Blogginlägg från juni, 2018

#5: Full moon fever

Under Håkans Pop-säsongen 2007/08 rangordnade jag 80-talets bästa album. Tom Pettys "Full moon fever" var 5:a på min lista.

TOM PETTY: Full moon (MCA, 1989)
Största problemet i arbetet att sätta ihop den här listan har varit att sprida artistsammansättningen på så många som möjligt. Många artister gjorde väldigt många bra skivor under 80-talet. Därför har urvalet av skivor blivit en aning slumpmässigt när det gällt artister med flera konkurrenskraftiga titlar på sitt samvete. Som exempelvis Tom Petty.
   Hans ”Hard promises” (1981) är naturligtvis en stark 80-talsplatta som i en helt rättvis värld borde platsa bland mina 80-tals-favoriter. Ändå råkar den skivan befinna sig i skuggan av ”Damn the torpedoes” (1979) som jag anser vara Pettys största stund på skiva. Och då valde jag motvalsargumentet och nominerade Pettys första soloplatta, ”Full moon fever”, till min Petty-favorit i det här sammanhanget. Man kan diskutera det hit och dit men nu är det så här.
   Solo och solo, ”Full moon” krediteras inte Heartbreakers men gruppens gitarrist Mike Campbell (som varit med och skrivit två låtar) och pianist Benmont Tench har centrala roller i kompet så skivan är ju ingen remarkabel solotripp direkt.
   Det är väl istället Jeff Lynnes närvaro som färgat sound och låtskrivande allra mest. Som producent (tillsammans med Petty och Campbell) har Lynne satt sin speciella prägel men samtidigt har Petty här skrivit några av sina allra starkaste låtar under hela sin karriär.
   ”Full moon fever” kom som en logisk och naturlig uppföljare till det uppmärksammade Traveling Wilburys-projektet från 1988. Där förenades Petty med sina idoler Bob Dylan och George Harrison och träffade nya vänner som Roy Orbison och Jeff Lynne. Wilburys-skivan var ett bevis på att stjärnor kan och vill samarbeta och att resultatet kan bli lyckat.
   Både George och Roy och naturligtvis Jeff figurerar på den här skivan och skänker en viss tyngd åt det musikaliska. Även en annan gammal profil, Del Shannon, dyker upp i en mindre roll.
   När Orbison dog i december 1988 ryktades det lite om att det var Shannon som skulle ta hans plats i Wilburys. Men Shannon dog också kort därefter, i februari 1990 och då var den tanken också död.
   Det övervägande soundet på ”Full moon fever” var inte så rockigt som de generella Heartbreakers-arrangemangen varit tidigare. Ett rent poppigt ljud med lager av körer, keyboards och akustiska gitarrer är huvudreceptet. Ett radiovänligt koncept och mycket riktigt lyckades Petty räkna in ett antal hits från skivan, ”Runnin’ down a dream” (där Tom sjunger om Shannon och som också blev titel på en dvd nyligen) och de båda starka inledningslåtarna ”Free fallin’” och ”I won’t back down”.
   ”The apartment song” och ”A mind with a heart of its own” är fylld av de traditionella rockrötterna, trubaduren Petty gör entré i den helt akustiska balladen ”Alright for now” och de fina popgitarrerna klingar skönt i Byrds gamla ”Feel a whole lot better”,skriven av Gene Clark.
   I rockabillykryddade ”Yer so bad” och ”Zombie zoo” når de textmässiga krumelurerna sin bästa nivå. Den smäktande ”A face in the crowd” fulländar den fulländade skivan.

/ Håkan

Singlar#1: BIG HEAT

Under Håkans Pop-säsongen 2012/13 rangordnade jag mina hundra bästa favoritsinglar. Big Heats "Watch me catch fire" var 1:a på min lista.


BIG HEAT: Watch me catch fire (A&M, 1985)

BIG HEAT VAR VERKLIGEN EN PARENTES I DEN ENGELSKA MUSIKHISTORIEN. Kommersiellt var gruppens singel en flopp, gruppens historia var dessutom kort men musikaliskt var "Watch me catch fire" en klassisk hitballad. Det var väl Elvis Costellos namn, som producent, som drog till sig min största och första uppmärksamhet. Men sedan när jag fick höra skivan, låten, första gången och få uppleva det fantastiska samspelet mellan Bill Hurleys och Drew Barfields röster, den magiska soulfyllda melodin och det i övrigt fulländade arrangemanget var givetvis oförglömligt. Och sedan dess har låten och skivan (12") varit en klenod i ordets rätta mening.
   Bill Hurley var mest känd som sångare i pubrockbandet Inmates men 1982 drabbades han av nervöst sammanbrott och lämnade tillfälligt bandet där han under tre år ersattes av Barrie Masters från Eddie & the Hot Rods. Under de här åren blev Hurley till slut överraskande aktiv. Hoppade in i pubrockbandet Juice On The Loose och bildade The Blueberries (med folk från Wings, Dr Feelgood och Bishops). 1984 gästade han i JB's Allstars och tillsammans med det bandets sångare, Drew Barfield, bildade Hurley frontlinjen till Big Heat.
   Barfield, som egentligen heter Andrew i förnamn, hade också en lång historia innan han hamnade i Big Heat. Vid sidan av operaskola(!), kyrkokör och konstskola bildade han på 70-talet bandet John Doe med sin bror och framtida Joe Jackson-gitarristen Gary Sanford innan det mer kända bandet The Keys startade 1979 med Drew som sångare och förre Wings-medlemmen Geoff Britton som trummis. 1980 skivdebuterade gruppen och 1981 gav de ut det Joe Jackson-producerade och Beatles-inspirerade albumet "The Keys album".
   Drew sjöng senare på skivor med Joe Jackson och Joan Armatrading och några singlar med Lester Square och JB's Allstars (där han träffade Hurley) och på Hurleys soloalbum "Double agent". Men framförallt uppmärksammades hans låtskrivarambitioner av Paul Young. Ett samarbete som fortsatte långt in på 90-talet och numera sjunger båda i texmex-bandet Los Pacaminos.
   Via JB's All Stars, där bandledaren var trummisen John Bradbury från The Specials, föddes idén på Big Heat. Hurley berättar:
   "I was trying to get something more serious together and met Drew Barfield and Brad from The Specials, which gave me a change to do the JB’s All Stars record… and then on to Big Heat. I took round the demos for that band and the record companies were telling me it was too authentic, too ‘black’.. which disillusioned me a little. However I’d send a tape to Elvis Costello just to ask what he thought and he came on board as producer. Of course record companies were a little more interested! But touring with a twelve piece band without big record company backing was a problem.. "

JA, BIG HEAT VAR INGET LITET ENKELT BAND att hålla på fötter. Tillsammans med Hurley och Barfield längst fram fanns gitarristen Chris Parks som tidigare hade spelat i Any Trouble. Och bakom de tre fanns Bernie Clarke, keyboards (medlem i Aztec Camera 1981-1983), Big George Webley, bas (också från JB's Allstars), Martin Hughes, trummor (ännu en Any Trouble-medlem) och de ärrade blåsarna John "Irish" Earle, saxofon, och Dick Hanson, trumpet. På "Watch me catch fire" sjöng Costello i kören men live (se nedan) utökades Big Heat med sångerskorna Tracey och Lisa (efternamn okända). Live (se nedan) ersattes Hughes ofta av Attractions-trummisen Pete Thomas.
   Just live upplevde jag Big Heat 12 december 1985, många månader efter "Watch me catch fire"-singeln, när det stora bandet med blås och kör stod och trängdes på Half Moons lilla scen i Putney, London. Som då fick mig att skriva följande rader:
   ”Jag blev helt överkörd av det fantastiska samspelet mellan de båda sångarna och den instrumentala attacken hos gruppen i övrigt. Det är musik som lever på sin känsla och engagemang och inte minst bra låtar.
   Det är den lille ettrige Drew Barfield som skriver det mesta i gruppen och i bjärt kontrast till Barfield står Hurley lång och ståtlig och sjunger mörka bastoner som får alla hjärtan att smälta denna intima torsdagskväll i London. På en pub vars väggar svettas av brinnande soulmusik som framförs.”
   "Watch me catch fire" släpptes i mars 1985, blev veckans singel i NME och framtiden såg särdeles ljus ut när den fatala branden på Bradford City Football Stadium bröt ut 11 maj, BBC slutade spela låten och ingenting med den singeltiteln gick att sälja. På Old Grey Whistle Test-framträdandet från maj 1985 nedan (där Big Heat i presentationen beskrivs som ett nytt Righteous Brothers) döptes låten om till enbart "Watch me"...
   Jag äger 12"-versionen av "Watch me catch fire" men övriga tre låtar på den varianten är, ska jag ärligt erkänna, inte mycket att skriva hem om. Den ordinarie b-sidan "Love boat", skriven av de tre frontmännen tillsammans, är en sorts Michael Jackson-rip off fast utan programmeringar och elektroniska instrument.
   Övriga två låtar är liveinspelade på Dominion Theatre i London redan i november 1984 och båda är mediokert anonyma låtar. "Heaven on earth", skriven av Barfield tillsammans med The Keys-kollegan Steve Tatler, och "One good feeling", en gammal singel- och albumlåt med The Keys, kommer inte i närheten av magin och kvalitén hos "Watch me catch fire".

A-sidan:


/ Håkan

Singlar#2: WRECKLESS ERIC

Under Håkans Pop-säsongen 2012/13 rangordnade jag mina hundra bästa favoritsinglar. Wreckless Erics fantastiska "Whole wide world" var 2:a på min lista.


THE LEN BRIGHT COMBO: Someone must've nailed us together (Empire, 1986)

WRECKLESS ERICS 70-TAL VAR FYLLD MED MUSIKALISKT GODIS om än inte alltid så kommersiellt uppmärksammat. Sedan kom ett 80-tal för Eric Goulden, som han då ville vara känd som, som var både extremt sporadiskt, ännu mindre uppmärksammat och fylld av alkoholrelaterade problem. Efter den berömda Stiff-epoken var det av olika skäl tyst fram till 1984 för Eric. Då uppstod den kortlivade gruppen Captains Of Industry, jag har dokumenterat deras singel här, innan ytterligare en grupp i raden av ickeframgångsrika namn i Wreckless Eric Gouldens karriär, The Len Bright Combo, bildades av en ren slump.
   När Captains Of Industry till slut fick ge ut sitt första och enda album, "Roomful of monkeys", i april 1985 hade gruppen effektivt spruckit och fram till sommaren fullföljde Eric inbokade spelningar på helt egen hand. I Chatham, där han bodde för tillfället, sprang han flera år tidigare på basisten Russ Wilkins som hade spelat i Pop Rivits och nu i det garagerockinspirerade bandet The Milkshakes, från samma stad.
   Wilkins erbjöd då sina tjänster om det skulle dyka upp framtida möjligheter. 1985 hade Milkshakes också splittrats och Eric, som hade en spelning på Edinburgh Festival bokad, ringde Wilkins och undrade om han fortfarande var intresserad. Han svarade ja och föreslog samtidigt att trummisen från Milkshakes, Bruce Brand, också skulle vara med. Eric har senare beskrivit Brand som en mix av Ringo Starr och Ginger Baker.
   Trion var ett faktum, repertoaren innehöll än så länge bara Wreckless Eric-låtar och gruppen gick ibland under namnet The New Captains Of Industry, Wreckless Eric & Two Milkshakes eller helt enkelt bara som Eric Goulden. Till en spelning hade Brand på skoj textat The Len Bright Combo på sin bastrumma och det fick spontant bli det officiella namnet på den här gruppen.
   På en vecka skrev Eric gruppens nya repertoar. Det fanns i gruppen inga ambitioner att låta musikaliskt bra eller satsa kommersiellt. Det var ett rått, stundtals svårlyssnat och skramligt sound och låtarna på gruppens första album "The Len Bright Combo by the Len Bright Combo by the Len Bright Combo" (Empire, 1986) hade naturligtvis svårt att fånga en stor publik. Svårt att fånga någon publik överhuvudtaget. Det var energi, rå bitterhet och frustration i en enda stor röra.
   Publiken på gruppens konserter köade - för att få komma därifrån. Ändå fick de tidigt (september 1985) en fantastisk recension i NME av David Quantick:
   "This new band comprises Eric and the rhythmatists of the late Milkshakes. This, combined with Eric's melodic and lyrical perceptions, gives you something like The Troggs with Ray Davies. This is pop in its raw, funny, powerful state, far be it from me to exaggerate anyone's abilities, but this is what Costello should be sounding like - alive and unburdened by tired players. The world is in safe hands again. Eric has not left the building."

JAG HADE "FÖRMÅNEN" ATT FÅ UPPLEVA DET HÄR provokativa bandet live i London en onsdagkväll i december 1985 på puben Cricketers i Oval-området söder om Themsen. Jämfört med det då kommande lågbudgetanpassade albumet, idag kallas det lo-fi, höll konserten hög klass där en av de nya låtarna, "Someone must've nailed us together", var en av topparna. Eric berättade då för mig att i januari skulle gruppen släppa sitt första album och att nämnda låt var en kommande singel.
   Albumet skulle dröja till mars 1986 och sista låten på sidan ett, "Someone must've nailed us together", släpptes samtidigt på singel. En låt, inspelad i Upchurch Village Hall och avslutad på Bruce Brands vind, som jag alltså älskat sedan jag första gången hörde den på konserten 1985. En påtagligt hitanpassad refräng som kunde ha resulterat i Wreckless Eric Gouldens återkomst till det starka rampljuset om den hade presenterats på ett lite mer kommersiellt sätt.
   B-sidan på singeln, en cover på Bo Diddleys "Mona", fick inte ens plats på albumet vilket föder negativa förväntningar. Inspelad live på The Latchmore i Battersea är det soundmässigt på en ännu lägre nivå. Genomgående distad rundgång och under en flera minuter lång sekvens i mitten på låten är det osäkert om de tre medlemmarna är överens om vilken låt de spelar. På skivetiketten under låttiteln står det tryckt det olycksbådande "(More than five minutes)" och det är mycket riktigt en alldeles för lång, monoton och ljudmässigt undermålig version av Diddleys klassiska singel-b-sida från 1957.
   1985 fanns fortfarande Erics gamla klassiker ”Whole wide world” kvar i repertoaren. Men ett år senare, i december 1986, när jag såg Len Bright Combo i London för både andra och tredje gången var den låten och andra kända Wreckless Eric-låtar bortstädade bland livelåtarna. Gruppen hade då rekordsnabbt släppt ytterligare ett album, "Combo time!" (Ambassador), fyllt med ännu mer oväsen men det fanns då långt framskridna planer på att splittra gruppen.
   Efter ytterligare några tysta och anonyma år, medan Eric flyttade till Frankrike, skulle det dröja till 1989 innan Wreckless Eric, som han nu ville kalla sig igen, gjorde comeback med franska musiker och albumet ”Le beat group electrique” (1989).

A-sidan:


/ Håkan

Singlar#3: THE LEN BRIGHT COMBO

Under Håkans Pop-säsongen 2012/13 rangordnade jag mina hundra bästa favoritsinglar. The Len Bright Combos "Someone must've nailed us together" var 3:a på min lista.


THE LEN BRIGHT COMBO: Someone must've nailed us together (Empire, 1986)

WRECKLESS ERICS 70-TAL VAR FYLLD MED MUSIKALISKT GODIS om än inte alltid så kommersiellt uppmärksammat. Sedan kom ett 80-tal för Eric Goulden, som han då ville vara känd som, som var både extremt sporadiskt, ännu mindre uppmärksammat och fylld av alkoholrelaterade problem. Efter den berömda Stiff-epoken var det av olika skäl tyst fram till 1984 för Eric. Då uppstod den kortlivade gruppen Captains Of Industry, jag har dokumenterat deras singel här, innan ytterligare en grupp i raden av ickeframgångsrika namn i Wreckless Eric Gouldens karriär, The Len Bright Combo, bildades av en ren slump.
   När Captains Of Industry till slut fick ge ut sitt första och enda album, "Roomful of monkeys", i april 1985 hade gruppen effektivt spruckit och fram till sommaren fullföljde Eric inbokade spelningar på helt egen hand. I Chatham, där han bodde för tillfället, sprang han flera år tidigare på basisten Russ Wilkins som hade spelat i Pop Rivits och nu i det garagerockinspirerade bandet The Milkshakes, från samma stad.
   Wilkins erbjöd då sina tjänster om det skulle dyka upp framtida möjligheter. 1985 hade Milkshakes också splittrats och Eric, som hade en spelning på Edinburgh Festival bokad, ringde Wilkins och undrade om han fortfarande var intresserad. Han svarade ja och föreslog samtidigt att trummisen från Milkshakes, Bruce Brand, också skulle vara med. Eric har senare beskrivit Brand som en mix av Ringo Starr och Ginger Baker.
   Trion var ett faktum, repertoaren innehöll än så länge bara Wreckless Eric-låtar och gruppen gick ibland under namnet The New Captains Of Industry, Wreckless Eric & Two Milkshakes eller helt enkelt bara som Eric Goulden. Till en spelning hade Brand på skoj textat The Len Bright Combo på sin bastrumma och det fick spontant bli det officiella namnet på den här gruppen.
   På en vecka skrev Eric gruppens nya repertoar. Det fanns i gruppen inga ambitioner att låta musikaliskt bra eller satsa kommersiellt. Det var ett rått, stundtals svårlyssnat och skramligt sound och låtarna på gruppens första album "The Len Bright Combo by the Len Bright Combo by the Len Bright Combo" (Empire, 1986) hade naturligtvis svårt att fånga en stor publik. Svårt att fånga någon publik överhuvudtaget. Det var energi, rå bitterhet och frustration i en enda stor röra.
   Publiken på gruppens konserter köade - för att få komma därifrån. Ändå fick de tidigt (september 1985) en fantastisk recension i NME av David Quantick:
   "This new band comprises Eric and the rhythmatists of the late Milkshakes. This, combined with Eric's melodic and lyrical perceptions, gives you something like The Troggs with Ray Davies. This is pop in its raw, funny, powerful state, far be it from me to exaggerate anyone's abilities, but this is what Costello should be sounding like - alive and unburdened by tired players. The world is in safe hands again. Eric has not left the building."

JAG HADE "FÖRMÅNEN" ATT FÅ UPPLEVA DET HÄR provokativa bandet live i London en onsdagkväll i december 1985 på puben Cricketers i Oval-området söder om Themsen. Jämfört med det då kommande lågbudgetanpassade albumet, idag kallas det lo-fi, höll konserten hög klass där en av de nya låtarna, "Someone must've nailed us together", var en av topparna. Eric berättade då för mig att i januari skulle gruppen släppa sitt första album och att nämnda låt var en kommande singel.
   Albumet skulle dröja till mars 1986 och sista låten på sidan ett, "Someone must've nailed us together", släpptes samtidigt på singel. En låt, inspelad i Upchurch Village Hall och avslutad på Bruce Brands vind, som jag alltså älskat sedan jag första gången hörde den på konserten 1985. En påtagligt hitanpassad refräng som kunde ha resulterat i Wreckless Eric Gouldens återkomst till det starka rampljuset om den hade presenterats på ett lite mer kommersiellt sätt.
   B-sidan på singeln, en cover på Bo Diddleys "Mona", fick inte ens plats på albumet vilket föder negativa förväntningar. Inspelad live på The Latchmore i Battersea är det soundmässigt på en ännu lägre nivå. Genomgående distad rundgång och under en flera minuter lång sekvens i mitten på låten är det osäkert om de tre medlemmarna är överens om vilken låt de spelar. På skivetiketten under låttiteln står det tryckt det olycksbådande "(More than five minutes)" och det är mycket riktigt en alldeles för lång, monoton och ljudmässigt undermålig version av Diddleys klassiska singel-b-sida från 1957.
   1985 fanns fortfarande Erics gamla klassiker ”Whole wide world” kvar i repertoaren. Men ett år senare, i december 1986, när jag såg Len Bright Combo i London för både andra och tredje gången var den låten och andra kända Wreckless Eric-låtar bortstädade bland livelåtarna. Gruppen hade då rekordsnabbt släppt ytterligare ett album, "Combo time!" (Ambassador), fyllt med ännu mer oväsen men det fanns då långt framskridna planer på att splittra gruppen.
   Efter ytterligare några tysta och anonyma år, medan Eric flyttade till Frankrike, skulle det dröja till 1989 innan Wreckless Eric, som han nu ville kalla sig igen, gjorde comeback med franska musiker och albumet ”Le beat group electrique” (1989).

A-sidan:


/ Håkan

Singlar#4: THE POGUES

Under Håkans Pop-säsongen 2012/13 rangordnade jag mina hundra bästa favoritsinglar. The Pogues "A pair of brown eyes" var 4:a på min lista.


THE POGUES: A pair of brown eyes (Stiff, 1985)

NÄR VI NU NÄRMAR OSS TOPPEN PÅ MIN LISTA ÄR DET INTE SÅ KONSTIGT att jag redan har berättat mycket om skivorna på den här sidan under de snart sex år som Håkans Pop har existerat. "A pair of brown eyes" är Pogues tredje singel-men var gruppens första listsuccé i England. Visserligen var placeringen blygsam (#72) i mars 1985, men det skulle bli bättre i december 1987 när "Fairy tale of New York" släpptes.
   "A pair of brown eyes" var det första dokumenterade samarbetet mellan producenten Elvis Costello och Pogues. Kombinationen var ett genidrag och plötsligt skrev Shane MacGowan bättre låtar och Pogues skivor lät mer professionella i studion än tidigare. Singellåten hämtades från inspelningen av gruppens andra album, "Rum, Sodomy & the Lash", som skulle släppas i augusti 1985.
   Pogues var vid tillfället för singelreleasen en grupp på sex personer, Shane MacGowan, sång, Jem Finer, banjo, James Fearnley, dragspel, Cait O'Riordan, bas, Andrew Ranken, trummor, och Spider Stacey, tin whistle, men skulle precis utökas med Philip Chevron, gitarr. Först som tillfällig ersättare av Finer, som skulle vara pappaledig, men blev sedan kvar i bandet som gitarrist när MacGowan ville koncentrera sig på sången. Chevron blev faktiskt bandets förste medlem från Irland där han hade punkrötter i gruppen The Radiators From Space.
   Chevron hade under de senare åren innan Pogues jobbat som producent åt Peelers, The Prisoners och The Men They Couldn't Hang. 1983 hade han dessutom givit ut en solosingel på Elvis Costellos skivbolag IMP, Brendan Behans "The captains and the kings". Han producerade även en annan artist på IMP, Agnes Bernelle. Det fanns alltså ett samband mellan Costello och Chevron innan Pogues.
   Jag har exempelvis berättat det mesta om "A pair of brown eyes" här. Producerades alltså av Elvis Costello i Elephant Studios med teknikern Colin Fairley. Min 12"-variant (se etiketten ovan) har en liten förlängd version av "A pair of brown eyes". Den har dessutom två b-sidor, båda är gamla traditionella låtar producerade av Philip Chevron (fast hans förnamn är felstavat på etiketten som "Phillip"), "Whiskey you're the devil" och "Muirshin Durkin". Den förstnämnda låten är kanske mest känd med The Clancy Brothers och Tommy Makem och den andra berättar om emigranten från Irland som letar guld i Kalifornien.

A-sidan:


B-sidan:


"Muirshin Durkin":


/ Håkan

Singlar#5: LITTLE STEVEN

Under Håkans Pop-säsongen 2012/13 rangordnade jag mina hundra bästa favoritsinglar. Little Stevens "Bitter fruit" var 5:a på min lista.


LITTLE STEVEN: Bitter fruit (Manhattan, 1987)

DEN HÄR SINGELN BLEV SOM ETT SOUNDTRACK FÖR SOMMAREN 1987. I maj 1984 tog Steve Van Zandt beslutet att lämna Bruce Springsteens E Street Band. Han hade lojalt samarbetat med sin chef och i sitt band med "Born in the USA"-albumet som släpptes samma månad, där Van Zandt är en av fyra producenter, men när den följande turnén startade, 28 juni, var Van Zandt inte på plats. Då hade han ersatts av Nils Lofgren.
   Van Zandt, eller Little Steven som blev hans soloartistnamn, ville satsa mer på sin solokarriär men det uppoffrande jobbet bakom Springsteen hindrade en hundraprocentig satsning. Men solokarriären och de egna skivorna hade faktiskt inletts redan sommaren 1982 när han bildade bandet Little Steven & the Disciples Of Soul med albumet "Men without women" som resultat.
   Men dessförinnan hade Little Steven jobbat mycket på egen hand med produktioner till andra artister. Flera skivor med Southside Johnny & the Asbury Jukes, två album med Gary US Bonds och den oförglömliga singeln med Ronnie Spector. Och nu ville han utnyttja positionen för att politiskt föra fram sina åsikter, kreativt skriva sina egna låtar och musikaliskt forma sina egna idéer med en storstilad amerikansk rockmusik.
   "Men without women" var arrangemangsmässigt lite tillbakalutad medan andra soloskivan "Voice of America" (1985) var en svavelosande häxbrygd till rockplatta som både politiskt och musikaliskt väckte uppmärksamhet. Politisk och högljudd rock’n’roll i värsta tempot och många bra låtar. Jag vet själv med hur hög volym jag försökte överrösta mc-vrålen utanför fönstren på Karlslundsgatan i Örebro i maj 1985.
   "Voice of America" var helt enkelt 1985 års bästa album i mina öron. "Högljudd, passionerad och rasande vacker rock’n’roll." som jag beskrev den i årsbästakrönikan. Idag inte lika principfast älskad av mig, lite för bombastisk för att kunna överleva det tidlösa kravet, men ändå en historisk höjdpunkt för Little Steven och för världens rockmusik.
   Med den skivan i färskt minne och "Sun City"-projektet 1985 avslutat laddade Van Zandt för ännu starkare politiska uttalanden och han ville sjunga de förtrycktas sång när han klädde sig i rollen som färgad sydafrikan, latinamerikan och indian. Men nu skulle klaviaturerna dominera klangbilden och på sätt och vis vara mer dansant i stora musikaliska gester med afrikanska rytmer och tunga trummaskiner. Resultatet blev albumet "Freedom no compromise".
   Innan albumet kom "Bitter fruit"-singeln som en exklusiv och spännande försmak. Först kom maxiversionen på 12"-vinylen i min hand och den blev och är fortfarande en knockout. Jag var aldrig någon älskare av discomixar, onaturligt förlängda versioner med envisa rytmer i monotona upprepningar men det långa introt (1:10) till No Pasaran Mix av "Bitter fruit" (8:15) blev som ett mantra och en skönt sugande inledning till en fantastisk låt.
   "Bitter fruit" delar titel med Stephen Shlesingers uppmärksammade bok (1982) som berättar den smutsiga historien om hur den amerikanska regeringen störtade den demokratiskt valde presidenten i Guatemala som sedan ledde till inbördeskrig med hjälp av den Bostonbaserade fruktfirman United Fruit. Little Stevens låt handlar om samma sak och i en duett med den latinamerikanske sångaren Ruben Blades staplar han aggressiva argument på varandra.
   De latinska rytmerna och det svängiga soundet förstärker allvaret i låtens innehåll. Trumpetsolot av Louis "Perico" Ortiz, från Puerto Rico, placerar låten tydligt i Centralamerika. Och Jed Leibers keyboards fyller på det stora soundet medan Little Stevens gitarr har en viss huvudroll.
   B-sidan "Vote", som inte finns med på albumet, är inte mindre kritisk eller politisk. Skriven av Little Steven till det amerikanska presidentvalet 1984 och riktar sig mot Reagan-administrationen. På den låten gör en annan legendarisk sångstämma entré, Darlene Love, och körar bakom Little Steven. "It's time to vote that mutha out" som han vid upprepade tillfällen väser och skriker...
   Min 12":a har dessutom ytterligare en version (Cana No Mas Dub) av "Bitter fruit" som är lite kortare (6:48) och huvudsakligen är instrumental.
   Omslaget till singelskivan är designad av Dino Danelli, en gång trummis i The Young Rascals och spelade även i Disciples Of Soul.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

#1/70: "Darkness on the edge of town"

Under Håkans Pop-säsongerna 2009/10/11 rangordnade jag 70-talets bästa album. Bruce Springsteens "Darkness on the edge of town" var överlägset 1:a på min lista.

BRUCE SPRINGSTEEN: Darkness on the edge of town (Columbia, 1978)

Efter en 70 veckor lång nedräkning och ett ständigt berättande om 70-talets i mina öron bästa skivor har vi nått finalen och nummer ett ska utses. Det är naturligtvis inget val jag har gjort under den senaste veckan, det senaste halvåret, eller när jag satte igång serien här för nästan två år sedan eller ens bestämde när den fantastiska återutgivningen av ”Darkness on the edge of town” släpptes i höstas.
   Nej, ”Darkness…” har varit en av mina två största favoriter på skiva sedan dag 1, den där fina sommardagen i juni 1978 när jag häpet lyssnade på skivan första gången hemma hos en kompis och nästan glömde bort att jag samtidigt satt med en glass i handen. Om jag minns alldeles rätt spelade Sverige VM-fotboll mot Brasilien (1-1) samma dag, 3 juni.
   6 juni skrev jag en positiv recension i Nerikes Allehanda, mer om den senare, och Bruce Springsteen hade kommit in i mitt liv på fullaste allvar. ”Born to run”, nästan tre år tidigare, var givetvis det stora kommersiella genombrottet och den stora presentationen av en mäktig artist. Med ett sound, arrangemang och en produktion som var extremt utåtriktat och delvis också hitinriktat.
   ”Darkness on the edge of town” var Bruce Springsteen på riktigt, jordnära och personlig rockmusik med fantastiska låtar och ännu fler underbara texter. Kort sagt en klockren knockout som alla dagar i veckan är en av mina största favoriter på skiva.
   70-talet, ja. Det går aldrig att riktigt minnas detaljerna på rätt sätt. Det går aldrig att återuppleva känslan på samma sätt igen och du kan omöjligt lyssna på en skiva från 70-talet idag och förstå hur vi tänkte och kände när nålen på grammofonen sänkte sig över vinylen på en nyinköpt skiva för första gången. Drygt 30 års ytterligare lyssnande på populärmusik har naturligtvis vattnat ur de ursprungliga känslorna på det mesta jag lyssnade på en gång i tiden. Men ”Darkness…”-skivan står sig fantastiskt bra och det beror mycket på att låtarna ursprungligen var så starka och monumentala och att de sedan ständigt uppdaterats på en rad konserter genom åren.

På mina tio Bruce Springsteen-konserter genom åren har jag faktiskt fått uppleva sju av albumets tio låtar i mer eller mindre fantastiska versioner:

Badlands
Är ju en fullständigt häpnadsväckande öppningslåt på skivan och inte överraskande en flitigt förekommande livelåt med Bruce. Några gånger har den placerats tidigt i konserten, innan ljudet riktigt har stabiliserat sig, men både 2007 och 2008 var låten fantastisk final och slutlåt i huvudavdelningen.
   2002 skrev jag om ”Badlands” och att jag aldrig hade hört den bättre men på Ullevi 2008 tog den priset: ”Extas! Det galopperande pianot leder den magiska och oemotståndliga rytmen. Bruce har alla sin hand. Max Weinberg närmade sig Richter-skalans högre nivåer. Det klassiska ooh-ooh-andet från publiken rullade runt hela arenan.”

Adam raised a cain
Ingen stor Bruce-låt i E Street Band-sammanhang. Däremot fanns den med tidigt på setlistan när Bruce våren 2006 gav sig ut på turné med sitt Seeger Session Tour Band. Inklämd bland alla traditionellt baserade låtar.

Something in the night
Jag har inte upplevt låten med Bruce på konsert och har inte överraskande hamnat i skymundan bland övriga mer kända låtar på albumet. Men det var den första låten från skivan som Bruce framförde live. Låten har framförts mest i USA och Canada under 1976 och 1977 men också ett fåtal gånger i Europa 2003, 2008 och 2009.

Candy’s room
En av mina Topp 3-låtar med Bruce och E Street Band. Har upplevt låten live många, många gånger men överraskande inte 1985 på Ullevi. Och inte heller nu senast 2008. Men 1981, 2002 och 2007. Ofta helt fantastisk låt live och om jag minns rätt var den en av höjdpunkterna 1981 där den placerats mellan ”Backstreets” och ”Ramrod” mot slutet av konserterna.

Racing in the street
Märkligt nog har jag inte upplevt den här klassikern mer än ett par gånger. Och det var 1981. Å andra sidan kom Bruce med sommaren till Sverige i maj det året och textraderna ”Summer’s here and the time is right/For racin’ in the street” blev liksom temat för hela sommaren 1981.

The promised land
Ännu en publikfavorit med sitt inledande fantastiska Clarence Clemons-saxsolo. Både 1981 och 1988 fanns den med på konserterna men kanske allra störst 1985 när Bruce spelade munspel, Patti Scialfa och Nils Lofgren sjöng och två rejäla instrumentala solon av Nils och Clarence.

Factory
Jag har faktiskt aldrig upplevt låten live fast han har framfört “Factory” vid två tidigare tillfällen, tredje Sverigekonserten i maj 1981 och på Stockholms stadion 1999. Annars borde det känslomässigt ha funnits plats för låten på solokonserterna sommaren 2005.

Streets of fire
Inte heller den här låten har jag sett och hört Bruce göra live. En låt som han uteslutande, med undantag för en konsert i Italien 2009, har spelat i USA och mest under 1978-turnén.

Prove it all night
1981 låg den här låten psykologiskt viktigt placerad som andralåt efter den inledande coverlåten som ständigt ändrades. Och 1985 gjorde jag följande notering: ”Bruce är svettig och Lofgren spelar ett fint solo. Avslutningen är lång och fantastisk med en blixtrande gitarrduell mellan Nils och Bruce.”

Darkness on the edge of town
Titellåten är inte alls så vanlig live som man kan tro. 1981 låg den tidigt i konserten men 2008 var det en av höjdpunkterna när Bruce bröt av låten och pratade medan Roy Bittans piano drev låten vidare.

Om vi ska återgå till den otroligt händelserika och omvälvande tiden, från 1976 till 1978, i Bruce Springsteens artistliv. I ett och ett halvt år efter ”Born to run”-skivan var Bruce och bandet på en i stort sett ständig turné. Ryktet, rapporterna och ekot kom från USA och var ensidigt positiva: De långa showerna var alltmer fantastiska, ojämförliga med andra artister och det spreds korta filmade bilder från konserterna där Bruce stod på pianot och hetsade publiken och bandet till stordåd.
   Allt det här plus den nästan tre år långa pausen mellan skivorna gjorde ju att aptiten efter en ny skiva med Bruce bara växte och växte och mitt i den här framgångscirkusen gick Bruce igenom den mest turbulenta perioden i sitt liv, den osannolika konflikten med sin manager, Mike Appel. Som gjorde att Bruce inte kunde spela in skivor och inte heller fortsätta turnera som tidigare.
   Relationen med Appel (som enligt det ursprungliga kontraktet gav honom 72% av inkomsterna…) försämrades under 1976 och utvecklades till ren och skär konflikt. Sommaren 1976 stämde de varandra och först 28 maj 1977 löste sig konflikten. Tre dagar senare gick Bruce och bandet in i inspelningsstudion och resultatet skulle bli hans bästa skiva. Varken förr eller senare har han gjort något så fantastiskt. Som gjorde att jag var tämligen helnöjd när jag recenserade skivan under rubriken ”Stor personlighet bland små talanger”:
   ”Det är med förväntansfulla och nytvättade öron jag lägger den efterlängtade skivan på grammofonen. Och det sprider sig snart en lätt igenkännbar air av ekon några år tillbaka. Musikaliskt är Bruce lika skärp som förut.
   Bruces gitarr och Clarence Clemons gigantiska saxofon spelar skivans stora instrumentala huvudroller. Allt medan pianisten Roy Bittan i de lugnare sekvenserna visar upp ett lugnt och stadigt spel.
   Hans röst är en oslipad diamant. Hård, ruffig,skrovlig och passionerad och han sjunger ofta flerstämmigt där intensiteten ger en personlig genklang. Han har fortfarande kvar sin ovanliga känsla för starka melodier. Nu heter de ”Badlands”, ”Candy’s room” och ”Prove it all night”, rakt och okonstlat inspelade.
   Helst vill jag inte jämföra ”Darkness on the edge of town” med ”Born to run”, som var otroligt imponerande, utan bara konstatera att Bruce Springsteen är en stor personlighet i en bransch där de flesta är små talanger”.
   Nu, nästan 34 år senare, kan jag däremot konstatera att Bruce aldrig har varit bättre än på ”Darkness on the edge of town”.

Kolla in några YouTube-klipp och se/lyssna på skivan igen:
Adam raised a cain


Something in the night


Candy’s room


Racing in the street


Prove it all night


Darkness on the edge of town


/ Håkan

#2/70: "Sordin"

Under Håkans Pop-säsongerna 2009/10/11 rangordnade jag 70-talets bästa album. John Holms "Sordin" var 2:a på min lista.

JOHN HOLM: Sordin (Metronome, 1972)

I detta gränslösa utbud av alldeles fantastiska skivor från 70-talet väljer jag alltså en svensk skiva som nummer två på min lista med det decenniets bästa skivor. Jag förstår att det är överraskande men John Holms debut från 1972 var helt fantastisk då, är helt fantastisk nu och har ständigt varit en inspiration under alla dessa år som har passerat sedan dess. Tidlös är ett ord som jag sällan använder men ”Sordin” är just tidlös. Fungerar lika bra idag som den där tisdagen i december 1972 när jag recenserade skivan i Nerikes Allehanda. Återkommer till recensionen lite senare.
   Sedan debuten med ”Sordin” har John Holm varit ett eftertraktat byte och i högsta grad en sporadisk och nästan skygg artist. Den hemlighetsfulla profilen har genom åren dragit uppmärksamhet till sig. På samma sätt som Jakob Hellman och hans enda album ”…och stora havet” (1990), som 2003 i Nöjesguiden röstades fram som bästa svenska album genom tiderna, har John Holms ”Sordin” ständigt fått ny aktualitet. Främst tack vare Holms extremt frånvarande karriär, han har ytterst sällan turnerat, och skivor har han producerat mycket oregelbundet. Ändå har hans namn, hans låtar och hans säregna sångstil fått förnyat intresse genom åren.
   1972, 1974 och 1976 gjorde John Holm sina första skivor för att sedan tystna som artist och helt försvinna från strålkastarljuset fram till 1988 när comebackskivan ”Verklighetens afton” släpptes. Under de där hopplöst tysta åren växte otroligt nog hans hjältegloria, intresset ökade, nyfikenheten visste inga gränser och spänningen kring namnet John Holm bara steg. Och artist på artist avslöjade sina influenser av just John Holm. Per Gessle spelade in ”Den öde stranden” på sin solodebut 1983 och en av dåtidens största svenska rockgrupper Commando M Pigg gjorde samma låt 1985 men ändrade titeln till ”Sommaren dör”. Originalet till låten finns på ”Sordin” och ingen har överträffat John Holm.
   1986 tolkade Abcess Exil Holms ”Ett fönsterbord mot parken” och Ulf Lundell gjorde ”Maria, många mil och år från här” till en b-sida 1987 och magin kring namnet John Holm blev bara större – utan att han gjorde en enda skiva i eget namn.
   Naturligtvis har ”Sordin” växt i styrka och dignitet tack vare att Holms egen karriär som artist varit så oregelbunden och ojämn. Hade Holms karriär som skivartist och scenartist fortsatt efter 1972 efter ungefär samma mall som Ulf Lundell hade ”Sordin” säkert inte uppfattats av mig på samma sätt idag. Men jag kan med alla fingrar på bibeln erkänna att skivan är ett av mina käraste musikminnen från 70-talet. Så hade jag också chansen att vara med och upptäcka denna nya debutartist i slutet av 1972. Och skriva en recension (Nerikes Allehanda, 5 december 1972) som inte var odelat positiv, snarare lite osäker men ändå uppenbart optimistisk:

”Producenten Anders Burman har upptäckt ännu ett nytt stjärnskott, John Holm, 24-årig Stockholmskille som spelat gitarr i sex år och skrivit låtar i två år.
    John Holm är aktuell med sitt första album, ”Sordin” (Metronome). Det är en märklig skiva från början till slut. Definitivt ingen skiva att läsa läxorna till. Man måste verkligen ta sig tid att lyssna på den för att kunna fälla ett avgörande.
   Första kontakten med John Holms hesa, skrovliga och lite omusikaliska röst kan få mig på dåligt humör men faktum är att ju mer jag lyssnar så förstår jag att Anders Burman gärna ville knyta kontakt med den här killen.
   John Holm skriver nästan all sin musik och sina texter på Sabbatsbergs sjukhus, där han har vakat sedan han gick ut skolan för fyra år sedan. Den miljön återspeglas därför mycket i hans texter och en av hans allra första kompositioner heter ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” och finns med på skivan.
   En låt som när jag hörde den första gången lämnade ett stort frågetecken efter sig. Nu med texten i handen förstår jag vilken enorm inspirationskälla det måste ha varit att jobba som vakare på ett sjukhus.
   Även John Holms övriga låtar innehåller mycket värme och kärlek och handlar om hur han upplever sin tillvaro. Han vill gärna undvika stämpeln ”ungdomsprotest” utan kallar sina alster hellre för musiksatta dikter.”
   Jag var onekligen fascinerad av John Holm, hans låtar och den musikaliska omgivningen på skivan. Som dels var akustiskt finformulerad och dels elektriskt rockigt med en röst som knappast var kraftfull men med texter som väckte sympati. Där fanns vänstervågens starkt politiska hållning (”Det pågår kamp om folkmajoriteten/och talas ord som ingen kan förstå/man söker lösningar åt meningheten/där menighetens tankar inte nå”) men där fanns också en mycket stark musikaliskt fullbordad idé. Där de akustiska gitarrerna, John och hans kompis Gunnar ”Gurkan” Lundestam, glittrade så fint i samklang med de elektriska gitarristerna Kenny Håkansson och Rolf Wikström.
   Kenny var till vardags medlem i Kebnekaise som hade en skiva bakom sig (”Resa mot okänt mål”) men hade också spelat på skivor med Bernt Staf, Bo Hansson och Pugh Rogefeldt (”Hollywood”). Wikström var vid den här tiden mindre etablerad. Han var tidigare medlem i samma band som John Holm, The Underground Failure, och kom in i det här projektet på naturlig väg. Wikström skulle 1975 inleda sin framgångsrika solokarriär med skivan ”Sjung svenska folk”.
   Dubbelgitarristerna gav delvis sound åt de rockigare spåren på ”Sordin”. Med dagens perspektiv kanske det låter lite daterat men elgitarrerna ger låtar som ”Den öde stranden”, ”Om den blå himlen” och ”Svarte kungen” (handlar om Jimi Hendrix) en helt personlig profil.
   Men allra mest är det nog de mer akustiska låtarna som tillhör det tidlösa materialet. Som överlevt decennierna därefter allra bäst. Den läckra ”Sommaräng”, altcountrylåten ”Långt bort härifrån” och ”Är det så det ska va” heter mina personliga favoriter som symboliserar ”Sordin” allra tydligast. I de två sistnämnda låtarna sjunger Marie Bergman den framhävda kvinnliga andrastämman och det ger soundet en ypperlig balans. Marie hade precis lämnat Family Four, med två Melodifestivalvinnare 1971 och 1972 bakom sig, och skulle snart solodebutera med ”Mitt ansikte” producerad av just Anders Burman.
   John Holms uppföljare till ”Sordin” blev inte alls några favoriter i mitt hem. Förutom några få undantag, ”Maria, många mil och år från här” och ”Din bäste vän”, var den musikaliska omgivningen alldeles för spretig och äventyrlig och det rockiga studiosoundet passande inte John Holms sköra röst. I övrigt kan ni läsa mer om mitt förhållande till John Holms hela karriär här.

/ Håkan

#3/70: "Warren Zevon"

Under Håkans Pop-säsongerna 2009/10/11 rangordnade jag 70-talets bästa album. Warren Zevons "Warren Zevon" var 3:a på min lista.

WARREN ZEVON: Warren Zevon (Asylum, 1976)

Troligen är och var Warren Zevon min allra största hjälte. ”Warren Zevon”-skivan betraktas av nästan alla som en debutskiva och första gången jag hörde skivan hösten 1976 var det en enormt stor positiv överraskning att en artist som jag aldrig hade hört talas om tidigare kunde göra ett så fantastiskt helgjutet album. En skiva som både var underhållande och fylld till bredden av massor med udda detaljer och extremt personliga kännetecken.
   Att jag överhuvudtaget kom i kontakt med skivan var det vanliga tillvägagångssättet: Stod i skivaffären, troligen på LP-skivan på Nygatan i Örebro, och bläddrade bland skivorna i nyhetslådan. Synade omslagen noggrant, läste innehållsförteckningen med musiker, producent och låtskrivare och vid den här tidpunkten, mitten på 70-talet, var det amerikanska skivbolaget Asylum en stor och trovärdig kvalitetsstämpel. Men den helt avgörande informationen, som gjorde att jag köpte skivan, var givetvis att producenten hette Jackson Browne.
   I maj 1976, när Zevons skiva släpptes, hade Browne gjort tre utsökta skivor av vilka två mycket rättvist har figurerat på min 70-talslista, ”Late for the sky” och ”For everyman”. Han fanns alltså med på min favoritlista.
   Det kunde ha gått till så som jag beskrev ovan när jag upptäckte Zevons pärla till skiva men det mest troliga är att jag redan när jag gick in i skivaffären var på jakt efter nämnda album. Genom att regelbundet läsa 14-dagarstidningen Rolling Stone hade jag givetvis sugit åt mig nyheten att Browne hade upptäckt en ny artist, placerat honom på samma skivbolag som han själv och sedan hade ambitionen att lansera Warren Zevon stort.
   Den lovande låtskrivaren och sångaren Jackson Browne hade träffat Warren Zevon redan 1969. Förmodligen ett oförglömligt möte för Browne för det skulle ta många år innan deras vägar skulle korsas igen.
   Samma år gjorde Warren Zevon sin riktiga skivdebut med albumet ”Wanted dead or alive” som ibland (på exempelvis återutgivningen av ”Warren Zevon”) påstås vara producerat av den amerikanske låtskrivaren och producenten Kim Fowley men Zevon producerade den faktiskt själv.
   Skivan floppade rejält men hans namn som låtskrivare levde kvar hos många, bland annat Browne. Snart fick Zevon jobb som pianist och bandledare hos Everly Brothers, han medverkar bland annat på ”Stories we could tell” (1972), innan bröderna Don och Phil splittrades 1973. I det bandet träffade Warren sin kommande gitarrist Waddy Wachtel och kom att gifta sig med Wachtels före detta flickvän Crystal Brelsford.
   Tillsammans med Crystal, som han nu var gift med, reste Warren tidigt 1975 till Spanien för att livnära sig som trubadur och sångare på barer. De fastnade på en irländsk bar, The Dubliner, i staden Sitges strax söder om Barcelona. En bar som råkade ägas av en före detta amerikansk legosoldat, David Lindell, som Warren senare kom att skriva låten ”Roland the headless Thompson gunner” tillsammans med.

Under tiden försökte Jackson Browne sprida Zevons låtar i skivbranschen. Han ville få Eagles att spela in Zevon-låtar till ”Desperado”-albumet och uppmanade sedan det återförenade Byrds att göra detsamma till sin 1973-skiva. Browne såg potential i Zevons material och skickade sommaren 1975 ett vykort till Zevon i Spanien: ”Warren, Too soon to give up. Come home. I’ll get you a recording contract”. Undertecknat ”Love, Jackson”.
   På vägen hem till Los Angeles stannade Warren i London för att arrangera ett album med Phil Everly, ”Mystic line”, innan han sedan landade på den amerikanska västkusten och hösten 1975 gick in i studion för att spela in demo på låtarna som planerades till det kommande albumet ”Warren Zevon”.
   Skivan är naturligtvis fantastisk, från första spåret ”Frank and Jesse James” till det sista ”Desperados under the eaves”. Jon Landau, rockjournalisten och senare Bruce Springsteen-manager, figurerar överraskande med sitt namn på skivomslaget efter titeln ”Shadowboxing”. Landau hade då sin koppling till Jackson Browne och skulle hösten 1976 faktiskt producera Brownes fjärde album ”The pretender”.
   ”Warren Zevon” var en stark låtsamling och när jag skrev min historia om Warren Zevon var min slutsats klar att det var hans bästa skiva. Linda Ronstadt kom att spela in fyra låtar från det här albumet och det känns nästan orättvist att nämna någon låt före den andra. Historien om den inledande ”Frank and Jesse James” är intressant. Handlar egentligen inte om de båda outlaw-bröderna utan om Don och Phil Everly och Phil medverkar faktiskt i kören på inspelningen av låten.
   Det förekommer för övrigt många kända namn i kören på många låtar, Bonnie Raitt, de då aktuella nya Fleetwood Mac-sångarna Lindsey Buckingham och Stevie Nicks och flera Eagles-folk. Och så den fantastiska avslutningen på sista låten ”Desperados under the eaves” där först kören med Carl Wilson, Billy Hinsche, Jai Winding, Jackson Browne och Warren Zevon förhöjer hela låten för att sedan i den sista delen förstärkas med The Gentlemen Boys som är Browne, Jorge Calderón, Kenny Edwards, John David Souther och Waddy Wachtel.
   Bland alla stora Warren Zevon-klassiker på skivan, ”Hasten down the wind”, ”Poor poor pitiful me”, ”Mohammed’s radio”, ”I’ll sleep when I’m dead” och ”Carmelita”, är det ändå just ”Desperados…” som är min definitiva favorit på skivan. Såväl melodi, text, arrangemang och framförande. Kanske är jag fånge i alla myter kring Warren, han levde ett hårt liv med sin alkoholism vid tillfället, och romantiserar gärna textraderna som inleder låten:

I was sitting in the Hollywood Hawaiian hotel
I was staring in my empty coffee cup
I was thinking that the gypsy wasn't lyin'
All the salty Margaritas in Los Angeles
I'm gonna drink 'em up

And if California slides into the ocean
Like the mystics and statistics say it will
I predict this motel will be standing until I pay my bill

Men naturligtvis har det här livet en baksida och Warren avslutar med:
Still waking up in the mornings with shaking hands
And I'm trying to find a girl who understands me
But except in dreams you're never really free

Don't the sun look angry at me
I was sitting in the Hollywood Hawaiian hotel
I was listening to the air conditioner hum
It went mmm, mmm, mmm

Sedan avslutas låten på det allra ljuvligaste sätt när kören fyller i luftkonditioneringens hummande ljud och växer till en fantastisk final tillsammans med Sid Sharp Strings. En helt outstanding final på en alldeles bedövande bra skiva.
   I samband med en årssammanfattning tog jag ut årets bästa skivor, där ”Warren Zevon” var ett givet val, och skrev i Nerikes Allehanda 16 december 1976 följande enkla rader:
   ”Årets nykomling! Ett överraskande bra debutalbum av Warren Zevon. Han är främst låtskrivare men är som sångare och musiker även där unik med sina både romantiska och parodiska livsskildringar.”

YouTube:
"Poor poor pitiful me"


"Frank and Jesse James" i privatstudio 1977.


"Mohammed’s radio" med Jackson Browne.


/ Håkan

Jon Hiseman (1944-2018)

NAMNET JON HISEMAN ÄR FÖREVIGT ETSAT I MITT MINNE efter en konsertupplevelse 1971. Colosseum spelade på Örebro Konserthus (recension) och konserten var ett av mina första recensionsuppdrag för Nerikes Allehanda. På den tiden i jazzrockiga sammanhang var trumsolo nästan ett obligatoriskt inslag. I min recension beskriver jag Hisemans solo som 20 minuter långt men det finns uppgifter som säger att det pågick i 27 minuter medan övriga gruppmedlemmar lämnade scenen. Ett oförglömligt minne, alltså, utan att jag historiskt sett aldrig har uppskattat trumsolon till fullo.
   Hiseman hade redan då en lång karriär bakom sig inom engelsk rock, blues och jazz och med marginalerna på sin sida kunde han ha besökt Örebro redan 1968 som medlem i John Mayall's Bluesbreakers. Men 16 mars 1968 på Teknis var det fortfarande Keef Har5tley bakom trummorna i bandet och Hiseman blev medlem först en(!) månad senare. Den uppsättni ngen existerade bara fram till augusti 1968 innan Hiseman tog med sig saxofonisten Dick Heckstall-Smith och basisten Tony Reeves och bildade första upplagan av Colosseum.
   Innan Bluesbreakers-sejouren hade Hiseman spelat med Graham Bond Organisation, där han ersatte Ginger Baker, och Georgie Fame & the Blue Flames.
   Hiseman var ju något av ledare för Colosseum och inför konserten 30 september 1971 hade gruppen bara några veckor innan släppt ett dubbelivealbum, "Colosseum Live", som jag lyssnade intensivt på. Långa låtar, bara en eller två per skivsida (favorit: "Lost Angeles"), var det perfekt uppladdning för konserten. Gruppen hade precis utökat med sångaren Chris Farlowe som precis innan Sverige-turnén hade blivit sjuk, gitarristen Dave "Clem" Clempson och basisten Mark Clarke hoppade in vid mikrofonen i den annars mycket instrumentala repertoaren.
   Strax efter Örebrokonserten sprack Colosseum och Hiseman bildade, tillsammans med Clarke, ett nytt lite mer rockinfluerat band, Tempest, som på sin första turné också besökte Örebro (18 januari 1973). För kvällen var Hisemans trumsolo bara drygt tio minuter och det nya stjärnskottet på gitarr, Allan Holdsworth, fick rejält med utrymme för att visa upp sina kvalitéer.
   Efter två år och lika många album sprack även Tempest innan Hiseman bildade en ny upplaga av Colosseum, Colosseum II, som var lite för experimentell musik för mig men musiker som Gary Moore och Don Airey fascinerade naturligtvis
   Jag fortsatte följa Hisemans historia under slutet av 70-talet och 80-talet på avstånd. När han bland annat spelade jazz med sin fru, saxofonisten Barbara Thompson, och sedan när han 1994 ombildade ursprungs-Colosseum med många originalmedlemmar.
   Innan Jon Hiseman insjuknade i våras turnerade han i trion JCM tillsammans med Dave "Clem" Clempson och Mark Clarke.
   Jon Hiseman avled idag på morgonen, 12 juni 2018, i en hjärntumör.

/ Håkan

#4/70: "For everyman"

Under Håkans Pop-säsongerna 2009/10/11 rangordnade jag 70-talets bästa album. Jackson Brownes "For everyman" var 4:a på min lista.

JACKSON BROWNE: For everyman (Asylum, 1973)

Jackson Brownes musik har funnits i mitt hjärta sedan 1973. ”For everyman”-albumet var för övrigt skivan som introducerade mig för Brownes namn och musik. Debutskivan, som kom året före, gick mig faktiskt spårlöst förbi och anledningen att jag tveklöst köpte Brownes andra album var nog helt enkelt Eagles och ”Take it easy”. Eagles hade nämligen debuterat 1972, innan Browne gjort någon skiva i eget namn, med ett album som inleddes med just ”Take it easy” som Browne hade skrivit tillsammans med Eagles-medlemmen Glenn Frey. En minst sagt imponerande öppningslåt som gjorde mig Eagles-fantast i många år men också effektivt fick in mig på skivbolaget Asylums alla intressanta artister i allmänhet och sidospåret Jackson Browne i synnerhet.
   Vid den här tidpunkten var Jackson Brownes aktiviteter på 60-talet och runt 1970 fullständigt obekanta. Att han skrivit låtar som många artister spelat in, att han medverkat på många skivor och att han i musikbranschen hade stor respekt för sitt kunnande var okänt för mig då. Det är uppgifter och fakta som jag intresserat läste mig till under de närmaste åren efter ”For everyman”.
   Som så många andra ungdomar under 60-talet påverkades Jackson Browne av folkmusikvågen av artister som kom fram och då speciellt Bob Dylan. Redan runt 1965 som 16-åring skrev han sin första låt, ”These days”. En låt som sedan spelades in av en mängd olika artister, först gjorde Nico den 1967, innan han själv vågade sig på låten just på det här ”For everyman”-albumet.
   Han var sedan för en kort tid medlem i Nitty Gritty Dirt Band, i det mindre kända bandet Gentle Soul innan han skrev kontrakt som låtskrivare och hade då inte ens fyllt 18 år. Kontakterna i branschen utvidgades, han blev kompis med Glenn Frey, John David Souther och Stephen Stills och 1969 delade han scen med Linda Ronstadt och hennes band Stone Poneys.
   Hans låtar spelades in av Bonnie Raitt, The Byrds, Linda och Eagles och ett eget skivkontrakt var inte långt borta när hans vän och manager David Geffen startade skivbolaget Asylum. Det sägs till och med att Geffen startade skivbolaget med tanke på Jackson Browne.
   Att jag ägnar så mycket text åt historien och bakgrunden till Jackson Brownes andra album beror på att innehållet till stora delar har sina rötter i just Jackson Brownes begynnande karriär som låtskrivare. Det är inte bara det här albumets ”Take it easy” (som inleder skivan precis som på Eagles-skivan…) och ”These days” som har gjorts av flera andra artister på tidigare skivor. Gregg Allman spelade in låten ungefär samtidigt som Jackson i en version som han var grymt imponerad av. Därav tillägget ”Arrangement inspired by Gregg Allman” på skivomslaget.
   ”Colors of the sun” fanns med på Tom Rushs album ”Tom Rush” från 1970 där Rush även gör sin version av ”These days”. Och rutinerade artisten Johnny Rivers gjorde ”Our lady of the well” på albumet “Home grown” 1971.
   Men allt det där var historia som för mig var okänd när jag hösten 1973 med stora förhoppningar öppnade det snygga skivkonvolutet med det perforerade ytteromslaget, som med åren blivit tilltufsat i skivhyllan, och med spänd förväntan la den svarta vinylplattan med den himmelsblåa Asylum-etiketten på grammofonen.

Jag kan inte direkt komma ihåg min första reaktion men jag minns intrycket av hela skivan, från omslagets visuella skönhet som jag redan då uppfattade som klassiskt via den detaljerat typografiska innehållsförteckningen (men jag saknade låttexter) till det homogena och extremt personliga soundet i Jackson Brownes röst och låtar.
   Redan kända ”Take it easy” inleder alltså och arrangemanget påminner om Eagles ”original” men Sneaky Petes steelguitar och David Lindleys elgitarr, speciellt på slutet av låten, sätter sin prägel och hög nivå på hela skivan. Doug Haywoods sång strax under Jacksons stämma är också ett typiskt kännetecken på många låtar från skivan. Ibland är det Haywood men det kan också vara Bonnie Raitt, David Crosby, Don Henley och Glenn Frey (båda från Eagles) som förstärker sången.
   Gitarristen David Lindley gör här sin debut i Jackson Browne-sammanhang, på Browne-debuten spelade Albert Lee och Jesse Ed Davis gitarr, och det var inledningen på ett samarbete som skulle bli både långvarigt och framgångsrikt. Lindleys slide, steelguitar eller fiol kom att dekorera många Jackson Browne-låtar, både live och på skiva, fram till 1980.
   Soundet på ”For everyman” är genomgående lågmält och ofta vemodigt. Det akustiska partiet på ”Our lady of the well” är underbart och den långsamma känslan på ”Colors of the sun” och ”I thought I was a child” (som Bonnie Raitt gjorde på skiva samtidigt som Jackson) är så personligt.
   Detsamma gäller för majoriteten av låtarna på andrasidan. Den nakna och starka ”The times you’ve come” och de tre avslutande låtarna som jag gärna vill betrakta som ett medley. Den avskalat vackra ”Ready or not” där bara Jacksons piano och Lindleys fiol gör melodin så fin. ”Sing my songs to me”, som härstammar från en demo från 1967, flyter så effektivt över i den långa titellåten.
   Soundet på ”For everyman” är som sagt homogent och lågmält och det är egentligen bara en låt på skivan som märkbart skiljer sig från det övriga materialet, ”Red neck friend”. En rak snabb rocklåt med Lindley-slide och rock’n’roll-piano av Elton John (under pseudonymen Rockaday Johnnie för att han saknade amerikanskt arbetstillstånd) var knappast representativ för hela albumet men blev ändå förstasingel från skivan.
   2003 utsåg tidningen Rolling Stone tidernas bästa album och ”For everyman” kom på en grymt missvisande 457:e-plats. Jag vet själv att konsekvens inte alltid blir rätt i mina egna minnen och skriverier. När jag här samlade alla mina intryck av Jackson Browne påstod jag nämligen att ”Late for the sky” var bättre än ”For everyman”. Men idag tycker jag att den senare skivan är Jackson Brownes bästa stund på skiva, oavsett kategori eller decennium.

/ Håkan

#5/70: "Squeezing out sparks"

Under Håkans Pop-säsongerna 2009/10/11 rangordnade jag 70-talets bästa album. Graham Parkers "Squeezing out sparks" var 5:a på min lista.

GRAHAM PARKER & THE RUMOUR: Squeezing out sparks (Vertigo, 1979)

Vi har nu kommit fram till Graham Parkers i mitt tycke allra bästa skiva. Vi har nämligen nått så långt på 70-talslistan att jag redan nu kan avslöja att någon mer Parker-skiva inte figurerar på de högsta placeringarna. I den hårda konkurrensen hamnade hans båda första skivor, ”Howlin’ wind” och ”Heat treatment”, alltså strax utanför listan medan ”Stick to me” fick en blygsam placering. 1979 stod Graham Parker och hans oslagbara kompband på sina karriärers högsta punkt. Ändå var det absolut ingen självklarhet att inspelningarna till ”Squeezing out sparks” skulle bli så lyckosamma och resultera i ett sådant fantastiskt album.
   Inspelningarna till ”Stick to me” var omvittnat struliga hösten 1977, turnéerna var oregelbundet intensiva, liveskivan ”The parkerilla” (med delvis över ett år gamla inspelningar) var inget mästerverk och motsvarade inte Parkers och bandets livestyrka och bandets manager Dave Robinson hade tröttnat på det amerikanska skivbolaget Mercury som Parker i sammanhanget skrev en hatlåt till, ”Mercury poisoning”.
   ”Squeezing out sparks” blev alltså nystarten på nytt skivbolag i USA, Arista, och det var den amerikanske skivproducenten Jack Nitzsche som skulle styra Parker till en helt ny nivå både musikaliskt och kommersiellt. Med Nitzsches långa historia bakom sig låter valet både egendomligt och konstigt.
   Nitzsche började en gång som arrangör åt Phil Spector och det kanske var pophistoriens svettigaste jobb med tanke på den mannens produktioner med massor av musiker i studion. Han skrev sedan ”Needles and pins” till Jackie DeShannon, spelade piano på flera Rolling Stones-skivor, arrangerade Walker Brothers, producerade några spår på ”Buffalo Springfield again” och blev vän med Neil Young livet ut (Nitzsche dog 2000), producerade sedan skivor med Crazy Horse, Jackie DeShannon, Randy Newman och sin blivande fru Buffy Sainte-Marie innan filmmusiken blev hans stora intresse.
   ”One flew over the cuckoo’s nest” (Gökboet) blev hans debutfilm och av en märklig tillfällighet delar Jack Nicholson och Nitzsche exakt samma födelsedag, 22 april 1937. I samband med den uppmärksamheten blev han återigen aktuell som skivproducent. Han producerade Mink DeVilles båda skivor ”Cabretta” och ”Return to magenta” och det var förmodligen soundet på de skivorna som gav honom jobbet med Parker som har berättat så här om inspelningarna:
   ”Enter Jack Nitzsche, nome-like under a hooded sweat shirt, disgruntled at being torn away from an interesting tryst in Los Angeles and utterly mystified as to who I was, what we were, why he was here in miserable London to produce us, and what was this ‘punk’ thing anyway? The man who played tambourine on ‘Satisfaction’ and had worked with Phil Spector arranging many masterpieces of pop, sat at the control board in Lansdowne Studios (a dark basement in Bayswater) and grimaced under his hood as the Rumour butchered their way through my songs whick by now everyone – myself included – were convinced were giant pieces of utter crap”.
   Inledningen på relationen Parker/Rumour/Nitzsche var alltså allt annan än bra. Under tre dagar hände ingenting i studion men plötsligt satt låten ”Discovering Japan” helt oväntat perfekt. I cd-häftet till återutgivningen av ”Squeezing out sparks” skriver Parker:
   ”’Discovering Japan’ suddenly clicked and burst through the monitors like a vibrant, exotic animal, scintillating in it’s utter beauty. I swear our jaws dropped, and we stared at the speakers, astounded, wondering where the hell this monster had come from a week of rehearsals and three days of studio time in which not one speck of magic had occurred.”
   Sedan flöt inspelningarna på snabbt och effektivt. Elva dagar senare hade de spelat in ytterligare nio låtar till ”Squeezing out sparks” som tog sin titel efter en textrad i ”You can’t be too strong”, den mäktiga balladen som först var skriven som en countrylåt i halvtempo men på Nitzsches förslag förvandlades till en känslig ballad och en av de klassiska låtarna på skivan.
   Men på albumet är det nästan bara Parker-klassiker. Först den adrenalinstinna inledningen på tre snabba låtar, ”Discovering Japan”, ”Local girls” och ”Nobody hurts you”, innan den ovannämnda balladen dyker upp som sedan följs av en av Parkers mest kända låtar, ”Passion is no ordinary word”, innan det är dags att vända på skivan.
   På öppningslåten på sidan två, ”Saturday nite is dead”, är tempot återigen högt innan min absoluta älsklingslåt på skivan kommer, ”Love gets you twisted”. Nitzsche har lite överraskande producerat den här skivan med absolut minsta möjliga hjälpmedel. Inget blås, bara många gitarrer, keyboards, bas och trummor och ett tajt ös som tillsammans gör skivan så bra att den än idag, nästan exakt 32 år senare, är en ren ynnest att lyssna på.
   Omslaget till ”Squeezing out sparks” avslöjar inte några detaljer om Nitzsches arrangemang på skivan men jag tycker mig höra stråkar mycket läckert placerade på just ”Love gets you twisted” strax innan Martin Belmonts elgitarr får tiden att stå still i några sekunder, ett elektrifierat ögonblick av absolut magi.
   Avslutningen på skivan med ”Protection”, ”Waiting for the UFOS” och ”Don’t get excited” gör inte skivan sämre direkt.

/ Håkan

BOX #1 WILMER X

Under Håkans Pop-säsongen 2014/15 rangordnade jag mina bästa cd-boxar. Wilmer X-boxen "Arkiv X" var överlägset 1:a på min lista.



WILMER X: Arkiv X (Hi Fidelity/EMI, 2001)

VI KAN VÄL VERKLIGEN KONSTATERA att säsongen 2014/15 på Håkans Pop slutar i ett magnifikt fyrverkeri i Wilmer X:s färger. För en vecka sedan avslutade jag genomgången av Lennart Perssons rocktidning Feber med Nisse Hellberg på frontbilden och en detaljerad historiebeskrivning eller en osedvanligt genomarbetad diskografi av just Wilmer X som huvudartikel. Cirkeln är därmed liksom sluten med både Wilmer X och Lennart Persson som gemensam nämnare. Med illa dold stolthet tycker jag att jag har lyckats förnämligt i min ambition att knyta ihop säcken i säsongens sista inlägg.
   Därför är det ganska naturligt att läsa Lennarts text, skiva för skiva med otaliga intervjuer, parallellt med att lyssna på denna makalöst intressanta cd-box. I boxen får du dessutom en gruppbiografi, av Sven Lindström, som också är en historisk sammanfattning byggd på många intervjuer.
   I min ursprungliga recension 2001 i Nerikes Allehanda (se nedan) gav jag Wilmers cd-box maximalt betyg (5) och faktum är att den här samlingen drygt tretton år senare inte bara håller stilen utan fortfarande både lyssningsmässigt och visuellt är ett alldeles fantastiskt exempel på en perfekt och oöverträffad cd-box. Hur ofta överträffar verkligheten i nutid minnet av musik? Just nu gör den det.
   Boxen sammanfattar tjugo år av Wilmer X:s skivkarriär, från 1980 till 2000, och ger om något en alldeles utmärkt bild av en grupps utveckling från ett ganska burkigt och inte så personligt r&b-sound till ett musikaliskt fulländat och fullständigt magnifikt band. Från de första Pål Spektrum-producerade Larm-inspelningarna i Klippan till de proffsiga Michael Ilbert/Pål Svenre-producerade Köpenhamnsinspelningarna är det visserligen tjugo år emellan men soundmässigt åtskilliga generationer.
   Den sammanfattningen beskriver historien från det inledningsvis torftiga men ekoförstärkta soundet till alla låtar, texter, produktion och personlighet som år 2000 fyllde mixerbordets samtliga kanaler i inspelningsstudion. Ett band som i första skedet säkert hade drömmande ambitioner att låta som ett Dr Feelgood men som efter några år hade utvecklats till slipade musiker bakom den geniala låtskrivaren/sångaren Nisse Hellberg, både musikaliskt och kreativt.
   Första året som skivartister 1980 var stapplande och osäkert där viljan till stor del överskuggade kunnandet. Men redan efter ett år, fortfarande kvar i DIY-tankar hos skivproducenten Pål Spektrum i Klippan, kunde man skönja stora steg framåt. Lyssna bara på den tidige Wilmer-medlemmen Clas Rosenbergs fina slidegitarr på "Är det blues du vill ha" från första albumet.
   4-cd-boxen är enormt omfattande, 86 låtar, men gräver ändå inte tillräckligt djupt för att upptäcka bandets pseudonyminspelningar som Apostlarna till samlingsalbumet "En flugskit i Kosmos". Däremot får vi bevis på ett band som vid den här tidpunkten utvecklas snabbt och blir bättre för varje ny skiva.
   Första rejäla genombrottet kom 1982 när de för första gången jobbade med en professionell producent, Tomas Gabrielsson, och gav ut sin första MNW-skiva, "Fula fula ord", med ett märkbart lyft i soundet. Inte bara blåsarrangemangen, Claes Carlsson och Lennart Helperin, får mig att tänka på Eldkvarn vid ungefär samma tidpunkt. Lyssna bara på "Be mej aldrig mer" och "Sikta på mitt hjärta".

ÅRET EFTER, 1983 PÅ ALBUMET "DJUNGELLIV" började Wilmer X låta ännu mer professionella. Körer, galopperande gitarrer, orgeln, vassare sång av Nisse Hellberg och framförallt ett starkare material. Fortfarande hämtade gruppen tydliga influenser i r&b men jag anar fantasi och personlighet i varje ton. Singellåtarna "Blod eller guld" och "Vem är den flickan", en av Wilmer-historiens få Thomas Holst-låtar, är ju fram till dess oöverträffade hits.
   Plötsligt kom ett år, 1984, utan Wilmer X-album och lite paradoxalt började gruppen turnera allt flitigare och just det året såg jag bandet första gången live. Det kan ha varit singeln "Kör dej död", det årets enda skivutgivning för gruppen som nästan är lika vild på skiva som live, som på allvar öppnade gruppens dörr till de framgångsrika konsertscenerna. Denna rockabillyhets till singel var gruppens första skiva de satte sitt namn under som producent, tillsammans med Gabrielsson.
   Så här långt var min Wilmer X-fascination inte total och det var först nästkommande album, "Under hot", som blev gruppens genombrottsplatta i min värld. Samtidigt producerade gruppen fantastiska singlar, redan nämnda "Kör dej död", "Hong Kong pop" och "I din klinik", som gör att mina konsertminnen med gruppen växer när jag tänker på de låtarnas osvikliga energi, mullrande attack och vilt munspelande.
   Gruppens ambition på "Under hot" var att göra en egen "Exile on Main Street", och man kan lägga ribban lägre..., men albumet är ju tveklöst en Wilmer X-klassiker. Det visar om inte annat de fem bidragen, bland annat "Förlorad kontroll", från skivan här.
   I Nisse Hellbergs enorma låtskatt är det omöjligt att ha koll på allt och jag måste erkänna att "Gå hela vägen", från mellanskivan "Tungt vatten", är en glömd pärla i min lyssnande värld. En låt som står sig bra i jämförelse med de ovannämnda livebaserade energilåtarna.
   Genom ett flitigt turnerande hade Wilmer X från 1984 utvecklats till att bli en respekterad och uppskattad livegrupp men 1988 skulle ett stort steg i gruppens historia tas på skivsidan. Då gick de från det tämligen oberoende skivbolaget MNW till det minst sagt multinationella bolaget EMI. Det skulle inte bara innebära större resurser på marknadsföringsområdet.
   Det skulle också betyda att gruppen nu började samarbeta med rutinerade och framgångsrika skivproducenten Dan Sundquist och det skulle i sin tur ge gruppen ett delvis nytt och fräscht sound. Där låten "Teknikens under" blev den naturliga bryggan mellan de traditionella r&b-tongångarna och ett påtagligt poppigt och modernt sound. Som tydligt vitaliserade det nu tioåriga bandet och fick en delvis ny publik att öppna ögonen (och öronen) för det skånska bandet.
   När man har tagit sig förbi det på sätt och vis revolutionerande blipp/bloppandet på titellåten, och upptäckt den akustiska slidegitarren som en läcker detalj, är materialet på albumet ändå av ganska traditionell art. Så här i efterhand är det ganska otroligt att det bara hade gått åtta år mellan skivdebuten och "Teknikens under". Jag saknar visserligen "Leka med livet" i boxen men här finns andra uppenbara höjdpunkter från albumet.

NÄSTA SKIVA, "KLUBB BONGO" (1989), var ingen favorit när den kom men det specifika urvalet här kan nästan få mig att förändra min åsikt. "Hon är ihop med en insekt" och "Hon är som en vulkan", med sitt "Up around the bend"-intro, är ytterligare ett par femstjärniga livelåtar på Nisse Hellbergs positiva konto. Och med tanke på pophitmässiga "Bakom år 2000" och den countryfierade "Lille John" var "Klubb bongo" trots allt ännu ett starkt Wilmer X-album.
   Då har jag inte ens nämnt låten "Kung för en dag", Nisses hyllning till "kungen av Memphis" som han uttrycker det, som sedan blev ledtema på en dubbel-ep tillsammans med sex Elvis Presley-covers på sitt originalspråk och finns därmed inte representerade här ty boxen innehåller med väldigt få undantag bara det svenska materialet.
   Därför saknas "Motorbike drivin'", gruppens första inspelade låt på engelska, från samlingsskivan "A real cool time" (1985), hela albumen "Downward bound" och "Not glamorous" och förutom en låt hela "Snakeshow". Sedan har boxens urval också ignorerat Wilmer X-bidragen till uppmärksammade EMI-samlingsskivor som "Den flygande holländaren", "Taube" och Eldkvarns liveprojekt "Cirkus Broadway". Men den mycket starka originallåten "Revolverungar" från "Vilda fåglar - sånger om barn"-projektet (1994) tillhör däremot topparna här. Där doftar det återigen lite Eldkvarn och Plura om Wilmer X och Nisse Hellberg.
   Sedan märker jag med stor tillfredsställelse att männen bakom urvalet på boxen, Kjell Andersson och Nisse Hellberg, faktiskt prioriterat samma album som jag tycker är Wilmer X:s höjdpunkt, "Mambo feber". Sex låtar från den skivan platsar här med värdighet fast det måste ju ha varit en förståelig och tuff konkurrens bland alla gruppens bra låtar från en genomgående stark diskografi.
   Uppföljaren "Pontiac till himmelen" är nästan lika stark men har hamnat i skymundan av "Mambo..."-skivan. Synd på ett sånt popmästerverk som "Teddys rum". Jag har en teori att det är just här som EMI-kollegorna Nisse och Per Gessle möts och så småningom formulerar soundtracket till Mats Olssons bok om det påhittade bandet The Lonely Boys. En skiva (1996) som inte heller är representerad på "Arkiv X".
   Här lämnar boxen parallellhistorien med Lennart Perssons Feber-sammanställning. Jag upptäcker den tunga, tajta, tidlösa, r&b-svängiga men oerhört starka singel-b-sidan "Lokomotiv 69" (1993). Den lika exklusiva och bluesiga "The way you love", som jag först tror är en cover, från den för mig obekanta samlingsplattan "All that blues from Sweden" är Nisses recept på att låna utan att stjäla. Ändå stöpt i en alldeles för förutsägbar mall för min smak.
   Låtbidraget "Every time I hear your name" får mig att fundera på att ge "Snakeshow" en ny chans. Tung fascinerande pop i en elegant Dan Sundquist-produktion..

"HALLÅ VÄRLDEN!" (1995) ÄR, MED UNDANTAG för den klassiska Olle Ljungström-duetten "Jag är bara lycklig när jag dricker", för mig en liten mikroskopisk dipp i Wilmers fantastiska historia. Men efter greatest hits-samlingen "Radio Wilmer X - hits", här representerad av den bagatellartade bluesiga titellåten, kom bandet efter tre års albumtorka igen med ny energi, "Primitiv" (1998). Nästan som en renodlad comeback var albumet just knäckande bra, hård och respektlös och jag kunde konstatera ännu en av numera oräkneliga formtoppar i gruppens historia. Det var just här som jag la mig till med en Wilmer X-relaterad inloggning både privat och på jobbet.
   På "Primitiv" kör Wilmer X över allt och alla. Pardonlöst sväng och bandet är tajtare än någonsin. Nästa album, "Silver", var nästan lika bra men bandets oavbrutna formtopp fick väl mitt intresse att svalna något fast den T Rex-inspirerade titellåten och "Simma till Amerika" tillhör bandets definitiva toppar alla kategorier.
   Efter 63 låtar på tre cd sitter man tämligen nöjd och överkörd och fullständigt tillfredsställd. Då dyker fjärde cd:n upp med outtakes och någon demo och slår undan fötterna på även rutinerade lyssnare som undertecknad. Överblivet och udda material brukar i nio fall av tio brukar vara just andrasorteringen av en grupps eller artists låtar men det här överträffar alla kategorier.
   En smart sortering av låtarna, bakvänt från 1999 till 1980, gör att inledningen på cd 4, med "Silver"-outtakes, är minst lika stark som avslutningen bland de officiella låtarna. 23 fantastiska låtar som inte har fått plats på albumen genom åren. Det måste med andra ord ha varit omöjligt att välja låtar inför varje nytt Wilmer X-album.
   Cd4 är huvudsakligen inte bara en musikalisk höjdpunkt i boxen. Vi får också en utförlig kommentar av Nisse till varje låt som beskriver bakgrunden och därmed förstärker känslan av materialet. En skiva med en speltid på långt över en timme.
   Stones-influerade (ca "Some girls") "Ge mej ditt nummer" är en underbar start på skivan, demon "Cadillac vän" är en hit med bluesrock mixad med T Rex och ännu mer hitmässiga "Söt när du ljuger" hamnade ju också hos Christer Sandelin. "Paint it black"-introt är läckert på "Ensam utan Marie", "Demonen" tuggar sig fast i latinkryddad monotoni men första versionen av "M/S Colinda" är både mer rytmisk, tajtare och bättre än Nisses sololåt några år senare.
   "Släpp inte taget" kunde ha blivit en av topplåtarna på det redan starka albumet "Pontiac till himmelen". "Tell it to the man in black" är en magnifik Johnny Cash-hyllning till en man som 2001 fortfarande var vid liv. Country av bästa märke som kanske inte passade in bland poprocklåtarna på "Snakeshow".
   "Eld mot eld" var ju bra redan som bonusskiva i Feber #2 och nu uppfattar jag också Monkees-riffen i gitarrerna. Ibland, och de stunderna är inte många, är det dock roligare än riktigt bra och originellt bland alla outtakes. Specialsingeln med Jimmy Reed-inspirerade "Go go Wilmer" och dansbandsparodin "Tio långa år" är ett exempel. Även coverkopplingen "Jeannie Jeannie Jeannie" och "Mona" faller väl under skoj-kategorin men versionerna från "Under hot"-inspelningarna brinner verkligen.
   Visserligen blir Wilmer X lite mer mänskliga på de äldre outtakes-låtarna men en fullständigt sjövild "Blind", Bo Diddley-pastischen "Ont uppsåt", Clas Rosenberg-balladen "En dag utan tårar" från 1982 är exklusiva höjdpunkter från Wilmers tidiga karriär. Och "Min gamla grammofon" är guld värd för en gammal vinylvän,
   Den alldeles underbart geniala titeln till Wilmer X-boxen är som bekant hämtad från den amerikanska tv-serien med samma svenska namn. En mycket populär science fiction-serie, "The X Files", som sändes under nio säsonger mellan 1993 och 2002 och var alltså fortfarande aktuell när Wilmer X-boxen släpptes i november 2001.


HÄR ÄR MIN URSPRUNGLIGA RECENSION av Wilmer X:s cd-box som publicerades i Nerikes Allehanda 24/11 2001.

WILMER X
Arkiv X
(Hi Fidelity/EMI)

Jag har aldrig tidigare tilldelat Wilmer X maximalt betyg. Det var nära en gång för drygt tre år sedan. På det inte alltid så gemytliga Slottsfestivalen fångades jag av en euforisk känsla inför bandet och låtarna. Men när drömmen om en duett mellan Olle Ljungström (som uppträtt tidigare på kvällen) och Nisse Hellberg inte besannades så behärskade jag mig i sista stund.
   Inför en karriärsammanfattande 4cd-box, med det passande namnet "Arkiv X", kan jag varken behärska mig eller fantisera fram argument för att sammantaget ge de 86 fantastiska låtarna mindre än absolut toppbetyg.
   Wilmer X har en märkvärdigt jämn skivkarriär på drygt 20 år bakom sig. Inga märkbara formsvackor eller turbulenta medlemsskiftningar. Kort sagt är bandet extremt homogena vilket, om inte förr, bevisas genom den här samlingen.
   Som är så bra, så stark och så jämn i kvalitén att jag inte vill byta ut en enda låt. Däremot saknar jag naturligtvis låtar som "Leka med livet", "Fast under jorden" och "Saker jag inte bryr mig om". Men det är som sagt inte så mycket att bry sig om. Hur många låtar jag saknar på enkel-cd-versionen, som kommer samtidigt, vågar jag inte ens tänka på.
   "Arkiv X" är inte så mycket en samling på udda, exklusiva spår (exempelvis Jalles födelsedagsskiva, okända B-sidor eller Elvis Presley-covers) utan är en strikt, kvalitetsmässigt guldstämplad produkt.
   De har inte alltid varit fantastiska. Under de första årens stapplande inspelningsförsök kopierade de mer än de skapade. Men det har alltid funnits en linje och en uttalad passion, för rockens rötter (från Jimmy Reed och Bo Diddley via Kinks och Stones till T Rex) i Wilmer. Som de sedan formgivit på sitt sätt, utvecklat och nu fulländat till något fullständigt historiskt.
   Samlingen innehåller inga kompromisser, inga funderingar på att för många rocklåtar på rad kan störa helhetsintrycket. Efter tre cd och en makalöst berättad skivhistoria kommer en skiva med outtakes och anekdoter. Som är lika bra som vilken Wilmer X-skiva som helst. Fast ännu ytterligare lite mer variationsrik.

/ Håkan

BOX #2 PHIL SPECTOR

Under Håkans Pop-säsongen 2014/15 rangordnade jag mina bästa cd-boxar. Phil Spector-boxen "Back to mono" var 2:a på min lista.



PHIL SPECTOR: Back to mono (1958-1969) (Phil Spector Records/ABKCO, 1991)

ALDRIG NÅGONSIN, VARKEN FÖRR ELLER SENARE, har gränsen mellan geni och galning varit så hårfin som i Phil Spectors fall. Länge hade vi våra misstankar, från spektakulära skivinspelningar på 60-talet via skottlossning i studion till misshandel och hot i den privata sfären, och efter de dödande skotten mot Lana Clarkson i Spectors hem 3 februari 2003 råder det inte längre någon tvekan. Den så kallade demonproducenten har lekt med skjutvapen en gång för mycket och passerat gränsen till galenskap med stor marginal.
   Ändå kan jag aldrig förringa eller glömma Phil Spectors musikaliska historia och hans genialt spektakulära sound med massor av otroliga hits som följd. Och i "Back to mono"-boxen återfinns alla de oförglömliga ögonblicken som nu tillhör den ädlaste formen av pophistoria.
   Ännu en gång, förra tillfället hette "Hitsville" och var en sammanfattning över Motowns musikaliska historia, kan jag stolt presentera en cd-box med en rad olika artister som i samtliga fall har namnet Phil Spector gemensamt. Med musik som gav det hitmässiga 60-talet en skarp och väldigt personlig profil.
   Lite slarvigt påstår jag här ovanför att boxen bjuder på alla Phil Spectors stora ögonblick i pophistorien men även på en så omfattande samling som den här, 60 låtar på tre cd plus hela det klassiska julalbumet från 1963, finns det givetvis begränsningar i urvalet och bara det allra bästa och mest intressanta får plats.
   Av alla kända och betydelsefulla skivproducenter, kategorin är full av namn som George Martin, Mickie Most, Shel Talmy, Rick Rubin, Glyn Johns, Tony Visconti och Nick Lowe för att bara nämna några, vill jag nog sätta den otrolige visionären Phil Spector främst. Under sin riktiga storhetstid, vars årtal finns med i rubriken på boxen, skapade han som ingen annan ett eget underbart sound, gränslöst dramatiska arrangemang och hade som låtskrivare även en magisk penna.
   Phil Spector var som människa på sätt och vis större än musikhistorien och det var inget som han själv drog sig för att berätta. Hans övertygelse om sin egen storhet gjorde att han omgav sig med livvakter, hade ett starkt och farligt vapenintresse och en allmänt snedvriden världsuppfattning.
   Hur sorgligt, allvarligt och katastrofalt det än har slutat i Phil Spectors privata liv, just nu avtjänar den 75 årige Spector 19 års fängelse för mord, så är hans insatser i popmusikens tjänst på 60-talet obestridliga.
   I 59 av boxens 60 spår är det skivproducenten Phil Spector som spelar huvudrollen men på det inledande spåret, "To know him is to love him" med The Teddy Bears, är han artist i en trio som framför hans låt till minnet av sin pappa. En i högsta grad medioker låt som på inget sätt avslöjar Spectors fortsatta karriär som demonproducent.
   Inte heller på de följande låtarna, med Curtis Lee, Paris Sisters, Ray Peterson och Gene Pitney, hörs några genialt personliga grepp. Ändå nådde Curtis Lees "Under the moon of love" framgångar på vårt Tio i Topp. Det är först hösten 1961 när Spector har hittat sin första flickgrupp, The Crystals, och skapat sitt eget skivbolag (Philles) som popformatet har slipats till och inom några år ska bli världens mest berömda popsound.

SPECTOR VAR TIDIGT UTE OCH VAR REDAN ETABLERAD SKIVPRODUCENT och skivbolagsägare som 21-åring. Det var innan The Beatles 1962 gav ut sin första professionella singel, "Love me do". 1963, som får betraktas som Beatles genombrottsår, släppte Spector de legendariskt klassiska singlarna "Da doo ron ron" med Crystals och "Be my baby" med The Ronettes. Och den fantastiska men inte fullt lika kommersiellt framgångsrika "A fine, fine boy" med Darlene Love.
   Singelformatet med låtar kring tre minuter långa var Spectors idealformat men 1963 gav han ut ett album som med tiden skulle betraktas som oförglömligt, julskivan "A Christmas gift for you" där alla artisterna ger de traditionella jullåtarna Spector-laddade arrangemang. Fast just 1963 hade skivan svårt att nå ut i ett USA som var lamslaget av sorg efter John F Kennedy-mordet samma dag som albumet släpptes.
   Hela julskivan ingår i cd-boxen och har blivit ett återkommande inslag i jultraditionerna i mitt hem. Innan cd-box-varianten släpptes 1991 spelade jag återutgivningen från 1972 som gavs ut av Apple Records. Dessutom missar jag sällan Darlene Loves uppträdande på Letterman Show där hon live framför julskivans enda nyskrivna låt, den fantastiska "Christmas (baby please come home)", tillsammans med Paul Shaffers kraftigt förstärkta husband och stor kör. Här ser och hör ni den senaste och kanske sista upplagan från i vintras.
   Darlene Love, ja. Vackert namn (född Darlene Wright) och en förförande kraftfull stämma för en sångerska vars karriär blev lite undanskuffad i Spectors stall av artister. Hon sjöng på flera Crystals- och Bob B Soxx-låtar utan att få någon credit, gav aldrig ut något eget album under Spector-epoken och hennes singlar under eget namn hamnade ofta i skuggan fast de ibland, ovannämnda "A fine, fine boy" är ett gyllene exempel, var av suverän kvalité.
   Jullåten skrev Spector tillsammans med låtskrivarparet Jeff Barry/Ellie Greenwich och under storhetstiden samarbetade han väldigt ofta med ett team, exempelvis Barry Mann/Cynthia Weil, Gerry Goffin/Carole King, Vinnie Poncia/Peter Andreoli och mot slutet Toni Wine/Irwin Levine, och är man som undertecknad nästan besatt av namn innanför parenteser är det en ren fascination att läsa låtskrivarnamn i den här boxen.

SAMMANSTÄLLNINGEN AV LÅTARNA I DEN HÄR BOXEN är strikt kronologisk efter inspelningsdatum, inte utgivning, vilket ibland har gjort att Crystals- och Ronettes-låtarna trängs på varandra. Annars har sorteringen på de tre cd-skivorna blivit väldigt lyckad när skivorna inleds med "To know him is to love him", "Be my baby" respektive "You've lost that lovin' feelin'".
   Sistnämnda låt, ännu en klassiker, är Spectors första samarbete med den manliga duon The Righteous Brothers, blåögd soul av bästa kvalité. Efter de stora flickpopframgångarna började han snegla utanför sitt koncept och fann först killarna Bill Medley och Bobby Hatfield och sedan det äkta paret Ike & Tina Turner. Artister med flera år långa karriärer bakom sig men med få eller inga kommersiella framgångar. Med Spector som guide fick Righteous Brothers många hits men samarbetet med Ike & Tina slutade oförklarligt i totalt kommersiellt fiasko.
   "River deep mountain high" är en av tidernas största popmästerverk men floppade fullständigt i USA (88), likaså i Sverige där den hamnade på Tio i Topps 15:e plats men i England lyckades den klättra till 3:e plats. Men den framgången räckte inte för att trösta Phil Spector som bränd, knäckt, besviken och förbannad tappade lusten på popmusik. Ett drygt år senare, 1967, la han ner skivbolaget och drog sig tillbaka.
   Men två år senare var han plötsligt tillbaka där han i ett samarbete med skivbolaget A&M gav ut skivor med The Ronettes och The Checkmates, Ltd. Där singlarna "You came, you saw, you conquered" respektive "Love is all I have to give" och "Black pearl" får representera slutet på Phil Spectors 60-tals-era.
   "Back to mono"-boxen innehåller några tidigare outgivna spår som med sin kvalité ytterligare understryker att Phil Spectors flow under de här 60-talsåren var av ganska exklusiv prägel. "This could be the night" och "Paradise" (båda skrivna tillsammans med en ung Harry Nilsson), med The Modern Folk Quartet respektive The Ronettes, och den sena Ronettes-låten "I wish I never saw the sunshine" är fina exempel på det.
   60 låtar Phil Spector-relaterat material berättar ändå inte hela hans musikaliska historia. Som exempelvis låtar från hans egen karriär som artist (under namnet Phil Harvey), tidiga produktioner med obskyra namn som Greg Connors, Kell Osborne och Billy Storm, några tidiga Johnny Nash-singlar, originalversionen av "Twist and shout" med The Top Notes och Bonnie Jo Masons "Ringo, I love you"-singel. Läge för en Spector-box med obskyrt material?

/ Håkan

BOX #3 THE BYRDS

Under Håkans Pop-säsongen 2014/15 rangordnade jag mina bästa cd-boxar. The Byrds-boxen "The Byrds" var 3:a på min lista.



THE BYRDS: The Byrds (Columbia Legacy, 1990)

DET VAR ÅREN KRING DECENNIUMSKIFTET 80/90-TALET som cd-skivan fick fotfäste i mitt musiklyssnande liv. Och med den också alla förföriska cd-samlingar och boxar som gav alldeles utmärkta tillfällen att snegla tillbaka på musikhistorien med ett glasklart ljud som sällskap. Premiär-cd-boxen blev givetvis The Beatles samlade verk i en trälåda med jalusilock men utan att jag har minnet helt klart för mig är jag nästan säker på att den här THE BYRDS-boxen var en av skivsamlingens tidigaste cd-box.
   Amerikanska The Byrds var en av många tidiga 60-talsfavoriter. Jag hade hyfsad koll på deras singlar fast de kommersiella framgångarna var tämligen begränsade, bara tre Tio i Topp-placeringar och av gruppens alla singlar var det bara tre som nådde Topp 20 i USA.
   Jag var ingen stor albumkonsument på 60-talet och när vi gick in i 70-talet hade The Byrds kreativa ådra sinat och gruppens album lockade som helhet inte mig. Däremot köpte jag långt senare deras smått klassiska "Sweetheart of the rodeo", på lågprisetiketten Embassy, men blev då tämligen besviken.
   Av boxens 90-låtar och fyra timmars musik fanns det följaktligen mycket att upptäcka för första gången och en hel del att återupptäcka i en minst sagt brokig karriär mellan 1965 och 1971.
   Den största anledningen till min lista över cd-boxar är inte i första hand att sprida kunskap om bra musik eller en god historia. Orsaken är faktiskt så mycket mer egoistisk än så. Den får mig och nästan tvingar mig att gräva djupare i skivsamlingen och verkligen gå till botten i researchjobbet kring varje box. Och vid nästan varje tillfälle lär jag mig uppseendeväckande mycket om artister och deras musik. Minnet har ju med åren blivit lite solkigare och varje nygammalt info känns som en oerhörd upptäckt. Som när jag i den här Byrds-boxen upptäcker en för mig helt okänd Jackson Browne-låt bland alla kända hits och mindre berömda albumlåtar. Men mer om den lite senare.
   Som vanligt när det handlar om karriärsammanfattande cd-samlingar blir man imponerad av att det på 60-talet var en så hög och snabb produktivitet. Singlarna kom tätt efter varandra, med i snitt bara tre månaders paus mellan. Exempelvis släppte The Byrds sex(!) singlar under 1967.
   The Byrds slog igenom "över en natt" 1965 med sin version av Bob Dylans "Mr tambourine man". Genombrottet var mäktigt och plötsligt men gruppens kärntrupp, Jim McGuinn (han ändrade sitt förnamn till Roger 1967), David Crosby och Gene Clark, hade i många år kämpat i olika grupper, Chad Mitchell Trio, Les Baxter's Balladeers respektive New Christy Minstrels, innan de strålade samman i augusti 1964 och bildade Beefeaters och sedan Jet Set. Två månader senare bytte gruppen, som nu innehöll fem killar (plus Chris Hillman och Michael Clarke) namn till The Byrds felstavat efter känd modell från Liverpool.

GRUPPEN VAR KLART PÅVERKAT AV DEN brittiska popinvasionen i allmänhet men var också svårt Beatles-influerad i synnerhet. Därför hade gruppens första skivinspelning i januari 1965 ett tämligen tydligt engelskt sound med den karaktäristiska Rickenbacker-klangen i gitarrerna på "Mr tambourine man". Magiskt är ett underskattat ord i sammanhanget men ett år tidigare hade faktiskt engelska The Searchers en stor hit med samma recept, "Needles and pins".
   Nu var inte Byrds enbart några simpla kopior utan blev i samma stund som "Mr tambourine man" släpptes förgrundsgestalter i den nya musikgenren folkpop. En grupp som gav Bob Dylans sånger en ny och poppigare klang med ofta exklusiva och tidigare opublicerade originallåtar. Exempelvis skulle Dylan själv släppa sin originalversion av "Mr tambourine man" (på "Bringing it all back home"-albumet) först två månader efter Byrds inspelning. Just "samarbetet" mellan Byrds och Dylan skulle gå som en röd tråd genom gruppens skivkarriär.
   Dylan-låtarna dök regelbundet upp i Byrds skivrepertoar under många år men gruppen var långtifrån fast i folkpopsoundet. Upprepade medlemsförändringar gjorde att gruppens sound ständigt utvecklades och fick ny skepnad för nästan varje album. Från folkpop via mer experimentella sound till så gott som traditionell country och till slut konventionell rock.
   Att följa den här utvecklingen musikaliskt över fyra cd med The Byrds är oerhört intressant och lärorikt. Men det märks att den här cd-boxen är utgiven i cd-skivans barndom ty kronologin, tidsföljden, är lite si och så. Varken inspelningsdatum eller utgivning följs strikt och varje cd har fått en märklig titel, exempelvis "Crusing altitude" och "Full throttle", och ingenting säger i vilken ordning de ska spelas.
   Samlingslåtarna i boxen går långt djupare i Byrds-karriär än jag någonsin hade uppfattning om och blir därför en lång, lång upptäcktsfärd med singlarna som milstolpar däremellan. Jag upptäcker på allvar Gene Clarks tidiga kvalitéer som låtskrivare fast hans material, utmärkta "I'll feel a whole lot better" och "She doin't care about time", ofta har hamnat på singlarnas skuggsida.

JAG FÅR OCKSÅ FÖRKLARING TILL David Crosbys utveckling i gruppen där hans klockrena stämma gav profil åt gruppens inledande röststarka material. För att sedan påverka Byrds-soundet med sina svävande och alltmer atmosfäriska låtar. Här finns flera exempel, singel-b-sidor som "Everybody's been burned" och "Renaissance fair", och hans sinnesstämning har klart påverkat gruppkompositioner som "Draft morning" och "Dolphin's smile". Han låg också bakom "Eight miles high" och låtarna "Why?" och "Psychodrama city", som jag hör för första gången, är nästan obegripligt flummiga.
   Vi ska i sammanhanget inte heller förtränga Crosbys "Triad", en outgiven version här, som aldrig släpptes med Byrds då men senare hamnade i Crosby, Stills, Nash & Youngs scenrepertoar.
   I oktober 1967 fick David Crosby sparken från gruppen som i samband med den förändringen började snegla åt mer kommersiella håll, spelade in Goffin-Kings "Goin' back" som hamnade i skuggan av Dusty Springfields version och blev ingen hit, och gruppen hamnade med hjälp av Gram Parsons som ny medlem i det traditionella countryfacket.
   I boxen återfinns åtskilliga intressanta exempel från Parsons-perioden, både outtakes och upphittade inspelningar med Parsons på sång. Bland annat en okänd Tim Hardin-låt, "Reputation", från 1964. Hämtad från samma demoinspelningar med Hardin där Donovan hittade en låt som fanns med i den box som jag skrev om i februari, "Troubadour: The definitive collection 1964-1976".
   Byrds-boxen har för övrigt ytterligare något gemensamt med Donovan-boxen. Derek Taylor, en gång presschef hos Beatles och sedan Byrds, har på sedvanligt personligt sätt skrivit några egna reflektioner i båda boxarnas texthäfte. Men det är Rolling Stone-journalisten David Fricke, som beskrivit Byrds hela historia. Som tillsammans med diskografi, släktträd, Chris Hillman-intervju (av Sid Griffin) och Tom Pettys slutord skapat ett underhållande läsvärt häfte.
   Förutom allt officiellt material i den här boxen finns det också en hel del outgivet, från spännande till mindre spännande. Till den senare kategorin hör en svensk radioinspelning från 1967 "Roll over Beethoven" medan en outtake av Jackson Brownes låt "Mae Jean goes to Hollywood" från "Easy Rider"-inspelningarna 1969 är en överraskning även för mig. Jackson spelar också piano på en outgiven inspelning av "Just like a woman" från 1971.
   Det här övervägande retrospektiva innehållet har utökats med sex inspelningar från 1990 med den återförenade trion Roger McGuinn, Chris Hillman och David Crosby. Två livelåtar från Roy Orbisons hyllningskonsert och fyra nya studiolåtar från augusti 1990 när trion gick in i en studio tillsammans med några extramusiker, bland annat Al Kooper på keyboards. Nyinspelningen av "He was a friend of mine" överträffar överlägset deras egen 25 år gamla inspelning och hela återföreningen fungerar storartat. I bland annat Dylans sällsynta "Paths of victory", en outtake från 1963, som han själv inte gav ut på skiva förrän året efter den här boxen. Cirkeln är därmed på sätt och vis sluten.

/ Håkan

Maj 2018 på Håkans Pop

Bilder: Carina ÖsterlingMichael Thomas Howard och Caroline Cotter.

SÄSONGEN 2017/18 PÅ HÅKANS POP, med alla dess fasta kategorier, är sedan i mitten av maj till ända. Då avslutade jag med nummer ett på min favorit-maxisingel-lista och det blev Mickey Jupps live-ep från 1981. Dessförinnan hade jag i maj även avslöjat nummer två på min lista, The Motors med "Forget about you".
   Jag hann under första halvan av maj också skriva om två gamla vinylalbum från skivhyllan: George Harrisons "Gone troppo" (1982) och Fleetwood Macs "Fleetwood Mac" (1975). Samt de absolut sista två återpublicerade konsertrecensionerna, båda från 1988: Mikael Wiehe och Ulf Lundell .
   Just nu och under hela sommaren pågår ytterligare återpubliceringar av listor på Håkans Pop. Då kan man återigen kolla min fem bästa favoriter i kategorierna 60-talets bästa, bästa cd-boxar, 70-talets bästa, hundra bästa favoritsinglar, 80-talets bästa, bästa Stiff-singlarna, 90-talets bästa och bästa konserter. Varannan dag fram till första veckan i augusti pågår den sommarreprisen.
   För mig blev det endast två konsertbesök under maj, det amerikanska paret Michael Thomas Howard och Caroline Cotter i Anders Dambergs vardagsrum och utomhuskonserten med The Bland i samband med deras release av bandets nya album (se nedan).

PÅ SKIVMARKNADEN SLÄPPTES DET UNDER MAJ bland annat två riktigt starka svenska album med Magnus Lindberg och Docenterna som jag tror, om jag får titta i kristallkulan, kommer att hamna på min årsbästalista om drygt ett halvår. Båda två.
   Länge har vi längtat efter ett nytt album med Magnus Lindberg och när det nu kom, "Magnus Lindbergs skörd", motsvarar skivan alla förhoppningar och alla alltför stora förväntningar. Det blir lätt så när hjärtat är med och bestämmer.
   Jag lyssnar först på skivan utan att veta några detaljer och får sedan klart för mig varför skivan är så omänskligt genomarbetad med ett kompband av klass och att Magnus låtar har fått den där magiska och personliga touchen. Jag upptäcker nämligen att det är den legendariske Kjell Andersson som sitter i förarsätet som producent, här tillsammans med nästan lika berömde Dag Lundquist. Och musikerna på skivan har i exakt samma konstellation tidigare jobbat med Lindberg, på Basse Wickman-samarbetet "Vita lögner + Svarta ballader, volym 1" (2010). Och Basse figurerar också i kören här.
   Kombination Magnus Lindberg/Kjell Andersson är naturligtvis klassisk, ett samarbete som under alla år alltid har slutat positivt. Det var förresten på en Lindberg-platta, "Som natt och dag" (1978), som omslagsdesignern Andersson blev skivproducent första gången. Samma år steg han in i Ulf Lundells värld i samma position. Producerade sedan allt från "Nådens år" till "Pojkarna längst fram"-singeln (1991). Och Andersson stod också bakom Magnus fantastiska "Röda läppar"-album.
   Anderssons närvaro har inte bara skänkt nödvändig trygghet och en påtaglig kreativitet i Magnus ofta svårfokuserade värld. På "Magnus Lindbergs skörd" visar Magnus med all önskvärd tydlighet att han har blivit lite rakare i ryggen och sjunger med lite mer pondus. Med samma tyngd är det också uppenbart att höra med vilket självförtroende Magnus tacklar både rocklåtar och ballader på skivan. Befriar sig helt från sitt ibland lite bräckliga självförtroende.
   Här finns en mängd typiska singer/songwriter-låtar, som jag i flera fall under flera år har hört live med Magnus ensam, läckert upparrangerade där musiker verkligen bidrar och inte bara lite rutinmässigt sitter med i studion. Ursäkta min okunnighet men jag känner inte till basisten Björn Lundquists och trummisen Kjell Gustavssons bakgrund men de gör ett oerhört tungt jobb i botten på arrangemangen. Sedan har vi de ärrade Ulf Lundell-musikerna Jens Frithiof, gitarrer, och Marcus Olsson, keyboards, som är med och förvandlar Magnus sånger till genomgående stolt rockmusik. För att nu bara ta ett exempel är "Längesen, längesen" storslagen och vildsint rock helt i Lundell-klass.
   Här finns Magnus eviga kärlekssånger till sin älskade Larissa men det är med en märkvärdig poetisk elegans han lyckas variera sina kärlekstexter. Sedan har vi Magnus sedvanliga textmässiga funderingar som även de är paketerade på ett både personligt och förbluffande verbalt sätt. Det vilar en läcker atmosfär över produktionen och alla inblandade gör ett fantastiskt jobb för att förmedla Magnus känslor på ett både varierat och stundtals fantastiskt sätt.
   Versionen av Mauro Scoccos "Jag saknar oss" är ingen utfyllnad utan en perfekt tolkning av en bra låt och det hjälper naturligtvis till att låtskrivaren själv finns där i bakgrunden på sång och piano. Där Magnus helt enligt traditionen sjunger om en "Magnus Lindberg-t-shirt".
   Jag behöver egentligen inte tillägga att skivomslaget, även denna gång Kjell Andersson-designat, är så vackert i både form och typografi.
   Docenternas comebackalbum har den förbluffande titeln "Kritstrecksränder och missiler" och den väcker liv i både Docent Död-fascinationen och, tro mig, minnet av Olle Ljungström. Joppe Pihlgren är ingen kraftfull sångare med proffsig stämma utan han befinner sig på Ljungströms förrädiskt balanserande nivå. Ur sin mun lyckas han också få fram ett lekfullt språk som befinner sig mellan genialt och naivt. "Här kommer hon som inte förstör sin kropp med sport..." är ju en inledande textrad att hylla. Allt medan bandet tuggar på som om tiden har stått still mellan Docent Döds klassiska mini-lp och nu.
   Här har vi ett gäng catchy elgitarrer i tajta drivna melodier. "Allt ska bli bra", "Då vet du hur det känns", "Spelar roll" och "När dom går lågt" är en härlig fyrklöver som jag faktiskt kan jämställa med "Bakom mina solglasögon". Svensk gitarrpop när den är som bäst.
   Efter många om och men har The Bland släppt sitt andra album, "Each bend I pass", och utvecklingen från "Strangers on the side of the street" (2014) är tydlig. Inte bara positivt. Efter den strålande debuten, där modern pop mixades med americana, har bandet med ett stort skivbolag i ryggen fått ambitioner att skriva storslagna, proffsiga men kanske inte lika personliga låtar. Det låter givetvis alldeles perfekt om den här skivan. Kalla mig bakåtsträvare men jag vill gärna ha tillbaka det där lekfulla och sprittande energiska bandet.

/ Håkan

BOX #4 ELDKVARN

Under Håkans Pop-säsongen 2014/15 rangordnade jag mina bästa cd-boxar. Eldkvarn-boxen "Den goda skörden" 4:a på min lista.



ELDKVARN: Den goda skörden 1971-2011 - De första 40 åren (Capitol/EMI, 2011)

KAN JAG SOM MUSIKÄLSKARE FÅ FÖR MYCKET och överdosera min älskvärda hobby? Jag ställer mig själv frågan när jag har Eldkvarns mastodontverk i min hand, läser de långa och många intressanta artiklarna i boxen och sedan först och främst lyssnar på stora delar av bandets karriärhistoria. "Den goda skörden" är så omfattande att jag nästan får kramp när jag ger mig hän och får ägna flera veckor åt att lyssna, fundera på mitt eget förhållande till bandet, analysera, läsa och till slut sammanfatta allt i de här raderna.
   Eldkvarn-boxen, som egentligen är en grandios 154-sidig biografibok i lp-format, täcker bandets historia från 1971 till nya låtar och överblivet material från det då (7 december 2011) nyligen släppta albumet "De berömdas aveny". På 10 cd, 178 låtar, lyssnar jag på officiellt material från varje Eldkvarn-album plus rariteter med outtakes på outgivna låtar och ett stort antal tidigare opublicerade liveinspelningar. Till den redan rekordstora samlingen kan vi dessutom lägga till ett exklusivt USB-minne ("Eldstickan") där det återfinns ytterligare 24 hela konserter(!), en stor mängd demos och repetitioner. Någon noggrann person har räknat ut att boxen sammanlagt innehåller 490 låtar! Tala om överdos...
   Den här samlingen släpptes alltså bara två veckor innan jul 2011. En "julklapp" till mig själv som jag aldrig riktigt hann öppna den julen utan först nu har jag på allvar gått på djupet i det nästan ogenomträngliga materialet.
   På sätt och vis känns det som Eldkvarn alltid har funnits och underrubriken till samlingen är mycket riktigt "De första 40 åren". Officiellt inleds historien 1971, då de tre Eldkvarn-killarna Plura, Carla Jonsson och Tony Thorén började sin artistbana i gruppen Piska Mig Hårt, men här finns faktiskt ett autentiskt avtryck från april 1970. På en ungdomsgård i Norrköping uppträder bröderna Jonsson under gruppnamnet The Lamps och spelar Pluras låt "After I was with you". Men på den amatörinspelningen är det ganska omöjligt att urskilja varken text eller eventuellt budskap.
   Få band har som Eldkvarn haft så många toppar och så många dalar under sin karriär. Sammantaget blir det så här i efterhand en fantastiskt intressant historia med många soundförändringar, medlemsbyten och upp/ner i kommersiella siffror.
   Vägen till Eldkvarns första höjdpunkter i slutet på 70-talet är lång men händelserik. Under Piska Mig Hårt-epoken 1971-1976 och även under Eldkvarns första år påverkades bandet av det just då rådande svenska proggklimatet i både sound och Pluras texter. "Sportfiskaren" ekar Nationalteatern men i drivet på "Pa-Pa-Paris" (1974) och ska-rytmerna på "Sömnlösa dagar" kan man både i låtskrivande och sound ana en storhet i vardande.
   Så sent som 1978 på albumet "Pantad och såld" fanns progginfluenserna kvar i Eldkvarns repertoar. "Holberg hotel", en låt som Eldkvarn uppgraderade 1988 på "Cirkus Broadway"-föreställningarna, sjöngs av Wenche Arnesen 1978 och det är inte så uppseendeväckande att låten senare har hamnat på proggsamlingsskivan "För full hals Proggen 1967-79". Men på härligt rockiga "Staden och slut", sista spåret på "Pantad och såld", faller allt på plats och bäddar för rockgruppen Eldkvarns första album "Pojkar, pojkar, pojkar" året efter.
   Nu hade gruppen en ny trummis, Werner Modiggård som officiellt hette Raga de Gosch, och utvecklingen till fullbordat rockband var klart. Under några år på tre starka album, utdrag från "Pojkar, pojkar, pojkar", "Musik för miljonärer" och "Genom ljuva livet" gör CD2 till samlingens mest homogena höjdpunkt, tillhörde Eldkvarn den exklusiva skaran av Sveriges bästa rockgrupper. Både på skiva och live.

SEDAN VAR DET DAGS FÖR BANDETS FÖRSTA vågdal med ljudexperiment i den nya moderna genren bland hippa skivbolagskollegor som Lustans Lakejer, Ratata, Mockba Music och Zzzang Tumb. Bandet tillhörde inte mina favoriter under åren 1982-84 men några enstaka pärlor fick de trots allt ur sig under de här problematiska åren.
   "En clowns historia" var och är en av bandets finaste låtar. Liveversionen av "Hjärtats lust" och demon "Höstens guld" är värda en större uppmärksamhet och "I natt" har ju växt till en livefavorit på senare år. CD3 är en klar parentes i den här samlingen.
   Det långa EMI-samarbetet fick sin start 1984 på den London-inspelade "Ny klubb" som kanske är Eldkvarns värsta bottennotering. Rhodes Chroma- och Prophet 5-syntar och wah-wah-gitarrer var inte det goda receptet och bandet gick verkligen på tunn is. En gnälligt ekande Plura framför skimrande tekniska detaljer var långt från Eldkvarn-idealet. Den engelska diskoversionen av titellåten "Ny klubb" slapp vi höra då och nu är den bara beviset för att bandet inte visste vad de gjorde.
   Från ett nästan splittrat läge efter London kom det nydesignade bandet tillbaka oväntat starkt redan året därpå. Bytte Londonmiljön till det innersta Värmland i Koppom och på "Utanför lagen"-albumet är de där de hör hemma i det trygga gemytliga Eldkvarn-soundet. Och till råga på allt får jag höra en för mig ny Carla-outtake i "Den bästa tiden" som har klara hittendenser fast arrangemanget är sjukt synt- och klaviaturbaserat.
   Efter den kvalitetscomebacken var det dags för Eldkvarn att kliva in i nästa synnerligen framgångsrika epok under åren 1987-89 när de producerade klassiker som "Himmelska dagar", "Kungarna från Broadway", livespektaklet "Cirkus Broadway" och "Karusellkvällar". Slutet på CD4 och hela CD5 bjuder på grymt starka men väldigt kända låtar. Förutsägbar och en inte så spännande sekvens på samlingen fast bandet under de här åren utökade ljudbilden med fiol, banjo, steelguitar och tjejkör. Cd:ns sista låt är ändå en tidigare outgiven raritet, "Den bästa tiden av ditt liv" tillägnad skivbolagets vd Rolf Nygren på hans 50-årsdag. En avskalad och harmonisk låt med bara bröderna Jonsson.
   I höstas, i samband med Mickey Jupps grandiosa box "Kiss me quick, squeeze me slowly", blev det diskussioner om innehållet på samlingsalbum eller karriärsammanfattande cd-boxar ska följa historien år för år (vara kronologiska) eller inte. "Den goda skörden" berättar inte heller historien från 1971 till 2011 kronologiskt i varje detalj men senare låtar faller i de flesta fall in tämligen naturligt i historien. Som exempelvis Carlas nyskrivna, självbiografiska men dock anonyma "Fem tjänstemän (balladen om Eldkvarn)" och nyinspelade "Jag går på promenaden", Ulf Lundells 70-talscover, som inleder hela samlingen.
   90-talets inledning blev nästa dipp för Eldkvarn. "Legender ur den svarta hatten" var i mina öron ett extremt mellanalbum och de åtta exemplen från skivan här får mig inte att ändra åsikt. Lite otajmat kom samma år Eldkvarns första karriärsammanfattande cd-box "Den långa färden" där texten i titellåten ("bärga den goda skörden") gav titel till den nu aktuella samlingen. En låt som gästas av Mauro Scocco och Eva Dahlgren och stundtals reciteras men inte är så episkt underbar som kanske speltiden 6:33 kan ge sken av.
   Så kom nästa legendariska lappkast i Eldkvarns historia när de gick från medioker säkerhet på "Legender..." till samplat oväsen på skivan "Pluralism" och skramligt ursinne på scen. Jag minns skivan som än mer högljudd och provokativ och Plura och Eldkvarn befann sig just då långt från det folkliga tv-ljuset. Men paradoxalt nog var det från "Pluralism" som signaturen "Vår lilla stad" hämtades till Pluras kök 18 år senare...

LÅNGSAMT BÖRJADE ELDKVARN I MITTEN PÅ 90-TALET att ta sig tillbaka till det trygga, hemvävda och personliga. Några låtar från den här tiden, "In från regnet", "Månen och solen" och "Nånting måste gå sönder" tillhör mina absoluta Eldkvarn-favoriter. Werner Modiggård och Claes von Heijne var snart tillbaka i bandet och den här nygamla upplagan kan i år fira rekordlånga 18 år tillsammans.
   Sedan är vi framme hos mitt personliga hat/kärleksförhållande till albumet "Limbo". Recensionen av skivan är min bjudning till motvallskänslorna men när jag skrev den fem dagar innan skivan släpptes 1999 hade jag ingen aning om att det just då var jag mot världen. Sällan har jag varit så vilse på ett stickspår utan kamrater. Men 10 minuter långa "27" känns som 27 minuter monotoni som jag än idag har riktigt svårt att ta till mig. Men tre av mina favoritlåtar finns trots allt med här.
   Redan med nästa skiva, "Död stjärna", var Eldkvarn tillbaka på min årsbästalista. Carlas "Runt solen" är en fantastisk låt och en fin liveversion av titellåten visar att det var här nånstans 2002 som bandet började fullända sina konserter.
   Mellan alla konventionella album gjorde bandet här en liten inofficiell avstickare. "IFK", Carlas hyllningslåt till IFK Norrköping, är en udda och för mig okänd låt som framförs av Eldkvarn utan Plura. En bra fotbollslåt, rockig och med ett friskt driv.
   Om en vecka, 20 april, är det tio år sedan "Atlantis" släpptes och med det Jari Haapalainen-producerade albumet nådde den 34 år gamla gruppen en ny och tidigare ouppnådd nivå, såväl musikaliskt, kommersiellt och kreddmässigt. Plötsligt var Eldkvarn ett namn även bland hippa recensenter och Haapalainens ljudbild, en sorts slarvig exakthet, var en klockren revolution samtidigt som låtarna hade blivit än starkare.
   Utan att gå in närmare på alla gränslösa succéer därefter, de två sista cd-skivorna på den här samlingen ägnas åt gruppens senaste sexårsperiod, så kan vi blicka tillbaka på en tämligen fantastisk period. Produktiv på gränsen till överambitiös men också mycket kvalité. Framgångarna födde också ett kreativt flöde hos framförallt Plura som började blogga, skrev biografin "Resa genom ensamheten", liveskiva, kyrkokonserter, tv-program och rader av kokböcker. Plus alla nya Eldkvarn-låtar.
   Förutom utdrag från de senaste framgångsrika skivorna är livematerial och outtakes begränsat från den här tiden och jag hittar få intressanta detaljer. En liveversion av "Kråkor och konjak", låten jag saknade bland "Karusellkvällar"-låtarna, gör mig dock tillfredsställd.
   I omfång är Eldkvarn-boxen oöverträffad bland alla cd-boxarna på min lista. Kanske med undantag för Ulf Lundells "Under vulkanen" som var än mer omfattande med både cd-skivor och dvd. Men med USB-minnets material också, uppskattat av Tony Thorén till ett omfång motsvarande 30 cd(!), är nog "Den goda skörden" ett rekord i sig.
   Min energi har inte riktigt orka plöja igenom det oändliga konsertmaterialet på USB-minnet. Jag har letat upp de riktigt exklusiva ögonblicken, några helt outgivna spår, och har ännu en gång fastnat för en Carla Jonsson-låt, "Snäckornas skal", som är en outtake från "Limbo"-skivan.
   "Den goda skörden" är som sagt också en biografi i ord där Eldkvarn-killarna, Mauro Scocco, Peter LeMarc och några mediaprofiler berättar sina ofta underhållande och personliga historier om bandet.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.