Blogginlägg
#1: Bring the family
JOHN HIATT: Bring the family (A&M, 1987)
Den långa resan, som startade i slutet på augusti förra året, mot toppen är slut. Nummer ett och det bästa är John Hiatts all time high på skiva. Och då ska vi veta att Hiatt har många underbart starka skivor på sitt samvete. Både före och efter 1987, när ”Bring the family” släpptes.
Jag har tidigare på den här listan uppmärksammat hans ”Riding with the king” men redan på 70-talet slog han till med mästerliga ”Slug line”. Efter 1987 har han dessutom gjort flera utmärkta skivor som ”Stolen moments”, ”Walk on” och den senaste skivan ”Master of disaster” som faktiskt är gjord efter samma modell som en gång ”Bring the family”.
Men det är hans 1987-skiva ”Bring the family” som kröner hans skivproduktion. Som han också själv tycker:
- The most honest record I’ve ever made, har John Hiatt själv beskrivit sitt mästerverk till album.
Mycket credit måste gå till producenten John Chelew, egentligen konsertbokare på McCabes i Santa Monica i Kalifornien, när han med små medel och inga resurser lyckades samla ett litet fantastiskt gäng till inspelningen av John Hiatts åttonde skiva.
Det var ingen långsökt samling folk som backade upp Hiatt. Basisten Nick Lowe hade Hiatt turnerat med 1983 och han producerade hälften av den ovan nämnda ”Riding with the king”. Legenden säger att Lowe ställde upp gratis.
Supergitarristen Ry Cooder fanns redan i Hiatts närhet. Hiatt hade under mitten av 80-talet turnerat med Cooder i hans band som gitarrist. Att trummisen Jim Keltner, som i stort sett spelat med alla i hela rockvärlden, också fanns med kändes bara naturligt.
Chelew har förklarat utgångsläget:
"I never thought John’s records matched his live performance. His songs seemed to cut through more cleanly when it was just him and his guitar or piano. So I began wondering how he could make a record that captured the honesty and integrity of his live shows."
Inspelningarna av ”Bring the family” tog bara fyra dagar, 17, 18, 19 och 20 februari 1987, i Ocean Way Studio 2 i Los Angeles. Inga repetitioner, direkt på inspelning. Hiatt spelade upp låtarna på sin akustiska gitarr och sedan satte inspelningen igång. Även låtarna, samtliga tio Hiatt-original, var skrivna bara en eller två månader innan.
Redan den 2 juni 1987 kunde jag själv konstatera i min recension i Nerikes Allehanda att John Hiatt hade gjort sin bästa skiva. Under rubriken ”Hysteriskt bra LP-skiva” skrev jag då:
”Som bäst hade jag väntat mig en ny ”Riding with the king” plus några typiska Hiatt-ballader. Jag fick inte det, jag fick något ännu bättre!
Hiatt har kallat in ”familjen”, ett tremannakomp som inte är där för att briljera med teknik utan helt enkelt kommit för att tillsammans med Hiatt spela in hans bästa LP.
Det är en skiva som håller ihop, det är en skiva utan minsta svaghet och det är en skiva som just nu är årets hittills bästa LP.
LP:n har som sagt inga svagheter men många höjdpunkter. Balladerna ”Lipstick sunset” (andlöst slidesolo) och ”Tip of my tongue” är svåra att förbise liksom de så kallade hitlåtarna ”Thing called love” och ”Your dad did”.
Revanschen efter den halvhjärtade ”Warming up the ice age” är total.”
Det finns naturligtvis fler fantastiska låtar på ”Bring the family” än de jag nämnde i min recension. Förutom ”Thing called love” så får nog också ”Have a little faith in me” betraktas som en hit. På en skiva som inte alls hade som ambition att slå kommersiellt med dunder och brak.
Men ”Bring the family” blev en vändpunkt för John Hiatt. Både musikaliskt, personligt och framförallt artistmässigt. Efter 1987 har John Hiatt radat upp den ena musikaliska triumfen efter den andra. Men ingen överträffar dock ”Bring the family”, 80-talets i mitt tycke allra bästa album.
Side A
1. Memphis On The Meantime
2. Alone In The Dark
3. Thing Called Love
4. Lipstick Sunset
5. Have A Little Faith In Me
Side B
1. Thank You Girl
2. Tip Of My Tongue
3. Your Dad Did
4. Stood Up
5. Learning How To Love You
/ Håkan
Imorgon avslöjas nummer ett
Veckans lilla filmklipp
<< | April 2008 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | |
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
28 | 29 | 30 |
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Har en polare som är Hiatt-fan och han hävdar att John var som bäst på åttiotalet, men han tycker att "Riding with the king" är klart bättre. Själv har jag bara några brända låtar typ "Love like blood" och det blir inte samma sak för mig som för er som var med när det begav sig ...
PS. Min kompis är född -58 och jag -67, och jag vet att du har med "Riding with the king" på din lista. Apropå bloggen så hittade jag den när jag googlade Steve Forbert och det är många av mina polare som är Forbert-fans som har missat "Streets of this town" som är en fantastisk liten platta ...
Brukade spela "Running on love" i Spymlan i somras (Spybars uteservering).
Svar:
Och jag är född -52. Kul att man har så många gemensamma favoriter fast det åldersmässigt är en viss skillnad. Forbert-skivan är fin, "Little Stevie Orbit" nästan lika bra men 70-talsskivorna är ännu bättre.