Blogginlägg

Bruce Springsteens London-konsert igen

Det är alldeles givet att alla Bruce Springsteen-fantaster som reser till Göteborg och Ullevi i helgen kommer att få ännu en gränslös upplevelse i ett konsertformat som överträffar det mesta - för att inte säga allt. Jag skippade Ullevi-hysterin i år och fick en helt annan upplevelse i London för nästan två veckor sedan. Här kan ni läsa om den konserten men jag missade då att beskriva den miljömässiga situationen på plats, i ett London som hade badat i återkommande regnlågtryck och nästan såg ut att drunkna i lera och vatten.
   Trots vattensjuka gräsmattor och leriga gångvägar hade arrangörerna nästan lyckats med det omöjliga. Otroliga massor av träflis, jag läste en uppgift på 8 000 kubik(!), täckte konsertområdet. Och det såg, i alla fall inledningsvis, att vara ett genialt grepp i fajten mot väta. Efter ytterligare några lätta regnskurar under konserten gick det naturligtvis inte att skydda sig helt mot den leriga marken.
   Som sagt: Lycka till i Göteborg men det är två saker ni kommer att sakna: Paul McCartney och John Fogerty. Plus den numera historiska och plötsliga avslutningen på konserten. Ingen lär ha mod att avbryta en lång Springsteen-konsert på Ullevi.
   Jag har nedan försökt återuppleva London-känslan, låt för låt. Allt finns inte på YouTube men så här var det:

Bruce kom in på scen, tillsynes ensam, och gjorde "Thunder road" med bara munspel och Roy Bittan på piano i kompet:


Tempot höjdes i andra låten, "Badlands". Ett klipp utan levande bilder.


Mer tempo i solskenet: "We take care of ourown".


Första låten från senaste skivan, titellåten. Lite fladdrig video men ljudet är bra under de drygt sex minuterna. Och det maffiga blåset


Gitarristen Tom Morello gör här sitt första gästinhopp. I ännu en låt från senaste skivan, "Death to my hometown", och ännu mer framträdande blås.


Nästan 14 minuter långa "My city of ruins" blev inledningen på konsertens första souliga och djupt känslomässiga sekvens. Med full presentation av hela bandet, de fem blåsarna, de tre sångarna i kören och E Street Band. Plus en liten dedikation till musikerna vi saknar i bandet.


Soulmässan fortsatte direkt med "Spirit in the night". Tyvärr i ett kort klipp från låtens avslutning.


John Fogerty kommer in och "hjälper" Bruce i "The promised land".


Requiest-låten "Take 'em as they come", en obskyr låt från "The river"-inspelningarna.


Ännu ett gigantiskt Tom Morello-solo i slutet på "Jack of all trades".


Inte full skärpa på bilderna. Men vi skyller på regnet när Bruce på akustisk gitarr
"Empty sky".


Den fantastiska Springsteen-klassikern "Because the night" med sitt långa och himmelska Nils Lofgren-solo.


Låt vara att Springsteens "Nebraska"-låt "Johnny 99" blivit en Chuck Berry-låt men blåset lyfte låten några nivåer.


"Darlington country" finns faktiskt inte på YouTube, och i rättvisans namn var det heller inte någon av höjdpunkterna på 14 juli-föreställningen. Däremot den följande låten, "Workin' on the highway" med Bruce på akustisk gitarr.


Rytmiska och karnevalliknande "Shackled and drawn" där körsångerskan Michelle Moore tar plats i strålkastarljuset...


...dock förekommer hon först i det andra klippet med låten.


"Waitin' on a Sunny Day" och festivalyran är fullständig med en liten kille ur publiken på scen.


Soulexplosionen, gospelhöjdaren och Stax-låten "Raise your hand"-


Tillbaka till de lugna balladerna: "The river".


Tom Morello tillbaka i "The ghost of Tom Joad" där han både sjöng och spelade spektakulär gitarr med oförglömliga konster mot slutet. Medan regnet så dags hade börjat falla.


Finalen börjar närma sig och både "The rising" och slutlåten "Land of Hope and Dreams" vävs ihop i ett och samma klipp.


Första extralåten kom snabbt på. Regnet och mörkret gjorde inte bilderna rättvisa men röst och akustisk gitarr på "We are alive" fast ljudet är lätt sprucket.


"Born in the USA" som väntad extralåt.


Lika väntade "Born to run" följde.


Partylåtarna avlöste varandra. Här är det "Glory days".


En bullrig och stundtals suddig "Dancing in the dark". Dock utan dans med en tjej ur publiken.


Sedan tappade vi alla hakan. In på scenen kom Paul McCartney. "I saw her standing there" och "Twist and shout" och den förvirrade avslutningen.


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.