Blogginlägg

ALL TIME BEST #49: "Let it bleed"

ROLLING STONES: Let it bleed (Decca, 1969)

EFTER DET FULLSTÄNDIGT FÖRÖDANDE bottennappet ”Their satanic majesties request” (1967), där Stones försökte Följa John (som i det här fallet var The Beatles), fick bandet ny energi och kreativitet och avslutade 60-talet med två utmärkta album. ”Beggars banquet” har jag redan i detalj analyserat här, som #75 på min 150-lista, och nu är vi framme vid ett ännu vassare album, uppföljaren ”Let it bleed”. Exakt ett år efter ”Beggars banquet”, release i december 1969 och 60-talets sista Stones-album, var nya albumet en optimistisk föraning om ett ännu mer lyckat 70-tal där Rolling Stones kom att nå den musikaliska och mest spännande kulmen på sin långa, långa karriär.
   Trots den genomgående höga kvalitén på ”Let it bleed” var det ändå inte ett stabilt och homogent band som spelade in albumet. Brian Jones, en av ursprungsmedlemmarna som en gång hade bildat bandet, var vid den här tidpunkten (från november 1968) ingen pålitlig gruppmedlem. Drogberoendet hade utvecklats åt ett tragiskt håll. Han hade tagit steget från att vara bandets framträdande gitarrist till att här vara nästan osynlig och väldigt sällan på plats under inspelningarna av ”Let it bleed”.
   Brian Jones marginella insatser på två låtar, där han spelade congas och autoharp, kan knappast identifieras. Så albumet spelades i huvudsak in av en kvartett där nye unge gitarristen Mick Taylor, Jones officielle ersättare, hjälper till på bara två av albumets spår. Plus singeln ”Honky tonk women” som spelades in samtidigt som albumet men släpptes som singel sommaren 1969 och blev en av Stones absolut mest kända låtar.
   Trots de interna problemen i bandet blev ”Let it bleed” Stones dittills allra bästa album. Jimmy Miller, som också producerade ”Beggars banquet”, fick nytt förtroende. Det perfekta rocksoundet som introducerades på det albumet utvecklades här ytterligare och det är tajt, det är genuint rockigt, ofta överraskande återhållsamt och akustiskt och balansen mellan välskrivna låtar (alla utom en signerade Jagger-Richard) och det bluesrockiga är perfekt.
   Inledningen på albumet, första låten ”Gimme shelter”, är ju en välkänd klassiker i Rolling Stones historia och en ren knockout-start på ett fantastiskt album. Det är varje gång en ynnest att lyssna på svänget och det gospelkryddade arrangemanget toppad med den amerikanska svarta sångerskan Merry Claytons sång. Framförandet beskrivs ibland som en duett mellan henne och Mick Jagger och hon fick ju chansen att göra låten till en hit på sin egen singel 1970.
   På Robert Johnsons ”Love in vain”, skivans enda ickeoriginal, är det så enkelt och bakåtlutat när Mick, vid inspelningstillfället 25-år(!), sjunger så fruktansvärt naket, fantastiskt övertygande och kanske bättre än någonsin till ett komp av akustisk gitarr, slide, båda spelade av Keith Richard (än så länge utan ”s” i efternamnet) och mandolin (Ry Cooder).

SOM NUMMER TRE I LÅTORDNINGEN, som för övrigt inte alls stämmer med skivomslaget, kommer en ren countryversion av ”Honky tonk women” (som hade gjort sitt som hitsingel), kallad ”Country honk”, som nog kan beskrivas som albumets mest udda låt med ett udda arrangemang. På skivan finns det många inbjudna extramusiker och här gör fiolspelaren Byron Berline, en kommande Flying Burrito Brothers-medlem, en färgstark och i Stones-kretsar annorlunda entré.
   Idén att bjuda in utomstående musiker till skivinspelningar med Rolling Stones inleddes redan i mitten på 60-talet när amerikanen Jack Nitzsche var så gott som stadig gäst på skivorna. På ”Let it bleed” når den innovativa tanken en ny och högre nivå med både sångerskor, redan nämnde Ry Cooder, Stones-bekantingar som Ian Stewart och Nicky Hopkins, pianisterna Leon Russell och Al Kooper och en stor kör, The London Bach Choir. Som tillsammans med Rolling Stones på topp gör att ”Let it bleed” sammantaget är bandets dittills bästa och mest intressanta album.
   Inspelningarna till albumet som skulle få titeln ”Let it bleed” inleddes faktiskt redan i november 1968, innan ”Beggars banquet” släpptes, och slutfördes inte förrän ett år senare. 24 maj 1969 är ett i sammanhanget historiskt datum. Då gör nämligen saxofonisten Bobby Keys sin första studiosession för bandet, på låten ”Live with me” i ett blåsarrangemang av Leon Russell. Keys, för övrigt född på samma dag som Keith Richards (18 december 1943), skulle sedan komma att medverka på Rolling Stones flesta skivor och flesta turnéer fram till sin död 2014.
   Sedan innehåller ”Let it bleed” allt från den långa (6:52) och stundtals improviserade blueslåten ”Midnight rambler” via den countrydoftande ”You got the silver”, där Keith Richard första gången sjunger en Stones-låt, till den avslutande ännu längre (7:28) ”You can't always get what you want” som lätt kan beskrivas som en udda milstolpe i Rolling Stones historia. Med hjälp av en framträdande kör och Al Koopers keyboards och blås breddar den rejält uppfattningen om Rolling Stones som ett genuint rockband på ett otroligt sätt.

”YOU CAN'T ALWAYS GET WHAT YOU WANT” är en ursprunglig singel-b-sida (till ”Honky tonk women”) som på ”Let it bleed” förvandlas till en musikalisk milstolpe.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.