Blogginlägg

Zoe Muths alldeles underbara röst

ZOE MUTH & THE LOST HIGH ROLLERS
THE WAIT
Privat, Örebro 24 februari 2012
Konsertlängd: 21:50-22:40 (The Wait, 50 min). 23:10-23:54 och 00:19-01:10 (Zoe Muth, 96 min)
Min plats: ca 5 m till höger från scenen.

Zoe Muth, den mest lysande countrystjärnan från Seattle (det ska erkännas att konkurrensen är begränsad och jag känner inte till någon mer...), marknadsfördes inför Örebro-besöket som Eilen Jewells musikaliska syster. Jag förstår jämförelsen ty Zoe delar sitt countrydoftande sound med massor av Austin-band. Musik som fått konsertarrangören Anders Damberg att engagera detta nya namn som aldrig tidigare turnerat och är på sin allra första Europasväng och gjorde på fredagskvällen sin tredje spelning i Sverige.
   Jämförelsen med Eilen är förklarlig men Zoe hade inte samma charmiga utstrålning, inte alls. Jag uppfattade henne nästan som blyg och hon påstod att hon var ovan med en dansande publik. Hon lär få vänja sig. Visserligen är hennes musik inte naturligt dansant men på det här lilla mystiska stället i en källare på öster i Örebro, som brukar beskrivas som ett typiskt honky tonk, kommer ofta publik som vill dansa, umgås och älska musik. Och då får man svälja en del störande moment.
   Genom den här vallen av rörliga människor på dansgolvet närmast scen nådde Zoes kvalitativt alldeles utmärkta musik inte riktigt fram. Och musikerna i bandet lyckades ibland inte heller överrösta det naturliga pladdrandet från folket i publiken. Och som levande fredagsmusik kanske musiken var i snällaste laget. Men när jag koncentrerade mig kunde jag upptäcka en mycket vacker och effektiv röst, ett fantastiskt band och många bra låtar som jag dock hade förtvivlat svårt att identifiera med titlar.
   Bandet, ja. Den biffiga trummisen Greg Nies spelade oerhört tajt och ödmjukt, basisten Mike McDermott såg ointresserad ut men spelade underbart, gitarristen Dave Harmonson var också skicklig steelgitarrist och mandolinspelaren Ethan Lawton ägde faktiskt stundtals scenen med sitt underbara instrument.
   Zoe inledde med "The running kind" och resten av låtarna på konserten var också hämtade från hennes två album. Kl 00:52 noterade jag den alldeles fantastiska långa "Starlight hotel", titellåten på senaste albumet, som framfördes alldeles underbart framför en så dags vilt dansande men inte alltid lyssnande massa människor. En underbar höjdpunkt på en konsert som höll en genomgående hög kvalité fast den inte alltid fick den överväldigande responsen. Och jag fick ännu en gång, för vilken gång i ordningen hade jag då tappat räkningen på, anledning att notera i mitt anteckningsblock: Vilken röst!
   En röst som jämförts med Nanci Griffith och Emmylou Harris men som i allra högsta grad är så personlig och stark men ändå sårbar och emotionellt laddad.
   Örebrobandet The Wait inledde konsertkvällen. Ryktet om deras tunga framtoning kom på direkt på skam och med tre skäggprydda i bandet hade de tämligen naturligt introducerat ett The Band-influerat sound. Med gitarr, bas och piano i frontlinjen och ett härlig gung i sina låtar och flera sångare höll de intresset vid liv med stor bravur under sina 50 minuter på scen.


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.