Blogginlägg

Skivorna som kräver en recension

Postad: 2009-09-08 07:53
Kategori: Skiv-recensioner

När jag startade den här sidan för drygt två år sedan var en av mina många ambitioner och planer att recensera återutgivningar och samlingsskivor. Skivorna, med mycket historiskt material, som kom bort i den vanliga recensionsfloden. Det blev inte riktigt som jag ursprungligen hade tänkt mig. Det kom andra projekt, som ville ha uppmärksamhet, emellan och de rena recensionerna har varit väldigt få.
   Det gör ju att det dåliga samvetet tränger sig på och under våren och i höst har det släppts några intressanta samlingar och/eller återutgivningar som bara hamnade i facket för kommande undersökning och först nu får skivorna sin rättvisa uppmärksamhet.
   De är alla utgivna av det tyska skivbolaget Bear Family som verkligen kan det här med att ge ut gamla skivor och samlingar på nytt. Luxuösa digipack, med den där härligt softade sammetskänslan i skivomslaget som både skapar respekt och nyfikenhet, via späckad information, diskografier och allmänna historiebeskrivningar, som gör att intresset bränner till utan att artisten i fråga ligger närmast hjärtat.

JIM FORD: The Unissued Capitol Album (Bear Family)
JIM FORD: Big Mouth USA - The Unissued Paramount Album (Bear Family)

2007 lyste strålkastarna som allra ljusast på låtskrivaren och sångaren Jim Ford. Den svenske arkeologen och återutgivningsexperten L-P Andersson, med rötter i mina trakter (Hallsberg), gav ut Fords klassiska skiva ”Harlan County”, med minst lika många bonusspår, och bevisade därmed att skivan, Ford och låtarna levde upp till sitt
ofattbara rykte. 2000-talets mäktigaste återutgivning som fick en uppföljare förra året med ”Point of no return”.
   Nu har L-P och Bear Family rotat vidare bland Fords låtskatter och kopplat ihop ursprungliga albumplaner, som på ett eller annat sätt sprack (mest beroende på Jim Fords irrationella uppträdande), till autentiska skivor på de planerade skivbolagen.
   I vanlig ordning snygga, läckra skapelser men innehållsmässigt är skivorna inte så exklusiva. Capitol-skivans tio låtar finns alla inkluderade på de två tidigare Ford-samlingarna. Låt vara i andra versioner eller mixningar men samma låtar är det. Ändå gillar jag tanken att så här i efterhand ge ut ett autentiskt album som det en gång var tänkt.
   På Paramount-albumet är de redan utgivna låtarna inte lika vanliga. Här finns det tre nya låtar som inte har figurerat på Fords återutgivningar tidigare. Ofta soulinfluerade låtar och jag förstår Sly Stones fascination över Jim Ford.

ROY LEE JOHNSON: When A Guitar Plays The Blues (Bear Family)
Jag hade faktiskt glömt att det var Roy Lee Johnson som hade skrivit “Mr Moonlight”, låten som John Lennon sjöng på “Beatles for sale”-albumet 1964. Här följer naturligtvis originalet inspelat 31 maj 1961. En imponerande inspelning som gör att Lennons cover bleknar i jämförelse. Och den här matiga samlingen, 30 låtar, fortsätter i samma kvalitativa stil och det är närmast en katastrof att Roy Lee inte har blivit mer känd.
   Både som soulsångare och bluesgitarrist visar han här upp sina bästa sidor. Det känns som Roy Lee var steget före Otis Redding några år för tidigt och när han på slutet av samlingen spelar in i Muscle Shoals med Rick Hall som producent blir det också ett fantastiskt resultat.

CHARLIE RICH: Charlie rocks (Bear Family)
För mig har Charlie Richs namn alltid varit förknippat med den softa kärlekslåten ”The most beautiful girl” från början av 70-talet. Men här handlar det, som titeln säger, om något helt annat. Charlie hade tidigt en koppling till Sun Records, visserligen i skuggan av de stora stjärnorna, men fick ändå inte ge ut så många skivor där för de betraktade honom som mer en låtskrivare än artist.
   Jag förstår, när jag lyssnar på den här samlingen, varför det var så förtvivlat svårt för Rich att få det där Sun-kontraktet. Inte för att han var usel utan för att han, upptäcker jag nu, röstmässigt var så lik Elvis Presley. Ironiskt nog var hans enda Sun-skiva instrumental och gavs ut under namnet Bobby Sheridan
   Här finns nästan alla av Richs tidiga rockalster, på skivbolag som Phillips International (en underetikett till Sun) och Groove (producerad av Chet Atkins), och de är ofta explosivt svängiga, sparsmakat rockiga och helt enkelt genuina. Alltså något helt annat och något mycket bättre än ”The most beautiful girl in the world”.

LOUIE & THE LOVERS: Complete recordings (Bear Family)
Det här gruppnamnet fanns graverat långt in i mitt minne utan att jag riktigt kunde placera det musikaliskt. Gissningar gick mot en kombination av garagerock och texmex men Louie & the Lovers var så mycket, mycket mer.
   Ryggraden på den här fantastiska samlingen är ”Rise”, det enda album som gruppen officiellt släppte. En skiva full av pop à la Byrds, rock, Crazy Horse-country, lite texmex och mycket fantastisk stämsång med Louie Ortega i spetsen. Det står som ett fullständigt frågetecken varför inte gruppen fick ge ut en uppföljare. När jag nu får höra inspelningarna som var ämnade för ett andra album, singelspår och outtakes framstår det dessutom som helt ofattbart.
   ”Rise”-skivan har några störande Creedence Clearwater Revival-influenser, ”Royal Oakie” är en rejäl ”Proud Mary”-kopia, och helheten i de övriga spåren är nog lite splittrad men, herregud, topparna!
   ”We don’t have to change”, ”Down around Salinas” (av Jackie deShannon) och den makalösa slutlåten “Never be a saint” är ju rena klassiker. Då som nu!
   Att idag lyssna på det här och samtidigt läsa Lennart Perssons sedvanligt initierade omslagstext är en ren fröjd.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (380)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (101)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2009 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.