Blogginlägg

"Det blir inte bättre än så här"

Postad: 2016-11-03 07:58
Kategori: Skiv-recensioner



DALAPLAN
Det blir inte bättre än så här
(Gaphals)


Ja, det sägs att skivbranschen är i djup kris men ser man på alla intensiva skivsläpp får jag en helt annan uppfattning och den här hösten har jag haft mindre koll på nysläppt musik än någonsin. Jag är ju inte i den hippa situationen att jag behöver sätta upp fingret i luften för att känna åt vilket håll den kommersiella vinden blåser. Nej, jag struntar helt i vad som gäller för stunden. Däremot är jag ofta nyfiken på all för mig intressant musik som jag ändå har missat. Med Spotify och YouTube som hjälp går det trots allt att, visserligen lite bristfälligt, uppdatera sig kring nya skivor, nya namn och ny musik. Ändå erkänner jag att jag litar mer och mer på tips från andra håll. Det är inte jag som ska upptäcka nya personligheter i den värld vi kallar pop och rock.
   Just då kommer bandet Dalaplan in i min delvis krossade värld som en energikick från igår, som ett eko från förr och som ett rop på hjälp när all research från gamla decennier har tagit över verksamheten vid det här bordet.
   Dalaplan och deras tredje album (nej, jag har inte hört de två tidigare) med den kaxiga titeln "Det blir inte bättre än så här" lägger sig inte direkt som bomull i öronen. Är väl egentligen lite för rastlöst intensiv för att passa in i min behagliga värld men visst är den nästan oavbrutna energin på skivan ändå läcker att uppleva när jag gång på gång letar mig tillbaka till skivan.
   Jag har även noterat uppmärksamheten i media sedan skivan släpptes för någon månad sedan där referenserna står som spön i backen. Allt från Problem via Kal P Dal till Bruce Springsteen, och det kan väl i viss mån beskriva musiken, soundet, texterna och intensiteten hos Dalaplan. Jag accepterar alla namn som nämns i sammanhanget medan jag kommer med ytterligare några namn som poppar upp (förlåt!) i mitt minne.
   Bandets hemstad heter Malmö och sångaren Niklas Svenssons skånska accent ekar bob hund i sina bästa år. När deras scenshow med Tomas Öberg i spetsen höll på att brisera av utåtriktad energi. Eller när det orättvist glömda bandet The Facer öste på för fullt på scen runt decennieskiftet medan den sanslöst spektakuläre sångaren Paul Perris klättrade på väggarna på någon rockklubb. Eller minnet av Moneybrother när han inte visste var gränsen gick mellan storslagen rock och fullständig passion.
   Alla de parallellerna har jag upplevt framför en scen men Dalaplan framkallar samma känslor redan på skiva. Hur de sedan lyfter över intensiteten till det levande rummet kan jag bara fantisera om men ändå måla upp skisser på i mina innersta tankar.
   När energin inte bara är energi och när provokationer inte bara är provokation blir Dalaplans rockmusik en öronsköljare av stora mått. Ibland blir det kanske lite väl mycket pang på rödbetan och för lite fantasi i några låtar, "Dra åt helvete"-refrängen på en låt är väl kanske lite överdos för min smak, men här finns många exempel på låtar som lockar till upprepade lyssningar. Och då framträder plötsligt både variation och finess.
   Ingrediensen med den pipiga orgeln och/eller call-and-response-hojtandet från bandets kvinnliga medlemmar får låtarna att höja sig över en enbart ösig nivå. Orgeln doftar för övrigt både 60-talsgaragerock och - Gyllene Tider, lyssna bara på "Andra sidan stan", men det törs man väl knappast nämna i det här "seriösa" sammanhanget.
   Med låtar runt två minuter blir det få stunder till andhämtning men på ungefär samma sätt som ingen i världshistorien kan beskriva The Damneds tvåminuters-explosion "New rose" som monoton klarar också Dalaplans låtar av den utmaningen utan problem.
   När jag efter elva låtar ändå önskar något mer dämpat i öronen kommer balladen vi inte trodde fanns i gruppens repertoar. Och då framträder plötsligt en annan skånsk legendarisk grupp som förebild: Torsson.
   Trots recensionens alla referenser i tillbakablickande ger Dalaplans musik och framförande en tveklös avbild av nuet.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (384)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (43)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (16)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2016 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Tomas 22/11: Han turnerade faktiskt med 2 olika band 1985.På våren med Olsen,Johansson,Patche...

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.