Blogginlägg

Soundtrack: "The bodyguard"

THE BODYGUARD (Arista, 1992)

Ja, det här soundtracket fanns knappast på kartan för den här kategorin. Jag äger inte skivan, har inte sett filmen och har bara hört en bråkdel av innehållet tidigare. Men så hände det som inte får hända i helgen och soundtracket, en av världens mest sålda skivor (44 miljoner ex), kom återigen i blickfånget. Även för mig fast den musikaliskt huvudsakligen är av ringa betydelse.
   Inte ens det faktum att Nick Lowes mycket fina "(What's so funny 'bout) peace, love and understanding" finns med, och mycket rättvist har givit Lowe miljoner i inkomster, har gjort mig speciellt nyfiken. Namnet Curtis Stigers, som gör den låten, ger mig inga intressanta vibrationer och hans version av Brinsley Schwarz fantastiska låt ger mig på förhand associationer av mord och misshandel.
   Redan för några dagar sedan förklarade jag att jag tycker Linda Ronstadts tolkning av Dolly Partons "I will always love you" är så mycket bättre än Whitney Houstons men jag kan förstå att skiv- och biopubliken föll för detta välregisserade drama till låt. Den första av fem framgångsrika singlar med Whitney från filmen. "I have nothing", "I'm every woman" (en Chaka Khan-hit 1978), "Run to you" och "Queen of the night" hette de övriga.
   Whitneys första sex låtar på skivan är förvånansvärt ensidigt balladdominerat material. Förutom en liten tempohöjning i "I'm every woman" är det egentligen bara "Queen of the night" som är det där typiska soulpopdansnumret som Whitney var känd för då.
   Efter den emotionella urladdningen från Whitney följer mer variation, mer uptempo och mer händelserikt. Visserligen är duetten mellan saxofonisten Kenny G och sångerskan Aaron Neville, "Even if my heart would break", ännu en änglalik ballad men Lisa Stansfield höjer tempot och den rappande varianten på Bill Withers "Lovely day" bryter mönstret rejält.
   Saxofonisten/sångaren Curtis Stigers version av Nick Lowe-låten är kanske inte det totala lustmord jag väntat mig. Bra tempo, intressanta tjejkörer men det är ett alltfört lättviktigt arrangemang, pop utan någon som helst mening.
   Ledtemat av Alan Silvestri är ett sorgset ödesmättat instrumentalt stycke som kanske låter mer tragiskt idag än förra veckan.

Innehåller:
1. Whitney Houston - I Will Always Love You
2. Whitney Houston - I Have Nothing
3. Whitney Houston - I'm Every Woman
4. Whitney Houston - Run To You
5. Whitney Houston - Queen Of The Night
6. Whitney Houston - Jesus Loves Me
7. Kenny G & Aaron Neville - Even If My Heart Would Break
8. Lisa Stansfield - Someday (I'm coming back)
9. Soul System - It's Gonna Be A Lovely Day
10. Curtis Stigers - (What's so funny bout) Peace Love & Understanding
11. Kenny G - Waiting For You
12. Joe Cocker - Trust In Me
13. Theme From The Bodyguard

/ Håkan

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.