Blogginlägg

#26. dvd: 21 years of love & hate

THE MEN THEY COULDN'T HANG: 21 years of love & hate (Secret Films/Snapper, 2005)

I DEN ENGELSKA FOLKROCKGENREN VAR DET I MITTEN på 80-talet The Pogues som var kungar men 1985, när jag först upptäckte Shane MacGowan & Co, var det en annan närbesläktad engelsk grupp som mer drog mina blickar och öron till sig, The Men They Couldn't Hang eller TMTCH som jag i fortsättningen i den här artikeln ska benämna sextetten. Jag har beskrivit mitt "förhållande" med gruppen på Håkans Pop tidigare, minnet av första mötet med gruppen i januari 1985, gruppens historia från 1984 till 1991, diskografi 84-90 och en skiva på min singellista.
   Min stora fascination för gruppen upphörde nog i samband med gruppens första splittring 1991 efter liveskivan "Alive, Alive-O", ungefär samtidigt som vinyl var på väg ut för att ersättas av inte så personliga cd-skivor.
   Parallellerna mellan just Pogues och TMTCH under de stora 80-tals-åren var nästan osannolikt många. Elvis Costello, vars skivbolag IMP gav ut TMTCH:s debutsingel, producerade senare några Pogues-skivor. Philip Chevron, som blev medlem i Pogues 1985, producerade TMTCH:s debutsingel. Båda grupperna hade en kvinnlig basist som lämnade respektive grupp efter några år. Shane MacGowan och Shanne Hasler (basist i TMTCH) var i slutet på 70-talet medlemmar i samma grupp, Nipple Erectors. Efter 80-talet har båda grupperna dessutom haft något osammanhängande karriärer.
   Efter fem års paus återförenades TMTCH 1996 med 4/5-delar av originalsättningen men sprack återigen 1998 och har funnits till och från under åren efter det. Sporadisk skivutgivning och sporadiska konserter fram till 2005 när den här dvd:n släpptes som ett 21-årigt jubileum. Men gruppen har långtifrån existerat oavbrutet under alla år men några solosatsningar och rader av andra konstellationer, Liberty Cage, Odgers & Simmonds, Swill & the Swaggerband och Swill Odgers har dykt upp och försvunnit genom åren.
   Den här live-dvd:n spelades in 31 juli 2004 på Islington Academy i London. Med både nya och gamla medlemmar plus gästmusiker som Bobby Valentino, fiol, och Nick Muir, keyboards. I centrum finns de fyra medlemmarna Stefan Cush, Phil "Swill" Odgers, Paul Simmonds och Ricky McGuire kvar i bandet sedan 1987. Trummisen Jon Odgers lämnade gruppen 1991, men dyker tillfälligt upp på den här konserten, och på den positionen har det under senare år funnits olika personer som Kenny Harris, Andy Selway och här Dan Swift som för övrigt producerade bandets mest aktuella studioalbum vid det här tillfället, "The Cherry Red Jukebox" (2003).
   En mörk konserthall, en scen som ligger i dunkel och en publik som är på tårna inleder konsertbilderna. Men det är en stor och bred scen med gott om plats för bandets medlemmar och det känns lite lyxigt och professionellt för mig som såg bandet 1985 på Londons små och trånga scener.

FÖRSTA LÅTEN PÅ GRUPPENS FÖRSTA ALBUM inleder konserten, "The day after", och TMTCH sätter nivån på sitt raka och rockiga sound som möjligen skvallrar om medlemmarnas bakgrund i punkbranschen. Men det är på ett trevligt och artigt sätt, "ladies & gentlemen", bandet möter sin publik som märkbart ofta sjunger med och kan gruppens repertoar.
   Sångarna Stefan Cush och Phil Odgers (till höger) befinner sig i frontlinjen medan gitarristen Paul Simmonds, som har skrivit majoriteten av gruppens texter, faktiskt står vid sidan om utan mikrofon. Redan på tredje låten, Nick Lowes "Wishing well", är Cush svettig när bandet presenterar extramusikerna Valentino och Muir som går in och ut i arrangemangen under hela konserten.
   Högt tempo på konserten och den uppskattande publiken sjunger med i låtar som inte tillhör gruppens allra mest kända som "Bounty hunter", "Ride again" och publikönskemålet "Company town" som kryddas av fin duett mellan Cush och Odgers.
   Här märks det att TMTCH:s texter, i de flesta fall skrivna av Simmonds, har mer politiska och realistiska undertoner om man jämför med Shane MacGowans poetiskt vackra sånger i lugnare tempo. Men även TMTCH kan dämpa sig, som i pianoballaden "Australia" med vemodig och melankolisk text om utvandring.
   I repertoaren har även några covers klämt in sig, som exempelvis den kanadensiska "Barrett's privateers" av Stan Rogers som Odgers sjunger helt acappella och sedan den traditionella "Silver dagger", kanske mest känd med Joan Baez, som Cush tar hand om. Han frågar om publiken minns vilken singel den var b-sida till men ingen kommer ihåg, inte ens han själv. Då kan jag, som läst facit, avslöja att det var "Island in the rain" från 1987.
   TMTCH:s musik brukar ibland beskrivas som punkfolkrock och var väl generellt rockigare än det vi minns av Pogues och den känslan understryks när jag tittar på den här 2004-konserten fast ungdomarna från 1985 nästan har blivit 20 år äldre och förlorat lite av sin ungdomliga energi. Ändå är konserten en härlig återblick på framförallt gruppens gamla nästan klassiska låtar där material från gruppens fem första studioalbum finns representerade.
   Men senare låtar som "Singing Elvis" "Silver gun" "(I loved the) summer of hate" skäms inte i det sammanhanget.
   Konsertens huvudavdelning avslutas just med punkigt intensiva "(I loved the) summer of hate" och bandet lämnar scenen med ett "We love you. Cheers!". På extralåtarna dyker bandets originaltrummis Jon Odgers upp och höjer intensiteten ytterligare i "Ironmasters", "Going back to Coventry" och, som vi enligt omslaget tror, "Night to remember" men som i själva verket är "The green fields of France".
   En fantastiskt underhållande konsert som väcker rent nostalgiska känslor hos mig. Med ett band som äger en underbar låtkatalog som i stort sett är skrämmande bortglömd hos den breda publiken.

Extramaterial: 1. Intressant biografi om gruppens historia. 2. Omsorgsfull lång (drygt 40 minuter) intervju med fyra originalmedlemmar om utveckling och skivbolagsproblem. 3. Soundcheck. 4. Repetition.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.