Blogginlägg

ALL TIME BEST #24: "Atlantis"

ELDKVARN: Atlantis (Capitol/EMI, 2005)

VÄLDIGT UDDA TILLFÄLLIGHETER HAR gjort att två Jari Haapalainen-producerade album har rangordnats precis bredvid varandra på min 150 album långa All Time Best-lista. Denne Haapalainen har som musiker och producent gästat både här och där i vårt avlånga land men gjorde direkt avgörande insatser på både Kajsa Grytts ”En kvinna under påverkan” (2011) och var sex år tidigare den stora orsaken till Eldkvarns bejublade comeback till de stora scenerna med albumet ”Atlantis”.
   Den seglivade gruppen Eldkvarn hade uppenbart nio liv. Innan underverket med ”Atlantis” låg bandets existens ”på is” och 2005 uppfattade jag och många andra Eldkvarn som ett kollektivt avslutat kapitel. Ett slutligen framgångsrikt kapitel i en lång saga med många svackor men också ännu fler fantastiska höjdpunkter. ”Atlantis” blev den totalt överraskande och oväntade starten på bandets sista(?) epokgörande fas.
   Det fanns väl just då, i april 2005 när skivan släpptes, eller när skivan spelades in några månader innan, februari/mars samma år, absolut ingenting som talade för varken succé, plötslig uppmärksamhet, pånyttfödelse eller något betydelsefullt musikaliskt lyft. Men precis som jämförelsen med den berömda katten visade det sig att Plura Jonsson & Co hade nio liv och en triumfatorisk återkomst till de feta rubrikerna, de översvallande betygen och det svenska musikaliska etablissemanget var ett stort och maffigt faktum.
   Med den långa Eldkvarn-karriären i mitt medvetande, som en symbolisk berg- och dalbana, kunde jag just då, precis innan ”Atlantis” släpptes, räkna till ett flertal av bandets djupa dalar och svåra tider.
   När jag kom till London i november 1984 fick jag höra, av fotografen Stefan Wallgren, att bandet, efter ”Ny klubb”-inspelningen, hade lämnat stan som ett splittrat band. Men med lite nytt blod i bandet var de snart tillbaka i hetluften med ”Himmelska dagar”, ”Kärlekens tunga”, Mauro Scocco-producerade ”Kungarna från Broadway”, ”Cirkus Broadway” och allt vad de heter.
   Efter ett ganska händelsefattigt och i huvudsak torftigt 90-tal, med undantag för den tillfälliga nytändningen på ”Pluralism”, blev Eldkvarn recensenternas kelgrisar på ”Limbo” 1999 innan nästa förödande kreativa svacka för Plura. Som sänkte bandet så lågt att gruppen blev ett coverband med enbart gamla Plura-låtar, som han ursprungligen hade skänkt till andra artister och grupper, på repertoaren, ”Brott lönar sig alltid”.
   Den svackan var så djup och långsiktig att ryktet om bandets död verkligen var på tapeten framåt mitten av 00-talet. Det var det som gjorde att jag, och många andra, tvivlade på en framgångsrik fortsättning för ett band som vid tillfället ”firade” typ 34 år tillsammans. Eldkvarn var så dags en anrik institution men befann sig i en bransch där bara den senaste hitlåten räknas och gruppen var på väg att försvinna eller förintas.
   Av en anledning, som jag inte har listat ut, träffades Eldkvarn och producenten Jari Haapalainen 2004 och resultatet av just det mötet kom att bli den musikaliska förklaringen till Eldkvarns återkomst till den svenska musikverkligheten. Haapalainens respektlösa intåg i Eldkvarns tidigare så eleganta sound fick ”Atlantis” att blomma upp och dofta av så mycket förälskad livsluft och, tro det eller ej, ungdomlig energi.

SAMMA HÖST ÅKTE PLURA TILL Vindö i Stockholms skärgård för att skriva låtar och lite senare fortsatte han skapandet på Koster på västkusten.
   Jari Haapalainen kom från en helt annan planet eller generation som gitarrist i det alldeles irrationella rockbandet The Bear Quartet och hade producerat namn som The Concretes, Nicolai Dunger, Frida Hyvönen, The (International) Noise Conspiracy och Laakso. Det var inte direkt något logiskt beslut att låta Haapalainen producera de då 50-60-åringarna i det till synes avdankade Eldkvarn. Men resultatet blev lysande, sensationellt överraskande och majestätiskt underbart. Men inte på något som helst förutsägbart sätt.
   Jag hade i alla år rankat det här bandet som ypperliga musiker. Så gick de och gjorde en skiva där ingen elegans råder i en levande och slarvig produktion och Plura sjunger inte ett dugg bättre än vanligt om sina bardiskar, ett hus vid havet, Stockholm och tusen hjärtan. Men den vingliga och stundtals snubblande ljudbilden förstärker hans poesi. 56 minuter och nio sekunder av absolut högsta kvalité.
   Jo, det är inte bara Haapaalainen-produktionen som har gjort ”Atlantis” till Eldkvarns allra bästa album. Här finns låtarna som plötsligt tog större plats i scenrepertoaren än de gamla utslitna klassikerna. ”Jag är det hjärta”, ”Man över bord” och ”Hjärtat av landet” var de första låtarna som framfördes live men innan 2005 var slut fanns även ”Miljoner mil bort”, ”M/S Alkohol”, ”Stockholm noll fem noll noll”, ”Äntligen min” och även ”Konfettiregn” med på Eldkvarns setlist.
   Carla Jonssons underbara mästerverk ”Konfettiregn”, som släpptes på singel några dagar innan albumet, är en helt knäckande låt. Den rusar fram som ett ånglok utan hastighetsgräns. När Pluras sång gifter sig med gästsångaren Håkan Hellströms röst blir det ögonblicket ett avgörande tecken på att generationsgränserna i svensk populärmusik raseras. En annan gräns, av ett helt annat slag, som passeras på ”Atlantis” är när Christer Sjögren bjuds in till den countryinspirerade ”Skuggan av en man som svek”.

”KONFETTIREGN”, skriven av Carla Jonsson, är den stora hitlåten på Eldkvarns comebackalbum ”Atlantis”.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...