Blogginlägg från mars, 2007

Rockvandringar i London: Marquee/Rock Garden/Greyhound

Mina rockvandringar i 80-talets London fortsätter här med en riktigt centralt belägen legendarisk klubb som jag första gången besökte i mars 1980. Men också en källarvåning i Covent Garden och en pub i västra London.

MARQUEE CLUB
Marquee blev under de första besöken i London verkligen vårt andra hem. Lokalen andades så mycket klassisk rockhistoria att det nästan tog emot att gå in där för att se nya, unga band. Man lärde sig snabbt ta in på tvärgatan Wardour Street från Oxford Street och sedan gå ned några kvarter och på vänster sida hitta den legendomspunna klubben som öppnade redan 1964 på Wardour Street-adressen.
   Första gången vi, Jan-Ola och jag, var där var det tillsammans med den svenske rockfotografen Stefan Wallgren som hade fixat upp oss på gästlistan. Men tanten i entrén var välkänt strulig och ville absolut inte läsa innantill så Stefan härsknade till och röt åt henne när hon inte hittade hans namn på listan:
   - Do you want me to spell it, sa han argt och stirrade kvinnan i ögonen.
   Med Stefans rutin i bagaget så stod vi snart inne på Marquee och han visade oss vägen till den bakre baren där man faktiskt kunde stå och dricka öl och se bandet samtidigt. Värre var det för kortväxte Stefan som fick ställa sig mitt i publikhavet på sin fotolåda till väska för att komma till skott.
   Premiärkonserten för oss på Marquee blev det aktuella albumdebuterande The Photos som hade beskrivits som ett Blondie med Ronnie Spector som sångerska. Så sagolikt minns jag varken konserten eller deras skiva men sångerskan Wendy Wu hade en fantastisk lyskraft.
   En sångerska med band som vi hade planerat en intervju med som inte blev av. På grund av att vi åkte vilse på tunnelbanan…
   Original Mirrors var ett annat skivaktuellt engelskt band vi såg på Marquee. Där Ian Broudie, senare känd som Lightning Seeds, var gitarrist och låtskrivare. Vi träffade Broudie och sångaren Steve Allen på skivbolaget och gjorde en regelrätt intervju som det kanske finns anledning att återvända till någon gång.
   Andra band jag har sett på Marquee genom åren är Ruts DC (1980), U2 (1980), Boyfriends (1983), Time UK (1984) och Eddie & the Hot Rods (1986).
   Ruts DC var fortsättningen på punkgruppen The Ruts fast utan sångaren Malcolm Owen som mindre än ett halvår innan vi såg dom hade dött av en överdos heroin.
   Att vi såg U2 i november 1980 var en ren och skär tillfällighet. Vi hade styrt våra steg mot Rock Garden i Covent Garden men den konserten var inställd så vi tog oss till Marquee som låg rätt nära. Och där spelade U2 som vi inte visste någonting om. Då. De hade visserligen albumdebuterat dagarna innan med ”Boy” och omslaget var avbildat på skynket bakom bandet. Men vi kunde just då, erkänner jag nu högljutt, inte ana att gruppen skulle bli så världsberömd decennier framåt.
   Marquee stängde på Wardour Street sommaren 1988, för ombyggnad meddelades det då, och öppnade tillfälligt på Charing Cross Road som jag aldrig besökte. Där stängde de 1992. Inte heller hann jag besöka några av deras tillfälliga adresser i Islington (2002) och Leicester Square (2004-2005).

ROCK GARDEN
Ligger precis bredvid Covent Garden, i hörnet Neal Street/Floral Street. Fortfarande heter restaurangen i gatunivå Rock Garden liksom klubben i källaren under. Numera ett ställe för många indieband och det var nästan samma sak 1980.
   När vi första gången tog trappan ned på Rock Garden fanns det bara en enda anledning: Svenska Dag Vag skulle premiärspela på sin Englandsturné och det var minst lika många svenska turister och journalister som nyfikna engelsmän där. Dag Vag sjöng på engelska och jag skulle vilja påstå att det har funnits större svenska succéer i England.
   Förbandet BIM har jag helt glömt bort och det gäller nog också Lee Fardon som jag såg några år senare på samma smala men djupa scen.

THE GREYHOUND
En typisk engelsk traditionell pub med konserter på menyn. Om du tog tunnelbanan till Hammersmith, gick förbi Hammersmith Odeon och ned på Fulham Palace Road så skulle du komma till The Greyhound på gatunummer 175. Precis i hörnet till Greyhound Road och inte alls långt från fotbollslaget Fulhams hemmaarena Craven Cottage.
   Vi gjorde vår entré där i november 1980 för att upptäcka en magnifikt stor och genuin pub utan några speciella förtecken förutom intressanta artister och band på scenen. För på The Greyhound var pubrock en stadigt återkommande genre.
   Premiärkvällen såg vi ett bluesinfluerat framträdande av Mickey Jupp och besökte puben ytterligare några gånger. 1983 var det Square Departments och Martin Ansell och 1985 såg jag Untouchables, som tyvärr inte var samma band med samma namn som gjorde några Stiff-singlar, och 112:e upplagan av Chicken Shack med den ständige ledare Stan Webb vid mikrofonen.
   The Greyhound är i dag, som tusentals andra traditionella pubar, ombyggd till en modern restaurang.

/ Håkan

Nostalgin fick en rejäl musikalisk uppgradering

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/3 2007.

KONSERT
Jeremias Session Band
Rikssalen, Örebro 24/3 2007

Var sak har sin dag. I skenet av Staffan Ernestams kraftfulla och färgsprakande konstutställning, som hade vernissage i fredags i en annan lokal på Örebro Slott, så fanns det på förhand en lätt känsla av tvivel att konserten med många Jeremias i Tröstlösa-låtar skulle blekna i jämförelse.
   Men på Rikssalens måttligt stora scen och i den avlånga lokalen fick det nostalgiska ämnet en rejäl musikalisk uppgradering. Med hjälp av många olika röster, instrument och personer så bjöds det på ett smörgåsbord av olika arrangemang och en gränslös musikalisk resa som tog oss både till Irland, Tröstlösa, New Orleans, Värmland och New York.
   Och även Asbury Park när Bruce Springsteen-influenserna, mest tack vare saxofonisten Niclas Bäcklunds hisnande insatser, mot slutet av konserten stod som spön i backen.
   Musikaliskt var det en enastående kväll. Det stora bandet lät läckert tajt, smidigt och elegant mest hela tiden, ljudet var en klockren femma, och varje gästartist gjorde sitt yttersta för att helheten skulle bevara sin glans.
   Det snackades mycket om tekniska problem från scen men det var inget som störde oss i publiken för ljudmässigt lät det, som sagt, alldeles utmärkt. Och med tanke på att det här tillfälligt sammanfogade bandet inte har repeterat mycket eller länge så var det uppseendeväckande få misstag i arrangemangen.
   Den närmare två timmar långa föreställningen inleddes med Peter Flack som läste en saga av Levi Rickson. Men mer poesiafton än så blev det inte denna kväll.

Den musikaliska entrén, som leddes av Olle Unenge, fick en överraskande irländsk prägel med ”Wild mountain thyme” som garanterat aldrig framförts mer stämningsfullt i Örebro.
   Sedan tog Jeremias-texterna i olika skepnader över men genomgående i en ”ny kostym” som Staffan pricksäkert presenterade det. Inget jobbigt Närkemål och inga dammiga Jeremias i Tröstlösa-melodier utan en hel rad fräscha tolkningar som lutade åt både country, pop, folkmusik och suggestiv rock.
   Där Staffan, som är en begränsad men personlig sångare, vid mikrofonen överträffades av både Niclas Ekholm, Peter Nygren och, naturligtvis, Karin Wistrand, Örebros största rocksångerska genom alla tider. Och Staffans Sven-Ingvars-kollega Ingvar Karlsson kom in som en rolig gubbe med dragspel.
   Men då förvandlades också bandet från ett klangfyllt E Street Band till ett Seeger Session Band i det fina samarbetet mellan saxofon, dragspel och Jeanette Anderssons ypperligt spelade fiol.
   Helheten och kvällens genuina tema krackelerade kanske lite på vägen och när Karin, kvällens stora sångstjärna, på allvar gjorde entré i konserten handlade det mer om country (Patsy Cline), New York, Lolita Pop och svenska 90-talslåtar. Fast hennes version av ”Tess lördan” gav den gamla slagdängan en ny och spännande dimension.

/ Håkan

Mina vänner: Johan S

Johan S, som jag här brukar benämna honom för att skilja honom från alla andra Johan i bekantskapskretsen, påverkar mig mer än jag kan fatta. Han sitter här på tidningen och hans rum en trappa upp blir i de allra flesta fall en högintressant utflykt på 11-fikat.
   Där brukar vi försjunka i alla möjliga grubblerier och funderingar kring musik, ofta med aktualitet för några decennier sedan. 70-talet kan vi grotta ner oss i på en kvart så att vi inte kommer ur diskussionerna utan får mejlkonversera resten av dagen.
   Det kan handla om John Mellencamp, Mink Deville, Keith Richards och Nils Lofgren.
   Det kan också, och det är kanske mindre förutsägbart, handla om Donnie Wahlberg i New Kids On The Block (Johan har säkert sett nån film med den numera skådespelaren), Frankie Vallis ”Can’t take my eyes off you” eller Steely Dan.
   Samtalet kan, som för någon vecka sedan, på bara några minuter vandra från Kevin Coyne och Albert Hammond (pappan - inte sonen i Strokes!) till Leo Sayer.
   För att sedan gå i mål i diskussionen med den klyftiga slutsatsen att när låtskrivare äntligen stiger fram till mikrofonen blir det väldigt personligt. Ofta lågmält och naket. Precis som i fallen med nämnda Hammond, Sayer och en annan av våra gemensamma favoritartister, den store låtskrivaren Jim Webb.

Johan är vid sidan av det stora bluesintresset, en stor Rolling Stones-freak. Som under det senaste året satt gruppens alla skivor under lupp. Johan hade biljett till förra sommarens Stones-konsert som, till hans förtret, ställdes in när Keith Richards ramlade ner från den förbaskade palmen någonstans i Söderhavet.
   Men Johans research av gruppens mycket långa karriär bara fortsätter och han kan som ingen annan identifiera musikaliska toppar även från allmänt bespottade Stones-epoker som mitten av 80-talet.
   Vi är båda överens om att ”Undercover of the night”, speciellt den enskilda låten, är ett Stones på absolut rock bottom. Svischande, ekodränkta trummor och hela det typiska 80-talssoundet som bara är avskyvärt. Men även där, på samma album, finns det ljuspunkter enligt Johan som kan se ljusa fläckar i det svartaste av mörker.
   Ja, det resulterar ofta, för att inte säga alltid, i givande samtal. Inspirerande diskussioner medan kaffet svalnar och vi kommer in på någon gammal Faces-låt, något Eagles-omslag, Willie Nelson-tv-program, The Band och deras Eric Clapton-samband eller den kanske kontroversiella åsikten att the Who efter 1969 är tämligen överskattat.

Sedan kan vi givetvis fördjupa oss i större projekt som hela 70-talets missförstådda musikaliska rykte eller kan i våra hjärnor sammanställa den definitiva pubrockboxen. Med både musik och design.
   Johan och jag har också varit med om några anmärkningsvärt fina konsertögonblick. Som den skotska gruppen Del Amitri (en av Johans stora favoriter) i Stockholm hösten 1997. Jag gav konserten 5 av 5.
   Den tuffa, hårda Steve Earle-konserten på Cirkus i Stockholm 2000 var en annan. Sedan var vi också på en John Hiatt-konsert på Konserthuset i Stockholm 2002 tillsammans. Utmärkt konsert fast vi gemensamt tyckte att den hyperskicklige gitarristen Sonny Landreth fick lite för mycket utrymme.
   Och då ska ni veta att Johan är gitarrist till husbehov och älskar att studera duktiga gitarrister. Som den där gången i Hollywood när han skulle passera över gatan och det runt hörnet kom en bil med en förare som Johan kände igen utseendet på. Hästsvans och jordens största slokande mustasch: Jeff ”Skunk” Baxter, gitarristen som på 70-talet spelade i två andra av Johans favoritgrupper, Doobie Brothers och Steely Dan. Bredvid sig i förarsätet hade Jeff naturligtvis sin gitarr.

Men Johan är också öppen för ny, aktuell musik. Allt som oftast får jag mejl där han frågar eller lämnar påståenden om nya skivor:
   ”Vad vet du om Richmond Fontaine? ”
   ”Kings of Leon kommer också snart med en ny. Tror jag mycket på. Dom var ju förband till Dylan nyligen.”
   Och en helt ny skiva med den nya svenska gruppen The Stu, som jag stack i hans hand på förmiddagen i dag, möttes med klart positiva omdömen.
   - Det låter lite Eagles om det. Eller egentligen Timothy B Schmit, deras basist, fast det är en tjej som sjunger.
   Men just nu är det nog gamla vinylskivor som gäller mest för Johan. Han har köpt en ny vinylgrammofon och håller på och återupptäcker gamla skivor. Ron Wood, Elvin Bishop, Graham Parker med flera.
   Så kom vi återigen in på Parker och hans gamla kompgrupp Rumour och hamnade i en gemensam verbal hyllning av gitarristen Martin Belmont.
   Fast på måndag morgon är det betydligt viktigare saker i görningen för Johan.
   - Då låser jag dörren, stänger av telefonen och loggar in på Ticnet. Då ska jag till varje pris fixa biljetter till sommarens Stones-konsert.

/ Håkan

En ovärderlig uppslagsbok om progressiv musik

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/3 2007.

Tobias Petterson/Ulf Henningsson
The encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967-1979
(Premium Publishing)

Den här boken inleds med en magnifik språkförvirring. Boken om svensk proggrock och svensk progressiv rock, som trots närbesläktade ord är två helt olika musikgenrer, är skriven på engelska och får omedelbart ett definitionsproblem när det ska beskrivas likheter och, framförallt, olikheter mellan musiksorterna.
   Svensk klassisk proggrock, som hade sin storhetstid mellan 1970 och 1975, var ju en isolerad svensk företeelse. På svenska och företrädesvis med (vänster)politiskt kritiska texter. Progressiv rock är ju något helt annat. Musikaliskt avancerad, ofta på engelska och inte så sällan instrumental. Med få tydliga, snarare flummiga textmässiga budskap.
   Författarna till den här uppslagsboken har helt sonika slagit ihop de två genrerna för att göra boken omfattande och listat samtliga artister och grupper inom båda områdena med samma noggranna, livliga och entusiastiska intresse.
   För att skilja de båda genrerna åt kallas den politiskt kryddade svenska genren genomgående för The Movement, rörelsen eller vänsterrörelsen på svenska. Ett för mig helt nytt och ovanligt ord i sammanhanget men å andra sidan var ju knappast 70-talets svenska proggvåg någon internationellt spridande musikgenre så alla beskrivningar på engelska känns tämligen nya.
   Lika nytt och främmande är det att finna artister som Tages, Claes af Geijerstam, Leekings och Shakers som uppslagsnamn här. Och det berättas i slutet av boken att Ulf Lundell nästan kom med.

Det har gjort boken mer heltäckande och mindre principfast men det stör inte mig för då kan jag läsa intressant om exempelvis Nature, på egen hand och tillsammans med Pugh, och se en vacker helsidesbild av gruppen i fyrfärg.
   I boken 99 proggplattor, som kom i höstas, dissekerades den svenska proggvågen rejält men där saknade jag både passionerade texter och ett kvalititetsmedvetet urval. Ingen artist representerades med mer än en skiva och efter proggvänsterns demokratiska spelregler var det bredden och inte toppen som till synes slumpartat skulle beskrivas.
   I sann Premium-anda, efter böckerna om schlager, hårdrock, 50-talsrock/60-talspop och Topplistan, är den här boken nästan helt fri från åsikter men full av diskografier av grupper och artister som har gjort en eller flera skivor mellan 1967 och 1979.
   Här finns inga subjektiva recensioner men däremot en 10-gradig värderingsskala för varje skiva när det gäller andrahandsvärde på samlarmarknaden. Det är väl där boken fyller sitt allra största syfte. Både i Sverige och utomlands.
   Sedan är det dessutom en ovärderlig uppslagsbok med högintressanta illustrationer av skivomslag som väcker både nostalgi, återupprättad respekt och, dessvärre också, stundtals obehag (av skivor som jag en gång för alla skiljt mig från) från en tid som var och aldrig kommer igen.

/ Håkan

Mina vänner: Anders Olsson

OLSSON ÄR BARA ETT EFTERNAMN MEN entydigt med vad vi vanligtvis kallar Anders. Han har nu blivit en bra bit över 40 men var långt under 20 när han kom in här på tidningen. Svårt punkinfluerad med färgade slingor i håret dök han upp bland de konservativa gubbarna på tidningens sätteri i början på 80-talet. Onekligen en spännande upplevelse och ett outplånligt minne.
   Anders kom ur den perfekta punkgenerationen. Födda nån gång i början på 60-talet och han var precis för ung för att uppleva Clash live i hemstaden 1977. Men punkintresset höll i sig och han startade tidigt en egen punkgrupp, Sarah Coffman, som fick göra en egenfinansierad singel som jag tror att jag har nånstans hemma i samlingen.
   Den gruppen var inget långvarigt seriöst projekt och det var inte heller nästa grupp som Olsson var delaktig i, Nude Porks. Ett uteslutande coverband som spelade obskyra låtar från 1977. Han var både talesman för och sångare i gruppen.
   Kvintetten föddes som idé 1981 men få konserter, många olika medlemmar och gruppnamn. De hette både Pro 3 och Commando Lou Reed innan namnet Nude Porks, som inte betyder någonting enligt Olsson, föddes på en Armoury Show-konsert i Stockholm.
   Gruppens korta och osammanhängande karriär kröntes nästan i maj 1985 när de fick spela förband till The Pogues på Örebros klassiska rockställe Rockmagasinet.

1987 ÅKTE OLSSON PÅ EN JORDEN RUNT-resa, huvudsakligen Australien och USA, som skulle komma att sträcka sig över 13 månader. Sommaren 1988 kom han hem och kunde berätta om en händelserik resa och en stor erfarenhet. Det var en så färgstark berättelse och detaljerad redogörelse att jag faktiskt satte mig och skrev en krönika om hans upplevelser. Som aldrig, vad jag nu förstår, blev publicerad i tidningen. Kanske fanns det inte plats eller kanske var det för personligt. Det var ju ändå 80-tal…
   Så hittade jag plötsligt texten på några gulnade manusblad där de låg långt ner i en låda här på jobbet. Och jag kan inte hindra mig själv från att återge den ursprungliga texten. Helt tagen från manusbladen utan omskrivningar. Ursäkta det kanske uppstyltade språket men som sagt, det var ju 80-tal:

JORDEN RUNT MED ANDERS OLSSON
Olsson är tillbaka! Meddelandet nådde mig förra helgen: Anders Olsson, som rest jorden runt på 13 månader via bl a Australien och USA, är tillbaka i Örebro. Rockfantasten Olsson var en gång i tiden medlem av underliga gruppen Sarah Coffman (en singel 1980) och sjöng på senare år i det betydligt mer lekfulla coverbandet Nude Porks.
   Olsson kan från sin långa resa berätta uppseendeväckande historier om det våldsamma 200-årsjubileet i Sydney i januari, hur han åkte fast för fortkörning i Texas och hur han under sex månader i Australien inte lyckades se en enda vild känguru!
   Olsson älskar rock, därför handlade vårt samtal till övervägande del om konserter och mängder av intressanta rockpersonligheter han mött under resan.
   Efter att ha tillbringat lång tid i både Australien och USA har han en väldigt klar åsikt om australisk kontra amerikansk rock.
   - För mig framstår amerikanska band som mycket bättre och intressantare än australiska. Midnight Oil tål jag inte höra längre och de nya banden har inget nytt att komma med.
   - Hoodoo Gurus fantaster är nu 14-15-åringar. Det påpekade jag för Dave Faulkner (sångaren), när jag stötte ihop med honom senare i USA. Han blev ursinnig och förbannad.
   Men Australien är inte bara inhemsk rock. Engelska och amerikanska artister är också populära. Elvis Costello imponerade överraskande på Olsson.
   - En australisk kompis var Costello-freak så jag följde med mest för hans skull. En lång konsert med både Confederates-komp och solonummer. De gamla Attractions-låtarna passade mindre bra med nya kompet men han gjorde själv en makalös version av gamla ”Pump it up” med Noisecaster plus beatbox. I stil med Big Audio Dynamite.
   I februari kom han till USA, först västkusten och sedan New York, och kan därmed jämföra Los Angeles med New York som levande rockstäder. Alla brukar tala till fördel för LA.
- Visst händer det kanske mer i Los Angeles. Men staden är så stor, klubbarna så utspridda och kommunikationerna så erbarmligt dåliga att man måste åka bil till alla ställen. Då vet alla hur roligt man får ha när man ska köra bil sedan…
   I San Diego träffade Olsson skivproducenten Earle Mankey. En gång i tiden Sparks-medlem men numera hyfsat framgångsrik producent. Även Paul B Cutler, gitarristen i Dream Syndicate, och Lädernunnan, på San Francisco-besök, kom i Olssons väg.
   I New York bodde Olsson hos Bibbi Farber, en gång Örebro och nu sångare i Indigos. Genom Bibbi och hennes syster Celia, trummis i samma band, träffade han mängder med intressanta rockmänniskor av vilka Richard Robinson var en av dem.
   Robinson är kanske inte så berömd men däremot legendarisk i New Yorks rockkretsar förknippad med alla från Lou Reed till David Johansen.
   - Richard blev en av mina bästa vänner. Han är tillbaka i rockbranschen efter att ha jobbat som trollkarl(!) i tio år. Han är talangscout åt CBS, får snart sin egen rocketikett och just Indigos är mycket nära ett skivkontrakt.
   Berättar Olsson bland annat och har då bara avslöjat en bråkdel av tretton månader utomlands. Han återkom till Örebro med hundra LP i bagaget (”mycket gitarrock”) och ett nyuppväckt intresse för Plimsouls.

SÅ LÅNGT 1988 OCH OLSSON. HAN FÖRSVANN rätt snart från staden (Örebro) och bosatte sig i Stockholm. Efter över ett år runt jorden var den lilla hemstaden för trång och det blev helt naturligt med Stockholm istället. Först hade han skivaffär på St Eriksgatan men var snart tillbaka i den grafiska branschen och jobbar sedan många år tillbaka på Kyrkans Tidning som någon teknisk samordnare.
   Men musikintresset finns fortfarande och det har med ålderns rätt utvecklats och breddats. Efter det djupa punkintresset på 70- och 80-talet har han fått mer och mer ”normal” musiksmak där både garage och pubrock finns med. Exempelvis köpte han en gammal vinyl-LP med franska Dogs av mig för något år sedan.
   Sedan har Olsson en angenäm fritidssysselsättning sedan tio år tillbaka. Han driver tillsammans kompisarna Danny och Johan Low Impact Records som regelbundet ger ut skivor i både pop-, rock- och garage-genren. Med grupper som The Strollers, The Sewergrooves, The Maharajas och The Maggots.

/ Håkan

Jag blev riktigt orolig över bandets välmående

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/3 2007.

KONSERT
The Refreshments
Eva Eastwood & the Major Keys
Konserthuset, Örebro 15/3 2007

Refreshments kom till dukat bord i Örebro. Ett sedvanligt välfyllt Konserthus och en uppsjö av låtar att välja bland. Ändå måste jag, i ärlighetens namn, påstå att Gävlegruppen i torsdagskväll gjorde sin sämsta insats i Örebro på många år.
   Först trodde jag nog att orsaken satt i mitt eget trötta huvud och att bandet inledningsvis visade upp en släng av orepeterad spontanitet störde inte nämnvärt. Men den oroliga känslan att bandet var på fel plats vid fel tidpunkt växte sig starkare och kulminerade efter hälften av konserten och en halvtimme framåt.
   OK, risken för en ren repris var överhängande, de uppträdde i Örebro för mindre än tre månader sedan, men de fem musikerna med Joakim Arnell i spetsen gjorde inte mycket för att överraska. De höll så dags på att musikaliskt hamna i Antikrundan, som de själva ironiserade över.
   Konserten var till form och innehåll väldigt lik förra vårens konsert som inträffade på krog där energin var bättre men ljudet sämre. Att låta pianisten Johan Blohm ta över i ett enda sjok var inget bra recept för konsertens helhet. Tidigare har hans låtar, ofta med ett countryinfluerat innehåll, pytsats ut under kortare sekvenser och därmed skapat en mer harmonisk låtlista.
   Det var under konsertens mellanperiod, när Johan sjöng åtta låtar på raken, som jag blev riktigt orolig över bandets välmående. Sångaren Joakim Arnell gick omkring som en osalig ande, bandet visste uppenbart inte vilka låtar man skulle spela och det var överhuvudtaget segare än någonsin på en Refreshments-konsert.
   Men det var också Blohm, tillsammans med Arnell, som fick upp tåget på rälsen igen mot slutet. Med hjälp av ”55 Ford”, en publikfavorit som ”Miss you miss Belinda” (där versen är världsklass och refrängen förskräcklig) och de tre coverlåtarna på slutet.
   Konsertkvällen sparkade igång med energiknippet Eva Eastwood som hade sitt trygga, stadiga och extremt svängiga Major Keys bakom sig. Men hon inledde med bara pianist och en körtjej i stämningsfulla ”Hudson River”. Ljudet var då närmast en katastrof men hennes röst en glimrande pärla.
   Under hennes 40 minuter långa uppträdande valde hon att visa upp alla spridda delar av sitt breda kunnande. Från poplåtarna på senaste skivan via rockabilly och svenska schlager till renodlad rock’n’roll.
   Det gav inte den där homogena känslan som vid tidigare konserter men samtidigt var det underbart omväxlande att höra både klassisk schlager som ”Vårt liv i repris” och det suggestiva soundet i ”Homeward bound bus” från en och samma talangfulla artist.

/ Håkan

Naturliga mellansnack höjer värdet av konserten

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/3 2007.

Under en dryg månad tillbaka har jag sett en rad konserter med många rutinerade artister. Hur kända artisterna än är, hur lång historia de än kan berätta och hur duktiga och legendariska de än uppfattas har de ofta ett oroligt förhållande till sin karriär.
   Kan inte bedöma det på annat sätt när jag under några veckor såg både Pugh Rogefeldt, Björn Skifs och Staffan Hellstrand i vansinnigt olika roller, extremt olika miljöer och med uppenbart olika ambitioner.
   Björn Skifs, det kanske mest lyckade och mest publikdragande namnet i trion, vävde ihop en konsert med långa välregisserade och välskrivna, av professionella skribenter som Calle Norlén, mellansnack som utvecklades till monologer och nästan egna nummer.
   Men Skifs är själv ett unikt proffs som kommer undan en i varje detalj så beräknad och listig föreställning med beröm godkänt. Med hjälp av sin naturliga framtoning och självdistanserade humor.
   Sedan blev det naturligtvis lite för dramatiskt och historiskt inte helt korrekt när han la några breda publikfavoriter som ”Hey Jude”, ”Bad moon rising” och ”Blueberry hill” i munnen på Slamcreepers repertoar. Där slirade nog Skifs lite utanför sanningens gräns.
   Det är högst otänkbart att låtarna fanns på den gruppens repertoar. ”Bad moon rising” kom exempelvis på skiva två månader efter att Slamcreepers lagt av.

Förutsättningarna är naturligtvis olika i olika miljöer. Två kvällar före Skifs hade Pugh Rogefeldt, med en nästan lika lång och omfattande karriär bakom sig, chansen att vika ut hela sitt liv i en musikalisk rapsodi på en lågmäld solospelning på Klaras. Men det var som om det knöt sig mellan det naturliga, avslappnade och spontana.
   Han ville så gärna berätta sina historier, men det blev för långa introduktioner, ofokuserade mellansnack och de spontana avbrotten mitt i låtarna var mer störningsmoment än underhållning. Men Pugh var den här kvällen till viss del ursäktad. Turnébussen hade glidit av vintervägen till Örebro.
   På samma scen några veckor senare kunde Staffan Hellstrand faktiskt acceptera verkligheten med blott ett 30-tal åhörare i publiken. Han tog ut svängarna rejält mellan låtarna. När han berättade om hur han spelade fotboll i IFK Nyköping (”första fyllan - en blackout”), schlagerfestivalen (”helt mot min vilja”), Jimi Hendrix (”jag ville ha hans hår”) och när han turnerade med Nomads (”motortidningar överallt”).
   Plus den helt fantastiska anekdoten om Staffans ”turné” runt ålderdomshemmen i Vasastan i Stockholm. Detaljer som höjde hela konserten ytterligare ett snäpp.
   Björn Skifs må vara ett under av naturlig framtoning. Ändå blev han just i den kategorin faktiskt besegrad av Jill Johnson, en helt annan generation av artist, för en vecka sedan.
   Jag misstänker att även hon engagerat experthjälp ty mellansnacken var både roliga, underhållande och kvicktänkta. Hon gick från barnpassning via amning till Dolly Parton i nästan ett svep. Det kallar jag också välregisserat men den genomgående naturligheten, närheten till publiken och den lågmälda tonen gav konserten en helt unik känsla.

/ Håkan

Rockvandringar i London: Hammersmith Odeon/Hope & Anchor/YMCA

Inspirerad av min vän Lars-Åke och hans alldeles fenomenala, nostalgiskt oöverträffade och extremt detaljerade bok ”Roadrunner – rockvandringar i 60-talets London” skulle jag vilja inbjuda till min vandring i samma stad. 80-talet var mitt stora händelserika decennium i London och precis som Lars-Åke kommer jag att beskriva ställe efter ställe. I strikt kronologisk ordning som jag minns det. Fortsättning följer.

HAMMERSMITH ODEON
Första gången, första kvällen i England och London så åkte jag, Jan-Ola och fotografen Stefan Wallgren tunnelbana till Hammersmith. Wallgren, som bodde i London, vägledde oss dit och vi visste då ingenting om tunnelbanenät, väderstreck eller avstånd. Skivbolaget hade lagt biljetter i hotellreceptionen och jag tror Stefan sålde sin biljett utanför ty han snackade i vanlig ordning in sig ändå.
   1980 hade hårdrocken fått en renässans och vi skulle se ett pånyttfött Nazareth med då helt okända Saxon som förband. Lokalen var stor som Wembley kändes det som. Vi satt på läktaren och imponerades mer av att vara i London än att se ett gammal klassiskt band leva på övertid.
   Nazareth hade något år innan utökat med gitarristen Zal Cleminson och precis släppt en ny skiva, ”Malice in Wonderland” producerad av den amerikanske gitarristen Jeff ”Skunk” Baxter, som inte lyckades rycka upp ett band på dekis.
   När vi kom ut efteråt var vi så vilsna att vi varken hittade tunnelbanestationen, taxi eller rätt väg hem. Vi började gå på känn och jag kan nu framför mig se hur vi tog ned på Fulham Palace Road och tog vänster på Lilie Road utan att veta att vi faktiskt var på väg åt exakt rätt håll, rent vädersträcksmässigt.
   Men vi visste mindre om hur långt vi skulle behöva vandra för att nå Charles Dickens Hotell på Lancaster Gate i Bayswater. Så när vi hade gått långt och det blev ödsligare och ödsligare hejdade vi till slut en taxi som tog oss hem.
   Den magnifika konsertlokalen Hammersmith Odeon finns kvar idag också men har under åren bytt namn några gånger beroende på olika sponsorer, Labatt’s Apollo och Carling Apollo. Idag heter den Hammersmith Apollo och det råkar vara originalnamnet från 1932 när huset byggdes.

HOPE & ANCHOR
Vid första Londonbesöket var taxi det överlägset bästa kommunikationsmedlet. Så andra kvällen i storstaden åkte vi till Islington. Där på 207 Upper Street låg puben Hope & Anchor. Ett av pubrockens viktigaste nästen på 70-talet och på övervåningen hade Stiff-basen Dave Robinson haft sitt kontor.
   Puben hade kvar sin beryktade jukebox med många små okända singlar. Och en helt otrolig inredning med väggarna tapetserade med tidningar. Kvällen vi var där spelade Londons störste okände pubrockhjälte, Lee Kosmin. Nere i källaren och inne i ett hörn var den minimala scenen och närheten till publiken var uppenbar.
   Med sitt stora band bakom sig, inklusive kvinnlig pianist och en ung saxofonist, vräkte han ut alldeles förträfflig rockmusik i det lilla formatet. Vi avslutade kvällen med att köpa oss en t-shirt innan vi tog taxin hem igen.
   Puben finns kvar än i dag men är omgjord till ett trendigare ställe med stora vida fönster och indieband på scenen som fortfarande ligger i källaren.

YMCA
Ja, faktiskt. Londons KFUM låg 1980 på Great Russell Street. En tvärgata till Tottenham Court Road bakom Dominion Theatre ett stenkast från Oxford Street. Lokalen brann ned 1983 och nu ligger en betongkoloss till hotell, St Giles, i det kvarteret.
   Första veckan i London lyckades vi pricka in två konserter i den stora lokalen en trappa ned. Vid premiärbesöket spelade Holly & the Italians och vi gick dit enbart lockade av den fantastiska singeln gruppen givit ut, ”Tell that girl to shut up”. Poprock av ädelt märke.
   Gruppen kom, trots namnet, från Los Angeles och trion leddes av Holly, med efternamnet Vincent, som också spelade sologitarr. Deras musik var högljudd, snabb och energisk, möjligen punkinfluerad, men Hollys sånger hade också ett 60-talsriktigt sound med mycket lånat från det forna Motown.
   Bandet fick göra ytterligare singlar och ett helt album. Och Holly gjorde sedan några soloskivor under de kommande åren. Jag tror Jan-Ola idag har de flesta skivorna i sin vinylsamling. Inte minst singeln som Holly gjorde tillsammans med Joey Ramone, deras version av Sonny & Chers ”I got you babe”.
   Några dagar senare skulle veckans konserthöjdpunkt infinna sig på just YMCA, Wreckless Eric som jag har berättat om tidigare. Kvällen inleddes av modspopbandet The Crooks. Ett hyfsat men alldeles för lättglömt band. Inte bara för att de agerade förband till en av den tidens mest färgstarka engelska artister.

/ Håkan

Framför artisterna

Det är ingen överraskning att Per Gessle just nu mixar sin nya skiva nere på Österlen i Skåne, i studion Aerosol Grey Machine i Vallarum för att vara exakt. Inte heller är det någon överraskning att han omger sig med samma musikaliska hörnstenar som vanligt, Clarence Öfwerman och Christoffer Lundqvist.
   Däremot är det en liten spännande detalj att pr-bilderna, i samband med nyheten om skivan och sommarens turné, är tagna av amerikanen Henry Diltz. Gessle har fingertoppskänsla och missar aldrig en chans att håva in snygga poäng genom att anlita rätt folk eller att använda de rätta grejerna.
   Exempelvis en skinande vit Rickenbacker i en Roxette-video och på senaste svenska skivan ”Mazarin” var det Anton Corbijn, U2-fotografen, som stod bakom kameran. Och nu denne Diltz, minst sagt historisk västkustfotograf.

Bilderna ska tydligen inte användas till skivomslag men det ger mig ändå en liten förhoppning om ett litet västkuststuk (smaka på det ordet…) på den kommande skivan. Gessle har ju faktiskt sina musikaliska rötter i den delen av USA och artister som Crosby, Stills, Nash & Young, James Taylor, Dan Fogelberg, Jackson Browne, Joni Mitchell, Tom Petty och John Sebastian, som alla använt sig av Diltz-omslagsbilder till sina skivor, ligger nära Gessles musikaliska värld.
   Gessles två första soloskivor från mitten av 80-talet hade just sådana influenser. Och i samband med hans första soloskiva berättade han för mig hur han träffat John Sebastian, Lovin Spoonfuls ledare och låtskrivare, i Los Angeles:
   - Det var en stor upplevelse. Han var med i en tv-show där borta och han berättade efteråt att han gillade Gyllene Tiders engelska låtar. Vi hade på prov översatt några av våra svenska låtar.
   Därför är det ingen tillfällighet, och snarare en spekulerad möjlighet, att de nya bilderna på Gessle har Henry Diltz som fotograf. Några av pop- och rockhistoriens mest kända skivomslag, ”Deja vu”, ”Morrison hotel” och Jackson Brownes första har hans signum. Och den berömda bilden på Eagles ”Desperado” där de fyra medlemmarna i gruppen uppträder som bröderna Dalton. För att nu nämna några.

/ Håkan

Bakom Motown-hitsen

I fredagskväll, efter en Jill Johnson-konsert och leverans av recension till tidningen, så tittade jag och Carina på en inspelning av kvällens Så ska det låta. Absolut inget livsviktigt program men ändå god underhållning och ett perfekt ackompanjemang när kvällens första, och sista skulle det visa sig, öl skulle rinna ner i strupen.
   Ändå var just det här programmet av lite mer värde än vanligtvis. Slötittandet var tillfälligt ersatt av lite mer engagerad närvaro. Som gäst fanns Mats Ronander med och är det någon i hela Sveriges hela artistelit som jag följt genom alla år så är det just Mats.
   Från tidiga Nature via alla kompjobb bakom Pugh, Ted Gärdestad, Ulf Lundell, ABBA och till den långa solokarriären.
   Han är två år yngre än mig och gick således i sjunde klass på Olaus Petri-skolan i Örebro när jag gick i nian. Ingen kontakt då men det var omöjligt att missa honom och hans munspel, som alltid fanns med där han gick.
   Sedan lämnade han stan samma år han fyllde 16 år men har ändå kallats örebroare i lokaltidningen genom alla år. Det finns alltid en viss dignitet i Mats uppträdande. I varje situation, i varje Rhapsody in Rock och i varje annat sammanhang. Så även i ultrafamiljära Så ska det låta.
   Mitt i programmet i fredags, under kategorin intron, ställde sig La Gaylia Frazier upp och sjöng ”I want you back” och när rutan med information kom upp på tv-skärmen så vällde Motown-nostalgin över mig.

I slutet på 60-talet blev jag närmast besatt av Motown. Inte bara av musiken, pop, hits och soul i en alldeles bedårande samklang, utan också allt bakom. Framförallt låtskrivarna som har skrivit alla dessa helt oförglömliga låtar men även hela organisationen under den karismatiske Berry Gordy Jr. Släktbanden inom skivbolaget och alla dessa kombinationer av låtskrivare som var rena kvalitetsstämpeln.
   Namn som Holland-Dozier-Holland, Whitfield-Strong, Ashford-Simpson präntades in i min hjärna liksom enskilda låtskrivare som Fuqua, Cosby, Moy, Sawyer och Hutch.
   Det intresserade en 15-16-åring från norr i Örebro mer än vad som egentligen är nyttigt. Kalla det sjukligt intresse eller brist på fritidssysselsättning men jag tog mig, på virtuellt sätt, in i The Motown Organisation. Läste noggrant den amerikanska musikbranschtidningen Billboard och noterade varje nytt namn som anställdes på skivbolaget.
   Vad som skilde fredagskvällens låt ”I want you back” från alla andra Motown-hits under 60-talet var låtskrivarpseudonymen The Corporation. Ett helt nytt grepp från Motown.
   Myten säger att det var Berry Gordys sätt att göra låtskrivarna lite mer anonyma och inte utsättas för påtryckningar från andra skivbolag och förlag. Vid den här tidpunkten låg Gordy och Motown i fejd med Holland-Dozier-Holland, som faktiskt har förnamn som Brian-Lamont-Eddie, som höll på att lämna Motown och senare gjorde det och startade de egna skivbolagen Hot Wax och Invictus.
   Gordy, som agerade både skivbolags-vd och låtskrivare, ingick själv i låtskrivar/arrangörs/producent-kollektivet som också stod bakom andra Jackson 5-hits som ”ABC”, ”The love you save” och ”Going back to Indiana” vid sidan av den direkt klassiska ”I want you back”.
   Övriga låtskrivare i kvartetten var Freddie Perren, Fonze Mizell och Deke Richards och jag ska inte påstå att just de namnen poppade upp automatiskt när det stod The Corporation i tv-rutan i fredags.
   Musik är så mycket lättare att komma ihåg än namn. Tack och lov.

/ Håkan

Jill Johnson visade upp sitt rätta jag

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 2007.

JILL JOHNSON
Konserthuset, Örebro 9/3 2007

Det blev ingen allmängiltig coverafton, det var inte ännu en schlageranpassad konsertkväll och det var definitivt ingen utpräglad Shania Twain-wannabe som stod i centrum på scenen.
   Det var med andra ord äntligen dags för Jill Johnson att visa upp sitt rätta, nakna jag i en delikat personlig föreställning. Som jag genom åren anat att hon har varit mäktig men där kompromisser och ett evigt sneglande mot kommersiella intressen genom åren påverkat henne negativt.
   Redan instrumenteringen på scen och de uppseendeväckande små högtalarna skvallrade om en dämpad och nedtonad konsert. Men på ett avskalat personligt plan där hon välkomnade publiken redan i foajén och inledde konserten på publikplats vardagligt småpratande med folk. Jill Johnson tog den här kvällen begreppet naturlighet till en helt ny nivå.
   På den nu aktuella turnén känner Jill uppenbart inga som helst krav på att vara folklig eller beräknat förutsägbar. Därför blev konserten en så trovärdig upplevelse som jag bara hoppades i min innersta förväntan skulle ske. Men samtidigt har jag alltid förstått att det bor en stor countrysångerska i den kropp som större delen av Sverige enbart förknippat med schlager och dansmusik.
   Hon har aldrig släppt ut den kompromisslösa attityden till renodlad countrymusik på skiva, senaste ”The woman I’ve become” är bara ett gott hantverk och inget mer, men på scen igår kväll under ganska så exakt 100 minuter var det genuin personlighet och en strålande sånginsats som spreds från scenen ut till ett fullsatt Konserthus.
   En positivt inställd publik, vars respons växte i takt med Jills alltmer avväpnande mänsklighet, som sedan övertygades ytterligare med musikaliska medel.
   Jill spelade förvisso huvudrollen men bandet, där jag personligen inte kände igen ett enda ansikte, överraskade i mina öron. De höll naturligtvis inte professionell Nashville-klass, svenskar som de är, men lyckades ändå ge den musikaliska inramningen den personliga touch som krävs när sångerskan längst fram har uppenbara ambitioner att slita ut sitt hjärta och bli oerhört personlig.

Det spelades akustisk slide bokstavligen både till höger och vänster på scenen och Micke Berg-Anderssons insatser på banjo, lapsteel och vanlig steelguitar var beundransvärd. Däremot tyckte jag inte ljudet gav musikerna full rättvisa och Jills exklusivt starka stämma försvann något i arrangemangen fast de nästan övervägande var mjuka och sammetslena.
   Det här personliga uttrycket, som jag uppfattar som mycket överraskande fast jag inte borde, gav naturligtvis gratis väg även till publikens hjärtan och hon hade ganska så omedelbart publiken i sin hand. Det handlade varken om frieri eller den gamla visan om att ge publiken vad den vill ha. Ty någon ”Crazy in love” fick vi aldrig den här kvällen. Och jag tror inte någon saknade den heller.
   Det svängde precis lika rejält i låtar som ”When love doesn’t love you” (till hälften accapella), ”Same everything”, ”Can’t get enough of you” och ett Dolly Parton-medley som framfördes helt accapella.
   Ändå var det nog i de ännu mer avskalade balladerna som nerven och passionen var mest uppenbar för kvällen. Som i ”Nathalie”, hyllningen till barnen, ”Something I can’t do”, ”Blessed are the broken hearted” och faktiskt ”Kärleken är”. Fast lite cynisk kan jag nog tycka att hon mår lite för bra för att trovärdigt sjunga om brustna hjärtan.
   Fast det gällde inte publikönskemålet ”Love hurts” som utökade extralåtarna. Glöm Nazareth och tusen coverband. Det är naturligtvis löjligt att jämföra med Emmylou Harris och Gram Parsons men ambitionen i Jills och kapellmästaren Göran Erikssons duettröster räckte väldigt långt.

Musiker:
Göran Eriksson, kapellmästare, gitarr/sång
Andreas Eriksson, slagverk
Mikael Berg Andersson, gitarr/steel/ dobro/banjo och kör
Jonas Danielsson, el- och kontrabas
Franz Bengtsson, klaviatur/dragspel
Lotta Arturén, kör/akustisk gitarr/rytminstrument

Jill Johnsons låtar:
When love doesn´t love you
Till the cowboys come home
Roots and wings
You can´t love me too much
Nathalie
Baby don’t go
Something I can´t do
Dolly Parton-medley
A woman knows
Same everything
Ringing bells
Love ain´t nothing
You’re no good
Mama he´s crazy
Have mercy
Papa come quick
Blessed are the broken hearted
I´m sorry
Can´t get enough of you
Kärleken är
The woman I´ve become
Love hurts
Love is a rose

/ Håkan

Mina vänner: Jan-Ola

Tänkte köra en serie som handlar om mina närmaste vänner och kompisar. Som inspirerar mig, som hjälper mig minnas, som bidrar med mycket viktig research och överhuvudtaget får mig på spåret när idéer föds och sedan blir till hela artiklar.
   Det är svårt att komma förbi Jan-Ola som första person i den här följetongen. Det var han och jag som åkte till London första gången 1980 och sedan ytterligare några gånger, ofta i ett ännu större sällskap.
   Men både före och efter 1980 har vi varit på massor av konserter tillsammans och han har ett synnerligen gott förhållande till anekdoter, historiebeskrivning och all annan nördinformation som är a och o i mitt skrivande på Kollegiet.

Han är fyra år yngre än mig, exakt på dagen faktiskt, men är mycket mer vuxen och med ett mycket mognare musikintresse. Exempelvis kunde han inte motstå frestelsen att se Chuck Berry två gånger vid senaste Sverigebesöket i slutet på januari.
   Där Jan-Ola naturligtvis hamnade i gott sällskap, med exempelvis Sverigeexperten Johan Hasselberg från Kalix, och hamnade i baren på Grand Hotel i Stockholm där de fick samtala med en mycket trevlig Jimmy Marsala, Berrys basist sedan många år.
   Det blev aldrig någon riktig närkontakt med Berry förutom ett kort möte innan konserten i Stockholm. Jan-Ola stod och lurade utanför Grand Hotel och fångade upp Berry med sällskap på väg in i bilarna för färd till Berns där de skulle ha konsert.
   Jan-Ola räckte fram en skiva, en picture disc-upplaga av singeln ”Johnny B Goode”, som Berry tog emot för att signera. Han gick in i bilen, stängde dörren och skulle leverera skivan genom fönstret. Men då misslyckades Chuck Berry, mannen med ett otal bilåkarlåtar på sitt samvete, med att veva ned bilrutan. För ett ögonblick, några sekunder, såg det ut som Jan-Ola förlorat både en skiva och en autograf. Men det ordnade till sig när Chuck, lite skamset, fick öppna hela dörren och överräcka den signerade skivan.
   Bara några veckor efter Chucks Sverigesök blev det officiellt att han återvänder hit i sommar och Berry-intresset har bara intensifierats hos den stackars Jan-Ola. Han dränker mig nästan dagligen med listor på Chuck Berry-covers. Just nu söker han intensivt efter någon cover som Beatles spelade i Hamburg för tusen år sedan.
   Och meddelar glatt att det är George Thorogood som har gjort flest Chuck Berry-covers av alla artister. Och att ”Rockit” (1979) är Chucks senaste skiva med nya låtar.

Men vi har, förutom de otroligt händelserika London-resorna, haft mycket roligt och upplevt mycket tillsammans. Från ELO 1978 via Buster Poindexter i New York 1987 till Kajsa Grytt på Debaser förra året. För att bara nämna en liten bråkdel av alla gemensamma konsertupplevelser.
   För vi har gjort så mycket mer. Varit på kräftskiva med Undertones, sett Mats Ronander som förband till Eric Clapton, sett sista upplagan av Clash 1984, sett John Fogerty och Johnny Cash på samma festival i Tullinge och haft förmånen att se Nick Lowe genomföra en alldeles enastående bra och lågmäld konsert på Nalen i Stockholm med bara Geraint Watkins i kompet.
Sedan har Jan-Ola varit på massor av konserter som jag av en eller annan anledning missat. Exempelvis David Bowie i Paris 1976, ett par gånger Johnny Thunders på 80-talet, Lou Reed på Roskilde, gitarristen Micke Hagström på klubb i Örebro som slutade med att halva Imperiet, Christian Falk och Thåström spelade i kompbandet, hamnade på efterfest hemma i Jan-Olas soffa.
   Med hjälp av en rad lyckliga omständigheter fick Jan-Ola glädjen att skaka hand med Bruce Springsteen i Göteborg 1985 inför de stora Ullevi-konserterna.
   Till vardags sitter Jan-Ola och redigerar tidningen, Nerikes Allehanda, jag också jobbar på och har, förutom Chuck Berry-intresset, genuina kunskaper och intressen som film, serietecknare och skjutvapen. Han kunde in i detalj redogöra för mig, som inte kan skilja på en pistol och en revolver, vad John Lennons mördare använde sig av för vapen den där ödesdigra måndagskvällen i New York.

/ Håkan

Southend i mitt hjärta

Spanar i vanlig ordning genom tabellen för den engelska fotbollens divison två, eller The Coca-Cola Football League Championship som den officiellt kallas, och gläds som alltid åt West Bromwich Albions framskjutna position just nu på kvalplats till Premier League. Jag märker också att Southend ligger på nedflyttningsplats för tillfället. Glädje och vemod möts i nästan samma sekund.
   För att ni inte ska tro att ni av misstag hamnat i Kollegiets fotbollsblogg så lovar jag att ägna fotbollen bara några meningar till. Jag blev West Bromwich-fanatiker i november 1980. Inte efter den magiska Tipsextra-matchen något år tidigare, när de slog Manchester United med 5-3, utan när jag personligen satt på White Hart Lanes södra kortsida och fick se Birmingham-elvan, med både Cyrille Regis och Peter Barnes, fullständigt spela ut Hot Spurs i första halvlek med 3-0 som resultat.
   Under matchen snöade det och på kvällen såg Jan-Ola och jag Dag Vag på The Venue vid Victoria Station. Det var gruppens fjärde spelning på sin Englandsturné och i publiken fanns Thåström och Fjodor från Ebba Grön. Bara några veckor tidigare hade de båda (syskon)banden spelat Elvis Costello nästan av scenen på Eriksdalshallen i Stockholm. Det klassiska exemplet på när förband slår huvudbandet i publikkontakt.
   Ja, nu ska det här varken handla om fotboll, Dag Vag eller förbandsproblematik utan om den lilla staden Southend, eller Southend-On-Sea som den mer inbjudande heter när det ska lockas med badmöjligheter för Londonturisterna, som ligger knappt en timme med tåg direkt österut på den norra Themsen-sidan.

Nej, jag har inte varit där, däremot har jag länge haft den lilla staden i mitt hjärta ur musiksynpunkt eftersom det är ett förbluffande stort antal favoritartister som jag gillar som kommer just därifrån.
   Det började tidigt på 60-talet med The Paramounts, ett r&b-igt band som många år senare ändrade gruppnamnet till Procol Harum och ofta rekryterade nya medlemmar från sin hemstad.
   Jag ska inte tjata ännu en gång om Mickey Jupp, fast han känns som en fadersfirgur i sammanhanget, för han har skänkt många låtar till andra band från staden. Som exempelvis Kursaal Flyers och Dr Feelgood.
   Även Peter Green, Bluesbreakers- och Fleetwood Mac-profilen, kommer från Southend men staden blev främst känd på 70-talet via Feelgoods, Kursaals, Eddie & the Hot Rods och musiker och grupper som växte fram ur de banden. Som Lew Lewis Reformer, Wilko Johnson, Count Bishops och The Records.

Gruppen The Engineers hade däremot en blygsam roll i Southends historia. Decenniet hade ändrat namn till 80 och musikerna Dave Hatfield, Graeme Douglas och Steve Nicol hade tidigare spelat i större sammanhang (Kursaals och/eller Hot Rods) men den här första måndagskvällen i december 1986 på puben Cricketers i London hade de förutom sin egen nyskrivna repertoar också gamla egna hits plus några covers.
   Engineers var uppenbart ett hobbyprojekt men gav ändå ut en maxisingel, detta underbara 80-tals-format (12” på 45-varv), med Flamin’ Groovies-klassikern ”Shake some action” som lockbete.
   Min vän Thomas och jag hade dagen före på Marquee sett Eddie & the Hot Rods göra låten ”Do anything you wanna do” (Douglas-låt som också fanns på Engineers-repertoaren) men när jag berättar det för Graeme efter konserten grimaserade han häftigt. Han och sångaren Barrie Masters var tydligen inte bästa vänner längre.

Sedan signerade Dave Hatfield den fina Kursaal Flyers-affischen som sitter på väggen framför mig just nu.
   Jag hade träffat Douglas 18 månader tidigare i London – på en Eddie & the Hot Rods-konsert. Då var han tydligen bättre vän med Barrie Masters, som då just återvänt till bandet efter några år som Inmates-sångare, men däremot helt ointresserad av att stå på scen.
   - Rockbranschen är inget för mig. Jag längtar inte tillbaka till scenen och har slutat skriva låtar och studerar just nu fysik istället, sa han till mig den gången.
   Det var slöseri med talang att se Graeme Douglas bredvid scenen. Han ryckte dessutom på axlarna när jag mitt under konserten påpekade för honom att hans plats borde vara på scen.
   Men efter Engineers-äventyret 1986 och en tillfällig återföreningsskiva med Kursaal Flyers 1988, ”A former tour de force is forced to tour” har han hållit en låg profil.

/ Håkan

Ett helt fång alldeles odödliga låtar

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/3 2007.

KONSERT
Staffan Hellstrand
Musikscen Örebro/Klaras 1/3 2007

Tiden står som bekant inte still och många av Staffan Hellstrands sånger är så tidlöst starka att det känns som de tillhör svensk pophistoria. I torsdagskväll under närmare 90 minuter inför en oförlåtligt liten skara åhörare bjöd han på både gamla, aktuella och exklusivt nyskrivna låtar. I både snälla och rockiga arrangemang fast han var ensam på scen.
   Han inledde truligt tystlåten men blev allt mer pratsam med många spontant underhållande mellansnack. Som knöt ihop låtarna från olika tider och olika sammanhang till en tämligen gedigen helhet.
   Utan att i varje enskild detalj analysera Staffans digra låtlista från konserten känns det nästan som att varje album ur hans elva soloskivor långa karriär fanns representerad. Det bevisar också att mannen, som vägrar klippa sig, har en genuin låtskrivarådra. Vars konstverk till poplåtar har allt annat än kortsiktiga liv.
   Med bara en akustisk gitarr eller piano till musikalisk hjälp föll alla smarta utsmyckningar till golvet men på något märkvärdigt sätt kunde man ana de alldeles underbara melodierna i de enkla arrangemangen.
   Utan Nomads i kompet eller Fredrik Blanks grymma gitarr bredvid sig fick Staffan lita på sångerna och rösten. Det var ingen större överraskning att konstatera hur enkelt och naturligt han rörde sig mellan tokrockiga låtar som ”Mehkong whiskey”, Dylan-sprudlande poesi i ”Romeo i Stocksund” och synnerligen vackra melodier som ”Fanfar” och ”Bilder av dej”.
   När han sedan satte sig vid pianot så blev anslaget ett helt annat och tonen i ”När våren går på vallen”, ”Ingen ska få andas” och den helt nya ”Oönskad hund” var både vemodig och vacker.
   Om man tycker att Staffan har tappat lite melodisk känsla på senare tid kom kvällens nyskrivna låtar, ”Ditt tak ska falla ner” hette en annan, som en rekyl i den villfarelsen.
   Det fanns även plats för Dan Andersson i ”Hemlös” fast publiken ivrigt väntade på ”Lilla fågel blå” som dök upp som sista finalnummer.
   Det kanske inte var en konsert som trollband i varje sekund. Inte heller såg jag några änglar passera genom rummet men fick uppleva en i högsta grad inspirerad artist framföra ett helt fång alldeles odödliga låtar.

Staffan Hellstrands låtar:
??Nu är jag tillbaka
Fanfar
Den första snön
Hela vägen hem
När våren går på vallen
Decemberblommor
Ditt tak ska falla ner NY
Kromad, svart
En ny Ida Lupino
Fel sida av vägen
Ingen ska få andas
Oönskad hund NY
Hemlös (Dan A)
Mehkong whiskey
Ta mina händer
Romeo i Stocksund
Bilder av dej
Precis som du är
Lilla fågel blå

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.