Blogginlägg

Namnet Ritz väcker minnen från förr

Den här krönikan publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/9 2009.

Nyheten om att Ritz Nightclub öppnar i Örebro drar igång nostalgiska funderingar kring namnet Ritz. Namnet har ju onekligen anor. Långt utanför Örebros stadsgräns dessutom. Mest känt som hotell i några av Europas största städer men på 80-talet var det ett uppskattat rockställe på söder i Stockholm också. Men det var innan Ritz på Stortorget slog upp portarna och efter några år blev något av Örebros mest levande rockscen.
   Under främst Benke Wahlstedts ledning utvecklades den forna salladsrestaurangen på kvällarna till en intim rockklubb. Långtifrån perfekt utformat. Långsmal lokal, scenen var minimal, taket lågt och grannarna klagade. Med andra ord hade lokalen helt enkelt de allra bästa förutsättningar att skapa den genuina rockkänslan med hjälp av konserter, happenings udda artister och en intresserad publik.
   Men det var som vanligt, när det gäller ett levande utbud av rockkonserter i den här staden, en allt annat än trogen konsertpublik som kom på evenemangen.
   Det jag i konserthänseende minns allra tydligast och var det historiskt viktigaste på Ritz var nog Magnus Lindbergs stora comeback 1989. Så här i efterhand kan vi betrakta det som en i raden av många comebacker från den svenske rockaren. Men 1989 hade Magnus inte gjort en skiva på sex år och hade varit så gott som osynlig på rockscenen när han våren 1989 dök upp i Örebro och Ritz och kompades då av ett tillfälligt band, Fabulous Barfly, som leddes av Staffan Ernestam.
   Den där speciella skärtorsdagen lät det som en härlig men ingen sensationell comeback men det skulle bli en fortsättning på hösten samma år. När Magnus skulle släppa sitt nya album, ”Det kommer en vind”, med releasefest just på Ritz. Två konserter på två kvällar som jag aldrig glömmer. Magnus var i en härlig form, bandet var på tårna, ljudet var underbart fint och de nya låtarna var flera klasser bättre live än på skiva.
   Lolita Pops sista professionella konserter genomfördes också på Ritz i början på 90-talet. Om inte nostalgin i mig protesterar alltför högljutt vill jag nog påstå att det var ett band på absolut topp som avslutade sin karriär just där och då. Speciellt den där regniga söndagen 1 juli 1990 när gruppen, mitt i repetitionerna för nya skivan ”Blumenkraft” och utanför alla turnéengagemang, ställde sig på Ritz scen och var så spontant härliga och bjöd på flera fantastiska smakprov från nya skivan. Den oerhört suggestivt stegrande ”Precious you”, med sångerskan Karin Wistrand i absolut toppform, var ett ögonblick i livet som sitter fastetsat i minnet. Och på Ritz var det trångt, trivsamt, svettigt och fullsatt.
   Det var inte alltid fullpackat på Ritz ska det i ärlighetens namn tilläggas. Ovan nämnda Karin Wistrand fick erfara det när hon 1993 hade inlett sin solokarriär men bara ett år efter Lolita Pop hade publiken uppenbart glömt bort henne. Men sådant drabbade också Kajsa Grytt, Beagle och Totta Näslund på Ritz.
   Däremot var det härlig stämning och bildligt högt i tak (fast Ritz var känt för sitt låga tak…) när Traste Lindéns Kvintett gjorde en av sina tidigaste spelningar. Helt akustiskt, Traste sjöng i sin berömda lur och Per Persson spelade punkbas. Den lördagskvällen togs det historiska steg i Örebros levande rockhistoria. Tro mig, jag var där. Det var någon typ av jubileum på Ritz och just den kvällen hade ägarna förbjudit mig att ta med anteckningsblocket. Men jag minns att jag hamnade vid samma bord som Persson och kunde helt inofficiellt diskutera Perssons Packs helt nya aktuella debutalbum, Familjärt och trevligt som det ofta var på just Ritz.
   En annan viktig förklaring till Ritz fina rykte som uppskattad krog med musikalisk inriktning var den residenta discjockeyn som formade den musikaliska profilen på kvällar när det inte var konsert eller före och efter själva uppträdandet. Där hade Göran Bonnevier en viktig roll. Ritz hade inget dansgolv men ur högtalarna strömmade både dansmusik, Motownlåtar, gammal soul, traditionell rock och lite disco. Då krävdes ingen dans för att folk skulle träffas och ha trevligt. Det var vad jag kan minnas helt nytt för Örebro.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.