Blogginlägg

Tredje gången sämst

Postad: 2018-02-07 07:59
Kategori: 90-talskonserter

EFTER NÅGRA REGELBUNDNA SVERIGE-BESÖK under 1993 och 1995 hade Neil Young kompats av Booker T & the MG's respektive Pearl Jam men när den annars så överraskande Neil Young återvände 1996 hade han åter sitt lojala kompband Crazy Horse med sig. Konserten i Stockholm sammanföll med utgivningen av albumet "Broken arrow", dock inte någon av Neil Youngs bättre skivor.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/6 1996.

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE
Sjöhistoriska Muséet, Stockholm 25 juni 1996
Konsertlängd: 19:32-21:40 (128 minuter)


För tredje gången på fyra år stod Neil Young på Sjöhistoriska Museets scen i tisdagskväll.
   Neil har närmast blivit en sommartradition i det här landet. En tradition dock helt utan förutsägbara inslag.
   I år var det en Neil Young på ojämnt humör men ändå med ambition att bjuda på så mycket som gick. Från så många olika epoker som möjligt.
   Toppnumret "Country home" inledde den starka scenrepertoaren men ljudkvalitén var under all kritik. Grötigt, burkigt sound. "Pocahontas" som följde var nästan en katastrof.
   Smakproven från nya skivan, "Big time" och "Loose change", blev så långt ännu mer tålamodskrävande.
   Efter fem låtar var publiken missnöjd. spridda visslingar, när Neil Young uppenbart testade lojaliteten hos sina fans. Det var först under konsertens få akustiska inslag, "I am a child" och "Heart of gold", som ljudet blev bättre och publiken i gemen sken upp medan solen dalade.
   Men tisdagskvällens konsert var i första hand inte ämnad att samla trivselpoäng till Neil Young. Tillsammans med Crazy Horse framkallade han ett oborstat, grabbigt sound. Med sin repertoars mest primitiva mangel i form av "Fuckin' up" och "Welfare mothers".
   Han slet kopiöst och frenetiskt för att ta oss med till sitt nirvana där gitarrsolot är inträdesbiljetten och rundgång ett givet inslag.
   För ett ögonblick, jag tror det var efter "Cortez the killer", framstod repertoaren och arrangemangen mer anpassade en intim klubbspelning än arenarockmodellen inför 8000-9000 personer utomhus.
   Men efter ytterligare några låtar, bland annat den vackra men synnerligen simpla "Music arcade", kom lyftet och konserten nådde högre än de luftballonger som svävade ovanför oss.
   Det började med "Like a hurricane", med klockrena solon, och fortsatte med "Hey hey, my my" och "Powderfinger" med en nästan manisk Neil Young på gitarr.
   Då bevisade teamet Crazy Horse/Neil Young att de är oslagbara som en enhet. Och klassikerna har aldrig låtit bättre live i Sverige.
   Extralåtarna pendlade mellan country(!) och rejäla showstoppers som "Cinnamon girl" och "Rockin' in the free world".
   Det var en ojämn avslutning på en ojämn konsert där Neil Young aldrig satte sig vid pianot eller tramporgeln som stod oanvända på scenen.
   Av 90-talets Young-konserter i Sverige var årets upplaga den sämsta. Med Crazy Horse i kompet var det stundtals, mest innan konserten, historiska vingslag i atmosfären som aldrig riktigt materialiserades under konserten.

Neil Young - sång, gitarr, keyboards, munspel
Frank Sampedro - gitarr, keyboards, sång
Billy Talbot - bas, sång
Ralph Molina - trummor, sång


Country Home
Pocahontas
Stupid Girl
Big Time
Drive Back
I Am A Child
Heart Of Gold
The Loner
Fuckin' Up
Cortez The Killer
Scattered
Music Arcade
Welfare Mothers
Like A Hurricane
Hey Hey, My My (Into The Black)
Powderfinger
Sedan Delivery

Extralåtar
The Losing End
Roll Another Number
Rockin' In The Free World

Extra extralåtar
Cinnamon Girl
Mother Earth

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2018 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28        

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.