Blogginlägg

Ingen kände sig lurad

Foto: Linda Kreü

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/4 1995.

PERSSONS PACK
Palladium, Örebro 31 mars 1995

Det slår inte längre gnistor om Perssons Pack. Däremot var det en varm, hjärtlig och naturlig atmosfär som omfamnade den fåtaliga men fanatiska publiken på Palladium sent i fredagskväll.
   Den som söker utveckling och nymodigheter i Perssons säregna bondrock fick leta förgäves.
   Han är den han är och har varit sedan första skivan. Där han med sin lantliga jargong och ivrigt gestikulerande sjöng om udda typer och bitterljuva situationer starkt uppbackad av ett dragspelsdrivet komp.
   Just jämförelsen mellan nu och då blev väldigt tydlig i fredagskväll då repertoaren bestod av låtar hämtade från fem av Packets sex album.
   Med en klar majoritet från den senaste, helt naturligt, och den allra första, mer överraskande.
   Kvällen såg inledningsvis ut att bli en lugn andäktig stund med ståbas, mandolin, sittande dragspelare och Persson på akustisk gitarr.
   Men knappt hade han hunnit påpeka att kvällens konsertstund enbart skulle bestå av ballader förrän gruppen smattrade fram en härligt svängig ”Vild som Jerry Lee”. Då nye gitarristen Johan Lindström fick utrymme att presentera sig som en svensk fingerfärdig Albert Lee.
   Sedan fick vi en tämligen lyckad mix av ballader och rock, gammalt och nytt. Som uppenbart fungerade så mycket bättre live än i en inspelningsstudio.
   Således lät de nya låtarna, den långa pratiga ”En sekund i Sverige”, ”Kammahav” och ”Vårens ljumma vind”, mycket bättre och naturligare på Palladiums gemytliga scen än på det senaste alltför rutinmässiga albumet.
   När sedan avslutningen bestod av två covers plus ”Hemma” och ”Små, små saker” var det nog ingen som kände sig lurad fast det under konsertens gång blivit nytt dygn och första april i almanackan.

Per Persson: gitarr och sång
Magnus Adell: bas och sång
Magnus Lind: dragspel
Ingemar Dunker: trummor
Johan Lindström: gitarr och mandolin

Låtarna:
En helt vanlig kväll
Vild som Jerry Lee
Vi går ut
En sekund i Sverige
Kammahav
Nyårafton i New York
Gråmånen
Vårens ljumma vind
Hanna
Brooklandsvägen

Extralåtar
Hemma
Små små saker

Extra extralåt
Mördar-Anders

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.