Blogginlägg

Jon Hiseman (1944-2018)

NAMNET JON HISEMAN ÄR FÖREVIGT ETSAT I MITT MINNE efter en konsertupplevelse 1971. Colosseum spelade på Örebro Konserthus (recension) och konserten var ett av mina första recensionsuppdrag för Nerikes Allehanda. På den tiden i jazzrockiga sammanhang var trumsolo nästan ett obligatoriskt inslag. I min recension beskriver jag Hisemans solo som 20 minuter långt men det finns uppgifter som säger att det pågick i 27 minuter medan övriga gruppmedlemmar lämnade scenen. Ett oförglömligt minne, alltså, utan att jag historiskt sett aldrig har uppskattat trumsolon till fullo.
   Hiseman hade redan då en lång karriär bakom sig inom engelsk rock, blues och jazz och med marginalerna på sin sida kunde han ha besökt Örebro redan 1968 som medlem i John Mayall's Bluesbreakers. Men 16 mars 1968 på Teknis var det fortfarande Keef Har5tley bakom trummorna i bandet och Hiseman blev medlem först en(!) månad senare. Den uppsättni ngen existerade bara fram till augusti 1968 innan Hiseman tog med sig saxofonisten Dick Heckstall-Smith och basisten Tony Reeves och bildade första upplagan av Colosseum.
   Innan Bluesbreakers-sejouren hade Hiseman spelat med Graham Bond Organisation, där han ersatte Ginger Baker, och Georgie Fame & the Blue Flames.
   Hiseman var ju något av ledare för Colosseum och inför konserten 30 september 1971 hade gruppen bara några veckor innan släppt ett dubbelivealbum, "Colosseum Live", som jag lyssnade intensivt på. Långa låtar, bara en eller två per skivsida (favorit: "Lost Angeles"), var det perfekt uppladdning för konserten. Gruppen hade precis utökat med sångaren Chris Farlowe som precis innan Sverige-turnén hade blivit sjuk, gitarristen Dave "Clem" Clempson och basisten Mark Clarke hoppade in vid mikrofonen i den annars mycket instrumentala repertoaren.
   Strax efter Örebrokonserten sprack Colosseum och Hiseman bildade, tillsammans med Clarke, ett nytt lite mer rockinfluerat band, Tempest, som på sin första turné också besökte Örebro (18 januari 1973). För kvällen var Hisemans trumsolo bara drygt tio minuter och det nya stjärnskottet på gitarr, Allan Holdsworth, fick rejält med utrymme för att visa upp sina kvalitéer.
   Efter två år och lika många album sprack även Tempest innan Hiseman bildade en ny upplaga av Colosseum, Colosseum II, som var lite för experimentell musik för mig men musiker som Gary Moore och Don Airey fascinerade naturligtvis
   Jag fortsatte följa Hisemans historia under slutet av 70-talet och 80-talet på avstånd. När han bland annat spelade jazz med sin fru, saxofonisten Barbara Thompson, och sedan när han 1994 ombildade ursprungs-Colosseum med många originalmedlemmar.
   Innan Jon Hiseman insjuknade i våras turnerade han i trion JCM tillsammans med Dave "Clem" Clempson och Mark Clarke.
   Jon Hiseman avled idag på morgonen, 12 juni 2018, i en hjärntumör.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...