John Cale, namnet han föddes med. Tulsa, Oklahoma hemstad, uppvuxen där. En musikaliskt omväxlande stad där blues, jazz och country möttes.
   Clapton, starkt influerad av Cale. Hans kompband Carl Radle, Dick Sims och Jamie Oldaker kom från Tulsa.
   Det pendlade mellan gamla och nya filmbilder från stadens historia. J J Cales bandomshem i norra Tulsa.
   På en konsert med både blås och fiol i bandet. Överraskande. Avslappnad på scen.
   Historia: LA 1961-62. Leon Russell i bandet. Gillade hippielivet. Bytte namn för att inte förväxlas med John Cale i Velvet Underground.
   Cale var inspirerad av Mose Allison när han skrev ”Cocaine”.
   Mötte Christine, på konsert. 15 år yngre och nu (2005) gifta.
   Han vägrar spela playback: ”Jag är musiker – inte skådespelare”
   Clapton blir otroligt hedrad när Cale tog upp en av hans låtar i sin repertoar, ”Golden ring”, som han skrev när George Harrison gifte sig med Olivia.


Sanningen om Connie Converse (59 min lång, delvis en Svt-produktion, K Special)
”Talking like her” av Natacha Giler
   Singer/songwriter född 1924. Pionjär och kanske första kvinnan i den genren. Som med uppriktighet och tankeväckande musik aldrig slog igenom.
   8 augusti 1974 lämnade hon hemmet i Ann Arbor, försvann och sågs aldrig mer. Lämnade brev, dagböcker, foton och mängder av musik efter sig.
   Programmet inleds med ett gammal mikrofonstativ i bild och en liveinspelning/ljudupptagning med Connie. Hennes liv beskrivs som missförstånd och ensamhet. Presentatören beskriver henne som ”folksångare”.
   Hennes låtar spelades in 1954 av Gene Deitch, Prag, som berättar sina minnen av henne. Han var egentligen jazzfantast men gillade Connies låtar.
   David Garland, som gör radioprogram, berättar också hur han upptäckte musiken och spelade den.
   Vi får aldrig se en enda levande bild på Connie Converse men massor av filmklipp från södra Manhattan i tidstypiska filmer. Ibland sitter jag och jämför med Eva Cassidy, ett annat namn som blev stort efter sin död.
   Hennes melodier hade udda ackordsföljder. Som singer/songwriter var hon på rätt plats, Greenwich Village, vid fel tidpunkt på 50-talet och lämnade platsen innan Bob Dylan kom dit.
   Deitch: ”Hon var färglös, alldaglig och inåtvänd”. En rad refuseringsbrev läses upp. Connie färgades av melankoli och tvivel. Det var bristen på succé och framgång som plågade henne.


THE OTHER ONE: The long strange trip of Bob Weir (Netflix, 1:24 lång. 2015)   
Grateful Dead är skivmässigt en stor vit fläck i mitt liv fast institution det är. Förutom Dylan-live-samarbetet äger jag bara två senare album med gruppen. Och är tämligen obekant med bandets klassiska skivor (som omnämns i dokumentären), ”Workingman's dead” och ”American beauty”. Men även sånt som är lite utanför comfort zone är intressant och alltid lär man sig något. Som exempelvis i Bob Weir-dokumentären där gamla bilder, historia om bandet är mycket förekommande.
   Bandets historia är en lång mäktig resa. Och han förklarar tidigt att Jerry Garcia var som en äldre bror för honom.
   Bob köpte hus 1972 när han fick första skivkontrakt som soloartist. Han visar stolt upp delar av gitarrsamlingen på cirka 100 stycken.
   Född 1947 i San Francisco. Som barn adopterades han liksom sin bror. Han hade läs- och skrivsvårigheter i skolan. Träffade Garcia nyårsafton 1963 och något år senare bildade de ett band, The Warlocks. Det var LSD varje lördag. Ken Kesey och Neal Cassady fanns med i omgivningen. ”LSD vidgade medvetandet”. Musikaliskt blev låtarna långa och improviserade.
   ”The other one” var första låten som Bob skrev, tillsammans med Cassady. Bob spelade kompgitarr och influerades av jazzpianisten McCoy Tyner.
   ”Vi har aldrig varit moderna”. Fick en höjdpunkt i slutet på 80-talet och till och med en hit, ”Touch of grey”, och gjorde sammanlagt 3000 konserter.
   Jerry Garcia dog 1995, som en far och bror för Bob, och han bildade då egna bandet RatDog.


CHORDS OF FAME: Phil Ochs documentary (1984)
(Part 1: 30:11   Part 2: 30:08   Part 3: 24:14

Bill Burnett spelar Phil Ochs i denna dramadokumentär. Regi: Michael Korolenko. Martha Wingate spelar hustrun Alice Ochs.
   ”Phil visste inte hur bra han var”. Protestsångare (Singer/songwriter) på 60-talet.
   Jerry Rubin inleder med att berätta att Phil Ochs förespråkade non-violence men hängde sig 1976 och Jerry tyckte det talade emot hans ideal för ickevåld.
   Dokumentären om Ochs berättar också om historien på 60-talet med protester, fredsrörelse och politiken som utspelade sig då. Bilder på demonstrationer, MLK, polisbrutalitet och presidentval.
   Systern Sonny och brodern Michael (känd fotograf och arkivexpert) pratar om Phil.
   Bilder från Greenwich Village 1962 där Phil höll till och var en del av trubadurgenerationen. Massor av artister och kända namn uttalar sig: Dave Van Ronk, Peter Yarrow, Odetta med flera. Phil delade affisch med bland annat Buffy Sainte-Marie och Peter LaFarge.
   Phil skrev kontroversiella texter. Han kunde ha blivit lika stor som Dylan. I filmen imponeras jag av hans låtskatt, starka melodier och en ännu starkare röst. Eric Andersen, Pete Seeger och Oscar Brand är namn som nämns och Tom Paxton, Dave Van Ronk och Bob Gibson sjunger tillsammans.
   Carnegie Hall 1966: Hans namn felstavat, Phil Oake. Phil var rättfram utan krusiduller. Sa precis vad han tyckte. 1967 var det fredsmarsch och ”War is over”.
   ”When I'm gone” en av de mest kända Ochs-låtarna sjungs av Eric Andersen i filmen.
   Han började spåra ur 1970, klädde sig i guldlamékostym och tror att han är Elvis. Just då var han lite lik Townes Van Zandt till utseendet.
   Sedan tog drogerna över som resulterade i depression och alkoholism. Han var dessutom bipolär.
   Efter filmen följer ett autentiskt uppträdande av Phil från The Troubadour i LA där han sjunger ”I ain't marching anymore”. Fantastiskt starkt.


BUFFY SAINTE-MARIE Documentary (48:04 lång, 2006)
Producent: Joan Prowse.
   Akademien fick säkert smak på namnet Buffy Sainte-Marie i den tidigare Phil Ochs-filmen. Robbie Robertson, som ser mer indiansk ut än någonsin, Taj Mahal och Randy Bachman uttalar sig.
   Buffy är född 1941 (eller 40 eller 42, osäkert säger hon själv) i Kanada. Att hon och hennes dåvarande man Jack Nitzsche skrev titelsången i filmen Officier & Gentleman, ”Up where we belong”, kommer naturligtvis tidigt i programmet.
   Buffy spelar både gitarr och piano. ”The universal soldier” skrev hon men på Tio i topp låg Donovan och Glen Campbell med låten.
   Åkte tidigt till NYC, Greenwich Village, och var med om singer/songwriter-revolutionen där med bland annat Joan Baez. Eric Andersen och Joni Mitchell berättar.
   New York Times skrev en mycket positiv recension av hennes framträdande och Elliot Roberts, den kände managern, upptäckte henne.
   Adopterad hamnade Buffy i New England där hon växte upp. Vi får se och höra om 60-talet igen. Fredsdemonstrationerna igen.
   För mig okände Blair Stonechild uttalar sig. Se indiansk ut. Chief Piapot uttalar sig också.
   Buffys ”Until it's time for you to go” får också uppmärksamhet. Var med i Sesame Street, stort familjeprogram där hon framförde ”Up where we belong” på piano.

/ Håkan

ALL TIME BEST #20: "Whereabouts"

Postad: 2022-03-23 07:59
Kategori: ALL TIME BEST



RON SEXSMITH: Whereabouts (Interscope, 1999)

DAGENS AKTUELLA SKIVA, RON SEXSMITHS fjärde soloalbum, släpptes i maj 1999 och fick till följd att jag drabbades av en fullständig Sexsmith-feber. Som betydde att jag omgående beställde hans obskyra debutskiva från 1991, "Grand Opera Lane" på ett indiebolag, direkt från en kanadensisk sajt. Jag kunde också för mitt liv inte missa Sexsmiths enda konsert i Sverige i september på Södra Teatern i Stockholm och i december utnämnde jag utan att blinka "Whereabouts" till 1999 års bästa utländska album.
   Någon gång i början på maj 1995 kom jag för första gången i kontakt med Ron Sexsmith. På hans första skiva på stort skivbolag, ”Ron Sexsmith”, fastnade mina ögon på hans lite ovanliga efternamn. Omslagsfotografiets pojkaktiga uppsyn och producentnamnet Daniel Lanois, som visserligen bara hade producerat en låt på albumet, gjorde min nyfikenhet mycket stor.
   Mina öron fastnade däremot omedelbart för den vemodiga lite ledsna rösten och mycket personliga sånger. Jag kom några år senare att jämföra Sexsmiths röst med Tim Hardin men vid den här tidpunkten skrev jag en recension där jag beskrev det jag hörde som ”Jackson Browne producerad av Daniel Lanois”. Än i dag en ouppfylld önskedröm! På det albumet fanns det många melodiöst vackra låtar i nakna underbart känsliga arrangemang.
   Den inledande låten, det första jag någonsin hörde med Sexsmith, är ”Secret heart” som blev den mest kända låten från hans första skiva på etablerat skivbolag. Inte minst tack vare att Rod Stewart 1998 gjorde sin egen version av den låten på coverskivan ”When we were the new boys”.
   ”Grand Opera Lane”, som jag alltså hörde första gången 1999, visade sig vara en ganska ordinär debutskiva men från 1995 var kanadensaren Ron Sexsmith intressant på allvar. Hans två album 1995 och 1997 var underbara delmål innan Sexsmith-karriärens absolut höjdpunkt, ”Whereabouts”, slog ned som en musikalisk juvel 1999.
   Amerikanen Mitchell Froom satt i producentstolen redan på "Ron Sexsmith"-skivan och han följde Sexsmith på hans tre 90-talsalbum och når på "Whereabouts" högre än högt. Med facit i hand skulle det bli Ronald Eldon Sexsmiths ouppnåeliga höjdpunkt på sin skivkarriär och han har aldrig lyckats upprepa den makalösa kvalitetsnivån. Här blommade samarbetet mellan Ron och Mitchell Froom upp i något stort, personligt och fantastiskt.
   Här är låtarna genomgående bättre, Ron sjunger starkare och Frooms produktion är lite mer kristallklar. Och ekot av just en poppig Tim Hardin är uppenbart. Skivan blev mitt oändliga soundtrack sommaren 1999 och är fortfarande en stor, mycket stor, favorit.
   Producenten Froom tillsammans med teknikern Tchad Blake valde att hålla kärnan av musiker på så få händer som möjligt. Förutom Froom och Sexsmith var det bara Attractions-trummisen Pete Thomas och basisten Brad Jones i den närmaste kretsen under inspelningarna. Utan att resultatet kan kallas avskalat eller lågbudget. Blås- och stråkmusiker och några gästartister håller sig på behörigt avstånd.
   Produktionen är helt enkelt anpassad Ron Sexsmiths stora personlighet som på skivan pendlar mellan ömsinta ballader, "Right about now", "Riverbed", "Doomed" och "Seem to recall", och förvånansvärt kommersiellt poppiga låtar, "Still time", "Must have heard it wrong", "Feel for you" och "Beautiful view", men där det i personligheten hos artisten ofta återfinns en lätt bräcklig sida.
   Just det där mänskliga ekot som skapar en fullt trovärdig artist som i det här fallet heter Ron Sexsmith och som under drygt 20 år har gjort väldigt många bra skivor men ingen så fulländad som "Whereabouts".

”STILL TIME”, öppningslåten på ”Whereabouts”, är en melodisk kommersiell poppärla.



/ Håkan

ALL TIME BEST #21: "Love in the milky way"

Postad: 2022-03-21 07:57
Kategori: ALL TIME BEST



SARAH KLANG: Love in the milky way (Pangur, 2018)

DEBUTSKIVOR HAR VARIT FLITIGT FÖREKOMMANDE på min 150 album långa lista över favoritskivor. Utan att jag direkt har tänkt på det har jag hittills räknat in närmare 20 debutalbum på min lista. Och bland de 20 album som återstår på resan till nummer ett finns det faktiskt ytterligare två och båda är, i likhet med Sarah Klangs underbara debut, faktiskt svenska.
   Utan att jag då var medveten om det debuterade Göteborgssångerskan Sarah Klang redan 2016 med singeln ”Sleep” som inte fick plats på ”Love in the milky way”-albumet och jag kan så här i efterhand förstå varför. Hennes starka röst finns där och utnyttjas till det yttersta men produktionen och låtskrivandet känns inte riktigt komplett.
   Starten på Sarah Klangs imponerande karriär var ändå personlig men inte så melodiskt kraftfull som det kom att bli 2017 på de tre följande singlarna, ”Strangers”, Left me on fire” och ”Lover”, som alla skulle fungera som perfekta aptitretare inför debutalbumet. Efter ytterligare en singel, ”Mind”, släpptes albumet i februari 2018. Singlarna visade upp en underbar bredd, styrka och personlighet som lovade gott inför albumet som på alla punkter motsvarade förväntningarna.
   Någon har beskrivit Sarah Klangs musik som ”sprucken soulig americana” men jag tycker soundet på hennes fantastiska debutalbum är modernare och framförallt mycket mer personlig än några tidsanpassade spridda fraser kan förklara. Där ryms dessutom både vemodiga sekvenser och jublande ögonblick med betoning på det tidigare. Det balladbaserade låtmaterialet är i majoritet och lämnar förutsättningar för Sarahs känsliga röstresurser, som både river och smeker, att understryka varje melodisk detalj.
   När jag lyssnar på ”Love in the milky way”, som jag har gjort ofta i över fyra år, är det inte bara hennes stora vidöppna röst, i många lager och olika skepnader, jag hör utan minst lika mycket Kevin Anderssons produktion och arrangemang.
   Andersson, och resten av musikerna i bandet (Pontus Bolander, keyboards, Mattias Hagström, trummor, och Emil Karlsson, trummor på en låt) som kompar, är mig helt obekanta och det gör uppfattningen av skivan än mer sensationell.
   Sarah Klang har i alla intervjuer kallat sin medkompositör Kevin Andersson för gitarrist men på skivan spelar han i praktiken även keyboards och bas också. Med tonvikt på orgel och mellotron som färglägger många arrangemang. Och det är mig helt förvånansvärt imponerande från en kille med noll känd bakgrund i musikbranschen. Jag älskar det där härliga mellotronsoundet eller orgeln som likt en hammond med lesliekabinett flämtar organiskt i de annars moderna arrangemangen.
   Kevin Andersson har ju också visat sig hålla måttet med stor marginal på Sarah Klangs två senare album, ”Creamy blue” (2019) och ”Virgo” (2021), där många Klang/Andersson-låtar har självlysande kvalitéer.
   Det går inte att känna sig oberörd när jag hör samspelet mellan produktion, arrangemang, Sarahs enorma röst och genomgående starka låtar.
   Här finns som sagt en mängd ljuvliga låtar, osedvanligt jämnstarkt material, som avlöser varandra och bygger upp ett album som till slut fick sin Grammis-belönade framgång.
   Strax ovanför de fantastiska låtarna ”Left me on fire”, ”Lover”, ”Strangers”, ”Blue bird” och ”Vile” befinner sig avslutningslåten ”Demons” i en egen kategori. Det inledande pianot sätter stämningen direkt, Sarahs modernt souliga och kraftfulla röst fyller på innan en bubblande hammond utökar arrangemanget under låtens första minut innan trummorna dunkar igång tempot och skapar en viss hitkänsla.
   Efter drygt två minuter tas låten ner igen, åter med enbart piano i kompet och Sarah mässar "could we do it all again" samtidigt som tempot ökar igen, orgel/piano målar soulstämmor och en hög bakgrundröst (synt?) lyfter arrangemanget till rent magiska höjder. Låten tonar sedan ut i en dryg minut och försvinner men minnet lämnar aldrig mina öron.

”STRANGERS” är en av mina stora favoriter på Sarah Klangs underbara debutalbum.



/ Håkan

Musikalisk irländsk St Patrick

Postad: 2022-03-20 15:06
Kategori: Live-recensioner


Bilder: Carina Österling

”ST PATRICK'S PARTY”
TULLAMORE BROTHERS
EXTENDED ORCHESTRA
Clarion Hotel, Örebro 19 mars 2022
Konsertlängd: 20:05-21:37 (92 min)
Min plats. Sittande vid bord i restaurangen ca 6 m från scenen.


FIRANDET AV ST PATRICK'S DAY (IRLANDS nationaldag) inleddes i torsdags över hela världen. Här i Örebro firades det på åtskilliga platser, inte minst på insamlingsgalan ”Örebro tillsammans för Ukraina” i Nikolaikyrkan när Olle Unenge och Christy O'Leary under några minuter framförde den känsligt laddade ”The fields of Athenry”.
   Både Unenge och O'Leary fanns givetvis på plats bakom sångmikrofonerna när det kraftigt förstärkta Tullamore Brothers ställde sig på Clarion Hotels grönt skimrande scen på lördagskvällen för att under drygt en och en halv timme fira St Patrick's på ett helhjärtat sätt. Vi fick en repris på den otroligt fina sången men också en rad andra spektakulära Irlands-färgade sånger som passade in bland alla jigs, reels och sentimentala ballader. Och som en enda traditionell överdos fick vi allt under lördagskvällens konsert i en fullpackad foajé på Clarion Hotel.
   De rent dansanta låtarna, härligt påhejade av både publik och bandets två fioler (Olof Ericsson och Kajsa Zetterlund) förstärktes av två skickligt stepdansande flickor från Irish Dance Society, fysiskt ansträngande insatser som jag av tämligen naturliga skäl låter bli att detaljerat recensera...
   Tullamore Brothers har sedan några år tillbaka Christy O'Leary som medlem och han har stor del i bandet som både musiker (på tin whistle, olika flöjter, munspel och säckpipa) och med en stark och klockren röst.
   Med i bandet finns alltså Örebro Kammarorkesters violinist Olof Ericsson som med sin fiol, och vid ett kort tillfälle även en flöjt, fick den traditionella musiken att låta både seriös och enormt engagerande. Medan bandets bouzoukispelare Mats Lindström musikaliskt fick stå för den fysiska energin i både tempo och djup i de ofta hetsiga arrangemangen.
   Kvällens musikaliska gästartist var irländaren Brian Friel som med sin banjo fyllde ut det traditionella soundet och gav till slut också prov på sin skicklighet i ett spektakulärt solo i en av kvällens sista sånger.
   Vemodiga ballader blir ofta mina favoriter på St Patrick's-konserterna och lördagskvällens festliga konserter var inget undantag. Dels den ovannämnda sången, sedan den klassiska ”Grace” snyggt sjungen av Christy och även ”Tramps & hawkers” där Christy och Olle delade på sången.
   Tillsammans bjöd hela Tullamore Brothers, fem män och tre kvinnor, på en fängslande musikalisk afton som gav den musiklyssnande publiken full valuta i trängseln framför scen.
   Efter konserten blev det irländsk session i den bakre delen av hotellrestaurangen där Christy O'Leary plockade fram ännu ett instrument i samlingen, fiolen.

/ Håkan

Örebro: Oljevägen 15

Postad: 2022-03-20 07:57
Kategori: Örebro

NATURENS HUS



NATURENS HUS HAR EN FÖRHÅLLANDEVIS kort historia som restaurang, café och konferenslokal. Byggnaden uppfördes 2006 och ingår i projektet Å-staden som drivs av Örebro kommun och som verkar för att förbättra natur och rekreationsmöjligheter i området kring Svartån.
   Naturens Hus ligger i naturreservatet Rynningeviken mellan Oset och Rynningeviken och huset ligger i den del av reservatet som kallas Vattenparken. Verksamheten innefattar restaurang, café, utställningslokaler och naturskola, inrymt i en stenbyggnad med stora fönsterytor som öppnar sig mot en konstgjord vattenspegel.

Foto: Carina ÖsterlingDen amerikanska sångerskan Tessy Lou Williams och hennes band spelade på Naturens Hus utescen i juli 2018.

TESSY LOU & THE SHOTGUN STARS 13/7 2018 Naturens Hus

/ Håkan

Örebro: Ekersgatan 16

Postad: 2022-03-19 07:55
Kategori: Örebro

LIVE AT HEMMA



ANDERS DAMBERG HAR VARIT ETT återkommande namn på Håkans Pop i allmänhet och i min serie där jag dokumenterar konsertställen i Örebro i synnerhet. Som arrangör av festivalerna Live at Heart och Folk at Heart, åtskilliga andra konsertevenemang (bland annat på mc-klubben Mastodont) och som ägare av skivbutiken Najz Prajz har hans namn upprepats ett antal gånger här.
   Senast jag nämnde hans namn var i samband med konsertstället Brf Räven på Trädgårdsgatan där han vid tillfället bodde och arrangerade konserter både på gården och i en samlingslokal.
   Anders flyttade senare till Ekersgatan och arrangerade konserter helt sonika i det stora vardagsrummet i sin lägenhet, en verksamhet som var steget före alla pandemirelaterade konserter som blommade upp våren 2020.
   Våren 2018 upplevde jag två konserter hemma hos Anders Damberg och hans sambo på Ekersgatan 16.

Foto: Carina ÖsterlingDen amerikanska duon Michael Thomas Howard och Caroline Cotter hemma i Anders Dambergs vardagsrum.

MAGNUS LINDBERG 10/2 2018 Live at hemma
MICHAEL THOMAS HOWARD & CAROLINE COTTER 4/5 2018 Live at Hemma

/ Håkan

ALL TIME BEST #22: "Squeezing out sparks"

Postad: 2022-03-18 07:55
Kategori: ALL TIME BEST



GRAHAM PARKER & THE RUMOUR: Squeezing out sparks (Vertigo, 1979)

VI HAR NU KOMMIT FRAM TILL GRAHAM PARKERS i mitt tycke allra bästa album. Vi har nämligen nått så långt på min 150-lista att jag redan nu kan avslöja att någon mer Parker-skiva inte figurerar på de högsta placeringarna. I den hårda konkurrensen hamnade hans båda första uppmärksammade skivor, ”Howlin’ wind” och ”Heat treatment”, utanför listan medan ”The up escalator” fick en blygsam placering, #93. 1979 stod Graham Parker och hans oslagbara kompband på sina karriärers högsta punkt. Ändå var det absolut ingen självklarhet att inspelningarna till ”Squeezing out sparks” skulle bli så lyckosamma och resultera i ett sådant fantastiskt album.
   Inspelningarna till ”Stick to me” var omvittnat struliga hösten 1977, turnéerna var oregelbundet intensiva, liveskivan ”The parkerilla” (med delvis över ett år gamla inspelningar) var inget mästerverk och motsvarade inte Parkers och bandets livestyrka. Bandets manager Dave Robinson hade tröttnat på det amerikanska skivbolaget Mercury som Parker i sammanhanget skrev en hatlåt till, ”Mercury poisoning”.
   ”Squeezing out sparks” blev alltså nystarten på nytt skivbolag i USA, Arista, och det var den amerikanske legendariske skivproducenten Jack Nitzsche som skulle styra Parker till en helt ny nivå både musikaliskt och kommersiellt. Med vetskap om Nitzsches långa men trassliga historia lät valet både egendomligt och konstigt.
   Nitzsche började en gång som arrangör åt Phil Spector och det kanske var pophistoriens svettigaste jobb med tanke på den mannens produktioner med massor av musiker i studion. Han skrev sedan ”Needles and pins” till Jackie DeShannon, spelade piano på flera Rolling Stones-skivor, arrangerade Walker Brothers, producerade några spår på ”Buffalo Springfield again” och blev vän med Neil Young livet ut (Nitzsche dog 2000), producerade sedan skivor med Crazy Horse, Jackie DeShannon, Randy Newman och sin blivande fru Buffy Sainte-Marie innan filmmusiken blev hans stora intresse.
   ”One flew over the cuckoo’s nest” (Gökboet) blev hans debutfilm som kompositör och av en märklig tillfällighet delar Jack Nicholson och Nitzsche exakt samma födelsedag, 22 april 1937. I samband med den uppmärksamheten blev han återigen aktuell som skivproducent. Han producerade Mink DeVilles båda skivor ”Cabretta” och ”Return to magenta” och det var förmodligen soundet på de skivorna som gav honom jobbet med Parker som har berättat så här om inspelningarna:
   ”Enter Jack Nitzsche, nome-like under a hooded sweat shirt, disgruntled at being torn away from an interesting tryst in Los Angeles and utterly mystified as to who I was, what we were, why he was here in miserable London to produce us, and what was this ‘punk’ thing anyway? The man who played tambourine on ‘Satisfaction’ and had worked with Phil Spector arranging many masterpieces of pop, sat at the control board in Lansdowne Studios (a dark basement in Bayswater) and grimaced under his hood as the Rumour butchered their way through my songs whick by now everyone – myself included – were convinced were giant pieces of utter crap”.

INLEDNINGEN PÅ RELATIONEN Parker/Rumour/Nitzsche var allt annan än bra. Under tre dagar hände ingenting i studion men plötsligt satt låten ”Discovering Japan” helt oväntat perfekt. I cd-häftet till återutgivningen av ”Squeezing out sparks” skriver Parker:
   ”’Discovering Japan’ suddenly clicked and burst through the monitors like a vibrant, exotic animal, scintillating in it’s utter beauty. I swear our jaws dropped, and we stared at the speakers, astounded, wondering where the hell this monster had come from a week of rehearsals and three days of studio time in which not one speck of magic had occurred.”
   Sedan flöt inspelningarna på snabbt och effektivt. Elva dagar senare hade de spelat in ytterligare nio låtar till ”Squeezing out sparks” som tog sin titel efter en textrad i ”You can’t be too strong”, den mäktiga balladen som först var skriven som en countrylåt i halvtempo men på Nitzsches förslag förvandlades till en känslig ballad och en av de klassiska låtarna på skivan.
   Men på albumet är det nästan bara Parker-klassiker. Först den adrenalinstinna inledningen på tre snabba låtar, ”Discovering Japan”, ”Local girls” och ”Nobody hurts you”, innan den ovannämnda balladen dyker upp och sedan följs av en av Parkers mest kända låtar, ”Passion is no ordinary word”, innan det är dags att vända på skivan.
   På öppningslåten på sidan två, ”Saturday nite is dead”, är tempot återigen högt innan min absoluta älsklingslåt på skivan kommer, ”Love gets you twisted”. Nitzsche har lite överraskande producerat den här skivan med absolut minsta möjliga hjälpmedel. Inget blås, bara många gitarrer, keyboards, bas och trummor och ett tajt ös som tillsammans gör skivan så bra att den än idag, nästan exakt 43 år senare, är en ren ynnest att lyssna på.
   Omslaget till ”Squeezing out sparks” avslöjar inte några detaljer om Nitzsches arrangemang på skivan men jag tycker mig höra stråkar mycket läckert placerade på just ”Love gets you twisted” strax innan Martin Belmonts elgitarr får tiden att stå still i några sekunder, ett elektrifierat ögonblick av absolut magi.
   Avslutningen på skivan med ”Protection”, ”Waiting for the UFOS” och ”Don’t get excited” gör inte skivan sämre direkt.

”LOVE GETS YOU TWISTED” heter detta underverk på ”Squeezing out sparks”.



/ Håkan

En väldigt fin kväll i Nikolaikyrkan

Postad: 2022-03-17 23:42
Kategori: Live-recensioner




Björn Lycklig med munspelaren Peter Edgren.


Olle Unenge och Christy O'Leary.


Ted Ström med ena sonen Johan.

Alla bilder: Carina ÖsterlingLudwig Hart med Staffan Ernestam.


”Örebro tillsammans för Ukraina”
BJÖRN LYCKLIG/OLLE UNENGE & CHRISTY O'LEARY/TONE WÄSTBORN/MARIA SEDELL/KARL MAGNUS JANSSON/ANGELIQA/SOUND OF ELLIOT/MATS DERNÁND/ANNIKA GELIN/ISABELLE MOREAU/PUNSCH/THE COUNTRY LILLIES/ULRIK EHN/EVA AHREMALM/NICLAS EKHOLM & KALLE NILSSON/TED STRÖM med söner/EMELIE TAYLOR/JON E B JONSSON/DAVID SÖDERGREN/MICHAEL HORVATH/MOHLAVYR/LUDWIG HART/KRISTOFER SJÖDAHL
Nikolaikyrkan, Örebro 17 mars 2022
Konsertlängd: Se längst ner, ungefärliga tider
Min plats: Typ 7:e bänk lite till vänster


MUSIK ENGAGERAR, MUSIK SPRIDER TRÖST och hopp. Det var med andra ord ett behjärtansvärt arrangemang på torsdagskvällen som engagerat nästan hela Örebros levande musikliv plus stadens representanter för poesi, dikt, konst och demokrati till en insamlingsgala för Ukraina i Nikolaikyrkan, en plats av tradition för liknande arrangemang genom åren.
   I Nikolaikyrkan har det genom åren visats engagemang för hemlösa och Musikhjälpen och flera välgörenhetskonserter där mängder av lokala artister mangrant har ställt upp. Så även denna kväll under en drygt två timmar lång föreställning.
   Förutom några tal av kyrkoherde Anders Lennartsson, kommunstyrelsens ordförande John Johansson och Nerikes Allehandas chefredaktör Anders Nilsson gick torsdagskvällen till nästan hundra procent i musikens tecken. Det var en bra blandning av olika musik och en väldigt fin och engagerande kväll i kyrkan.
   Från inledande Björn Lyckligs ”Snöar i Stockholm till Ludwig Harts Tom Petty-cover ”Learning to fly” och Kristofer Sjödals gospelkryddade Elvis Presley-cover ”If I can dream” fungerade det både musikaliskt och organiserat till hundra procent. Otroligt välorganiserat med flyhänta skiften mellan artisterna och ljudet var genomgående förstklassigt.
   Några höjdpunkter: den irländska sången som Olle Unenge och Christy O'Leary framförde, Karl Magnus Jansson vid den stora kyrkorgeln, Mats Dernánd vid flygeln, annorlunda sättning av gruppen Punsch med Alice Ståhlberg vid mikrofonen och Niclas Bäcklunds ljuvliga sopransax, Niclas Ekholms akustiska pärla framförd på två akustiska gitarrer tillsammans med Kalle Nilsson, Ted Ströms uppgraderade version av ”Vintersaga” med sina söner, David Södergrens soloframträdande med ”Ta dina Antabus Kerstin”, Ludwig Harts samspel med överraskningen Staffan Ernestam på läcker slidegitarr och finalen med Kristofer Sjödahls tolkning av Presley omgiven av både körtjejer och trumpet.


19.00 - Anders Lennartsson - Tal
19.05 - Björn Lycklig
19.10 - Olle Unenge 
19.15 - Tone Wästerborn
19.20 - Dikt med Maria Sedell
19.25 - Karl Magnus Jansson
19.30 - Angeliqa
19.35 - Tal med John Johansson - Kommunstyrelsens ordförande i Örebro Kommun
19.40 - Sound of Elliot
19.45 - Mats Dernánd
19.50 - Annika Gelin 
19.55 - Dikt med Isabelle Moreau
20.00 - Punsch
20.05 - The Country Lilies  
20.10 - Ulrik Ehn
20.15 - Eva Ahremalm
20.20 - Kalle Nilsson & Niclas Ekholm 
20.25 - Tal med Anders Nilsson ifrån Nerikes Allehanda
20.30 - Ted Ström med söner
20.35 - Emelie Taylor 
20.40 - David Södergren 
20.45 - Poesi med Michael Horvath
20.50 - Mohlavyr
20.55 - Ludwig Hart
21.00 - Kristofer Sjödahl 

/ Håkan

Örebro: Västhagagatan 1B

Postad: 2022-03-17 07:55
Kategori: Örebro

SCANDIC ÖREBRO VÄST




MITT FÖRSTA SJÄLVUPPLEVDA MINNE AV hotellet i Västhaga, som då hette Esso Motorhotell, längs motorvägen E18/E20 genom Örebro är ingen konsert utan några efterfester när Dan Hylander, Py Bäckman och Raj Montana Band besökte staden för konsert på 80-talet. Bland annat gjorde jag en intervju med Anne-Lie Rydé vid ett sådant tillfälle 1983.
   Det var när festivalen Folk at Heart, som i vanliga fall arrangerades på Scandic Grand inne i centrala Örebro, tillfälligt flyttade till Scandic Örebro Väst i januari 2018 som jag under två kvällar fick uppleva levande musik på hotellet.
   Esso Motorhotell etablerades 1963 och första hotellet öppnades i Laxå. 1984 sålde Esso Motorhotell sin hotellrörelse till Scandic Hotels och samtliga hotell bytte namn till Scandic.

Foto: Carina ÖsterlingBandet Martin Håkan, med Martin Qvarfordt i spetsen, var en av höjdpunkterna på 2018 års upplaga av Folk at Heart på Scandic Örebro Väst.

FOLK AT HEART: MARTIN HÅKAN/KARL BROTHERS/AD HOC-ORKESTERN/RIVERTOWN BLUES/DIMPKER BROTHERS/BIANCA DE LEON/DSH5/BONGO BAND 5/1 Scandic Örebro Väst
FOLK AT HEART: BIANCA DE LEON/LES GORDONS/DSH5/ONE LITTLE MOUNTAIN/ÅSTADEN LIGHT/MARTIN HÅKAN/MELPA-JOCKES JAM CLUB 6/1 Scandic Örebro Väst

/ Håkan

ALL TIME BEST #23: "The lion´s share"

Postad: 2022-03-16 07:54
Kategori: ALL TIME BEST



FIRST AID KIT: The lion’s roar (Wichita, 2012)

DUON, SOM DÖPTE SIG EFTER EN FÖRBANDSLÅDA, kom lite sent in i mitt medvetande. OK, jag hörde rykten om de två systrarna Klara och Johanna Söderberg redan 2008. Skivdebuten, ep:n ”Drunken trees” med det egenhändigt målade omslaget, ökade på ryktesspridningen men den kom aldrig i min väg på allvar. Ändå var duons första steg i musikbranschen en ren solskenshistoria som det var svårt att värja sig för. Och systrarnas då uppseendeväckande ringa ålder, 15 respektive 17 år, gjorde mig givetvis nyfiken men också lite skeptisk och misstänksam.
   På lokal nivå i Örebro hade pappa Benkt redan haft en musikkarriär i Lolita Pop som gitarrist/basist, under namnet Benkt Svensson, så min koppling till de här flickorna, förvisso födda i Stockholm, kändes ändå relativt nära. De sju låtarna från debuten, alla skrivna av systrarna, tynade snabbt bort när nytt låtmaterial började produceras i en rasande kreativ fart. Men först fick duons version av en cover, Fleet Foxes-låten "Tiger Mountain Peasant Song", internationell uppmärksamhet. Vilket fick till följd att det engelska skivbolaget Wichita blev intresserat och gav ut deras ep 2009 med coverlåten som bonus.
   Deras pappa hade producerat First Aid Kits ep-debut och tillsammans med systrarna producerade han nu också duons första hela album, ”The big black and the blue”. Den är utformad efter samma avskalade koncept med bara en trummis, Charlie Smoliansky, som extra musiker vid sidan av systrarnas sångröster, gitarrer och keyboards. Och här upptäckte jag på allvar First Aid Kits unika sound, produktion och låtskrivande vilket gav skivan en blygsam placering på min årsbästalista 2010.
   Systrarna hade tidigt i sina liv fått ett djupt intresse för country och folkmusik och fick vuxna idoler som Bob Dylan, Leonard Cohen och Townes Van Zandt. Vilket följaktligen gav inspiration när de skrev egna låtar.
   En annan tidig förebild var det amerikanska bandet Bright Eyes och på Wichita blev First Aid Kit skivbolagskollegor och just den kopplingen skulle betyda mycket för duon och deras kommande album.
   Redan ”The big black and the blue”, med flera låtar som blev bofasta i First Aid Kits scenrepertoar, fick internationell uppmärksamhet och nya intressanta kontakter kunde knytas. Conor Oberst, sångare och låtskrivare i Bright Eyes, blev så imponerad att han uppmanade sin kompis i bandet, Mike Mogis, att producera duons nästa album, ”The lion's roar”.
   Och då är vi framme vid duons stora genombrott. Visserligen hade Klara och Johanna redan gjort stor succé för en stor publik på Polar Music Prize-evenemangen 2011 (Patti Smith) och 2012 (Paul Simon) men på ”The lion's roar” blev det på något sätt fulländat med både låtar och produktion.
   När det gäller stora och magnifika album är det nästan alltid vissa låtar som tar uppmärksamhet från det kanske mindre framträdande och mindre spektakulära materialet. På det viset är ”The lion's roar” ingen undantag och låten ”Emmylou” kan väl beskrivas som bokstavligen en hit och inget annat.
   När de med klockrena stämmor sjunger om Gram Parsons, June Carter, Johnny Cash och givetvis Emmylou Harris känns det så naturligt och fantastiskt vackert i varje strof. Och helt självklart var det också givet att de fick framföra låten på duons tredje Polar Music Prize-evenemang 2015 inför det årets pristagare Emmylou Harris.
   I samband med inspelningen av ”The lion's roar” började First Aid Kit utvecklas musikaliskt, arrangemangen blev lite större men inte onaturliga och ytterligare musiker fanns med i ARC Studios i Omaha under inspelningen. Pappa Benkt spelar bas på sju låtar, trummisen Mattias Bergqvist på nio av tio låtar och en tredje Bright Eyes-medlem, Nate Walcott, spelar både piano, trumpet och orgel. Och Conor Oberst finns också med på ett hörn, avslutningslåten ”King of the world” som han också har varit med och skrivit.

”THIS OLD ROUTINE” är kanske inte lika lättsmält som ”Emmylou” men är en härligt vacker, gammalmodig och nästan traditionell sång.



/ Håkan

ALL TIME BEST #24: "Atlantis"

Postad: 2022-03-14 07:53
Kategori: ALL TIME BEST



ELDKVARN: Atlantis (Capitol/EMI, 2005)

VÄLDIGT UDDA TILLFÄLLIGHETER HAR gjort att två Jari Haapalainen-producerade album har rangordnats precis bredvid varandra på min 150 album långa All Time Best-lista. Denne Haapalainen har som musiker och producent gästat både här och där i vårt avlånga land men gjorde direkt avgörande insatser på både Kajsa Grytts ”En kvinna under påverkan” (2011) och var sex år tidigare den stora orsaken till Eldkvarns bejublade comeback till de stora scenerna med albumet ”Atlantis”.
   Den seglivade gruppen Eldkvarn hade uppenbart nio liv. Innan underverket med ”Atlantis” låg bandets existens ”på is” och 2005 uppfattade jag och många andra Eldkvarn som ett kollektivt avslutat kapitel. Ett slutligen framgångsrikt kapitel i en lång saga med många svackor men också ännu fler fantastiska höjdpunkter. ”Atlantis” blev den totalt överraskande och oväntade starten på bandets sista(?) epokgörande fas.
   Det fanns väl just då, i april 2005 när skivan släpptes, eller när skivan spelades in några månader innan, februari/mars samma år, absolut ingenting som talade för varken succé, plötslig uppmärksamhet, pånyttfödelse eller något betydelsefullt musikaliskt lyft. Men precis som jämförelsen med den berömda katten visade det sig att Plura Jonsson & Co hade nio liv och en triumfatorisk återkomst till de feta rubrikerna, de översvallande betygen och det svenska musikaliska etablissemanget var ett stort och maffigt faktum.
   Med den långa Eldkvarn-karriären i mitt medvetande, som en symbolisk berg- och dalbana, kunde jag just då, precis innan ”Atlantis” släpptes, räkna till ett flertal av bandets djupa dalar och svåra tider.
   När jag kom till London i november 1984 fick jag höra, av fotografen Stefan Wallgren, att bandet, efter ”Ny klubb”-inspelningen, hade lämnat stan som ett splittrat band. Men med lite nytt blod i bandet var de snart tillbaka i hetluften med ”Himmelska dagar”, ”Kärlekens tunga”, Mauro Scocco-producerade ”Kungarna från Broadway”, ”Cirkus Broadway” och allt vad de heter.
   Efter ett ganska händelsefattigt och i huvudsak torftigt 90-tal, med undantag för den tillfälliga nytändningen på ”Pluralism”, blev Eldkvarn recensenternas kelgrisar på ”Limbo” 1999 innan nästa förödande kreativa svacka för Plura. Som sänkte bandet så lågt att gruppen blev ett coverband med enbart gamla Plura-låtar, som han ursprungligen hade skänkt till andra artister och grupper, på repertoaren, ”Brott lönar sig alltid”.
   Den svackan var så djup och långsiktig att ryktet om bandets död verkligen var på tapeten framåt mitten av 00-talet. Det var det som gjorde att jag, och många andra, tvivlade på en framgångsrik fortsättning för ett band som vid tillfället ”firade” typ 34 år tillsammans. Eldkvarn var så dags en anrik institution men befann sig i en bransch där bara den senaste hitlåten räknas och gruppen var på väg att försvinna eller förintas.
   Av en anledning, som jag inte har listat ut, träffades Eldkvarn och producenten Jari Haapalainen 2004 och resultatet av just det mötet kom att bli den musikaliska förklaringen till Eldkvarns återkomst till den svenska musikverkligheten. Haapalainens respektlösa intåg i Eldkvarns tidigare så eleganta sound fick ”Atlantis” att blomma upp och dofta av så mycket förälskad livsluft och, tro det eller ej, ungdomlig energi.

SAMMA HÖST ÅKTE PLURA TILL Vindö i Stockholms skärgård för att skriva låtar och lite senare fortsatte han skapandet på Koster på västkusten.
   Jari Haapalainen kom från en helt annan planet eller generation som gitarrist i det alldeles irrationella rockbandet The Bear Quartet och hade producerat namn som The Concretes, Nicolai Dunger, Frida Hyvönen, The (International) Noise Conspiracy och Laakso. Det var inte direkt något logiskt beslut att låta Haapalainen producera de då 50-60-åringarna i det till synes avdankade Eldkvarn. Men resultatet blev lysande, sensationellt överraskande och majestätiskt underbart. Men inte på något som helst förutsägbart sätt.
   Jag hade i alla år rankat det här bandet som ypperliga musiker. Så gick de och gjorde en skiva där ingen elegans råder i en levande och slarvig produktion och Plura sjunger inte ett dugg bättre än vanligt om sina bardiskar, ett hus vid havet, Stockholm och tusen hjärtan. Men den vingliga och stundtals snubblande ljudbilden förstärker hans poesi. 56 minuter och nio sekunder av absolut högsta kvalité.
   Jo, det är inte bara Haapaalainen-produktionen som har gjort ”Atlantis” till Eldkvarns allra bästa album. Här finns låtarna som plötsligt tog större plats i scenrepertoaren än de gamla utslitna klassikerna. ”Jag är det hjärta”, ”Man över bord” och ”Hjärtat av landet” var de första låtarna som framfördes live men innan 2005 var slut fanns även ”Miljoner mil bort”, ”M/S Alkohol”, ”Stockholm noll fem noll noll”, ”Äntligen min” och även ”Konfettiregn” med på Eldkvarns setlist.
   Carla Jonssons underbara mästerverk ”Konfettiregn”, som släpptes på singel några dagar innan albumet, är en helt knäckande låt. Den rusar fram som ett ånglok utan hastighetsgräns. När Pluras sång gifter sig med gästsångaren Håkan Hellströms röst blir det ögonblicket ett avgörande tecken på att generationsgränserna i svensk populärmusik raseras. En annan gräns, av ett helt annat slag, som passeras på ”Atlantis” är när Christer Sjögren bjuds in till den countryinspirerade ”Skuggan av en man som svek”.

”KONFETTIREGN”, skriven av Carla Jonsson, är den stora hitlåten på Eldkvarns comebackalbum ”Atlantis”.



/ Håkan

Örebro: Slottsgatan 6

Postad: 2022-03-13 07:50
Kategori: Örebro

BOULEBAR/STÅ – Pinxtos & Vänner



STÅ - Pinxtos & Vänner på innergården bredvid Boulebar.



Boulebar ligger i Örebros norr-city.


FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ MIN RESA MELLAN konsertställen i Örebro upptäcker jag att två helt olika restauranger har samma gatuadress. Både Boulebar och STÅ – Pinxtos & Vänner (i folkmun kallat enbart STÅ) återfinns i kvarteret Husaren där Öbo (Örebrobostäder) uppfört ett stort bostadshus med en spännande innergård där båda restaurangerna delar på utrymmet.
   I mars 2017 slogs portarna upp till Boulebar, ett restaurangkoncept som kombinerar mat och bar med boule. Restaurangen fördelas på två byggnader på gården. Kedjan med Boulebar-restauranger har funnits i Stockholm, Göteborg och Malmö sedan 2000 och i Örebro fem år tillbaka.
   I december 2018 öppnade STÅ - Pinxtos & Vänner sina portar där pintxos, en baskisk variant på tapas, minimackor som hålls ihop av en pinne, har blivit populärt i matväg. STÅ är en rekordliten lokal: fyra bord, en bardisk och en minimal scen. Det är vad som får plats. Ändå har det varit mängder av konserter inomhus där.

Bilder: Olle UnengeI september 2019 uppträdde Per Persson i den lilla intima lokalen.

MOHLAVYR 2/9 2017 Boulebar/Live at Heart
OLLE UNENGE & RICHARD LINDGREN 23/5 2019 STÅ
ERIC PALMQWIST 6/9 2019 STÅ/Live at Heart
BILLY MOMO 6/9 2019 Boulebar/Live at Heart
ERIC PALMQWIST//VELVET STARLINGS 7/9 2019 Boulebar/Live at Heart
PER PERSSON 25/9 2019 STÅ

/ Håkan

Örebro: Stenbackevägen 4

Postad: 2022-03-12 07:54
Kategori: Örebro

GUSTAVSVIK


Gräsmattan utanför Gustavsvik har varit plats för konserter några gånger.


Under Natt 700-arrangemanget 1965.



SOM PLATS FÖR KONSERTER ÄR GUSTAVSVIK mest känd, för att intesäga legendarisk, för evenemanget Natt 700, 70 000 betalande, som arrangerades när Örebro stad firade 700-årsjubileum 12 juni 1965. Arrangemanget gick av stapeln inne på Gustavsviksområdet med artister som The Searchers, Millie, Mascots, Hep Stars och Oklahoma Boys.
   Under 2010-talet nylanserades Gustavsvik som konsertplats på gräsmattan utanför själva badanläggningen. Per Gessle (2017), jag var där, och Lars Winnerbäck (2018) har uppträtt där och 2020 planerades en paketkonsert med Millencolin, The Ark och Lolita Pop som flyttats fram två gånger och ska enligt plan genomföras 20 augusti i år.
   Som fritidsanläggning etablerades Gustavsvik 1938, ett utomhusbad som senare har fått tillökning av både camping och inomhusbad.

Foto: Robban Andersson/Nerikes AllehandaPer Gessle med band på Gustavsvikscenen 2017.

PER GESSLE/GOOD HARVEST/STRANDELS 8/7 2017 Gustavsvik

/ Håkan

ALL TIME BEST #25: "En kvinna under påverkan"

Postad: 2022-03-11 07:51
Kategori: ALL TIME BEST



KAJSA GRYTT: En kvinna under påverkan (Playground, 2011)

I JANUARI 2011, I SAMBAND MED EN KONSERT, träffade jag Kajsa Grytt i Örebro och då berättade hon att hon hade en popplatta på gång och att producenten/gitarristen Jari Haapalainen suttit i tio dagar efter inspelningarna och lagt på ytterligare gitarrstämmor. När jag några månader senare lyssnade på skivan förstod jag precis vad hon menade när hon i positiva ord förklarade processen. Ändå tycker jag nog att majoriteten av materialet på albumet bör sorteras in i rockfacket ty här finns full intensitet i gitarrerna, rockmusiken brinner i varje takt och Kajsa sjunger som hon en gång gjorde i Tant Strul. Det kan knappast vara vackrare.
   Öppningen är ren och skär traditionell punk och jag tycker rent av att det ekar Ebba Gröns första album om den temposnabba och volymstarka starten på ”Jag klarar mig ändå”. Kajsa sjunger för sitt liv låter det som och jag förstår också varför hon betonade Haapalainens förtjänst så mycket.
   Kanske är det just så som albumtiteln ska tolkas, inte bara ett lån från John Cassavetes film: Kajsa under påverkan av en mycket självständig och extremt duktig konstnär som Jari. Och samarbetet har resulterat i en mycket fin platta och det årets bästa.
   Jari lyfter fram melodier och känslor med hjälp av åtskilliga fantastiska gitarrkonstverk. Efter den inledande låten kommer skivans höjdpunkt, dock i stor konkurrens med flera andra låtar, ”Allt faller”. Jaris skrammel i lager av spretiga gitarrer lever sitt eget liv och är en ljuvlig stund på skivan. En fantastisk låt, ett omtumlande framförande och ett himmelskt gitarrsound som jag aldrig glömmer när jag hörde den första gången.
   Det var nämligen en fredag i april 2011, på förmiddagen när jag befann mig på en buss på väg från Loka Brunn till Örebro och någonstans efter Karlskoga dök låten, arrangemanget och den taggiga gitarren upp som en uppenbarelse. Den upplevelsen sitter hårt präntat i mitt minne.
   Naturligtvis kan inte en skiva befinna sig på den unikt höga nivån rakt igenom så visst finns det låtar som är mer normalt Grytt-material, ”Du ska ramla och trilla” (som paradoxalt nog är singeln), ”Femton” och ”Färgexplosion”, som bleknar lite i jämförelse med det övriga extraordinärt starka materialet.
   Det är hård intensitet som färgat större delen av skivan men det finns även några nedtonade pärlor, exempelvis ”Den finländska dimman”, ”Somom” (stavat just så) och det avslutande majestätiska mästerverket ”Därför”. Jari får gitarren att låta som en mix av grekisk bouzouki ochNeil Young.
   Duetten med Henrik ”Kisa” Nilsson, som spelat bas med Moneybrother, ska vi absolut inte glömma heller, ”Men ge upp!”. Ett intensivt möte mellan två röster.
   Kajsa Grytts ”En kvinna under påverkan” var och är fortfarande ett fantastiskt album i en karriär som har varit både sporadisk och oregelbunden och ojämn. Första duettskivan med Malena Jönsson, ”Historier från en väg” (1986) rekommenderas och soloskivan ”Revolution” (1994) likaså men däremellan och efter har det varit få höjdpunkter.
   Största besvikelsen var albumet ”Jag ler, jag dör” (2013) som följde upp ”En kvinna under påverkan” där förhoppningar och förväntningar dog i en mix av okonstruerat slammer, en hopplöst dränkt sångstämma och inget melodiskt finsnickeri. Där gick sångerskan Kajsa och ljudkonstnären Jari överstyr i sina ambitioner att ge lyssnaren vad den inte ville ha.

”ALLT FALLER” är en ljuvligt skramlig höjdpunkt på Kajsa Grytts album.



/ Håkan

Örebro: Klostergatan 9

Postad: 2022-03-10 07:59
Kategori: Örebro


Numera ligger Retrobörsen i lokalen där Heavens Door en gång låg.


Mellan 2013 och 2016 fanns Heavens Door på Klostergatan 9.


FÖR EN VECKA SEDAN ”BESÖKTE VI” GRANNADRESSEN (Klostergatan 11) i min serie om ställen i Örebro där jag har upplevt konserter. Och nu är det dags att redovisa lokalen på Klostergatan 9, en historisk anrik adress. Under 40-, 50- och 60-talet låg Järntorgsfiket på den adressen för att sedan på 70-talet inrymma frisörverksamhet, Eja-salongen. I december 1999 öppnade Bananamoon, skivaffären för begagnade skivor, på den adressen. Affären kom närmast från en lokal i Skattehuset på Storgatan.
   I december 2013 hade Bananamoon växt ur den lokalen och då kom Heavens Door, en blandning av galleri, second hand och café, och tog över lokalen. Under de tre år som Heavens Door existerade i lokalen arrangerades även konserter, bland annat under Rubber Duck Saturday-festivalen 2015 och Live at Heart-festivalen 2016.
   Efter Heavens Door, som lade ned verksamheten hösten 2016, hade lokalen plats för Bananamoons rea-skivor, sedan blev det Yogacentralen och numera är det Retrobörsen.


Magnus Lindberg på Heavens Door i februari 2016.

MOHLAVYR 21/11 2015 Heavens Door/Rubber Duck Saturday
MAGNUS LINDBERG 3/2 2016 Heavens Door
OLLE UNENGE 1/9 2016 Heavens Door/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #26: "The old magic"

Postad: 2022-03-09 07:50
Kategori: ALL TIME BEST



NICK LOWE: The old magic (Proper, 2011)

PÅ ”THE OLD MAGIC” ÄR VERKLIGEN DEN GAMLA magin tillbaka. Med mannen som en gång i tiden skrev rasande effektiva poplåtar och som under senare decennier rört sig i det tidlösa rummet där melodier blir till evergreens och texterna är så finurligt personliga fast det är enkla historier. Med åren har Nick Lowe mognat med dignitet och försöker inte på konstgjord väg behålla sin ungdomliga popkänsla. Här vill han tvärtemot gärna understryka att han har passerat 60 och med ett snett leende konstatera att det är dags att förbereda sig för ”Checkout time”.

   I’m 61 years old now,
   Lord I’d never thought I’d see 30
   Though I know this road is still some way to go
   I can’t help thinking on
   will I be beloved and celebrated for my past or decline
   or just another bum when it comes to check out time

   I’m fearful my chances are crossing over Jordan into glory
   may be comprised by the pies I’ve had my fingers in
   must I be condemned for ever damned for some long forgotten crime?
   or singing rock of ages with the angels soon after Check Out Time?

   Yes, when it’s time to pay the bill
   I’m going to grab my bag
   and I will throw it in the first cab that I find
   I’m gonna make this a day to remember until Check Out Time


TEXTERNA PÅ ”THE OLD MAGIC” är mer än halva nöjet när jag lyssnar på skivan. Ändå är melodierna, i de flesta fall återhållsamt eftertänksamma, vid en närmare granskning också oerhört välkomponerade fast de ibland genremässigt mer tillhör jazz än pop. Det är som om Nick Lowe på ”The old magic” har tagit ett steg upp till de odödligas skara där han befinner sig tillsammans med Hoagy Carmichael till vänster och Jim Webb till höger och Burt Bacharach rakt framför sig.
   Den här mogna utvecklingen inledde Nick Lowe för nästan trettio år sedan och har förfinat och utvecklat receptet för varje skiva. Det är med väldigt genomtänkta genidrag han presenterar låtarna här. För ett ovant, slarvigt eller stressat öra gränsar Nick ibland farligt nära easy listening men låtarna, arrangemangen och framförandet går aldrig förlorade i något allmänt eller opersonligt snällt underhållande.
   Mycket tack vare det stabila kompet med sedvanliga Lowe-musiker som Geraint Watkins, orgel/piano, Steve Donnelly, sologitarr, Robert Treherne, trummor, och färgstarka gäster som Paul Carrack, Ron Sexsmith och Jimmie Vaughan.
   ”The old magic” är vid upprepade tillfällen en mycket personlig skiva. Men också en skiva som har lång livslängd och låter precis lika bra och intressant idag som för drygt elva år sedan. Jag har inte för en sekund tröttnat på de ibland begränsade arrangemangen eller det lågmälda tilltalet.
   För det första saknar skivan de ofta obligatoriska mellanlåtarna. Möjligen är Elvis Costellos coverlåt ”The poisoned rose” (originalet fanns på ”King of America”) lite för mycket traditionell jazz för min smak. Men å andra sidan har Nick hittat två andra alldeles lysande covers. Dels Tom T Halls ”Shame on the rain” från 1968 och den något färskare ”You don’t know me at all” av okände Jeff West som till vardags spelar i Big Sandy & his Fly-Rite Boys där låten finns med i repertoaren. Två låtar som så fullständigt naturligt smälter in bland Nick Lowes många egna pärlor på skivan.
   Balladerna bildar på något sätt ryggrad på den här skivan. Inledande ”Stoplight roses” är så tidlöst vacker, vemodiga ”House for sale” är ren poesi om det gamla fallfärdiga hemmet, ”I read a lot” med Bacharach-inspirerade trumpeter och ännu mer regnigt vemod i ovannämnda ”Shame on the rain”. Tillsammans med Costello-låten bildar den kvintetten sånger stommen till en skiva av genomgående storslagen kvalité.
   Men det är en annan låt på skivan, den avslutande ”’Til the real thing comes along”, som har fångat hela min uppmärksamhet sedan dag ett. Det ligger en cineastisk känsla i arrangemanget, ”Ferry cross the Mersey”-typ av melodi och en sammantaget mycket underbar sång.
   Men runt dessa lugnare pärlor smyckas skivan ut av mer taktfasta rytmer (”Checkout time”), New Orleans-blås (”You don’t know me at all”), överraskande hederlig Lowe-pop (”Sensitive man”), pipande texmexorglar (”Somebody cares for me”), snygga stråkar och välanpassade körer. Utan att skärpan suddas ut i de starka homogena melodierna, de finstämda arrangemangen och, som sagt, i den oerhört vackra vardagspoesin.

”’TIL THE REAL THING COMES ALONG” är totalt tidlös pop med Nick Lowe.



/ Håkan

ALL TIME BEST #27: "Déjà vu"

Postad: 2022-03-07 07:59
Kategori: ALL TIME BEST



CROSBY, STILLS, NASH & YOUNG: Déjà vu (Atlantic, 1970)

”WE HAVE ALL BEEN HERE BEFORE” sjungs det upprepande på titellåten. Och visst har vi det. Det var på våren för drygt 50 år sedan, närmare bestämt i mars 1970, som det första albumet med kvartetten David Crosby, Stephen Stills, Graham Nash och Neil Young släpptes. En fantastisk gruppskiva fast jag misstänker, med tanke på att nästan varje låt är skriven på egen hand, att gruppmedlemmarna huvudsakligen utarbetat varje låt, sång och arrangemang utan hjälp från de andra. Men det har inte gjort helheten sämre utan tvärtom än mer varierad och underbart underhållande.
   CSNY, som jag i fortsättningen kommer att kalla den här konstellationen, var ju fyra individuella soloartister. Det går inte att komma ifrån. Alla hade gjort egna skivor och egen karriär men Neil Young är kanske den mest profilerade och egensinnige i kvartetten. Både då och nu och tiden däremellan.
   Neil var också den person som kom med i gruppen sist och har sedan lämnat och kommit tillbaka vid oräkneliga tillfällen. Gruppen var ju ursprungligen en trio, CSN, som i maj 1969 debuterade på skiva. Och i augusti samma år, på den legendariska Woodstock-festivalen, tillkom Neil utan att riktigt vara officiell medlem. Men allt utvecklades under hösten till ett riktigt samarbete på några turnéer och samtidigt, från juli till december 1969, spelades ”Déjà vu” in.
   Titeln på albumet har ju en egen historia. Den franska frasen déjà vu betyder att du upplever en händelse som du tycker att du har upplevt tidigare. Stavas exakt déjà vu, med sina två olika accenter (som säkert har olika namn...), som på omslaget till CSNY-skivan med det läderliknande mycket exklusiva konvolutet. Men det är lika vanligt att det skrivs utan accenter (som på Atlantic-etiketten till samma skiva…). Eller som på John Fogertys 2004-skiva ”Deja vu (all over again).
   Omslaget är som sagt väldigt lyxigt och påkostat i sin kraftiga papputformning. Dessutom är fotografiet, där kvartetten plus de två kompmusikerna Dallas Taylor, trummor, och Greg Reeves, bas, (som faktiskt har sina namn på framsidan av omslaget), som en gammal bild från amerikanska inbördeskriget. Just därför har jag arkiverat det här ömtåliga omslaget lite försiktigare i en plastmapp än de flesta andra skivor jag äger.
   Dallas Taylor hade tidigare spelat i gruppen Clear Light och den svarta Greg Reeves spelade bas på Motown-skivor redan i 16-årsåldern. De här två musikerna turnerade också med CSNY hösten 1969 och i januari 1970. Men från februari 1970 blev det trummisen Johnny Barbata och basisten Calvin Samuels som kompade kvartetten på turnéer och därmed också på den kommande liveskivan ”4 way street”. En av de mest spelade liveskivorna i mitt hem. Taylor fortsatte dock spela på Stephen Stills soloskivor och blev också medlem i supergruppen Stephen Stills Manassas.

DEN MÅNGINSTRUMENTALA KVARTETTEN CSNY behövde inte mycket hjälp utifrån vid inspelningen av skivan men vid två tillfällen hyrde de in experthjälp. Grateful Dead-medlemmen Jerry Garcias steelguitar pryder ”Teach your children” och Lovin Spoonful-ledaren John Sebastian spelar munspel på titellåten. Båda har också fått sina fotografier på omslaget till skivan.
   Utan att vara det minsta hitinriktad gav gruppen ut hela tre singlar från ”Déjà vu”. ”Woodstock” (skivans enda cover), ”Teach your children” och ”Our house”. Och däremellan, på kort varsel, spelade de in och släppte den kontroversiella Neil Young-låten ”Ohio” på singel.
   Joni Mitchells låt ”Woodstock” kom på skiva först med CSNY, en månad innan Jonis egen version släpptes. Texten handlar givetvis om den legendariska musikfestivalen, där Joni inte var med(!), men som hennes dåvarande pojkvän Graham Nash berättat om. Även den engelska gruppen Matthews’ Southern Comfort gjorde en framgångsrik cover på låten 1970 i en poppigare och mjukare version.
   På ”Déjà vu” var ”Woodstock”-låten klädd i rockiga gitarriff från Stills och Young. I övrigt var skivan inte så utpräglat rockig men David Crosbys starka ”Almost cut my hair” var överraskande handfast rockig. Med ett typiskt Neil Young-solo och duellerande mellan Young och Stills och Crosby sjöng kraftfullare än någonsin. Även den avslutande Stills/Young-låten ”Everybody I love you” är rockig och elektrisk.
   I övrigt är ”Déjà vu” en sagolik blandning av bedövande stämsång (exempelvis ”Carry on”), en läcker akustisk Stephen Stills-sång (”4+20”), ren och skär pop (Graham Nashs simpla ”Our house”), traditionell country (”Teach your children”) och ännu en klassisk Neil Young-ballad, ”Helpless”.
   ”Helpless” är en legendarisk Neil Young-låt som fick sin premiär på det här albumet. Låten har sedan följt Young genom hela karriären. En oerhört vacker ballad med piano och akustisk gitarr och en gripande text om Neils barndomsminnen. Öppningsraderna ”There is a town in north Ontario…” är magisk.
   Även Neils medley ”Country girl” med tre sånger insvepta i varandra, "Whiskey Boot Hill", "Down, Down, Down," och "Country Girl (I Think You're Pretty)”, är stor och historisk musik. Med låtar som mer eller mindre har suddats ut från Neil Youngs historia.

”ALMOST CUT MY HAIR”, David Crosbys ovanligt rockiga låt, är en av topparna på ”Déjà vu”.



/ Håkan

Örebro: Klostergatan 11

Postad: 2022-03-06 14:59
Kategori: Örebro

SWEET CHILI/ÖREBRO ÖLHALL



Örebro Ölhall sedan 2017.


Sweet Chili 2012...


...som senare expanderade i en större lokal.


2002 ÖPPNADE SWEET CHILI EN ASIATISK restaurang med rätter från det thailändska köket. Först med en mindre take away-verksamhet som senare expanderade, till en större lokal med sittande gäster, när restaurangen tog över grannlokalen där en gammal spelaffär hade huserat i många år.
   Under senare tid förekom en viss konsertverksamhet på Sweet Chili men jag äntrade lokalen för första (och sista) gången i november 2015 när den tillfälliga minifestivalen Rubber Duck Saturday arrangerades på tre olika krogar på Järntorget.
   2017 togs lokalen över av nya ägare som efter ombyggnad öppnade puben Örebro Ölhall i september samma år. I februari 2018 upplevde jag en gratiskonsert med amerikanen Gabriel Kelley i en stökig och stimmig miljö.


Gabriel Kelley på Örebro Ölhall i februari 2018.

SEAN TYLA 21/11 2015 Sweet Chili/Rubber Duck Saturday
GABRIEL KELLEY 9/2 2018 Örebro Ölhall

/ Håkan

Akustisk briljans och avslappnad underhållning

Postad: 2022-03-05 19:51
Kategori: Live-recensioner



Olle Unenge, omgiven av Oskar Hansson och Janne Hedström, gav vid lördag lunchtid en akustiskt baserad konsert med både nya och gamla låtar.


OLLE UNENGE & ORKESTERN
Kulturkvarteret, Örebro 5 mars 2022
Konsertlängd: 12:30-13:38 (68 min)
Min plats: Sittande snrett till vänster ca 5 m från scenen.


IBLAND KAN LJUDET OCH SOUNDET AV en akustisk välstämd gitarr få livet att blomma upp på ett häpnadsväckande sätt. Som vid lunchtid tidigare idag när Olle Unenge tillsammans med sitt band, Oskar Hansson och Janne Hedström, tog entréscenen på Kulturkvarteret i Örebro i besittning. På ett lördagsarrangemang, som har förutsättningar att bli en regelbunden tradition, bjöd Olle på en rejäl portion med egna låtar plus en tolkning på svenska av en amerikansk låt.
   Olle, kanske mest känd som sångare i Tullamore Brothers som till vardags spelar irländska folkmusiklåtar, har sedan 2012 ett eget projekt på svenska som efter hans eget huvud ständigt har ändrat skepnad beroende på musikalisk omgivning med nya arrangemang som följd.
   På skiva har Olle släppt två album, ”Det kunde förvisso vara värre...” (2014) och ”Pensionerade hippies och tatuerade sexpack” (2018), och tillsammans med sina nya lekkamrater, Oskar Hansson på vidunderligt vackert spelad akustisk gitarr och Janne Hedström på angenäm melodisk bas, går han i april in i studion och färdigställer ett nytt album med nytt låtmaterial på ett för honom nytt sätt.
   Repertoaren på konserten tidigare idag var en mix hämtad från de båda skivorna och en liten majoritet av ännu inte utgivna låtar. Till sin helhet kanske inte konserten låtmässigt var tillräckligt spännande för den ständigt nyhetstörstande skribenten av dessa rader. Men arrangemangen med de välklingande gitarrerna, de finurligt välskrivna texterna och den genomgående sympatiska tonen i hela framträdandet gjorde de 68 minuterna på scen till en ljuvligt underhållande lunchupplevelse.
   ”Hitsen” från de tidigare skivorna, som exempelvis ”3-stjärnig Metaxa”, ”Åter i Marais”, ”Vid denna blåa dörr” och ”Det här gamla tåget”, fick här en uppgraderad tolkning som perfekt passade in i den nya musikaliska kostymen.
   En melodisk meny som via avslappnade spontana mellanack och ett och annat misstag i textleveranserna, som är så lyckligt välkommet och fick hela konserten att leva i varje detalj, gav den akustiska briljansen ett mänskligt ansikte.
   Men det var alltså det nya låtmaterialet som hade lockat mig mest till Kulturkvarteret detta tidiga klockslag en lördag. Jag har fått några försmak på de aktuella låtarna vid några tidigare konserter under de senaste åren och kan ännu en gång understryka hur texter, melodier och arrangemang håller ihop och gjorde hela lördagens repertoar till en lång härlig helhet.
   I de nya låtarna reser Olle till både Mallorca, Grekland och Stockholm för att sedan landa i en trivsam liten bar eller hämta inspiration i klassisk musik, ”Bach i regnet”, där Oskar Hansson fick visa seriösa kvalitéer på sin akustiska gitarr.



/ Håkan

Örebro: Stortorget 12

Postad: 2022-03-05 07:57
Kategori: Örebro

BEHRN HOTELL


Det som en gång var Behrn Hotell är idag både restaurang och hotell, Mojo.

Foto: Christer PöhnerBehrn Hotell under 00-talet.


SPELNINGAR PÅ LIVE AT HEART-FESTIVALEN tog mig till många nya konsertställen på 2010-talet. På Behrn Hotell upplevde jag en festivalspelning 2015. Ett hotell med långa anor.
   Ur askan efter den stora stadsbranden 1854 byggdes hörnhuset Stortorget/Kungsgatan 1860 och är ett av de äldsta husen i Örebros stadskärna. 1927 förvärvade Johan Behrn fastigheten, handlare och hantverkare i bottenplanet och övre planet blev med tiden ett pensionat som efter några år fick namnet Hotell Örebrohus. Mellan 2003 och 2018 hette hotellet Behrn Hotell.
   Sedan sommaren 2019 finns det i fastigheten både en restaurang, Mojo, och Mojo Hotell, 39 rum.

Alla bilder: Anders ErkmanOlle Unenge och hans stora band uppträdde på Behrn Hotell under Live at Heart-festivalen 2015..

OLLE UNENGE BAND 4/9 2015 Behrn Hotell/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #28: "The Mona Lisa´s sister"

Postad: 2022-03-04 07:57
Kategori: ALL TIME BEST



GRAHAM PARKER: The Mona Lisa’s sister (RCA, 1988)

ALLT BEFINNER SIG I ETT FÖRHÅLLANDE till något annat. Efter ett särdeles lyckat 70-tal flyttade engelsmannen Graham Parker till USA. Första försöket att producera en skiva där var lyckat, ”The up escalator” (1980), men sedan hamnade den gamle bensinpumpsarbetaren i en allt krampaktigare karriär. Där han kvävdes av skivbolag och där amerikanska skivproducenter inte kunde eller ville förstå honom.
   De följande tre skivorna ”Another grey area” (1982), ”The real macaw” (1983) och ”Steady nerves” (1985) är en sorglig och negativ del i en överhuvudtaget positiv artistkarriär . På sina håll fanns väl låtar av kvalité där men arrangemang och produktion gjorde allt för att sudda ut den lille mannens stora personlighet.
   Därför kom ”The Mona Lisa’s sister” som en alldeles lysande överraskning när det såg som mest grått ut. Den stora förändringen ligger i produktion, det engelska soundet och arrangemangen där musikerna får utrymme att skapa något personligt. För första gången har Parker producerat sin egen skiva.
   Producentreferenserna hade Parker hämtat från Jack Nitzsche, amerikanen som producerade ”Squeezing out sparks”. Sår här har Parker sagt:
   ”I got on great with Jack. Since I began calling myself "Producer" on my records, starting with "Mona Lisa's Sister" in '88, I've based the whole idea of making records around Jack's work on "Sparks," which was: let the song do the talking. Most producers I've worked with have had an over inflated idea of their importance, but I didn't feel any of that with Jack. I can't think of a better recommendation than that, really.”
   Brinsley Schwarz, forne Rumour-kamraten, hade funnits med på Parkers USA-skivor (utom en, bottennappet ”Another grey area”) men helt utan konstnärlig inblick. Nu dyker han upp som producentkamrat till Graham och spelar genomgående en vass gitarr samt körar på hela skivan.
   Dessutom återförenas Parker med Rumour-basisten Andrew Bodnar medan trummorna växelvis spelas av Pete Thomas (Attractions) och Terry Williams (Rockpile). Ett helengelskt komp inspelat i Lansdowne Studios, London. Nio år efter Rumour-samarbetet var soundet tillbaka. Fullträffen är tydlig.
   Soundmässigt är det gudomligt starkt. Naket, spännande och mänskligt där Parkers egen akustiska gitarr ligger med i produktionen som en kontakt till rötterna.
   För första gången så bifogades texterna tryckta på inneromslaget till en Parker-skiva och man fick en ny insikt i kapitlet Parker. Det var både bitska och bittra ord han spottade ur sig till melodier som ibland kräver lite längre tid än vad som varit vanligt på Parkers skivor.
   Han dolde inte låtarna bakom arrangemangsmässiga effekter utan lämnade ut allt utan omvägar. De bästa låtarna, ”Under the mask of happiness”, ”Back in time”, ”Blue highways” och ”Success”, tillhör topparna i Parkers hela karriär.

”GET STARTED. START A FIRE” är en av de framträdande låtarna på Graham Parkers ”The Mona Lisa's sister”.



/ Håkan

Februari 2022 på Håkans Pop

Postad: 2022-03-03 07:58
Kategori: Blogg


I'm Kingfishers senaste låt, ”The pain of happiness”, tillhör februari månads finaste musik.

DET BLEV ETT TÄMLIGEN HÄNDELSEFATTIGT februari på Håkans Pop att sammanfatta . Ännu så länge inga aktuella konsertupplevelser att rapportera och både kvalitets- och nyhetsmässigt blev Februari 2022 en blekare månad än januari när det handlade om nya skivor. Följ de blåfärgade länkarna till den ursprungliga artikeln på Håkans Pop.
   Säsongens huvudprojekt på Håkans Pop, All Time Best Albums, fortsatte under februari med sin redovisning av platserna 30 till 41 med en brokig skara artister som Elvis Costello, Tom Petty, Anna Ternheim, Bob Dylan, Neil Young, The Beatles, Wilmer X, Nils Lofgren, Rolling Stones, Neil Young igen, John Cougar Mellencamp och Bob Dylan igen.
   I den andra pågående följetongen på Håkans Pop, där jag berättar om olika konsertställen i Örebro, tog jag under februari med läsaren till bland annat Rosengrens Skafferi, Stora Örebro och Level.
   I en notering om TisdagsAkademien, sammanslutningen jag har tillsammans med Olle och Janne, berättade jag om hösten 2020 när vi med varandra talade om bland annat Jimi Hendrix, George Jones, Count Basie, Keith Richards och Toots Hibbert.
   I övrigt skrev jag under februari en Minns-artikel om Gary Brooker, Procol Harum-sångaren, som nyligen avlidit.

PRECIS SOM MÅNADEN I ÖVRIGT var det en ganska blek februari med få riktigt intressanta nya skivor på skivmarknaden. Många album att lyssna på men inte så många minnesvärda stunder.
   Tuffa JOHNOSSI har en härlig energi men lyckas bara stundtals med låtskrivandet på nya albumet ”Mad gone wild”. LOUISE HOFFSTEN har inte heller lyckats få ihop helheten på ”Crossing the border”. Nye producenten Johan Glössner har skapat en läcker ljudbild men låtmaterialet är lite ojämnt.
   Nya spännande sångröster på album från CATE LE BON (”Pompeii”) från Wales, och de amerikanska CARSON McHONE (”Still life”) och ERIN RAE (”Lighten up”) i bandet med samma namn men även där har jag svårt att hitta genomgående kvalitéer.
   Jag minns att jag blev imponerad av den amerikanska gruppen THE DELINES förra album för drygt tre år sedan och nya ”The sea drift” är ännu lite bättre. Med sångerskan Amy Boones coola röst i spetsen bjuder bandet på en sval ibland souldoftande musik som långsamt men säkert träffar hjärtat. Även några instrumentala låtar står för underhållningen.
   Sedan mitten av 90-talet har jag fascinerats av Pearl Jam-sångaren EDDIE VEDDERS röst och hans musik på några olika soundtracks och hans nya ”Earthling” har en anmärkningsvärd bred mix. Här finns både arenarockande låtar (”Invincible”) och hårdare närmast Pearl Jam-baserad hård rock men också uppseendeväckande poppiga låtar.
   ”Long way”, redan släppt på singel, har hitpotential och Elton John-samarbetet ”Picture” är ren och skär pop i närheten av Eltons egen musik. Den pianoklinkande balladen ”The haves” ligger absurt inklämd mellan albumets absolut tyngsta låtar, ”The dark” och ”Good and evil”, som följs av ännu mer adrenalinstinna ”Try”.
   Efter en lång inledning och troget lyssnande hittade jag till slut månadens klart bästa album, ”Värmen” med ERIC PALMQWIST. Jag gillar Eric, har gjort det sedan 1998 när han var sångare i Monostar, sedan egna bandet EP's Trailer Park och några år tillbaka har han producerat väldigt bra soloskivor. Och ”Värmen” stör inte den utvecklingen fast den är mer lågmäld än Eric har varit tidigare.
   Soundet och arrangemangen på ”Värmen” är märkbart influerat av producenten Andreas Mattssons närvaro. Det har också resulterat i fler pianobaserade låtar och i den behagliga miljön får Erics sedvanligt personliga texter ännu mer utrymme och här sjunger han dessutom bättre och engagerat än någonsin.
   Ett par låttitlar på ”Värmen” drar till sig ögonen, ”När jag va full var jag ett svin” och ”Du va aldrig rädd för att dö ung”, men Eric omfamnar texterna med vemodigt starka melodier som förvandlar de låtarna och många andra på albumet till all time high-nivå i hans skivproduktion. Textraden ”Du va bara rädd för livet!”, i den ovannämnda andra låten, är ett magiskt ögonblick på ”Värmen” som innehåller fler låtar av samma kaliber och per automatik råkar Eric också överträffa producent Mattssons senaste alltför dystra album med stor marginal.
   Under sitt alter ego I'M KINGFISHER gjorde Thomas Jonsson ett outplånligt intryck när han 2016 gjorde ett uppträdande på Live at Heart i Örebro. Jag har lite slarvigt missat hans skivutgivning sedan dess men på senaste singeln ”The pain of happiness” når han tillsammans med Martin Hederos och Irya Gmeyner, som har varit med och skrivit låten, en personlig höjdpunkt i sin karriär. Med ljus röst, en ljuvlig melodi och Bebe Risenfors smakfulla kornett sätter sig låten, specialskriven till den svenska filmen ”Comedy Queen”, i mitt medvetande. Lyssna på YouTube-länken ovan!

/ Håkan

ALL TIME BEST #29: "Planning escapes"

Postad: 2022-03-02 07:50
Kategori: ALL TIME BEST



WILL COURTNEY: Planning escapes (Wren & Shark, 2016)

AMERIKANEN WILL COURTNEY ÄR KANSKE det minst kända namnet på hela min 150 album långa favoritlista så det är nog på sin plats med en resumé kring hans historia. Will har en lång och omväxlande bakgrund, har inte minst regelbundet flyttat runt i USA sedan han föddes i Nashville, Tennessee och musikaliskt har han lämnat spår efter sig på både egna och andras skivor.
   Det musikaliska hemmet, hans mamma sjöng gospel och hans pappa skrev musikaler, fanns snart i Texas innan han var mogen att flytta till Los Angeles där idoler som Beach Boys, Randy Newman och Flying Burrito Brothers hade sina rötter. Men han letade sig tillbaka till Texas och Austin (där han just nu ännu en gång har bosatt sig) och bildade där gruppen Brothers & Sisters tillsammans med sin syster Lily för drygt tio år sedan. Gruppens båda album, "Brothers and Sisters" (2006) och "Fortunately" (2008), finns för övrigt tillgängliga på Spotify liksom soloskiva.
   Ungefär samtidigt medverkade Will på Austin-bandet …And You Will Know Us by the Trail of Deads album "So divided" där han sjöng på en låt. Och hans namn fanns under några år med på skivor i mer (Deadmans "Take up your mat and walk") eller mindre (Tenlons Fort, Tracey Bunn, The Gousters...) kända sammanhang innan solokarriären satte fart.
   Skivan innan ”Planning escapes” var starkt influerad av den amerikanska singer/songwriter-traditionen där han såg upp till namn som Gene Clark, Neil Young, Bob Dylan och Steven Fromholz. Ett band fanns vid hans sida på skivan men det spelades huvudsakligen lågmält och försiktigt. Men där fanns också en genuin låtstyrka i originalmaterialet där man också kunde ana popinfluenser.
   På "Planning escapes" sprids alla hans influenser ut på ett ganska underbart sätt. På albumets Deluxe-utgåva framförs alla de tio låtarna på två olika sätt, både med band och på ett stilla akustiskt sätt. Neil Young, en annan av Wills förebilder, gjorde 2014 något liknande på "Storytone". Här får vi det bästa av Will Courtneys båda världar. Från akustiska glimrande ballader till svängig och melodiös poprock.
   Arrangemangen med band är dock inte genomgående rockiga och tempoladdade. Redan på skivans två första låtar, "Your smile reminds me of home" och "The days when bands could make you cry", möts ytterligheterna med samma fantastiska resultat som följd. En ballad med smekande steelguitar följs av en högpotentiell rocklåt där Wills kommentar om det aktuella musikklimatet går rakt in i hjärtat. Poprock på gränsen till klassisk powerpop.
   Popinfluenserna finns som sagt närvarande på många låtar och när den 12-strängade gitarren inleder "I got your back" är hitkänslan total men personlig och förstärks av bandets märkbara engagemang i bakgrunden. Gitarrsolot ekar lite av Neil Youngs överstyrda galenskap.
   Efter några smeksamma och välskrivna låtar kommer "It's in your mind" som jag första gången uppfattar som traditionell men som har ett magnetiskt sug i rytmen och varje taktslag.

”MOST OF MY LIFE” ÄR BALLADEN som är ett häftplåster tack vare de vemodigt skrivna textraderna ("Most of my life has has been a waste/most of my days planning escapes") och den Neil Young-trygga baktakten.
   Sedan kommer skivans andra rockhöjdpunkt, "The pain", med ett gitarrsolo som tangerar Neil Youngs "Like a hurricane" utan att kopiera och låten avslutas provokativt och rundgångsladdat. Låten är tillägnad Dennis Wilson med budskapet att varken drinkar eller droger kan hjälpa mot smärta.
   Will har tidigare i sin karriär hämtat äldre covermaterial men har den här gången hittat en låt på tidsmässigt kortare avstånd. Damien Jurados "The killer" fanns med på deluxe-återutgivningen 2013 av hans album "Where shall you take me?" (2003) i blott en demoversion. Här är den fulländat men ändå avskalat tolkad av Will.
   Albumet avslutas med ännu en egen välskriven låt, ”Stop hitting rewind”. Wills låtskrivande tangerar här kommersiell musik med en ballad som i de "rätta händerna" skulle kunna bli en smörig miljonsäljare eller ledmotivet i en film. Här framförs den dock med all dignitet som Will Courtney kan skaka fram.
   Kompbandet bakom Will går under namnet The Wild Bunch, efter ett ökänt gangstergäng i Vilda Västern, och är Dan Wilcox, gitarr, Dave Morgan, bas, Ricky Ray Jackson, steelguitar, och Travis Garaffa, trummor.
   "Planning escapes" släpptes 15 juli 2016 och just den dagen 135 år tidigare, 1881, begravdes Billy the Kid i Fort Sumner, New Mexico. En historia och en epok som fascinerar Will och gjorde att han medverkade som historiker i mini-tv-serien "Gunslingers: Billy The Kid".

”THE DAYS WHEN BANDS COULD MAKE YOU CRY” är en fantastisk poprocklåt!



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (481)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (149)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Mars 2022 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Per 6/10: Håll utkik efter Vampyrernas comeback 2022/2023! En fyralåtars demo från janu...

Janne Lennell 2/10: Beside Bowie: Mick Ronson story. Tack för tipset! Har jag helt missat, ska abs...

Björn Stein 14/09: Ett videotips till de tre. Beside Bowie: The Mick Ronson Story finns på denna l...

Johan S 12/09: En fantastiskt bra afton hade vi!...

Jarmo Tapani Anttila 8/09: Var får man tag på Mickey Jupps album?...

Håkan Gustavsson 22/08: Du såg inte Whitney Rose? mvh/Håkan...

Mattias 30/06: Sjukt bra platta på alla sätt och vis....

Mattias 30/06: Weld är bättre i mitt tycke....

Olle Nordgren 30/06: Som alltid när det gäller recensioner på Håkans Pop är det mycket välskriv...

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.