Blogginlägg

00: #2. ULF LUNDELL

ULF LUNDELL: I ett vinterland (Rockhead/EMI, 2000)

”FÅ UPPENBARA SVACKOR – MÅNGA STARKA HÖJDPUNKTER” är en ganska sanningsenlig beskrivning av Ulf Lundells långa karriär på skiva. Som sagt är de musikaliska djupdykningarna väldigt sporadiska men jag har hittat en liten märklig period i slutet på 90-talet som kanske kan analyseras som en kreativitetskris.
   Några homogena album 1996 och 1997 följdes 1998 av en soundmässig förändring mot det hårdare och det mer avskalade på ”Slugger”. Efter det tuffare och nästan Neil Young-elektriska albumet ägnade han två års turnerande åt brötig och stökig rock, ofta med enbart en trio utan keyboards bakom sig. Den perioden avslutades på skiva med en av Lundell-epokens mest ifrågasatta album, den groteskt splittrade live/studio-skivan ”Fanzine” som inte hade varken struktur eller tydliga höjdpunkter.
   Det var i ekot efter det ibland överdimensionerade larmet som Ulf Lundell 2000 valde att musikaliskt gå en helt annan väg. Han samlade ett huvudsakligen nytt gäng musiker bakom sig, sökte sig till en helt ny inspelningsplats (studion Miraval i Le Val i franska Provence) för att sedan tillsammans med de i sammanhanget nya producenterna Michael Ilbert och Christoffer Lundquist producera sitt vackraste album någonsin.
   På ett år gick Ulf Lundell från provokativt primitiva arrangemang till en ljudmässigt alldeles förtjusande produktion med en rent sensationellt spännande ljudbild. Utsmyckning och dekor, i vidunderliga arrangemangslösningar, som fallit platt till marken om inte Ulf Lundell samtidigt, på sitt ibland sällsynt positiva sätt, hade skrivit några av sina starkaste sånger på år och dag.
   Skivans första halvdussin låtar är så imponerande på detta fullmatade album, 15 låtar på över 77 minuter, att jag vill utnämna den låtsekvensen till Lundells mäktigaste någonsin under alla år som skivartist.
   Imponerande är också musikgänget bakom Lundell som med gränslösa arrangemangsidéer får alla möjligheter att visa upp sina färdigheter på både kända och okända instrument. Janne Bark (på omslaget heter han genomgående Jan Bark), den enda rutinerade Lundell-musikern på skivan, spelar både bouzouki, e-bow och mandolin förutom alla möjliga gitarrer. Pianisten Martin Hederos spelar på ett otal olika klaviaturinstrument inklusive mellotron och celeste.
   Ny i gänget och det mest överraskande namnet i studion tillsammans med Lundell var norrmannen Jørn Christensen, gitarristen som under 80-talet spelade i Can Can (i Örebro oktober 1985 som förband till Wilko Johnson) och Mercury Motors. Han var dock inte kvar i bandet, ersattes av Ola Gustafsson, när Lundell följde upp skivan med en turné våren 2001. Då var för övrigt ärrade Lundell-musiker som Jerker Odelholm och Magnus Norpan Eriksson tillbaka i turnégänget.
   ”I ett vinterland” kan nog innehållsmässigt beskrivas som ett ganska traditionellt Ulf Lundell-album. Men där finns också udda spännande detaljer i de ibland vidlyftiga arrangemangen där oväntat annorlunda musiker kan dyka upp på centrala positioner. Musiker med arabiskt klingande namn (Ayman Sedki, Gaber El Girgawi och Edip Akinci) spelar instrument som dof, sagat, neyflöjt, darbuka, mizmar, erbane och davul som jag varken vill eller kan berätta ursprunget till. Det räcker att räkna upp instrumenten som Ale Möller använder sig av på några låtar, skalmeja, hackbräde och bordunflöjt, för att sätta mig på det hala. Men det är hela tiden viktiga ingredienser i Lundells 2000-sound.

Favoritlåt: "Regn". I min recension av ”I ett vinterland” i Nerikes Allehanda 17 november 2000 namnger jag nio låtar men inte ”Regn” och jag har ingen bra förklaring till det. Kanske tog det ett tag innan ”Regn” fastnade i mitt medvetande? ”Regn” är kanske inte så omedelbar i melodi, arrangemang och saknar egentligen en slagkraftig refräng. Men låten är i alla fall min absoluta favorit just nu på ett album med nästan genomgående fantastiska låtar.
   Ovannämnda arabiska musiker plus Ale Möller ger det redan vackra arrangemanget en österländsk touch och med betydelsefull hjälp av Svante Henryssons cello skapas ett enormt vackert musikaliskt mosaikmönster. Melodin är som sagt inte alldeles tydlig och skiftar i karaktär under sina nästan 7 minuter. Ännu en gång imponerar Ulf Lundells kreativitet som låtskrivare. Poeten och författaren har skrivit en väldigt vacker sång.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.