Blogginlägg

Sommarens skörd av nya skivor

Postad: 2017-09-09 16:22
Kategori: Skiv-recensioner

MITT FÖRHÅLLANDE TILL NYA SKIVOR HAR UNDER sommaren varit både ojämnt och oregelbundet. Jag har lyssnat men inte riktigt registrerat eller noterat mina tankar i text. Därför är det dags nu, när den gråtrista hösten står för dörren, att göra en liten sammanfattning om skivorna jag lyssnat på under sommarmånaderna. Floden av releaser har inte varit så intensivt stark men några album kan jag nog tänka mig vara utmanare till årsbästalistan så småningom.


LINDSEY BUCKINGHAM/CHRISTINE McVIE: Lindsey Buckingham/Christine McVie
Om jag blir tvingad att utse sommarens bästa album ligger den tillfälliga duon Buckingham McVie väldigt bra till. Dels låter det lättsamt och sommarlikt om soundet, pop för säsongens soligaste dagar, och för det mesta melodiskt skinande. Inte så mycket samarbete, det är ganska tydligt att sound och arrangemang är Lindseys verk som han har styrt från sin producentsits, och det är egentligen bara två låtar (pianolåten "Game of pretend" och den lite bluesigare "Carnival begin") som är genuina Christine-låtar.
   Men det är överlag välskrivna låtar och Lindsey har inte överdrivit sitt behov av att experimentera för mycket. Hans "Love is here to stay" och "Lay down for free" är perfekt lättlyssnade sommarlåtar.

ULF STURESON: Alfta förr och nu
Jag hade tämligen höga förväntningar när Stureson, en sporadisk gäst i musikbranschen, plötsligt dyker upp med en ny skiva. Han är verkligen ingen skönsångare, jämförelsen med John Holm är ganska slående, men har en personlig klang i både röst, låtar och arrangemang. Lite skevt på sina ställen men på en majoritet av låtar är det unik pop vi hör. Och låtmässigt kan det inte bli så mycket bättre än "Gräs och syra" och "Fast jag vet att det är fel".

LILLY HIATT: Trinity lane
Lilly har kanske lite för mycket att leva upp till som rockartist med John som pappa men under sin karriär, nu tredje albumet, har hon växt till sig som självständig artist. Det råder inget tvivel om att det ryms mycket personlighet i Lillys kropp när hon respektlöst vågar dekorera sin rockmusik med både taggtrådsgitarr och tung musik. Precis som pappa har hon en kraftfull röst som kan överrösta de rockigaste partierna.
   Hennes låtskrivande blir allt starkare. Titellåten, "The night David Bowie died" (trots titeln!) och "I wanna go home" heter höjdpunkterna. Bredbent grabbrock kanske inte är det bästa receptet till framgång men hon tappar inte ansiktet på "Records" och den fungerar faktiskt bättre än det lugnare och mer avskalade materialet.

DAN AUERBACH: Waiting on a song
Black Keys
-sångaren/gitarristen gör soloskivor på gränsen mellan pop och rock men han drar sig inte heller för små tillfälliga utflykter till soul och stråkdekorerad pop. Som låtskrivare, ofta tillsammans med andra, har Auerbach en genuin ambition att uppenbart jobba hantverksmässigt och det gör "Waiting on a song" så underhållande fast den låtmässigt spretar något. "Stand by my girl" är närmast ett popmästerverk och "Never in my wildest dreams" tillhör redan kategorin evergreens.

DAVID RAWLINGS: Poor David's almanack
Rawlings har som gtarrist stöttat sin partner Gillian Welch på många skivor. När Rawlings nu själv gör en egen sällsynt skiva är det Welch som stöttar. Hon har varit med och skrivit flera låtar och sjunger flitigt på låtarna men det är Rawlings som spelar huvudrollen. Ofta till akustisk gitarr sjunger han personligt utan att kallas traditionell sångare och de förutsättningarna är som alltid lysande.
   Det är mycket tradition i både sound och låtar fast skivan enbart innehåller originalmaterial. Men det ekar också sympatisk folkrock om skivan där det ibland gränsar till Richard Thompson och Neil Young. "Midnight train", "Cumberland gap" och "Airplane" heter några toppar och ibland tänker jag på skivorna som Mark Olson gjorde tillsammans med Victoria Williams.

LEE BAINS III & THE GLORY FIRES: Youth Detention

Den här konstellationen är ju främst ett liveband, såg en konsert med bandet för tre år sedan, och är ju på scen en fantastisk energisk upplevelse. Bandet är mer varierat på skiva fast det tyngre temposnabbare materialet dominerar. Brutalt ösiga "Sweet disorder!" följs av "Good old boy" i rent Ramones-tempo och i Alabama-bandets sound finns också naturliga southern rock-influenser.
   Då blir det bättre och mer intressant när akustiska instrument gör entré i exempelvis "Whitewash", där jag hör spår av Stones, och "Underneath the sheets of white sheets" är underbart slagkraftig fast tempot är högt. Samplade barnkörer och demonstrationsprotester på några låtar känns däremot malplacerade.

SHELBY LYNNE & ALLISON MOORER: No dark yet
Redan i de första tonerna på skivan, på en alldeles fantastiskt omgjord Killers-cover, förstår jag att "Not dark yet" inte är någon vanlig coverskiva. Bra version av Dylans titellåt som plötsligt låter som gjord för två kvinnoröster som på andra låtar kan göra soulcountry helt naturligt. Det finns en genomgående innerlig känsla i de här låtarna och Teddy Thompson (Richards son) har lyckats att producera en coverskiva som känns både originell och personlig. Jag lovar att återvända till skivan och skriva mer detaljerat (i Håkans Pops coverkategori) innan den här månaden är slut.

GLEN CAMPBELL: Adiós
Jag nämnde den här skivan. när jag i augusti skrev om minnet av Glen i samband med hans död, men var inte så imponerad. Kanske hade jag väntat mig mycket mer. Här finns några mycket starka Jimmy Webb-låtar, som räddar skivan, men det känns också som att det i övrigt är ihopskrapade rester på skivan. Mediokra covers, några påtvingade duettgäster (Vince Gill, Roger Miller, Willie Nelson med flera) och en sargad röst tydligt märkt av sjukdom. Däremot lyfter kvalitén i Jimmy Webb-låtarna som är skrivna med den där klassiska klangen med lätt vemod mellan textraderna.

GOSPELBEACH: Another summer of love
GospelbeacH (skrivs exakt så!) gör sommarens bästa popmusik som några dagar in i september blir en skön tröst när mörkret växer och de kyliga kvällarna breder ut sig. Amerikansk västkustpop med underbart klingande gitarrer och skön stämsång i en härlig harmoni. Det är intressant att upptäcka Will Courtney bland gästartisterna och introt till "(I wanna see U) All the time" är ju lika klassiskt varje gång jag hör det. Musik som refererar lika mycket till Byrds som Tom Petty. Nyproducerad musik som får mig att omedelbart plocka fram skivorna med 90-talsfavoriterna Fountains Of Wayne och Jellyfish.

STEVE EARLE & THE DUKES: So you wanna be an outlaw

Earle var en av mina största favoriter för 20 år sedan och jag följde honom stadigt i åtskilliga år. Nu är Earle "bara" en av många andra. Nu har han valt att göra en countryskiva som låtmässigt dessvärre går i ganska traditionella spår. Det är rockigare än traditionell country, stundtals ganska muskulös och elektrisk, och soundet är ofta tyngre än nödvändigt.
   På vissa låtar är ambitionen att "köra över" större än viljan att skriva starka melodier med lågmälda arrangemang. Som låtskrivare är Earle fast i traditionen och jag saknar de riktigt personliga låtarna. Duetttjejen Miranda Lambert och några lugna akustiska spår höjer helhetskvalitén.

BANDITOS: Visionland
Ännu ett typiskt liveband som har svårt att imponera lika mycket på en studioinspelad skiva. Men den genomgående energin på skivan, på bandets andra album, smittar av sig på lyssnaren. Mellan sugande soulballader, där sångerskan Mary Beth Richardson tömmer alla sina känslor, och traditionell rock'n'roll finns det utrymme att effektfullt röra sig fritt bland genrer och vid ett tillfälle till och med landa i typisk 60-talspop i "Lonely boy".

JUSTIN TOWNES EARLE: Kids in the street
Med Mike Mogis som producent (bland annat First Aid Lit och Concretes och medlem i Bright Eyes) har Justin Townes på "Kids in the street", hans sjunde album på mindre än tio år, stundtals blivit rockigare. På de flesta låtarna på senaste albumet har han lämnat singer/songwriter-genren bakom sig. Men det är bara halva sanningen ty utan att tangera pappa Steves (se ovan) buffligaste ögonblick är Justin Townes mer varierad än så.
   På vissa spår är Justin Townes både poppigare ("Maybe a moment"), bluesigare ("Short hair woman"), mer countryfierad ("What's she crying for") och ibland nästan jazzigare ("What's goin' wrong"). Lägg till den New Orleans-kryddade och Dr John-skumpande "15-25" och mixen är total. Allt är inte lika bra men blandningen gör mig glad och helheten känns inte ett dugg spretig.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (377)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (100)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2017 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.