Blogginlägg från 2018-08-31

I min skivhylla: Dan Hylander

DAN HYLANDER & KOSMONAUT: Café Sorgenfri (Amalthea AM 65)

Release: April 1988
Placering i skivhyllan: Hylla 5. Mellan Dan Hylanders "Kung av onsdag" (1986) och "Lycklig måne" (1990).

JAG HAR UNDER DENNA HETA SOMMAR lyssnat igenom några av Dan Hylanders 80-talsalbum för att försöka hitta skivan som kvalitetsmässigt i någon mån kan mäta sig med "Calypso" (1983) som jag för drygt tio år sedan utnämnde till skåningens bästa 80-talsplatta. Det blev ett oväntat tufft uppdrag att lyssna igenom drygt 30 år gamla skivor, som mer eller mindre var formade av den tidens sound, men det var också en välkommen återblick i minnen och låtmaterial som då låg mig väldigt varmt om hjärtat.
   Jag har i det här sammanhanget lämnat rockskivorna "September" (1981) och livealbumet "Bella notte" (1982) utanför närmare bedömning ty de tillhör liksom en annan tid, en annan epok. Raj Montana Bands sättning hade så dags inte riktigt satt sig och det som skulle bli deras 80-talssound låg ännu så länge i sin linda. Men de albumen var ytterst älskvärda då och är det fortfarande. Nej, idag koncentrerar jag mig på allt efter "Calypso" som jag betraktar som det breda genombrottet för Dan och hans band.
   Hylanders "...om änglar & sjakaler", som kom hösten 1984, skulle bli sista samarbetet mellan Dan Hylander, Py Bäckman och Raj Montana Band och jag, och många med mig, laddade för något stort och legendariskt men blev lite besviken. Bakom det sedvanligt stilfulla Kjell Andersson-omslaget fanns ett tunnare sound som strök lyssnaren medhårs och hammondorgeln var till stor del ersatt av skimrande syntar.
   Efter Raj Montana Bands nedläggning i december 1984 ombildade Hylander sitt kompband helt och hållet. På toppen av sin kommersiella karriär visste resurserna inga gränser. På "Kung av onsdag" (1986) fick ett åttamannaband, nu under namnet Kosmonaut, med dubblerade musiker på nästan varje position fick symbolisera det pompösa, keyboardsbaserade och slamriga 80-talssoundet. Hylanders späda röst försvann bland maskiner, ekon och överdrivna arrangemang.
   De något besvikna och stundtals negativa synpunkterna på de båda albumen var mina egna när skivorna släpptes. Det ska erkännas att jag nu, under sommarens återblick, inte uppfattar skivorna som fullt så katastrofala eller problematiska i sin helhet. De går uppenbart att lyssna på även idag utan att få allergiska utslag.
   Detta leder oss till dagens huvudroll på grammofontallriken, "Café Sorgenfri", där Hylander märkbart har sänkt ambitionerna, trimmat ner kompet och till stor del skalat av arrangemangen. Drygt 30 år efter release tycker jag både innehåll, sound och produktion överlevt decennierna med överraskande godkänt resultat utan att på något sätt överträffa Hylanders tidiga 80-talsskivor.

KVAR FRÅN DET ÖVERAMBITIÖSA KOMPBANDET Kosmonaut finns här bara två man, gitarristen och mycket annat Henrik Janson och trummisen Åke Sundqvist, och teknikern Pontus Olsson, som hade jobbat med Hylander sedan 1979, är officiell medlem i kvartetten. Utanför den konstellationen medverkar några gästmusiker som Bengt Blomgren, Svante Persson, danske jazztrumpetaren Palle Mikkelborg, tre blåsare och faktiskt Jan Schaffer i slutet på en låt.
   I den sedvanliga kören bakom Hylander återfinns ett antal prominenta profiler, som Py Bäckman, Tomas Ledin, Mats Ronander och Mikael Rickfors, men det är inget som överarbetas enligt den tidens modell. Allt är till stor del delikata detaljer men inget överflöd i arrangemangen.
   OK, vid något tillfälle ("Jag har charm") flörtar Dan Hylander lite med discopubliken och på den catchy och refrängstarka "544 832" gränsar det nästan till schlager men blåsarrangemanget där ovannämnda Mikkelborg gör ett suveränt solo suddar ut seriösa jämförelser.
   Innan jag den här sommaren återvände till "Café Sorgenfri" hade jag genomgående positiva vibrationer kring albumet. När jag nu har lyssnat närmare mer koncentrerat har jag fått några nygamla favoriter bland materialet som uppenbart fortfarande håller, över 30 år efter inspelning.
   "Vackra förlorare" och "Bara en man" är en stark, poppig och melodisk inledning på albumet men låtarna jag mest gärna återvänder till har ett något lägre och personligare tempo. "Läppstift på ett glas", återigen med dansken Mikkelborg på skönt sordinerad trumpet, och den växande "Epilog" är både snygga och effektiva ballader.
   Liksom mycket av de smakfulla detaljerna på skivan presenteras "Café Sorgenfri" visuellt på skivomslaget på ett mycket delikat sätt via miljön, färgerna och den tidlösa inramningen. Omslagsbilderna är hämtade från den danska restaurangen med samma namn som albumtiteln. I Denise Grünsteins fotografier vilar ett tidlöst lugn som jag tycker påverkar lyssnaren i en positiv riktning. En ovanligt välkammad Dan Hylander sitter med en betald nota, vid ett bord med några flaskor Tuborg Grön och strax bakom står ett gammalt och slitet piano.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.