Blogginlägg

BOX #1 WILMER X

Under Håkans Pop-säsongen 2014/15 rangordnade jag mina bästa cd-boxar. Wilmer X-boxen "Arkiv X" var överlägset 1:a på min lista.



WILMER X: Arkiv X (Hi Fidelity/EMI, 2001)

VI KAN VÄL VERKLIGEN KONSTATERA att säsongen 2014/15 på Håkans Pop slutar i ett magnifikt fyrverkeri i Wilmer X:s färger. För en vecka sedan avslutade jag genomgången av Lennart Perssons rocktidning Feber med Nisse Hellberg på frontbilden och en detaljerad historiebeskrivning eller en osedvanligt genomarbetad diskografi av just Wilmer X som huvudartikel. Cirkeln är därmed liksom sluten med både Wilmer X och Lennart Persson som gemensam nämnare. Med illa dold stolthet tycker jag att jag har lyckats förnämligt i min ambition att knyta ihop säcken i säsongens sista inlägg.
   Därför är det ganska naturligt att läsa Lennarts text, skiva för skiva med otaliga intervjuer, parallellt med att lyssna på denna makalöst intressanta cd-box. I boxen får du dessutom en gruppbiografi, av Sven Lindström, som också är en historisk sammanfattning byggd på många intervjuer.
   I min ursprungliga recension 2001 i Nerikes Allehanda (se nedan) gav jag Wilmers cd-box maximalt betyg (5) och faktum är att den här samlingen drygt tretton år senare inte bara håller stilen utan fortfarande både lyssningsmässigt och visuellt är ett alldeles fantastiskt exempel på en perfekt och oöverträffad cd-box. Hur ofta överträffar verkligheten i nutid minnet av musik? Just nu gör den det.
   Boxen sammanfattar tjugo år av Wilmer X:s skivkarriär, från 1980 till 2000, och ger om något en alldeles utmärkt bild av en grupps utveckling från ett ganska burkigt och inte så personligt r&b-sound till ett musikaliskt fulländat och fullständigt magnifikt band. Från de första Pål Spektrum-producerade Larm-inspelningarna i Klippan till de proffsiga Michael Ilbert/Pål Svenre-producerade Köpenhamnsinspelningarna är det visserligen tjugo år emellan men soundmässigt åtskilliga generationer.
   Den sammanfattningen beskriver historien från det inledningsvis torftiga men ekoförstärkta soundet till alla låtar, texter, produktion och personlighet som år 2000 fyllde mixerbordets samtliga kanaler i inspelningsstudion. Ett band som i första skedet säkert hade drömmande ambitioner att låta som ett Dr Feelgood men som efter några år hade utvecklats till slipade musiker bakom den geniala låtskrivaren/sångaren Nisse Hellberg, både musikaliskt och kreativt.
   Första året som skivartister 1980 var stapplande och osäkert där viljan till stor del överskuggade kunnandet. Men redan efter ett år, fortfarande kvar i DIY-tankar hos skivproducenten Pål Spektrum i Klippan, kunde man skönja stora steg framåt. Lyssna bara på den tidige Wilmer-medlemmen Clas Rosenbergs fina slidegitarr på "Är det blues du vill ha" från första albumet.
   4-cd-boxen är enormt omfattande, 86 låtar, men gräver ändå inte tillräckligt djupt för att upptäcka bandets pseudonyminspelningar som Apostlarna till samlingsalbumet "En flugskit i Kosmos". Däremot får vi bevis på ett band som vid den här tidpunkten utvecklas snabbt och blir bättre för varje ny skiva.
   Första rejäla genombrottet kom 1982 när de för första gången jobbade med en professionell producent, Tomas Gabrielsson, och gav ut sin första MNW-skiva, "Fula fula ord", med ett märkbart lyft i soundet. Inte bara blåsarrangemangen, Claes Carlsson och Lennart Helperin, får mig att tänka på Eldkvarn vid ungefär samma tidpunkt. Lyssna bara på "Be mej aldrig mer" och "Sikta på mitt hjärta".

ÅRET EFTER, 1983 PÅ ALBUMET "DJUNGELLIV" började Wilmer X låta ännu mer professionella. Körer, galopperande gitarrer, orgeln, vassare sång av Nisse Hellberg och framförallt ett starkare material. Fortfarande hämtade gruppen tydliga influenser i r&b men jag anar fantasi och personlighet i varje ton. Singellåtarna "Blod eller guld" och "Vem är den flickan", en av Wilmer-historiens få Thomas Holst-låtar, är ju fram till dess oöverträffade hits.
   Plötsligt kom ett år, 1984, utan Wilmer X-album och lite paradoxalt började gruppen turnera allt flitigare och just det året såg jag bandet första gången live. Det kan ha varit singeln "Kör dej död", det årets enda skivutgivning för gruppen som nästan är lika vild på skiva som live, som på allvar öppnade gruppens dörr till de framgångsrika konsertscenerna. Denna rockabillyhets till singel var gruppens första skiva de satte sitt namn under som producent, tillsammans med Gabrielsson.
   Så här långt var min Wilmer X-fascination inte total och det var först nästkommande album, "Under hot", som blev gruppens genombrottsplatta i min värld. Samtidigt producerade gruppen fantastiska singlar, redan nämnda "Kör dej död", "Hong Kong pop" och "I din klinik", som gör att mina konsertminnen med gruppen växer när jag tänker på de låtarnas osvikliga energi, mullrande attack och vilt munspelande.
   Gruppens ambition på "Under hot" var att göra en egen "Exile on Main Street", och man kan lägga ribban lägre..., men albumet är ju tveklöst en Wilmer X-klassiker. Det visar om inte annat de fem bidragen, bland annat "Förlorad kontroll", från skivan här.
   I Nisse Hellbergs enorma låtskatt är det omöjligt att ha koll på allt och jag måste erkänna att "Gå hela vägen", från mellanskivan "Tungt vatten", är en glömd pärla i min lyssnande värld. En låt som står sig bra i jämförelse med de ovannämnda livebaserade energilåtarna.
   Genom ett flitigt turnerande hade Wilmer X från 1984 utvecklats till att bli en respekterad och uppskattad livegrupp men 1988 skulle ett stort steg i gruppens historia tas på skivsidan. Då gick de från det tämligen oberoende skivbolaget MNW till det minst sagt multinationella bolaget EMI. Det skulle inte bara innebära större resurser på marknadsföringsområdet.
   Det skulle också betyda att gruppen nu började samarbeta med rutinerade och framgångsrika skivproducenten Dan Sundquist och det skulle i sin tur ge gruppen ett delvis nytt och fräscht sound. Där låten "Teknikens under" blev den naturliga bryggan mellan de traditionella r&b-tongångarna och ett påtagligt poppigt och modernt sound. Som tydligt vitaliserade det nu tioåriga bandet och fick en delvis ny publik att öppna ögonen (och öronen) för det skånska bandet.
   När man har tagit sig förbi det på sätt och vis revolutionerande blipp/bloppandet på titellåten, och upptäckt den akustiska slidegitarren som en läcker detalj, är materialet på albumet ändå av ganska traditionell art. Så här i efterhand är det ganska otroligt att det bara hade gått åtta år mellan skivdebuten och "Teknikens under". Jag saknar visserligen "Leka med livet" i boxen men här finns andra uppenbara höjdpunkter från albumet.

NÄSTA SKIVA, "KLUBB BONGO" (1989), var ingen favorit när den kom men det specifika urvalet här kan nästan få mig att förändra min åsikt. "Hon är ihop med en insekt" och "Hon är som en vulkan", med sitt "Up around the bend"-intro, är ytterligare ett par femstjärniga livelåtar på Nisse Hellbergs positiva konto. Och med tanke på pophitmässiga "Bakom år 2000" och den countryfierade "Lille John" var "Klubb bongo" trots allt ännu ett starkt Wilmer X-album.
   Då har jag inte ens nämnt låten "Kung för en dag", Nisses hyllning till "kungen av Memphis" som han uttrycker det, som sedan blev ledtema på en dubbel-ep tillsammans med sex Elvis Presley-covers på sitt originalspråk och finns därmed inte representerade här ty boxen innehåller med väldigt få undantag bara det svenska materialet.
   Därför saknas "Motorbike drivin'", gruppens första inspelade låt på engelska, från samlingsskivan "A real cool time" (1985), hela albumen "Downward bound" och "Not glamorous" och förutom en låt hela "Snakeshow". Sedan har boxens urval också ignorerat Wilmer X-bidragen till uppmärksammade EMI-samlingsskivor som "Den flygande holländaren", "Taube" och Eldkvarns liveprojekt "Cirkus Broadway". Men den mycket starka originallåten "Revolverungar" från "Vilda fåglar - sånger om barn"-projektet (1994) tillhör däremot topparna här. Där doftar det återigen lite Eldkvarn och Plura om Wilmer X och Nisse Hellberg.
   Sedan märker jag med stor tillfredsställelse att männen bakom urvalet på boxen, Kjell Andersson och Nisse Hellberg, faktiskt prioriterat samma album som jag tycker är Wilmer X:s höjdpunkt, "Mambo feber". Sex låtar från den skivan platsar här med värdighet fast det måste ju ha varit en förståelig och tuff konkurrens bland alla gruppens bra låtar från en genomgående stark diskografi.
   Uppföljaren "Pontiac till himmelen" är nästan lika stark men har hamnat i skymundan av "Mambo..."-skivan. Synd på ett sånt popmästerverk som "Teddys rum". Jag har en teori att det är just här som EMI-kollegorna Nisse och Per Gessle möts och så småningom formulerar soundtracket till Mats Olssons bok om det påhittade bandet The Lonely Boys. En skiva (1996) som inte heller är representerad på "Arkiv X".
   Här lämnar boxen parallellhistorien med Lennart Perssons Feber-sammanställning. Jag upptäcker den tunga, tajta, tidlösa, r&b-svängiga men oerhört starka singel-b-sidan "Lokomotiv 69" (1993). Den lika exklusiva och bluesiga "The way you love", som jag först tror är en cover, från den för mig obekanta samlingsplattan "All that blues from Sweden" är Nisses recept på att låna utan att stjäla. Ändå stöpt i en alldeles för förutsägbar mall för min smak.
   Låtbidraget "Every time I hear your name" får mig att fundera på att ge "Snakeshow" en ny chans. Tung fascinerande pop i en elegant Dan Sundquist-produktion..

"HALLÅ VÄRLDEN!" (1995) ÄR, MED UNDANTAG för den klassiska Olle Ljungström-duetten "Jag är bara lycklig när jag dricker", för mig en liten mikroskopisk dipp i Wilmers fantastiska historia. Men efter greatest hits-samlingen "Radio Wilmer X - hits", här representerad av den bagatellartade bluesiga titellåten, kom bandet efter tre års albumtorka igen med ny energi, "Primitiv" (1998). Nästan som en renodlad comeback var albumet just knäckande bra, hård och respektlös och jag kunde konstatera ännu en av numera oräkneliga formtoppar i gruppens historia. Det var just här som jag la mig till med en Wilmer X-relaterad inloggning både privat och på jobbet.
   På "Primitiv" kör Wilmer X över allt och alla. Pardonlöst sväng och bandet är tajtare än någonsin. Nästa album, "Silver", var nästan lika bra men bandets oavbrutna formtopp fick väl mitt intresse att svalna något fast den T Rex-inspirerade titellåten och "Simma till Amerika" tillhör bandets definitiva toppar alla kategorier.
   Efter 63 låtar på tre cd sitter man tämligen nöjd och överkörd och fullständigt tillfredsställd. Då dyker fjärde cd:n upp med outtakes och någon demo och slår undan fötterna på även rutinerade lyssnare som undertecknad. Överblivet och udda material brukar i nio fall av tio brukar vara just andrasorteringen av en grupps eller artists låtar men det här överträffar alla kategorier.
   En smart sortering av låtarna, bakvänt från 1999 till 1980, gör att inledningen på cd 4, med "Silver"-outtakes, är minst lika stark som avslutningen bland de officiella låtarna. 23 fantastiska låtar som inte har fått plats på albumen genom åren. Det måste med andra ord ha varit omöjligt att välja låtar inför varje nytt Wilmer X-album.
   Cd4 är huvudsakligen inte bara en musikalisk höjdpunkt i boxen. Vi får också en utförlig kommentar av Nisse till varje låt som beskriver bakgrunden och därmed förstärker känslan av materialet. En skiva med en speltid på långt över en timme.
   Stones-influerade (ca "Some girls") "Ge mej ditt nummer" är en underbar start på skivan, demon "Cadillac vän" är en hit med bluesrock mixad med T Rex och ännu mer hitmässiga "Söt när du ljuger" hamnade ju också hos Christer Sandelin. "Paint it black"-introt är läckert på "Ensam utan Marie", "Demonen" tuggar sig fast i latinkryddad monotoni men första versionen av "M/S Colinda" är både mer rytmisk, tajtare och bättre än Nisses sololåt några år senare.
   "Släpp inte taget" kunde ha blivit en av topplåtarna på det redan starka albumet "Pontiac till himmelen". "Tell it to the man in black" är en magnifik Johnny Cash-hyllning till en man som 2001 fortfarande var vid liv. Country av bästa märke som kanske inte passade in bland poprocklåtarna på "Snakeshow".
   "Eld mot eld" var ju bra redan som bonusskiva i Feber #2 och nu uppfattar jag också Monkees-riffen i gitarrerna. Ibland, och de stunderna är inte många, är det dock roligare än riktigt bra och originellt bland alla outtakes. Specialsingeln med Jimmy Reed-inspirerade "Go go Wilmer" och dansbandsparodin "Tio långa år" är ett exempel. Även coverkopplingen "Jeannie Jeannie Jeannie" och "Mona" faller väl under skoj-kategorin men versionerna från "Under hot"-inspelningarna brinner verkligen.
   Visserligen blir Wilmer X lite mer mänskliga på de äldre outtakes-låtarna men en fullständigt sjövild "Blind", Bo Diddley-pastischen "Ont uppsåt", Clas Rosenberg-balladen "En dag utan tårar" från 1982 är exklusiva höjdpunkter från Wilmers tidiga karriär. Och "Min gamla grammofon" är guld värd för en gammal vinylvän,
   Den alldeles underbart geniala titeln till Wilmer X-boxen är som bekant hämtad från den amerikanska tv-serien med samma svenska namn. En mycket populär science fiction-serie, "The X Files", som sändes under nio säsonger mellan 1993 och 2002 och var alltså fortfarande aktuell när Wilmer X-boxen släpptes i november 2001.


HÄR ÄR MIN URSPRUNGLIGA RECENSION av Wilmer X:s cd-box som publicerades i Nerikes Allehanda 24/11 2001.

WILMER X
Arkiv X
(Hi Fidelity/EMI)

Jag har aldrig tidigare tilldelat Wilmer X maximalt betyg. Det var nära en gång för drygt tre år sedan. På det inte alltid så gemytliga Slottsfestivalen fångades jag av en euforisk känsla inför bandet och låtarna. Men när drömmen om en duett mellan Olle Ljungström (som uppträtt tidigare på kvällen) och Nisse Hellberg inte besannades så behärskade jag mig i sista stund.
   Inför en karriärsammanfattande 4cd-box, med det passande namnet "Arkiv X", kan jag varken behärska mig eller fantisera fram argument för att sammantaget ge de 86 fantastiska låtarna mindre än absolut toppbetyg.
   Wilmer X har en märkvärdigt jämn skivkarriär på drygt 20 år bakom sig. Inga märkbara formsvackor eller turbulenta medlemsskiftningar. Kort sagt är bandet extremt homogena vilket, om inte förr, bevisas genom den här samlingen.
   Som är så bra, så stark och så jämn i kvalitén att jag inte vill byta ut en enda låt. Däremot saknar jag naturligtvis låtar som "Leka med livet", "Fast under jorden" och "Saker jag inte bryr mig om". Men det är som sagt inte så mycket att bry sig om. Hur många låtar jag saknar på enkel-cd-versionen, som kommer samtidigt, vågar jag inte ens tänka på.
   "Arkiv X" är inte så mycket en samling på udda, exklusiva spår (exempelvis Jalles födelsedagsskiva, okända B-sidor eller Elvis Presley-covers) utan är en strikt, kvalitetsmässigt guldstämplad produkt.
   De har inte alltid varit fantastiska. Under de första årens stapplande inspelningsförsök kopierade de mer än de skapade. Men det har alltid funnits en linje och en uttalad passion, för rockens rötter (från Jimmy Reed och Bo Diddley via Kinks och Stones till T Rex) i Wilmer. Som de sedan formgivit på sitt sätt, utvecklat och nu fulländat till något fullständigt historiskt.
   Samlingen innehåller inga kompromisser, inga funderingar på att för många rocklåtar på rad kan störa helhetsintrycket. Efter tre cd och en makalöst berättad skivhistoria kommer en skiva med outtakes och anekdoter. Som är lika bra som vilken Wilmer X-skiva som helst. Fast ännu ytterligare lite mer variationsrik.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.