Blogginlägg från 2016-11-25

Underbart tolkade Dylan-låtar

Mathilda Wahlstedt med Carl Carlsvärd.


Sisters In Arms.


David Södergren.


Mohlavyr.


Olle Unenge.

Alla bilder: Anders ErkmanMartin Almgren.

"BOB DYLAN"
Martin Almgren/Mathilda Wahlstedt/Mohlavyr/David Södergren/Drottningen/Olle Unenge/Sisters In Arms
Nikolaikyrkan, Örebro 24 november 2016
Konsertlängd: 18:00-19:17 (77 minuter)
Min plats: Stående på läktaren framför kyrkorgeln, ca 60 m från scenen.

För det första gick tankarna i Nikolaikyrkan under torsdagskvällen tillbaka till de två konsertögonblicken 2006 och 2007 i samma fina lokal. Då arrangerades manifestationer för stadens hemlösa. Tillsammans med Svenska Kyrkan arrangerade nu Nerikes Allehanda en välgörenhetskonsert i "Vi bryr oss"-kampanjen där intäkterna i sin tur oavkortat går till Musikhjälpens tema "Barn i krig har rätt att gå i skolan".
   Det som för nästan tio år sedan var en gränslös blandning av artister och musik var nu koncentrerat kring temat Bob Dylan med anledning av hans mycket omdiskuterade Nobelpris i litteratur.
   Musikaliskt var det ett mycket tacksamt tema som lockar fram känslor åt alla håll hos både gammal som ung. Nikolaikyrkan var absolut fullsatt en dryg halvtimme innan kyrkklockorna förkunnade att klockan var 18:00 och konsertstart. Publiken, som hade en hög medelålder, hade en oväntat bristande erfarenhet av Bob Dylan på scen visade det sig när programledaren Gabriel Rådström gjorde en spontan gallup genom handuppräckning. Den nästan genomgående unga artistskaran var däremot väldigt laddade för att presentera lågmälda och mycket personliga tolkningar av sina Dylan-favoriter.
   David Södergren inledde kvällen med endast Gabriel Rådströms piano till komp med en både fantastisk och minimalistisk version av "Blowin' in the wind". Han satte därmed en sorts ton för kvällen där egentligen ingenting föll utanför ambitionen att bjuda på egenartade arrangemang på en klassisk amerikansk låtskrivarskatt.
   Agneta Wistrand Rosendals hyllningstext till Bob Dylan, ursprungligen skriven till låtskrivarens 70-årsdag 2011, var både poetisk, personlig och fylld med låttitlar och citerade textrader. Hon följdes av Mathilda Wahlstedts mycket fina tolkning av "One too many mornings" med en dämpad elgitarr och Carl Carlsvärds horn som extra krydda.
   Sångerskan som går under artistnamnet Drottningen (vänster)var för mig obekant men visade sig ha oanadade kvalitéer att sjunga och på pianot framföra den inte allmänt välkända sången "Blind Willie McTell. En stark röst som dessutom fick musikalisk hjälp av en kille på akustisk gitarr.
   Det blev ingen långrandig kväll utformad till Bob Dylans ära. Programledaren Gabriel Rådström samtalade mellan låtarna med artisterna i allmänhet och Dylan-experten Thomas Eklund, expert med stort E (se höger), i synnerhet och vi fick både underhållande anekdoter och intressanta fakta i ämnet.
   I sammanhanget åldermannen Olle Unenge har sjungit Dylan-låtar på scen långt innan kvällens övriga artistskara ens var födda. Förklarade att hans Dylan-favorit var förhållandevis färska albumet "Time out of mind" (1997) men valde inte överraskande en låt från Dylans äldsta album, "Song to Woody", som funnits på Olles solorepertoar i flera år.
   Åter till ungdomarna och Mohlavyr på scen i en tio år gammal t-shirt med Dylan som motiv. Och hon valde verkligen en låt från ovannämnda "Time out of mind". Hon framförde "Love sick" på sitt vanligtvis udda sätt med enbart dragspel till komp och det blev både personligt, annorlunda och nyskapande.
   Kvällen i Nikolaikyrkan bjöd på mer än bara några spridda Dylan låtar. Det var ett underbart fint konsertljud som gick att uppfatta långt upp på läktaren och jag tyckte mig höra en rad fantastiska tolkningar. Jag lånar gärna ett ord av Thomas Eklund som vid ett tillfälle beskrev konserten som "berikande". Så sant, Thomas.
   Till den exklusiva kategorin vill jag gärna räkna sångtrion Sisters In Arms och deras fina röstarrangemang på "Jag tror på dig", den svenska versionen av "I believe in you". Med både erfarenhet, sjöng ihop första gången 1990, och dagsaktuellt engagemang imponerade Mia Dubbelman, Therese Blixt och Åsa Bergfalk med bara ett piano till komp.
   Efter konsertens alla sköra och mäktigt personliga versioner av Dylans låtar kom Idol-Martin Almgren in på scenen och gav kraftfull sång ett ansikte till publikens stora glädje. Hans "I shall be released", till eget akustisktgitarrspel, hade nästan allsångskaraktär i en inte överdrivet originell tolkning.
   Den riktiga allsången fick vänta till finalnumret. Jag hade nog gissat på "Knocking on heaven's door" men det blev "Like a rolling stone" där alla medverkande artister åter stod på scen och några delade upp de krångliga verserna mellan sig medan övriga fyllde i refrängen. Där gjorde David Södergren en stark insats när han på släpig Dylan-sång gjorde sitt bästa för att imitera kvällens hyllningsartist som sångare.
   Torsdagskvällens Bob Dylan-hyllning i Nikolaikyrkan var så populär att det redan drygt en halvtimme innan konsertstart fick sättas upp en "Fullsatt"-skylt utanför kyrkan. Sena konsertbesökare som Jan-Ola Sjöberg (som fotograferat bilden till höger) var för sent ute och missade därmed en konsert fylld av underbart tolkade Dylan-låtar.

Här kan ni se och höra hela konserten i sin helhet.

DAVID SÖDERGREN: Blowin' in the wind
MATHILDA WAHLSTEDT: One too many morning
DROTTNINGEN: Blind Willie McTell
OLLE UNENGE: Song to Woody
MOHLAVYR: Love sick
SISTERS IN ARMS: Jag tror på dig (I believe in you)
MARTIN ALMGREN: I shall be released
ALLA PÅ SCEN: Like a rolling Stone

/ Håkan

I min skivhylla: Carolyne Mas

CAROLYNE MAS: Carolyne Mas (Mercury SRM 1-3783)

Release: September 1979
Placering i skivhyllan: Specialhylla 3: Mellan Moon Martins "Mixed emotions" (1984) och Carolyne Mas "Mas hysteria" (1980).

SÅ VAR DET DAGS ATT PRESENTERA YTTERLIGARE en specialhylla i min vinylsamling. Där har jag mycket godtyckligt samlat en stor del av mina prioriterade favoriter, speciellt under 70- och 80-talet, på ett och samma ställe. Där har jag, i alfabetisk ordning, placerat allt från Any Trouble, både det engelska originalet och den amerikanska upplagan av första albumet, till samlingsskivor som "Hits greatest Stiffs", "Hope & Anchor Front Row Festival", "The Honky Tonk demos" och 10":aren "Christmas at the Patti". Väldigt godtyckligt med andra ord för bland genuint stora favoriter som Wreckless Eric, Moon Martin, Warren Zevon, Sean Tyla och Ian Gomm, och naturligt besläktade namn, finns det här plats även för till synes spridda artister som Graham Parker, The Men They Couldn't Hang, The Records - och alltså Carolyne Mas.
   Där någonstans i mitten på hyllan fastnade jag för Caroline Mas som under en kort tid, några år runt 1979/80, befann sig i rampljuset och jag minns fortfarande hur debuten slog ned som en smärre bomb i september 1979 på Varbergagatan 215 i Örebro. På den tiden strömmade recensionsskivor in i en strid ström och underbara dittills okända upptäckter blandades med rejäla besvikelser och Mas-skivan tillhörde definitivt den första kategorin.
   Tidigt i Håkans Pops historia skrev jag en artikel om Carolyne Mas, hennes musik och hennes egen karriär.
   Bakom det inte så tilldragande svartvita omslaget till Carolyne Mas debutalbum dolde sig rejäl amerikansk rock'n roll som närmast behövde jämföras med dåvarande Bruce Springsteen eller Patti Smith för att dra paralleller med någon på den tiden sällsynt kvinnlig rockare.
   Inga låttexter på inneromslaget fick mig ändå att lusläsa övrig information om inspelningen, namnen på musiker, obligatorisk tacklista som avslutas med namnet på hennes manager. På andra sidan av inneromslaget finns en märklig handskriven notering från dagis februari 1961 från en dagisfröken som genomgående kallar henne för Carol och efter alla positiva ord avslutar hon med "Carol sometimes needs to be reminded of class rules". Lite busig tjej alltså.

   JAG TROR IDAG ATT VARIANTEN CAROLYNE istället för Carol eller Caroline var det som bland annat drog till sig min första uppmärksamhet. Men allra mest var det den enorma öppningslåten "Stillsane" där tuffa Carolyne framstår som det nya kvinnliga rockhoppet. En stark förstasingel från albumet med en fantastisk hook, som möjligen påminde om poplåten "Everlasting love", och framträdande saxofon av Crispin Cioe som spelade i hennes liveband.
   Producentnamnet Steve Burgh kände jag igen från Steve Forberts första album året innan. Kompet bakom var en mix av rutinerade studiorävar som trummisen Andy Newmark, basisten John Siegler och New York-relaterade musiker som gitarristen David Landau (bror till Bruce Springsteens manager Jon Landau), keyboardskillen Robbie Kondor och ovannämnde Crispin Cioe. Jag såg för övrigt Cioe live 1983 när han på Råsunda Fotbollsstadion kompade Willy DeVille som förband till Rod Stewart.
   På skivomslaget tillägnar Carolyne hela skivan till Bernie Shanahan som körar på två låtar. Han är en lovande singer/songwriter som hon också gifter sig med dagen efter albuminspelningarna är klara, 7 juli 1979, men ett drygt år efteråt, i november 1980, spricker äktenskapet. Han var lovande men det dröjde drygt tio år innan han fick göra en egen skiva, "Bernie Shanahan", som inte skapade någon uppmärksamhet.
   På 70-talet var jag dålig på att knåpa ihop årsbästalistor men det här albumet borde ha fått en framskjutande plats på det årets upplaga. Skivdebuterande Mas har skrivit samtliga låtar på skivan, tre tillsammans med Landau, och materialet är genomgående förbluffande starkt när fina ballader som "Snow" och "Call me (crazy to)", ögonblick att hämta andan på, avlöser klockrena rocklåtar som "Quote goodbye quote" (andrasingeln) och "Baby please". I de rockigaste ögonblicken doftar arrangemangen med saxofon, piano och gitarrsolon inte oväntat Springsteen men Carolyne hade också en popådra där man med lite fantasi kunde ana både Blondie och Talking Heads i låtar som "Never two without three" och "Do you believe I love you".
   Det är ju uppseendeväckande och märkligt att jag, helt oplanerat, för tredje veckan i rad i min serie "I min skivhylla" presenterar en grupp eller artist vars album helt enkelt saknar titel.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.