Blogginlägg från september, 2018

Kim Larsen (1945-2018)

IDAG 30 SEPTEMBER 2018 NÅDDES VI av den sorgliga nyheten att den danske rockaren KIM LARSEN och den amerikanske bluesartisten Otis Rush har gått bort.
   Mina upplevelser av Kim Larsen som artist var under 70- och 80-talet många utan att han direkt blev en stor personlig favorit. Däremot har han ändå genom åren satt oerhörda spår i musikhistorien med sina frejdigt danska poplåtar som inte så sällan innehöll smittande och gemytliga refränger.
   Kim Larsens första steg i musikkarriären var som medlem och sångare i gruppen Gasolin som bildades redan 1969. Kvartetten framförde sin repertoar på nästan uteslutande danska fast de på flera skivor producerades av engelsmannen Roy Thomas Baker (Queen, Ian Hunter och Pilot) men soundet blev alltmer internationellt.
   I februari 1978 hade jag nöjet att uppleva Gasolin live i Örebro. I ett välfyllt Idrottshuset bjöd de på en underhållande show med Larsen som frontfigur. Den internationella satsningen fick kommersiellt inget gehör, gruppen sprack och Larsen blev soloartist, flyttade till New York och skaffade sig ett amerikansk kompgäng, Jungle Dreams, under ledning av Joe Delia. Samarbetet resulterade i två album som var avsett för den internationella marknaden men sålde bäst i Danmark.
   Två gånger, 1981 och 1982,0 gästade Larsen och bandet Örebro och bara några veckor efter besöket 1982 agerade de förband på Rolling Stones-galan på Ullevi.
   Gasolin, solokarriär och svenska turnéer till trots är nog Kim Larsen namn mest känt för den mycket framgångsrika Mats Ronander-duetten "Gör mig lycklig nu" 1992 som återfinns på albumet "Himlen gråter för Elmore James". I original hade Kim Larsen givit ut låten på danska tillsammans med bandet Bellami som "Gør mig lykkelig". På albumet. Ronanders största kommersiella framgång, finns ytterligare en Kim Larsen-relaterad låt, det officiella bonusspåret "Only the winner goes to dinner" skriven av Kim och hämtad från en singel som Larsen/Ronander gav ut i Danmark 1991.
   Även 1996, på Ronanders album "Innaför staden", samarbetade paret som låtskrivare på låten "Väntar på mirakel" som inte tillnärmelsevis blev lika uppmärksammad.
   Kim Larsen avled 30 september 2018 till följd av prostatacancer.

/ Håkan

Otis Rush (1934-2018)

IDAG 30 SEPTEMBER 2018 NÅDDES VI av den sorgliga nyheten att den amerikanske bluesartisten OTIS RUSH och den danske rockaren Kim Larsen har gått bort.
   Utan att vara den genuint bluesintresserade musiklyssnaren har jag ändå haft ett visst förhållande till Otis Rush, både direkt och indirekt.
   1980 uppträdde han i Örebro på Rockmagasinet, i rockklubbens tidiga lokal på Manillagatan, och jag var där, skrev recension, men jag kan inte med bästa vilja påstå att jag då hade riktig koll på hans bakgrund eller historiska värde. Ändå blev jag djupt imponerad av hans klang i gitarren, vars distinkta sound tillhörde Chicago-eran av bluesmusik, och hans bluesiga röst.
   Den "gamle" Otis Rush, han var vid tillfället 45 år(!), hade sina första framgångar redan på 50-talet, "I can't quit you baby" var en stor hit 1956, när han var kontrakterad av det lilla skivbolaget Cobra Records tillsammans med Magic Slim och Buddy Guy. Från 1960 och två år framåt gjorde han skivor för det klassiska bluesskivbolaget Chess men var sedan under flera decennier ganska osynlig i skivbranschen. 1969 gjorde han dock ett mindre uppmärksammat lätt soulinfluerat album, "Mourning in the morning", inspelat i Muscle Shoals producerad av Nick Gravenites och Mike Bloomfield.
   1980, när han besökte Europa, var Otis Rush ett mindre bortglömt namn innan comebacken i mitten på 80-talet gjorde honom känd igen.
   Otis Rush var en flitig låtskrivare och hans låtar har genom åren figurerat i en mängd olika versioner med både Eric Clapton ("Double trouble") och Dr Feelgood ("Violent love"). Och ur hans rika diskografi har både Clapton och Brinsley Schwarz plockat låtar som "Groaning the blues" respektive "Home work".
   Staffan Soldings artikel om Otis Rush i Feber #3 juni 1991 är en ynnest att läsa en dag som denna. Den svenska sångaren Sven Zetterberg, även han tragiskt borta idag, plussar på hyllningen med sina favoritlåtar av Rush i samma Feber-nummer.
   Otis Rush avled 29 september 2018 efter komplikationer till följd av en stroke.

/ Håkan

I min skivhylla: Dire Straits

DIRE STRAITS: Making movies (Vertigo 6359 034)

Release: 17 oktober 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan Dire Straits "Communiqué" (1979) och "Love over gold" (1982).

NÄR DIRE STRAITS TREDJE ALBUM SLÄPPTES hösten 1980 så anlände den som en frisk fläkt. När jag recenserade skivan i Nerikes Allehanda 25 oktober beskrev jag den som ett kliv framåt med hjälp av förändrat sound, längre låtar och utökade arrangemang. I det historiska perspektivet var "Making movies" ett lyft. Då. Den fantastiska debuten, "Dire Straits" (1978) hade följts upp av "Communiqué" (1979) som egentligen var bättre och jämnare men den strävsamma och bakåtlutade takten blev plötsligt slö och sömnig rockmusik som strök lyssnaren medhårs.
   Med den då aktuella historien bakom sig och i det sammanhanget var min reaktion hösten 1980 förklarlig. Med den just då mycket heta producenten Jimmy Iovine som vägledare blev Dire Straits-soundet tyngre och mer klarsynt. Men det visar sig nu, när jag nästan 38 år efter release förväntansfullt spelar skivan igen, att det soundmässigt inte har hänt så mycket jämfört med tidigare skivor samtidigt som det går att misstänka åt vilket håll det forna tajta pubrockbandet musikaliskt är på väg. Jag avslutade min ovannämnda recension genom att sammanfatta "Making movies" som en nära nog hundraprocentig rockplatta men idag i det nyktra perspektivet är det en okej och hyfsad rockplatta som inte tillhör 80-talets allra bästa.
   Dire Straits var den genuint engelska kvartetten som på några år utvecklades till ett av musikhistoriens största arenaband och försvann därmed ur mitt sikte. Jag hade nära kontakt med bandets utveckling under de första åren. Debuten tog mig på sängen 1979, såg bandet i juni 1979 i samband med "Communiqué"-releasen och hade även nöjet att uppleva bandet live på de första Sverigespelningarna hösten 1979. Intervjuade medlemmarna vid ett par tillfällen, Mark Knopfler/Pick Withers i Holland och David Knopfler i Köpenhamn, så bandet och deras musik låg mig nära hjärtat under de här åren. Kanske var det en förklaring till mina sympatier för Dire Straits 1980?

GENOM ATT ÅTERIGEN PLOCKA FRAM "MAKING MOVIES" med en av musikhistoriens simplaste skivomslag ville jag försöka förflyttas närmare 40 år tillbaka i känslan och försöka förstå hur jag tog emot bandets tredje album. Redan på sitt andra album hade bandet börjat snegla mot USA när de bytte ut producenten Muff Winwood mot de etablerade amerikanska producentnamnen Jerry Wexler och Barry Beckett. Och bytte inspelningsplats från Londons västra stadsdelar till Nassau på Bahamas.
   Iovine var redan en producentfavorit för sina insatser på några Patti Smith och Tom Petty-skivor men hade också tidigare under 1980 lite överraskande samarbetat med några intressanta engelska artister, The Motors ("Tenement steps") och Graham Parker ("The up escalator"), så redan på förhand såg jag fram mot "Making movies". Albumtiteln, ja? Egentligen bara två ord i en av skivans låtar, den rockiga och okonstlade "Skateaway", men med facit i hand vet vi att Mark Knopfler tre år senare började skriva filmmusik och den framgångsrika karriären började med "Local hero".
   Gitarristen Knopfler, som har skrivit samtliga sju låtar på albumet, var också en väldigt textcentrerad låtskrivare med långa ordrika berättelser som naturligtvis lätt kan jämföras med Bob Dylan. Där framstår "Romeo and Juliet" som skivans ess. Men det är givetvis gitarrklangen som är hans bästa och ibland sämsta kännetecken. Variationen är kanske inte så påtaglig i de allra flesta fall.
   När jag nu försöker hitta de nya greppen är det egentligen bara det självklara soundet som är nyheten när Iovine producerat fram ett tydligare sound där arrangemangen med Knopflers gitarr i centrum är samma sak som under hela Dire Straits-historien. Men här finns också ett ibland karaktäristiskt piano (Roy Bittan) som utan att veta vem som sitter bakom tangenterna leder tanken till Bruce Springsteen. Lyssna bara på pianoklangerna efter introt "The carousel waltz" (från Richard Rodgers/Oscar Hammerstein II:s musikal "Carousel", 1945) som inleder albumets första låt "Tunnel of love".
   Precis när inspelningarna till "Making movies" hade inletts sommaren 1980 lämnade Mark Knopflers bror David gruppen som bokstavligen förvandlar Dire Straits till en trio på skivan med ovannämnda pianist som gästmusiker. Davids beslut att lämna gruppen för en lågprofilerad solokarriär gjorde att vi lyssnare gick miste om Davids låt "What's the matter, baby", som fanns med på liverepertoaren hösten 1979, som planerades ingå på albumet.
   En annan låt som premiärspelades på turnén 1979, den konventionella rocklåten "Solid rock", kom dock med på albumet. "Making movies" är i sin helhet en mix mellan det jordnära anspråkslösa rockbandet och det lite mer pretentiösa materialet i låtar som gärna går upp och ned i tempot och sträcker ut sig i både sex och åtta minuter.
   Skivomslaget är som redan sagts en besvikelse och jag kan inte förstå att den ansvarige, Neil Terk, vill stoltsera med sitt namn officiellt. Denne Terk var fram till 1980 mest "känd" för sin design på blues-, soul-, funk-, r&b- och jazzskivor och jag kan bara hitta en enda ljuspunkt i hans historia, Robert Gordons/Link Wrays "Fresh fish special" (1978).

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: David Knopfler (1979)

EFTER DIRE STRAITS INSTÄLLDA TURNÉSVÄNG i Sverige på försommaren 1979 kom bandet äntligen till Sverige i november samma år för tre spelningar i Lund, Göteborg och Stockholm. Jag fick uppleva premiären i Lund 17 november och rent privat besökte jag även Stockholmskonserten på Johanneshov 23 november.
   Efter konserten i Lund fick jag och övriga närvarande rockskribenter skjuts till Malmö, färjan över till Köpenhamn och sedan bo på det fina hotellet Plaza för att dagen efter träffa gruppen. Strax efter frukost blev alla fördelade på Dire Straits medlemmar och tidningarna placerades i en rangordning, DN och kvällstidningarna flockades kring Mark Knopfler. Jag med min landsortstidning i ryggen fick i alla fall prata med Mark Knopflers bror David, kompgitarristen i bandet. Tillsammans med Kvällspostens Olle Berggren fick jag alltså en pratstund med David Knopfler. Alltmedan fotograf Stefan Wallgren plåtade.
   Under samtalet var det inget som skvallrade om att David mindre än ett ett år senare skulle lämna bandet. Han hade ju precis börjat bidra med eget material till Dire Straits scenrepertoar, "What's the Matter, Baby?" bland annat, och vi trodde nog då att hans bidrag skulle utveckla gruppen framöver.
   Bilden nedan på David Knopfler togs av Stefan Wallgren under intervjun.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/11 1979.

Dire Straits - en riktig saga
- VI HAR JU BLIVIT POPULÄRARE ÄN ABBA

DIRE STRAITS ÄR NAMNET FÖR DAGEN. Den engelska rockgruppen är mycket stor i Sverige. Så stor att den i skivförsäljning kan jämföras med våra egna ABBA och konsertbiljetterna till gruppens just avslutade Sverigeturné (Lund förra lördagen, Göteborg i tisdags och Stockholm igår kväll) såldes ut snabbare än till de uppmärksammade ABBA-konserterna i oktober. I Stockholm till exempel fanns det efter första dagen bara 200 ståplatsbiljetter kvar av Isstadions ca 10 000.
   Vägen till de stora och nästan otroliga framgångarna för Dire Straits är en riktig rock & roll-saga. Den handlar om hur tre ickeprofessionella musiker slog sig samman med en rutinerad studiotrummis.
   Kombinationen skulle drygt två år senare toppa de flesta av världens topplistor och sälja ut de flesta konsertlokaler med sin egenartade men ändå lyriska och melodiska rockmusik.
   Det är sagan om Mark Knopfler och Co i engelska Dire Straits.
   Bandet har under veckan befunnit sig på sin allra första Sverige-turné. Premiären var i Lund förra lördagen och Allehanda var där för att efter konserten följa gruppen över sundet till Köpenhamn och deras luxuösa hotell Plaza i stadens centrum. Träffade killarna i bandet och fick en pratstund med David Knopfler, betydelsefull kompgitarrist i gruppen.
   Från David och Mark Knopflers första gitarrklinkande tillsammans i en lägenhet i Deptford, London för några år sedan till dagens snävt vinnande rockmusik på klubbar och större arenor är steget naturligtvis långt. Men det var vid den tidpunkten, då också basisten John Illsley tillkommit som flera av låtarna på första albumet kom till.
   - Mark och jag satt med våra akustiska gitarrer och plockade fram melodier. Bland annat "Sultans of swing" men melodin ändrades flera gånger innan den lät som den gör nu, berättar David med en viss nostalgisk blick på det förflutna.
   Låten är en central punkt för gruppen och ligger en bit in i konserten som en höjdpunkt. En härligt svängig rocklåt som faktiskt handlar om en jazzgitarrist.
   - Vår pappa var jazzmusiker förut och vad han har berättat har säkert legat till grund för texten som Mark skrivit.
   Kritiker har beskyllt Dire Straits för att vara snälla och ha ett amerikanskt sound med förebilder som J J Cale och Bob Dylan, men David protesterar.
   - Visserligen betecknas vi ibland som middle of the road i USA men vi spelar rockmusik och har samlat en massa olika musikstilar. Till exempel var tidiga Shadows våra första idoler och Marks texter handlar mycket om England och situationen där.
   Vi kommer in på politik och som före detta socialarbetare har David åsikter utan att se allt politiskt.
   - Bara för att vi är musiker och tjänar pengar är vi inte ointresserade av livet omkring oss. Har svårt att placera mig politiskt men jag är inte höger och ogillar den engelska sittande regeringen. Den bryr sig inte om de små människorna . Och vi tänker inte överge England för USA.
   David fortsätter:
   - I Amerika styrs det mesta av pengar och dess makt och allt handlar om marknadsföring. Att Herb Alpert toppar de amerikanska försäljningslistorna just nu är bara signifikativt. Nu inget ont sagt om Herb Alpert...
   Dire Straits båda album är likartade, domineras av samma bakåtlutade rytm som ger en lugn och avslappnad prägel. Men deras konserter innehåller några nyskrivna låtar som är både hårdare och tuffare.
   - Det är något vi jobbar på. Att få en rockigare scenprofil som sedan också ska leda till det tredje albumet som vi börjar spela in till sommaren och beräknar ha klar till nästa höst. Mark har material till ett dubbelalbum men vi vill skynda långsamt.
   På en fråga om det inte är en ganska låst sättning meddelar David att det är på tal att skaffa sig en klaviaturkille. Åtminstone för konserterna.
   Gruppen började spela på klubbar och hatar att spela på stora arenor.
   - Under senaste USA-turnén spelade vi bara på små ställen med ett par tusen åskådare eller klubbar med några hundra personer. Att spela på Scandinavium och Johanneshovs Isstadion tycker vi inte om. Men vad ska vi göra när så mycket folk vill se oss. Vi är ju populärare än ABBA, säger David och ler.

/ Håkan

50-tal: #32. "Got my mojo working" (1957)

MUDDY WATERS
Go my mojo working
(Chess)

BLUES ÄR ETT STICKSPÅR PÅ MITT BÄSTA 50-TAL. Förvisso en betydelsefull och gigantisk genre men mina kunskaper på området är begränsade och ytliga och följaktligen är de rena bluesartisterna lågt prioriterade på min 50-talslista. Nåja, givetvis känner jag till namnet på en väldig massa bluesartister, som dessutom hade sin storhetstid på 50-talet, men när jag ska rangordna mina favoriter från decenniet är konkurrensen stenhård och då hamnar bluesherrarna i de flesta fall utanför min 38-lista. Med ett undantag: Muddy Waters.
   Jag har som sagt aldrig varit någon hängiven bluesfantast men jag har naturligtvis förstått genrens tveklösa betydelse för en stor del av rockmusikens utveckling. Det är väl just många artisters uttalade bluesinfluenser som gjort mig intresserad av rockmusikens rötter som i många fall bottnar i 50-talsdecenniet. På sätt och vis var det väl 50-talets händelserika bluesperiod som resulterade i den alldeles fantastiska bluesvågen som drog över England på 60-talet som sedan ynglade av sig i Sverige.
   Utan blues hade väl aldrig Rolling Stones bildats och/eller fått sitt namn (efter en Muddy Waters-låt). Utan blues (och Power House i Örebro) hade nog aldrig Mats Ronander aldrig valt artistlinjen redan i unga år. Och utan Muddy Waters hade kanske Chuck Berry aldrig fått något skivkontrakt. Jimi Hendrix berättade ett minne från sin barndom hur Muddy Waters elektriska gitarr skrämde livet ur honom.
   Mina egna bluesupplevelser är lätträknade men konserter med det strävsamma paret Sonny Terry & Brownie McGhee (1971), Otis Rush (1980) och John Mayall (1987) tillhör ändå mitt minne. Sedan har jag tangerat bluesgenren vid åtskilliga tillfällen på andra konserter och på ett otal coverversioner på skiva. Jag kan väl till mitt försvar också påpeka att jag redan har tangerat bluesgenren med några tidigare 50-talsfavoriter, Bo Diddley och Dale Hawkins .
   Men jag har alltid haft ett problem att skilja de olika blueslåtarna åt, genren har onekligen svårt att variera den där ständigt upprepande stilen och det skapar ju också problem i låtskrivarkretsar. Ingen vet med säkerhet vem som skrev låten eller om den från början är en gammal traditionell melodi av okänt ursprung. Därför får låttitlar i genren ofta olika upphovsmän och komplicerad information genomsyrar genren.
   Hursomhelst, i min något skrala bluesbakgrund är det ett namn som lyser starkast av dem alla: Muddy Waters. Jag har väl ofta, kanske lite rutinmässigt, slängt ur mig hans namn när jag ska förklara bluesiga låtar och arrangemang utan att ha detaljerad koll på varken ursprung eller stil. Men nu har jag både läst och lyssnat och försökt bilda mig en uppfattning om artisten Muddy Waters (eller McKinley Morganfield som var hans stolta namn) och hans 50-talsproduktion.
   Min första upptäckt är, ganska uppseendeväckande i min värld, att Muddy inte har skrivit alla låtar som jag genom alla tider har förknippat honom med. Inte så sällan står det Willie Dixon i parentesen under Muddy Waters låtar. Vore det inte för att Dixons egen artistkarriär på 50-talet var så gott som osynlig hade jag kanske hellre valt Dixon före Waters på dagens listplats. Med tanke på att huvudrollerna på min 50-talslista är låtar och låtskrivare. Sina bästa och mest kända låtar gav Dixon hellre bort än gav ut dem själv. "Hoochie coochie man", "I just want to make love to you", "I'm ready", "My babe", "Just make love to me", och "Diddy wah diddy", några med Muddy Waters, är ju Dixon-låtar som även jag känner till.
   På min lista med uppenbara Muddy Waters-favoriter fanns "Rollin' stone", "Manish boy" och "Got my mojo workin'". Första låten har ju det historiska värdet, utgiven 1950, som gav namn till en engelsk grupp 1963 men är en ganska händelsefattig låt. "Manish boy" ("Mannish boy" på senare inspelningar) från 1955 är låten, för övrigt skriven med Bo Diddley, där jag upptäckte Muddy Waters på allvar (på "The last waltz" både på skiva och film) men inspelningen störs av alltför upphetsade tjejskrik.
   Mitt val blir därför "Got my mojo working", för att det är en snabbare mindre bluestraditionell version där munspel (Little Walter) och piano (Otis Spann) gör arrangemanget lite rockigare.
   Jo, jag vet. Det är inte Muddy Waters egen låt fast han satte sitt namn på originalsingeln som gavs ut i mars 1957. Det kom snart fram att Muddy hade hört låten spelas av förbandet Ann Cole with The Suburbans and Orchestra på hans turné, en låt som ursprungligen skrevs av Preston Foster. Förbandet gav också ut låten, med titeln "Got my mo-jo working (but it just won't work on you)", på en singel som släpptes samma månad som Muddy Waters version.

/ Håkan

I min skivhylla: Electric Light Orchestra

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA: A new world record (United Artists/Jet UA-LA679-G)

Release: Oktober 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Electric Light Orchestras "Face the music" (1975) och "Out of the blue" (1977).

DET RÅDER VÄL INGEN SOM HELST TVEKAN om att Electric Light Orchestras dubbelalbum "Out of the blue" från 1977 är russinet i kakan i bandets hela diskografi. Varken förr eller senare lyckades Jeff Lynne & Co tangera den kommersiella kvalitetsnivån på ett tydligare sätt. Den fantastiska låtskatten, det oerhört personliga soundet och popmusiken på hög nivå fick mig att inkludera skivan på min Topp 70-lista över 70-talets album. Visserligen går det kanske att diskutera om skivans 64-placering var i blygsammaste laget och just nu känns det så.
   Electric Light Orchestra, eller ELO som bandet populärt och just 1976 även officiellt började använda som vedertaget gruppnamn, tillhörde inte bara topparna bland 70-talets poppigaste band utan var produktiva som få andra. I stort sett varje år på 70-talet släppte det bokstavligen stora bandet ett album. Inte alltid med samma jämna och starka material som på "Out of the blue" men varje skiva hade sina självklara höjdpunkter.
   När jag skulle analysera nästa hyllfavorit bland mängden av ELO-skivor finns det många skivor att välja bland men idag gör jag det enkelt för mig och tar albumet från året innan ovannämnda favorit, "A new world record" som släpptes i oktober 1976. Jag råkar ha den amerikanska pressningen (fråga mig inte varför) som kom ut den månaden i USA. I bandets hemland England släpptes albumet en månad senare 1976 (fråga mig fortfarande inte varför...).
   För mig hade Electric Light Orchestra varit en favorit sedan första albumet 1971 när det främst var Roy Wood från The Move som styrde och ställde i gruppen och spelade en rad olika instrument i bandet. Det var ändå kollegan från The Move, Jeff Lynne, som skrev den mycket fina singellåten "10538 Overture". Redan till bandets andra album lämnade Wood över taktpinnen helt till Lynne och koncentrerade sig själv på sitt nya spektakulära bandet Wizzard.
   Electric Light Orchestra hade från start klassiska instrument i sin sättning. Först var det Roy Wood som spelade alla, ur popperspektiv, udda instrument. Men när Lynne blev ledaren började han omge sig med både konventionella rockmusiker plus klassiskt skolade instrumentalister och plötsligt var bandet även en liveattraktion.
   Det gjorde att bandets storlek ökade från fyra till sju man. En konstellation som under de tidiga 70-talsåren hade en fast kvartett i mitten medan musikerna på de klassiska instrumenten ändrade utseende för varje skiva. Från 1975, under de mest framgångsrika åren, från "Face the music" (1975) via "A new world record" till "Out of the blue", hade bandet samma stabila sättning.
   Trion Lynne, Bev Bevan (trummor) och Richard Tandy (keyboards) plus basisten Kelly Groucutt och de båda cellisterna Melvyn Gale och Hugh McDowell och violinisten Mik Kaminski var alltså varma i kläderna när inspelningen till "A new world record" inleddes i juli 1976.

INSPELNINGSFÖRFARANDET UPPREPADES I DETALJ från skivan innan, "Face the music", då München-studion Musicland användes med teknikern Mack (Reinhold Mack) och arrangören Louis Clark åter på plats. Ett recept som i sin helhet kom att användas igen till mästerverket "Out of the blue". Chefsideologen och bandledaren Jeff Lynne ville de här åren inte överraska sin publik utan bara förädla sin popmusik för varje ny skiva.
   I takt med framgångarna ökade givetvis resurserna och antalet instrument i den allt större maskinparken. Storleken på arrangemangen likaså ty framgång föder framgång och då växer ständigt budgeten. Men på "A new world record" är det fortfarande en mix av teknik och väl genomarbetade arrangemang men också snillrikt skrivna melodier som har sina rötter lika mycket i klassisk pop som gammal rock'n'roll. De senare influenserna har följt med sedan 1973 när bandet gjorde sin egen men fortfarande personligt rockiga version av "Roll over Beethoven".
   På "A new world record" är det "Do ya" som har sitt släktskap i rakt nedstigande led till Chuck Berry och Jerry Lee Lewis. Det är ett överraskande val av låt ty 1976 var den fyra år gammal och redan inspelad av The Move och utgiven på en icke speciellt kommersiellt framgångsrik singel. Men Lynne tar här alltså upp sin gamla låt och fläskar på lite med både taktkänsla, rytmer och arrangemang.
   I övrigt är det pop och ballader som dominerar på "A new world record" som genererade tre hyfsade singelhits, ibland sönderspelade "Livin' thing", "Rockaria" och "Telephone line", som jag gärna hoppar över när jag letar efter det mest spännande på skivan. Operarösten (walesiska sopransångerskan Mary Thomas) blir lite väl pretentiöst och telefonrösten i "Telephone line" är lite för förutsägbar. "Livin' thing" är rent objektivt en perfekt poplåt men har med åren inte åldrats med stil.
   Nej, då tycker jag nog låtar som "Tightrope" (utom det pompösa introt), "Misson (a world record)" och "Shangi-La" (med den intressanta textraden "faded like the Beatles on Hey Jude") står sig bra fast de inte är så spektakulärt utformade. Däremot är en majoritet av låtarna på albumet föredömligt korta och du spelar igenom hela albumet på blott 36 minuter.
   "A new world record" blev skivan där den färgglada tefatsliknande logotypen introducerades och som sedan följde med automatiskt till "Out of the blue"-skivan när både scenkonstruktion och albumomslag konstruerades som en rymdstation. Den berömda logotypen designades av John Kosh som faktiskt är engelsman men har genom åren jobbat med otroligt många amerikanska artisters skivomslag.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Ulf Lundell (1979)

RUBRIKEN PÅ MIN INTERVJU MED ULF LUNDELL kan idag, i det historiska perspektivet, kanske uppfattas som lite naiv. Men ingen visste då, hösten 1979, att denne Lundell decenniet senare skulle bli nationalidol och stor personlighet, en roll som ingen annan svensk artist kan konkurrera om.
   En månad innan höstturnén startade i Värnamo 3 oktober 1979 släpptes Ulf Lundells femte album, "Ripp rapp", och kompbandet var i stort sett identiskt med musikerna på skivan. Redan vid turnéstarten hade Lundell en spricka i högerhanden och uppträdde fortfarande med gips när han kom till Örebro 18 oktober.
   Tre kvällar före hade Lundell och bandet spelat i Uppsala så efter några vilodagar, som bland annat tillbringades på plats i Örebro, var både bandet och Ulf laddade för turnéns elfte konsert.
   På den här tiden var det inte så krångligt att intervjua artister så jag och fotograf Sven Persson träffade en tämligen avslappnad Ulf enkelt i omklädningsrummet en våning upp på Konserthuset i Örebro. Vi anlände till Konserthuset under soundcheck och på vägen upp hejade jag på trummisen Ingemar Dunker som jag faktiskt hade träffat på Mallorca några år tidigare.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/10 1979.

ULF LUNDELL PÅ TOPPEN AV SIN KARRIÄR

ULF LUNDELL BEFINNER SIG JUST NU PÅ TOPPEN av sin karriär. Ger snart ut sin tredje roman, "Vinter i paradiset", och har just kommit med sin femte, mycket rosade album "Ripp rapp". Och befinner sig just nu mitt inne i en omsorgsfullt arrangerad Sverigeturné. I torsdags var det Örebros tur. Men det är jobbigt det här med turnéer, berättar han när jag träffar honom före konserten.
   - Man känner sig sliten, men det hör ju till. Det är rock vi spelar.
   Under de två veckor som turnén hittills pågått har konserten mottagits positivt och erhållit enbart rosor. "En milstolpe", "Svensk rock när den är som bäst" och "Rockfest på högsta nivå" är några av rubrikerna.
   - Det är fantastiskt men det är också jobbigt med positiva recensioner. Man får nästan hybris, säger anspråkslöse Lundell.
   Men han trivs ändå med att turnera även om det inte går att leva på det ekonomiskt.
   - Kul när man kan ge allt och vet att man har ett duktigt band bakom mig.
   Det är första gången på länge som herrar Wellander och Ronander (Lasse och Mats) inte finns vid hans sida.
   - De hade ju sin egen grej och det här med ABBA så jag ville prova på nytt folk. Men här i Örebro är det väl känsligt med Wellander/Ronander-fansen. Tänkte ett tag be Janne (Andersson, gitarristen) bära en av deras t-shirts och sedan se reaktionen.
   Fortfarande är det tillfälliga band för Ulf som ibland önskar sig något stadigt.
   - Klart att det kunde vara roligt om man kunde hålla ihop några år. Vilka konserter man skulle kunna ge.
   Det är första besöket i Örebro Konserthus. Tycker du inte mer om mindre intima scener.
   - Tvärtom faktiskt. Numera gillar jag bättre konsertscener där svängrummet är större. Visserligen sitter publiken men å andra sidan står de flesta upp på våra konserter.
   Lundell och band vilade sig i form inför Örebrogiget. Två dagar "ledigt".
   - Var här redan igår (onsdag) och gick bland annat på disko för första gången på år och dag. Fruktansvärt enformig musik. Tog dessutom en långpromenad till Hagabadet men där stod en massa ungar och skrek så jag gick hem igen.
   Annars är det ett vilt gäng som är på turné med mycket olika upptåg, fingerade krogslagsmål och rejäla fajter. Och Niklas Strömstedt, pianisten, som befinner sig på sin första turné, är nöjd.
   - Det är roligt och blir bara roligare.
   Ulf Lundell är den här generationens stora poet, en trubadur i rocktakt som man har svårt att tänka sig någon annanstans än i Sverige. Inga utlandsdrömmar?
   - Stå och mima i tysk tv, garvar Ulf men fortsätter: Det går säkert att skriva bra engelska texter så varför inte.
   Att han traditionsenligt medverkar på Magnus Lindbergs nya album med en låt, "Kalla vinden", är däremot helt klart.
   - Magnus Lindbergs Bernie Taupin, säger Ulf lite skämtsamt.

/ Håkan

50-tal: #33. "Susie-Q" (1957)

DALE HAWKINS
Susie-Q
(Checker)

KANSKE ÄR DALE HAWKINS EN NÅGOT BORTGLÖMD 50-talsartist? I en jämförelse hamnar Dale ofta i skymundan av två andra Hawkins från det decenniet, Screamin' Jay Hawkins och Ronnie Hawkins (kusin med Dale...). Däremot är Dale Hawkins största och kanske enda hit knappast bortglömd, "Susie-Q" (eller "Suzie Q" och "Suzy Q" som den ibland stavas). I den här serien om mina 50-talsfavoriter är det låten eller låtarna som ska göra "mitt" musikaliska 50-tal begripligt. Därför kan så kallade större artister hamna i bakvattnet på mindre profilerade namn.
   Jag blir så förvånad att "Susie-Q" ibland sorteras in i rockabillygenren. Originalet med låtskrivaren och sångaren Dale Hawkins håller visserligen det formatet med sin ringa längd (2:16) men har mer gemensamt med den lätt upprepande bluesstilen där gitarristen (James Burton) gör ett blixtrande fint jobb.
   Min första kontakt med "Susie-Q" var ju Creedence Clearwater Revivals version 1968 och i varken spellängd (8:37) eller arrangemang hade den så mycket gemensamt med min uppfattning av rockabilly som en reptilsnabb musikform, ståbas och en i övrigt enkelt formulerad musik. Låten fanns med på gruppens debutalbum och gavs även ut som gruppens andra singel (med titeln "Suzie Q"), då uppdelad på skivans båda sidor.
   Creedence blev kända för sitt sound som kallades swamprock och det stämmer överens med både låtens och låtskrivarens rötter. Dale Hawkins hörde nämligen hemma i Louisiana i södra USA, närmare bestämt i staden Shreveport med en mycket aktiv musikscen. Från samma delstat kom gitarristen James Burton vars gitarrsolo gav låten dess historiska prägel. Burton började spela med Hawkins redan som 15-åring och fick efter den starten en fantastisk karriär bakom bland annat Ricky Nelson, Elvis Presley och Emmylou Harris.
   Hawkins och Burton spelade in "Susie-Q" 1956. De skrev låten tillsammans men den informationen "försvann" på vägen till skivutgivning maj 1957, då fick nämligen Eleanor Broadwater och Stan Lewis låtskrivarcredit tillsammans med Hawkins. Givetvis hade varken Broadwater, gift med dj:n som upptäckte Hawkins, och Lewis, skivaffärssägare/distributör/producent som sålde "Susie Q"-vidare, någon del i själva låtskrivandet. Det gick till så på den här tiden och Hawkins fick alltså bara en tredjedel av copyrightpengarna - och Burton fick ingenting.
   Hawkins hade ändå tur med sin karriär när han, via Lewis rekommendationer, hamnade på Chess underetikett Checker. Han påstås ibland vara den förste vite artisten i Chess-lägret men det stämmer inte. Bobby Charles, han som bland annat skrev "See you later alligator", var lite före.
   På Checker blev han kollega med bland annat Bo Diddley, Willie Dixon, Sonny Boy Williamson och en mycket ung Aretha Franklin och där gav han ut skivor fram till 1961. Ingen dock tillnärmelsevis lika uppmärksammad som "Susie-Q". Jag har lyssnat igenom en majoritet av Hawkins tio 50-talssinglar efter "Susie-Q" och där kan den allmänna rockabillystämpeln passa bättre. Eller annars var han en ganska medelmåttig artist i den hederliga rock'n'roll-vågen efter Bill Haley när han blandade covers med egna låtar.
   73 år gammal avled Dale Hawkins 13 februari 2010 i tarmcancer.

/ Håkan

I min skivhylla: Stephen Stills

STEPHEN STILLS: Stephen Stills (Atlantic SD 7202)

Release: 16 november 1970
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2. Mellan Billy Prestons "Encouraging words" (1970) och Yoko Onos "Yoko Ono/Plastic Ono Band" (1970).

PÅ SPECIALHYLLA 3 I MIN VINYLSAMLING samlas albumen kronologiskt och alla är på ett eller annat sätt Beatles-relaterade. En eller flera medlemmar från Liverpool-kvartetten, som på 60-talet var min överlägset bästa favoritgrupp, har producerat, skrivit låtar eller medverkar på skivorna. Stephen Stills solodebut finns där för att Ringo Starr spelar trummor på två låtar fast under pseudonymen Richie.
   För några veckor sedan skrev jag om Stephen Stills första steg mot berömmelse i gruppen Buffalo Springfield mellan 1966 och 1968. Han fortsatte som bekant i supergruppen Crosby, Stills & Nash som hann ge ut albumdebuten (1969), uppföljaren "Déjà vu" (1970), där Stephen hade rekryterat Neil Young, och en lång turné 1969-70 (då liveskivan "4 way street", 1971, spelades in) innan Stills fick leverera sitt första soloalbum. Skivan var en naturlig följd på trions/kvartettens framgångar och han var sedan Buffalo Springfield-tiden fortfarande kontrakterad av Atlantic som var moderbolaget till Atco.
   Det var en intensivt händelserik epok i musikbranschen och det är i sammanhanget lätt att glömma bort att Stephen Stills precis innan Buffalo Springfield-splittringen, maj 1968, gick in i studion tillsammans med Al Kooper och några musiker och spelade in "Super session" (1968). En skiva som står där tryggt i skivhyllan och väntar på sin uppmärksamhet.
   Efter den inspelningen och innan CSN bildades i december 1968 hängde och jammade Stills med Jimi Hendrix och den innerliga relationen resulterade i ett spår på "Stephen Stills".
   Nåväl, det var trion Crosby, Stills & Nash och sedan kvartetten Crosby, Stills, Nash & Young som var Stephen Stills huvudfokus under åren 1968 till 1970. Det turnerades tämligen flitigt, både hösten 1969 och sommaren 1970, men däremellan startade Stills inspelningarna av sitt första soloalbum. Alla artisterna i den här församlingen var ju också soloartister.
   Under tiden när Hendrix-relationen var som mest intensiv bodde Stills ofta i London och knöt där kontakter med musiker, exempelvis Ringo Starr, som skulle bli viktiga komponenter på den kommande soloskivan. Hösten 1969 spelade han bland annat på Doris Troys Apple-album (1970) där han först bidrog med Buffalo Springfield-låten "Special care" för att sedan tillsammans med skivans producent George Harrison, Starr och Troy skriva låtarna "Gonna get my baby back" och "You give me joy joy", typiskt studioskrivet material.
   Det finns olika noteringar om när inspelningarna till "Stephen Stills" gjordes men min research säger mars 1970 och då huvudsakligen i Island-studion, London. Mitt långa minne av den här skivan var främst gitarrinriktad, kanske var jag påverkad av att både Eric Clapton och Hendrix medverkar på två centrala spår. Nu med facit i hand efter upprepade lyssningar står det klart att skivan är väldigt varierad och Stills kunskaper att spela många olika instrument har gjort skivan både omväxlande och mångfacetterad med material inspelad under många olika omständigheter. Sedan ska vi inte glömma bort att hans röst, med den där nasala nästan förkylda stämman, är en egen liten juvel.

DEN MEST IÖGONFALLANDE LÅTEN på"Stephen Stills" är tveklöst inledningslåten "Love the one you're with" som redan innan den gavs ut här tillsammans med ytterligare några albumlåtar fanns med i låtlistan på ovannämnda CSNY-turné. Frasen "if you can't be with the one you love, love the one you're with" fick Stills till skänks av organisten Billy Preston och därefter skrev han en av sina mest oförglömliga låtar.
   Runt 1970 levde gospelkänslan i många delar av den rådande rockmusiken som skapades. Delaney & Bonnie och Joe Cockers samarbete med Leon Russells entourage hade uppenbart influerat Stills sound på flera låtar på den här skivan. I den stora kören på "Love the one..." finns båda systrarna Rita Coolidge och Priscilla Jones, John Sebastian och Crosby & Nash.
   Det finns fler låtar där kören gör stor insats och sätter prägel på albumet, "Church (part of someone)", "Go back home", "Sit yourself down" och "We are not helpless". Den sistnämnda låten kan väl i någon mån anses vara ett svar på Neil Youngs "Helpless" från "Déjà Vu"-albumet.
   Vid sidan av "Love the one..."-låten var det "Go back home" som ursprungligen fångade mitt största intresse. En nästan sex minuter lång låt där Eric Clapton efter tre minuter blommar ut i ett alldeles fantastiskt gitarrsolo. En förstatagning(!) i studion där Clapton egentligen "bara" värmde upp...
   Stephen Stills var vid den här tidpunkten en paradoxal artist som vid sidan av de stora arrangemangen kunde uppträda helt ensam och akustisk också. Det finns en liveskiva från 1975 där hans kvalitéer som både akustisk och elektrisk artist får varsin sida. "Do for the othera" och "Black queen" är skivans mest nakna inslag.
   Sedan måste jag naturligtvis nämna Jimi Hendrixs personliga bidrag, "Old times good times, där han spelar spektakulär gitarr medan Stills sitter bakom orgel. Hela "Stephen Stills" är för övrigt tillägnad James Marshall Hendrix för när skivan släpps i november 1970 är det bara knappt två månader efter hans tragiska död 18 september 1970. Ett chockartat besked för den nära vännen Stephen. Bara fyra dagar senare togs omslagsbilden till albumet. I ett snöigt Gold Hill, Colorado, uppe i Klippiga Bergen (där Stephen hade sin stuga), sitter han med sina tidsenliga polisonger och sin akustiska gitarr och insisterade att den rosa giraffen skulle vara med på bilden...
   Dagens text om Stills-skivan väcker ytterligare nyfikenhet kring alla andra skivor som kom i "luftdraget" efter CSN:s första album, de övriga medlemmarnas solokarriärer under den här tidsperioden. Det skulle inte förvåna mig om jag den här säsongen under kategorin "I min skivhylla" kommer att uppmärksamma fler CSNY-besläktade skivor.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Dire Straits (1979)

DET FANNS EN TID NÄR DIRE STRAITS inte var speciellt berömda. Det engelska bandet skivdebuterade 1978 men det var först 1979 som Mark Knopfler & Co blev allmänt kända. När bandet släppte sitt andra album, "Communique", i juni 1979 var det först planerat att bandet skulle komma till Sverige och spela. Men skivinspelning med Bob Dylan ("Slow train coming") satte käppar i hjulet för det projektet.
   Det stora intresset för den plötsligt heta gruppen gjorde att det svenska skivbolaget Polygram organiserade en gruppresa för pressfolk till Pink Pop-festivalen i Holland. Där fick vi uppleva en lång festivaldag (där faktiskt The Police överraskade mest) inför 45 000 åskådare och på kvällen var det pressmottagning på Dire Straits hotell i Maastricht. Då träffade jag trummisen Pick Withers och ledstjärnan Mark Knopfler. Gruppen var aktuell med sitt andra album men Withers och Knopfler kom precis från inspelningarna av Bob Dylans skiva ”Slow train coming.
   Lustig anekdot: Efter intervjun skrev Mark av någon anledning in sitt hotellrumsnummer ("348") i mitt pass...



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/6 1979.

DIRE STRAITS GÖR ÄNTLIGEN SUCCÉ

DEN ENGELSKA GRUPPEN DIRE STRAITS nuvarande otroliga framgångar och helt fantastiska framtidsutsikter kommer inte att förändra människorna i gruppen eller medföra att de flyr England av skatteskäl. Det hävdar de bestämt själva på en pressmottagning, där holländska Phonogram delar ut utmärkelse för dubbla platinaskivor (över 200 000 ex), på deras hotell i Maastricht kvällen efter deras medverkande i Pink Pop Festival inför 45 000 människor.
   - Vi är anonyma musiker. Det är musiken vi presterar som gäller och jag tror inte vi kommer att förändras för att skivorna börjar sälja bra, förklarar trummisen Pick Withers.
Han fortsätter:
   - Pengar har ingenting med personligheter att göra. Man ska betala skatt för pengar man tjänar och jag är enbart nöjd om jag får ha näsan över vattnet. Har arbetat som studiomusiker och haft tillfälliga jobb som trummis i över tio år så jag vet hur det är att bo i en resväska.
   Det har gått fort för Dire Straits på väg till framgångarna. För bara ett år sedan kom debutplattan som tog lång tid på sig i England. Som får Pick att kritisera engelsk radio.
   - Radion i England är tråkig. Spelar uteslutande singlar och täcker ett smalt musikaliskt område. Det var inte konstigt att ”Sultans of swing” aldrig slog när den ursprungligen kom ut för ett år sedan. Men i princip är jag emot singlar. De är bara till för att sälja album.
   Debut-albumet kom alltså för ett år sedan men vi har fått vänta på uppföljaren ”Communique”?
   - Den fina amerikanska försäljningen av debutskivan gjorde att vi var tvungna att vänta med nya skivan. Det är viktigt att skivan släpps samtidigt i USA och Europa.
   Deras USA-genombrott var resultatet av mycket turnerande. Det var också där Pick och Mark Knopfler fick anbud från Bob Dylan att medverka på hans nya skiva.
   - Det var genom våra producenter Jerry Wexler och Barry Beckett, som också producerar Dylans nya, han kom i kontakt med oss. Och när vi spelade på Roxy blev Dylan mycket förtjust i oss.
   På en fråga om Pick själv skriver låtar svarar han att han kan tänka sig skriva texter.
   - Men den bästa låten är redan skriven. ”Life’s been good to me” med Joe Walsh säger allt. Det är en perfekt låt med en mycket bra text.
   Han tycker inte festivalframträdandet passade Dire Straits.
   - Det är okej att nå mycket folk men vår musik lämpar sig för mindre publik.
   Mark Knopfler är gruppens ledare, fast de själva påstår att de bestämmer allt kollektivt. Mark har ett personligt gitarrspel och får hela tiden frågor om hur mycket Dylan har betytt för honom.
   - Bob Dylan har influerat alla, även mig. Redan som 14-åring hade jag honom som idol men det är också andra som inspirerar mig.
   Mark fick också besvara många frågor om sitt annorlunda gitarrspel.
   - Jag är ingen expert på sound men jag spelar som jag har lärt mig.
   Med tanke på Dylans skivinspelning måste det kännas ovant att spela andras låtar?
   - Några veckor innan Dylans skivinspelning spelade jag faktiskt på en session för Steely Dan där Donald Fagen och Walter Becker skrivit låtarna.
   Har texterna ingen betydelse längre då de inte finns med på nya skivans innerkonvolut?
   - Jag vill inte att folk ska splittra lyssningen genom att läsa texterna och försöka analysera dem. Det är helheten som betyder något.
   Och när jag vill ha en kommentar på hur han känner sig och tar uppmärksamheten som riktats på honom de senaste månaderna, svarar han glädjestrålande:
   - Det är en happening!

/ Håkan

Ytterligare unika konsertplatser i Örebro

Bilder: Carina ÖsterlingCentralverkstaden: Ännu en lokal i den till synes obegränsade floran av intressanta konsertställen i Örebro. I lördags eftermiddag spelade portugisiska Mister Roland där.

I HELGEN UNDER LIVE AT HEART FICK JAG NÖJET att vara på konsert i en för mig ny konsertlokal i Örebro, Centralverkstaden. Därmed kunde jag lägga till ännu ett unikt konsertställe på min långa lista där jag genom åren fått uppleva konserter i staden.
   I december 2013 gjorde jag en personlig genomgång av alla mina konsertplatser i Örebro. I en artikel under rubriken "Konsertplatser i Örebro" nämner jag ett antal konsertställen där jag på ett eller annat sätt har upplevt en levande musikföreställning. Jag räknade då, för nästan fem år sedan, till hela 75 olika platser och den imponerande siffran inkluderar inte samma lokal, ofta restauranger, som existerat under flera olika namn.
   Nu har jag uppdaterat den långa listan och har under de senaste åren besökt ytterligare några nya unika konsertplatser i Örebro och antalet unika konsertställen har för min del ökat till 85 stycken.
   Live at Heart-festivalen har under nio år varit en viktig institution att leta upp nya intressanta konsertlokaler. I april 2014, på en konsert med Israel Nash, var jag första gången i den lokal som hette Nivå och var en sidolokal, bakficka, till den stora nattklubben Ritz. Senare samma år blev Nivå även en av scenerna på just Live at Heart.
   På Rubber Duck Saturday 2015, den Live at Heart-relaterade engångsfestivalen som utspelade sig i slutet på november på krogar i ena hörnet av Järntorget såg jag konserter med Sean Tyla och Mohlavyr i de för mig nya lokalerna Sweet Chili respektive Heaven's Door. Några månader senare gjorde Magnus Lindberg en ensamkonsert i den senare lokalen.
   På Live at Heart 2016 var det premiär för Umami, restaurangen i foajén på Konserthuset, som har varit festivalen trogen sedan dess men även i övrigt varit en flitigt anlitad konsertlokal. Tidigt 2017 upplevde jag även festivalen Equal at Heart där.
   Under mer eller mindre hemliga förhållanden inleddes konsertverksamheten på mc-klubben Mastodont 2009, då med Eilen Jewell som huvudartist, på öster i Örebro. Klubben har numera flyttat sina lokaler till Lillån och där gjorde jag premiärentré förra sommaren och även då gästspelade Eilen med sitt band.
   På förra årets Live at Heart blev restaurangen Coco Green en ny scen där jag såg One Little Mountain. Och på Boulebars scen genomförde Mohlavyr konsert en sen lördagskväll.
   Folk at Heart-festivalen hade under flera år haft Scandic Grand som hemvist men tvingades, på grund av hotellets ombyggnad, i år tillfälligt flytta till Scandic Örebro Väst där ett stort antal konsert genomfördes.
   Örebro Ölhall bjöd i februari i år på ett tämligen ljudmässigt misslyckat evenemang med Gabriel Kelley. Men ölhallen har fått nya försök och fanns i år representerat på Live at Heart utan att jag hade möjlighet att uppleva det.
   I somras fick jag faktiskt uppleva min konsertpremiär utomhus på underbara Naturens Hus där amerikanska bandet Tessy Lou & the Shotgun Stars bjöd på en fin konsertupplevelse.
   Årets upplaga av Live at Heart bjöd programenligt på ett antal nya intressanta scener, Strand (Trefaldighetskyrkan), First Hotell, Fresh Food, Pastabaren och Walvet, som jag tyvärr missade i år. Men jag fick i lördags eftermiddag uppleva den egendomliga känslan att stå i en gigantiskt stor ödslig gammal vagnhall på Centralverkstaden och höra det portugisiska rockbandet Mister Roland (se vänster). Med god hjälp från en duktig ljudtekniker dämpades de värsta ekoeffekterna i den minst sagt utvecklingsbara lokalen.

/ Håkan

50-tal: #34. "Since I met you baby" (1956)

IVORY JOE HUNTER
Since I met you baby
(Atlantic)

OFTA ÄR DET EN ELLER ETT PAR LÅTAR som får mitt intresse att vakna om en artist ska vara kvalificerad för min 50-talslista. När jag sedan fördjupar mig i artisten kanske jag upptäcker ett helt koppel av konkurrenskraftiga låtar. Dagens huvudroll inleddes på ett helt annat sätt. Det var namnet Ivory Joe Hunter, ett tufft namn som dessutom råkar vara det han föddes med, som fångade hela min koncentration.
   Namnet har fascinerat mig en längre tid och mitt intresse dämpades inte när jag läste hans långa historia. Född redan på 1910-talet (1914) och hans musikaliska utveckling omfattade både blues, boogie woogie men även r&b innan han på 50-talet breddade sin musik med både pop och country.
   En sådan bredd imponerar i min värld men jag blev en aning besviken när jag började lyssna närmare på hans 50-talslåtar. Lite plikttroget inledde jag med Ivory Joes första 50-talssingel, "I almost lost my mind", men den är väldigt snäll och balladdominerad. Han har visserligen en bra röst men musikaliskt blir det i längden enahanda, överarrangerat, händelsefattigt och långtifrån lika spännande som hans namn först klingade.
   Nästan undantagslöst skrev Ivory Joe sina låtar själv. Men när jag i min genomlyssning av hans 50-tal når låtarna från 1956 är "A tear fell" en cover och på gränsen till det sirapsmässiga för att jag ska kunna orka lyssna vidare. Ytterligare en cover på nästa singel gör inte att mina förhoppningar ökar när jag i horisonten siktar hans kanske största hit, "Since I met you baby", som han skrev själv.
   Givetvis ännu en ballad med ett simpelt "budskap" och även en tämligen simpel melodi. Pianot är som regndroppar men här finns det djup i rösten som jag har saknat på de tidigare låtarna. Allt växer för varje gång jag lyssnar på inspelningen.
   När jag nu har valt att dissekera 50-talsmusiken gäller det ju också att hitta variationerna, det mångfacetterade och gärna en och annan överraskning. Jag är ju, som jag sagt tidigare, ute på mycket tunn is och har inte helheten i 50-talsmusiken klart för mig helt. Men jag vill gärna upptäcka för mig nya namn eller gräva djupare kring namnen som har fastnat i min hjärna sedan tidigare. Där motsvarade Ivory Joe Hunter till slut mina önskemål.
   Neil Young gjorde en cover på "Since I met you baby" så sent som 2014 på sitt något primitiva coveralbum "A letter home" inspelad i Jack Whites lilla inspelningshytt i Nashville. Raden av andra coverinspelningar är lång men jag saknar ändå några tänkbara tolkningar av denna popballadpärla.
   Jag är exempelvis övertygad om att Elvis Costello kunde ha gjort något magiskt av låten. Eller varför inte Weeping Willows med Magnus Carlson i fin form.
   60 år gammal avled Ivory Joe Hunter 8 november 1974 i lungcancer.

/ Håkan

Live at Heart 2018 utan musikalisk ryggrad

Kris Gruen.


Ivory Tusk.


Hello Ocean.

Alla bilder: Carina ÖsterlingKlez.

ATT PÅ EN OCH SAMMA GÅNG SAMMANFATTA fyra Live at Heart-dagar och kvällar låter sig i normala fall inte göras i en handvändning. Som jag redan tidigare meddelade blev årets upplaga av musikfestivalen i Örebro för min del något rumphuggen med ett långtifrån späckat schema. Från ett program som var både svårrekognoserat och jämntjockt för att kunna bedömas som homogent. På gott och ont gjorde Live at Hearts samarbete med elva andra europeiska festivalorganisationer årets festivalutbud till ett gränslöst brett urval. Men också opersonligt och lite själlöst där jag genomgående har saknat den musikaliska ryggraden som under tidigare år hade ett känslomässigt och tydligt avtryck i Live at Hearts ambition att bli ett Austin i miniatyr.
   Nu har Live at Heart blivit ett företag och en organisation bland många andra och i många fall har jag under årets festival saknat de där jordnära rötterna till passion och ärlig musikkänsla. Sedan har ju årets utbud varit mer brokigt med till antalet fler artister och grupper än något tidigare år. Och vad jag kunnat bedöma på mina sporadiska besök under årets festival har det publikmässigt varit ett välbesökt event.
   Visst kan det vara exotiskt med levande musik från Estland, Rumänien, Portugal, Peru, Lettland, Polen, Österrike, Ukraina, Argentina och Grekland men åt vilket håll försvann de största lokala namnen i år. Hoppas verkligen inte att de blev bortgallrade eller kvoterade till förmån för några namn från Europazonen. I festivalens mycket svårlästa pappersprogram var det egentligen omöjligt att få struktur på festivalkvällarna, det berömda registret på artister saknades, men jag såg i alla fall att namnen Mohlavyr, Rivertown Blues, Martin Qvarfort och Björn Lycklig fanns med på några scener.
   Jag ska inte hemfalla åt nostalgiuttrycket "Det var bättre förr" men apropå avsaknaden av musikalisk ryggrad känns det nästan sorgligt att det förnämliga skivbolaget Rootsy inte längre finns representerat på Live at Heart. Det känns som många år sedan de drog överfullt med festivalbesökare till Teatercaféet där varje programpunkt var sin egen höjdpunkt men nu finns varken Rootsy eller de ofta americanainspirerade artisterna på plats.
   Nåja, det blev trots allt lite Live at Heart under fyra dagar och kvällar och det som under tidigare år har beskrivits som rivstart blev en enskild eftermiddags konsert utomhus med förra årets stora snackis grekiska THEODORE. Bandet gjorde ett sedvanligt mäktigt framträdande som fungerade lika bra utomhus utanför Konserthuset som inomhus förra året. Som ett engelskt proggband lät de keyboards och gitarrer vika ut sig i instrumentala insatser.
   Utan direkt planering kom mina första Live at Heart-upplevelser i år från Grekland, USA, Argentina och Canada innan det första svenska bidraget dök up. Och det kanske understryker min känsla att den internationella artistfloran har tagit över Live at Heart.
   KRIS GRUEN, amerikanen från Vermont som jag faktiskt minns från Live at Heart 2016, var vid sidan av sina låtar och uppträdande framförallt en fantastisk berättare. När han bland annat pratade om sin far som var kompis med The Clash på 70-talet föll pusselbitarna på plats inne mitt huvud. Bob Gruen, alltså Kris pappa, är ju den berömde fotografen som bland mycket mycket annat var John Lennons personlige fotograf med de berömda bilderna från New York som helt oförglömliga. Kris berättade rörande och känslomässigt hur han som barn fick träffa Joe Strummer bland annat. Sedan klämde han in sin version av Clash-låten "Bankrobber" bland sitt eget originalmaterial.
   Argentinaren IVORY TUSK, som avlöste Gruen på Nikolaikyrkans scen, var ett bekant namn från förra årets Live at Heart-festival och jag minns den unika gitarrklangen som kom ur hans instrument då. Vid två tillfällen, både i kyrkan och utomhus på Bishop's Arms, fick han mig att fördjupa sig i hans musik, låtar och Steve Forbert-viskande röst. Allt lika imponerande, hans gitarrteknik var nästan omtumlande med ett sound som fyllde "rummet", och det finns låtar, bland annat "Where are you running now?" och "Rising lights", som omöjligt kan lämna hjärnan flera dagar efteråt.
   Lite senare på Saluhallen på torsdagskvällen fick jag kort uppleva Canadas Gunner & Smith, Saskatoon-gruppen so,m beskriver sig som folkmusik, där Geoffrey Smith i stort skägg och flanellskjorta stod där och representerade urtypen av nordamerikansk singer/songwriter. Dock uppfattade jag inte hans låtar som speciellt personliga eller unika.
   Första svenska, och dessutom lokala, namnet på mitt Live at Heart-schema blev HELLO OCEAN, gruppen som lite förvirrande uppträdde under singer/songwriter-genren. Sångerskan Stina Svensson och pianisten Erik Slättberg bjöd på dämpad pop inför en alltför mingelglad och pratglad publik. Övervägande eget material på svenska plus en personligt framförd Ted Gärdestad-cover ("Jag vill ha en egen måne") och en ljuvligt tillbakalutad version av Joni Mitchells "Both sides now".
   Den långhårige BJÖRN WAHLBERG, ännu en representant i den överbefolkade singer/songwriter-genren, var ett nytt namn för mig men ett ljudspår på festivalprogrammets nätsida lockade mig ännu en gång till Nikolaikyrkan. Där framstod 23-årige Björn som en fullvuxen americana-artist och hans akustiska gitarr fick musikalisk hjälp av en kille på elektrisk gitarr och mandolin. Smakfullt och effektivt och stundtals starkt material ofta med ekot av intressanta Mike Scott i röstvibrationerna.
   Genom åren har Live at Heart lockat mig till nya intressanta lokaler. Om jag minns rätt var det just festivalen som för många år sedan hittade East West Sushi och sedan förvandlade dess scen till Örebros bästa och mest intensiva klubbscen. I år premiärintroducerades den avlägset belägna scenen Centralverkstaden på CV-området nära Slussen. Där i en gigantisk lokal på en lastbrygga i en i övrigt ödslig miljö hade en scen byggts där portugisiska MISTER ROLAND premiärspelade i lördagseftermiddag.
   Gruppen förklarade att de spelade rockabilly men kvartetten var mer brett rockig än så. Det ekade kraftigt inledningsvis i den i övrigt tomma jättelika lokalen men publiken, 50-60 personer, kunde ändå njuta av läckert skramlig rockmusik i en lokal där jag med Siljas hjälp hittade bästa ljudet långt bak i lokalen.
   Kul med nya spännande livescener. Jag ska snart återkomma med en historia om Örebros alla olika scener genom åren. Jag har nämligen räknat ut att jag har upplevt levande musik på ett 80-tal olika scener. Ofattbar siffra men förklaringen kommer alltså här om några dagar:
   Efter ovannämnda Ivory Tusk-framträdande på ett överfyllt Bishop's Arms blev diaserten (dialog+konsert) med ANNA STADLING (se vänster) lördagskvällens första (men inte sista) utflykt. Intervjuaren Magnus Sundell har ju en unik och personlig förmåga att närma sig artister i sina intervjuer. I Annas fall blev det än mer känslostarkt när det berättades om dubbla cancerbesked följt av sånger som påverkats av situationen. Underbar underhållning i ord och ton.
   I lördagskväll var cykel ett viktigt hjälpmedel när vi sedan skulle ta oss från Scandic Grand till Stadsträdgården för att avnjuta ännu en singer/songwriter-artist, MATHILDA WAHLSTEDT (se höger). Det är mycket moll i hennes visor men hon sjunger från hjärtat. Hennes naturlighet vid mikrofonen under mellansnacken är så avväpnande mänskligt att det är svårt att inte falla för hennes personlighet. Efter en två år lång paus är hon åter i hemstaden och skriver nya låtar igen av vilka hon presenterade några i lördagskväll.
   Tillsammans med ovannämnda Theodore var förra årets snackis på Live at Heart också amerikanska KLEZ, soulbandet som då lockade till breda leenden och dansbenägen publik. I år var de tillbaka och på Clarion Hotel var det mer än överfyllt med publik och en plats nära dörren ut till frisk luft var ett föredömligt val. På scenen var det en klassisk soulshow där John Klezmer, hans falsett och hans band, bjöd på en svettig underhållande upplevelse.
   Tillbaka till rockgenren med hjälp av LUDWIG HART och hans tajta trio till band. På Coco Green var det inte den ljudchock i elektrisk volym som jag hade förväntat mig. Däremot var det otroligt habilt spelat på alla händer med både nya och gamla låtar. Bandets steelguitar gav viktig variation till rocksoundet och den mycket nöjda och tillfredsställda publiken bjöds också på en i sammanhanget exklusiv extralåt.
   Tillbaka till Konserthusets inomhusscen på restaurang Umami för årets finalkonsert med amerikanska THE MOMMYHEADS. Dj Björta mixade Docent Död ("bakom mina sologlasögomn") med Eddie Cochran och jag laddade stort för amerikansk poprock.
   När Live at Heart för några månader sedan presenterade nyheten att The Mommyheads skulle komma hoppade mitt hjärta några extra lyckovarv. Jag minns tydligt en skiva bandet gav ut 1997 som så när hamnade på min årsbästalista det året. Ett Don Was-producerat album med ett traditionellt poppigt och trevligt sound som nästan lät engelskt. Inför det här besöket hade jag uppdaterat mig på bandets historia som handlat om både splittring och ett alldeles färskt album.
   Att bandet idag till 3/4-delar är identiskt med 1997-bandet var ju positivt men på nya skivan har kvartetten övergivit den där enkla popmusiken där jag ibland kan referera till engelska Squeeze. Med de förutsättningarna hade jag ändå inga stora förväntningar och jag kan väl ärligt erkänna att deras framträdande i mina öron blev en besvikelse. "Help me" från 2008 var ju en melodiskt helt underbar start på konserten men när de på följande två låtar lutade sig mot det aktuella soundet, rytmiskt och nästan dansant, försvann plötsligt energin i min kropp och jag vände hemåt i den sena lördagskvällen..

/ Håkan

"Egypt station"

PAUL McCARTNEY
Egypt station
(Capitol/MPL)

PAUL McCARTNEY SLITS MELLAN YTTERLIGHTERNA att vara den där traditionelle låtsnickaren, med Beatles-arvet som ett tungt ok, och trots sin ålder (76 år) vara modern och omge sig med många hippa producenter. På förra albumet "New" (2013) blev den balansgången lite förrädisk och slutade med en ojämn skiva, låtarna fanns ofta där men produktionen pekade mer åt teknik än back to basics-kompositioner.
   Inför nya skivan har temperaturen höjts gradvis via smarta marknadsföringsmässiga förhandsrapporter. Som den charmiga rundturen i Liverpool med programledaren James Corden som avslutades med överraskningskonsert på en pub (Philharmonics Pub) i centrala staden. Där förstasingeln "Come on to me" premiärspelades. Samtidigt släpptes försmaken "I don't know" och för bara några veckor sedan kom nästa aptitretare, "Fuh you", som uppmärksammades mycket för den kontroversiella textraden "I wanna fuh you".
   Alla tre försmaker lovade verkligen gott där McCartney blandade lekfullhet med melodisk briljans och presenterade samtidigt en fräsch musikalisk skrud som gjord för 2018. "I don't know" är den perfekta McCartney-pianoballaden, "Come on to me" är tyngre och påminner om tidiga Wings och "Fuh you" har allsångsvibrationer. I alla de låtarna, som ligger tidigt på albumet, finns det där spontana uttrycket som McCartney är bäst på. Stråkarna på den sistnämnda låten är en skön ingrediens men det där syntetiska blåset i "Come on to me" är jag allergisk mot. Han borde ha råd med levande musiker.
   De låtarna höjde intresset och förväntningarna inför "Egypt station" som under första halvan levererar flera melodistarka låtar av mycket god kvalité. Visst finns där låtar i kategorin simpla parenteser ("Happy with you", "Who cares", "Caesar rock" och den lätt sambajazziga "Back in Brazil") men på hela 16 låtar är det kanske förklarligt med några andningspauser. Överraskande naket akustiska "Confidante" är också en höjdpunkt. Läckra gitarrer och sedvanligt bra sång.
   Den här recensionen skrivs tidigt efter bara några genomlyssningar och det är givetvis det mest omedelbara materialet som sätter sig först i medvetandet. Där jag i låtar som "People want peace" och "Do it now" misstänker att det finns en styrka som kan växa med tiden.
   Även på den andra halvan av skivan finns det höjdpunkter (klassiskt vackra "Hand in hand"!) och jag förundras gång på gång av den lätta och okomplicerade produktionen som lyfter fram både melodierna och lekfullheten. Inte så ansträngt och modernt som det länge har ekat om McCartney-skivorna. Det något experimentella slutet på den över fem minuter långa "Dominoes" är ett sällsynt undantag.
   Två över sex minuter långa medleyliknande låtar, "Despite repeated warnings" och "Hunt you down/Naked/C-Link" som också kräver flera lyssningar, avslutar albumet på ett både intressant och charmant sätt. De hippa producenterna Greg Kurstin och Ryan Tedder har inte påverkat soundet nämnvärt. Efter 57 minuter blir det uppenbart att "Egypt station" är Paul McCartneys bästa album sedan 2005 ("Chaos and creation in the backyard") och kanske ännu längre sedan.

/ Håkan

I min skivhylla: McGuinn, Clark & Hillman

McGUINN, CLARK & HILLMAN: McGuinn, Clark & Hillman (Capitol/EMI 7C 062-85785)

Release: Mars 1979
Placering i skivhyllan: Hylla 5. Mellan Kate & Anna McGarrigles "Love over and over" (1982) och McGuinness Flints "McGuinnes Flint" (1970).

Jag bläddrar i alfabetisk ordning på skivhyllan, från vänster till höger, och passerar artister som Nils Lofgren, Ola Magnell och Dave Mason innan dagens uppmärksammade skiva dyker upp i mitten på hyllan. Jag tänker, som jag ofta gör när det handlar om skivor jag känner för men inte minns i detalj, att "den här måste få en ny chans". Skivan som återförenade (nåja, kortsiktigt) de tre Byrds-medlemmarna borde ju med all rättvisa vara ett album som tillhör samlingens mer guldkantade avdelning. Därför kände jag nu ett visst behov att forska kring skivans innehåll och samtidigt analysera tiden runt release och förutsättningarna för skivan 1979.
   Allra först läser jag, som kanske ett litet lockbete, den någorlunda positiva recension jag skrev 17 mars i Nerikes Allehanda. Där sammanfattar jag mina då positiva åsikter om innehållet med bland annat "samarbetet ger mersmak", "de tre har återfått sin motivation", "synnerligen varierad och underhållande" och att skivan innehåller "några konkurrenskraftiga låtar".
   Skivan har således mycket att leva upp till nästan 40 år senare. För alla oss Byrds-älskare var det på pappret en ynnest att se tre av de gamla profilerna från 60-talsbandet, endast David Crosby saknades, samlade på en och samma skiva. Namnen Roger McGuinn, Gene Clark och Chris Hillman var ju redan här på sätt och vis klassiska men varken lyskraften eller digniteten räckte till när de satte sina plötsliga planer i verket. Kanske var ambitionen att bli ett nytt Crosby, Stills & Nash, ty den perfekta stämsången är närvarande på flera låtar, men musikaliskt vill jag fortfarande sortera albumet i kategorin lättviktig och opersonlig pop.
   Den sista upplagan av Byrds, som under nio år funnits i minst tio olika konstellationer, satte punkt för den långa historien i februari 1973. Ett datum som nästan sammanföll med återföreningsskivan "Byrds" (1973), som bandets originalmedlemmar gav ut och var sensationellt bra. Samma år inleddes Byrds-ledaren Roger McGuinns solokarriär med första albumet och varje år fram till 1977 släppte han en soloskiva. Äger ingen av skivorna på vinyl men däremot på efterköpta cd. Ofta bra men lite tillbakahållen musik men den Mick Ronson-producerade "Cardiff rose" (1977), där delar av Rolling Thunder Revue-gänget kompar, höjer sig över mängden. Utan tillräckliga framgångar dök projektet tillsammans med Clark och Hillman upp lägligt.
   Efter en ganska splittrad solokarriär efter sista Byrds-avhoppet 1967 kom den lyckosamma gruppåterföreningen 1973 mycket passande för Gene Clark. Han följde upp med det helt fantastiska soloalbumet "No other" (1974) men sedan tillbaka till ruta ett med det countryklingande "Two sides to every story" (1977).
   Chris Hillman var visserligen med i den absolut sista Byrds-upplagan 1973 men hoppade egentligen av redan 1968 för en tre år lång och trogen karriär i Flying Burrito Brothers. Sedan blev han medlem i Stephen Stills Manassas och en del i "supergruppen" Souther-Hillman-Furay Band innan solokarriären smögs igång 1976 med några anonyma album.

DET VAR ALLTSÅ TRE FÖRE DETTA BYRDS-medlemmar, utan några större kommersiella framgångar, som slog sina påsar ihop 1978. De hade korsat varandras vägar 1977 när de samtidigt turnerade i Europa. Men hösten 1978 var det under en Roger McGuinn/Gene Clark-turné som planerna på en gemensam skiva uppstod. Chris Hillman dök nämligen upp vid något tillfälle och gästade turnén.
   Här skulle tre mer eller mindre ambitiösa solokarriärer sammanstråla och förhoppningsvis bli summan av bra musik gånger tre. Men skivbolaget och de tre huvudmännen ville med skivan inte musikaliskt leva på sitt ursprung i folkmusik, bluegrass och som stora förebilder till countryrockgenerationen vars rötter är ganska osynliga på "McGuinn, Clark & Hillman".
   Nej, trion ville med den här skivan uppenbart prestera något annat och modernare. Jag köpte onekligen konceptet då, se ovannämnda recensionsutdrag, men så här i efterhand var det nog feltänkt i både sound, opersonlig produktion och material. Här och var på albumet sneglas det märkbart mot tidstypiska arrangemang med Miami-producenterna Ron och Howard Albert som handledare. "Release me girl" är det mest graverande exemplet. Den ursprungliga Nashville-inspirerade låten förvandlades till något mycket mer discofierat där George Terrys wah-wah-gitarr ekar "Stayin' alive" och blåsarrangemanget är väldigt långt från Byrds territorium.
   "Release me girl" är en av Gene Clarks fyra bidrag på skivan och hans röst räddar ändå slutresultatet. Albumet i sin helhet är alltså en ganska medioker upplevelse och mitt svaga minne av skivan var förklarlig. Däremot är Clarks övriga låtar på albumet små ljuspunkter i tillvaron. Tidigare så säkre McGuinn sviker med sitt material, bara två bidrag, och Hillmans låtar tillhör också kategorin lättglömd.
   Ingen musiklyssning är någonsin onödig och den närmare kontakten med "McGuinn, Clark & Hillman" var naturligtvis ändå givande och klargörande. Skivan lockar nämligen till ytterligare lyssningar i närbesläktade områden, som exempelvis Gene Clarks soloalbum "Two sides to every story" (1976), någon av Hillmans soloskivor och "supergruppen" Souther-Hillman-Furay Band. Inget ont som inte har något gott med sig.

/ Håkan

Live at Heart 2018 utan minutiös bevakning

I HELGEN ÄR DET VAL. DÅ GÄLLER DET att välja mellan en rad olika artister för att göra det bästa av årets Live at Heart, musikfestivalen i Örebro som musikaliskt pågår mellan idag onsdag och lördag. För egen del har jag bestämt mig för att gå ut lugnt och fortsätta så resten av festivaldagarna. Tidigare års minutiösa bevakning, med tips inför kvällarna och konsertrapporter morgonen efter, kommer inte att upprepas i år från min penna. Jag kommer vara på plats men rapporterna om det bästa kommer jag publicera här som ett sammandrag efter festivalhelgen.
   Årets Live at Heart är nionde upplagan och det finns mycket bra att se tillbaka på. Därför tänkte jag nu rangordna de i mina ögon och öron bästa programpunkterna från 2010 till 2017 med länkar till ursprunglig text. Vill ni gräva djupare i ytterligare Live at Heart-minnen rekommenderar jag kategorin "Live at Heart" i högerspalten där alla mina skriverier om festivalen finns samlade i 77(!) olika rapporter.
   Nåväl, här följer mina tio bästa ögonblick på Live at Heart i Örebro. När jag rent spontant i minnet skrev upp mina favoriter från åren hamnade jag på 19 konserter och fick alltså stryka ner rejält för att för att kunna slutföra den utlovade Topp 10-listan:



1. ISRAEL NASH GRIPKA 2011
Det här var Gripkas premiärkonsert i Örebro, på Clarion Hotel, som har följts av många fler. Det var kanske inte ren succé just för ögonblicket men när jag nu sammanfattar minnet var det en fantastisk upplevelse.

2. DSH5 2015
David Södergrens Hot Five, som då hade förkortat sitt gruppnamn, bjöd på publikfest på Harrys tillsammans med den då stora överraskningen Karin Wistrand på några låtar.

3. THE JOHNNY McCUAIG BAND 2016
Med säckpipan i centrum lyckades kanadensaren McCuaig och hans band åstadkomma något historiskt under Live at Heart 2016. Finalen på East West Sushi, som slutade några minuter innan två-slaget på söndagsmorgonen, är historisk.

4. SAM BROOKES 2017
Internationell stjärnglans. Som nybliven Sam Brookes-fantast blev jag otroligt imponerad under konserten på ett fullpackat East West Sushi.

5. LES GORDONS 2014
Av de tre konserter jag har upplevt med Les Gordons på Live at Heart utnämner jag min premiär 2014 på Soleo som bäst. Häftigt underhållande powerpop med energi och starka melodier som styrka.

6. THE BLOAKES 2015
På East West Sushis scen förde Örebrobandets sound tankarna till Traffic och Doors utan att visa upp någon form av nostalgi. Stark sång, briljanta gitarrsolon och en mustig orgel.

7. MATHIAS LILJA 2013
På Level tog Mathias Lilja här det avgörandet steget upp till nivån som etablerad soloartist kompad av ett skickligt band. Repertoaren var synnerligen imponerande och hämtad från det album som släpptes våren 2014.

8. ELLEN SUNDBERG 2013
Med sitt debutalbum "Black raven" precis nysläppt gjorde den charmiga jämtländskan Ellen en fantastisk debut i Örebro på Teatercafé. Med sitt geniala band i ryggen blev det en lite tyngre men också personligare musik.

9. BANDITOS 2015
Redan på skiva är det här USA-bandet en fascination men live på East West Sushi blev det än mer fysiskt övertygande och påträngande med Mary Beth Richardson som intensiv sångerska längst fram.

10. THE BLAND 2014
Jag var trött på gränsen till utmattad inför det årets sista Live at Heart-konsert men blev så oerhört mycket piggare när The Bland drog igång sin sprudlande musik en trappa upp på O'Learys.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Robert Fripp (1979)

17 MAJ 1979 UPPLEVDE JAG DET MEST absurda konsertögonblicket jag någonsin varit med om. En konsert för inbjudna i ett rum under hotell Malmen på söder i Stockholm. Robert Fripp, som då jobbat med alla från Eno, David Bowie till Peter Gabriel, spelade gitarr genom två rullbandspelare och fick fram ljud (osäkert om det går att kalla det musik) som lät långt bortom 1984.
   I samband med Fripps då aktuella album "Exposure" (1979), ofattbart hans första soloalbum, gjorde han en turné ensam med sin Gibson-gitarr och två rullbandspelare. Intervjun nedan var egentligen en föreställning i ett rum under hotell Malmen som gränsade till nattklubben/konsertstället med samma namn. Där fick han möjlighet att berätta om sig själv, sina framtida planer och musikaliskt visa prov på sina avancerade musikkonster.
   På skivan samarbetade han med många av sina musikaliska vänner, exempelvis Peter Gabriel, Daryl Hall, Peter Hammill, Phil Collins och Eno, men på turnén runt Europa var han själv. Det här speciella ljudet han framkallade kom att kallas Frippertronics.
   1979 hade Fripp en lång karriär bakom sig. Först som ledare av King Crimson i många olika konstellationer från 1969 till 1974. Under hela 70-talet hade han varit flitig gäst på album med bland annat Eno, Peter Gabriel, Blondie ("Parallel lines") och på David Bowies klassiska "Heroes".
   På vägen från intervjun/föreställningen hamnade jag i hissen upp tillsammans med Sveriges Radios legendariska röst Lennart Wretlind...



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/5 1979.

FRIPP GÖR COMEBACK

ROBERT FRIPP HAR ETT OVANLIGT TILLVÄGAGÅNGSSÄTT att presentera sig och visa upp sin musik. I England åker han runt på pizzerior och i skivaffärer och pluggar in sin gitarr och ut strömmar massor av hans personliga musik.
   När han ger sig ut i Europa blir det på speciella skivbolagsarrangemang. Vi var några stycken som samlades i en mindre lokal på Malmen i Stockholm i torsdags för att övervara den svenska avdelningen av PR-turnén för hans nya skiva ”Exposure” och fortsättningen av hans planerade trilogi ”The drive to 1981”.
   Engelsmannen Robert Fripp har, för att använda ett slitet uttryck, ett gediget förflutet i engelsk rockmusik i det tidiga 70-talet innan han, samtidigt som hans grupp King Crimson splittrades 1974, drog sig tillbaka från den kommersiella musikindustrin. Trött och besviken på den utveckling som innebar större och större anläggningar och mindre och mindre publikkontakt.
   - Publik på 200-250 personer är lagom. Hellre uppträder jag på fler konserter på samma ställe än gömmer mig bakom utrustning, anläggningar och hög volym.
   1977 fick han smak på musiken igen när han turnerade med Peter Gabriel och hjälpte honom med hans första solo-album. Och förra sommaren bestämde sig Fripp för en definitiv comeback.
   - Då bestämde jag mig för en treårskampanj som i huvudsak handlar om en trilogi album. Den just släppta ”Exposure”, med rockmusik, ”Frippertronics”, som jag just nu reser omkring och spelar, och slutligen ”Discotronics” som jag fortfarande skriver på.
   Fripp visar tydliga prov på ”Frippertronics”-musik. En gitarr, två rullbandspelare, en förstärkare och några högtalare är vad som behövs. Gitarrljudet korsas över bandspelarna fram och tillbaka så det blir ett glidande nästan stråkliknande ljud. Som han sedan korrigerar med nya gitarrtoner.
   Han visar grunderna och hemligheten bakom soundet som många konstnärliga rockgrupper och artister använder. Genesis, Yes och Mike Oldfield är några. Det är imponerande och mycket intressant.
   Fripp, som var en mycket sympatisk gentleman med ett rart och naturligt flin, berättade vidare om skivan han producerade åt Daryl Hall som Halls bolag (RCA) avfärdade som ”strange” och stoppade den, hur han fick uppslaget till ”NY3” genom att spela in (han är mycket för bandinspelningar denne Fripp) familjegräl hos grannarna i New York och filmplanerna med Debbie Harry som inte är riktigt spikade, men troligen spelar han själv den manlige huvudrollen.
   Ingående berättade han också om Sherbourne-tiden där läror om religion och filosofi fick honom på benen efter en tid av kraftlöshetoch övergiven kärlek. Raffinerade praktiska metoder gjorde att det var en hård men också välbehövlig tid.
   Berättade alltså den öppenhjärtiga Robert Fripp mellan de omskakande tonerna han pressade fram från sin mörkbruna Gibson-gitarr.

/ Håkan

"III"

CITIZEN K
III
(Paraply/Hemifrån)

MANNEN MED DEN SPRUDLANDE KREATIVITETEN är tillbaka. Klas Qvist, eller alter egot Citizen K, tog mig på sängen med sin förra skiva, dubbelalbumet "Second thoughts", och den här gången är jag mer förberedd. Det rena överraskningsmomentet är nu ersatt av spännande förväntan mixad med krav på samma popfyrverkeri i låtar och arrangemang. På nya albumet "III" är det inget som tyder på att skaparlusten, ambitionen att bjuda på en extremt genomarbetad produktion och det genuina låtsnickeriet har naggats i kanten. "III" är till formen ett mer konventionellt album, 13 låtar, men är lika underhållande och omväxlande som föregångaren.
   Det här är huvudsakligen popmusik av klassisk prägel, från låtskrivandet till själva utförandet, där det i högsta grad är accepterat att låna små delikata detaljer eller oblygt "stjäla" några takter eller något specifikt sound från pophistorien. I recensionen av hans förra skiva hänvisade jag till ekon av Pink Floyd, 10cc och Beatles och de jämförelserna är mer eller mindre uppenbara även här utan att på något sätt vara störande eller förminska artistens personlighet. Ringo Starr-trummorna och "Shine on you crazy diamond"-introt roar mer än det stör.
   Utan att dissekera soundet allt för mycket hör jag däremot klanger av genuint låtskrivande i Klas Qvists sätt att skapa sina låtverk. Där han i mina öron närmar sig klassisk evergreenstyrka jämförbart med Brian Wilsons och Jim Webbs låtmaterial. De genomarbetade och ofta dubblerade rösterna doftar givetvis Beach Boys och hade Wilson idag producerat några av de här låtarna hade de höjts till skyarna som "geniets återkomst".
   Mina associationer till klassiska låtskrivarnamn inkluderar känslan av filmmusik som ibland överfaller mig när jag lyssnar på skivan. Ett par instrumentallåtar förstärker de tankarna och i några av de mer svepande arrangemangen låter "III" som ett ovanligt melodiskt soundtrack.
   Qvist spelar i stort sett alla instrument utom trummor på skivan och själva inspelningarna måste ha varit ett extremt och tålamodskrävande arbete. Keyboards och gitarrerna, både akustiska och elektriska, är så smakfullt anpassade varandra att det ibland framkallar en viss livekänsla.
   En ambitiös kvalitetsnivå kan ju snubblande nära bakbinda kreativiteten men den ambitiöse Qvist håller sig på rätt sida anständigheten och låter tack och lov melodierna framträda allra mest. Effekter och gränslös leklust har inte tagit över studioarbetet utan dekorerar och förstärker text, musik och produktion.
   Den instrumentala "Welcome abroad" inleder albumet och det kanske inte var det mest kommersiella beslutet på skivan. Som om "Flying" skulle vara startskottet på "Sgt Pepper"-albumet...
   Men redan på andra låten, "True companions", är popkänslan total. Som en osannolik mix av Brian Wilson/10cc och sedan följer de poppiga höjdpunkterna med jämna mellanrum på albumet. "Let this be love", "Oceans call", "Cancelled flight", "Once you had", och "Piano in the rain" är alla singelpotentiella låtar tillsammans med den officiella singellåten "How are you gonna handle it?".
   Förutom en tveklös melodisk känsla innehåller Citizen K:s pop också den viktiga ingrediensen vemod som gör balansen perfekt. Allra mest på "And you danced all night" som har skivans tydligaste Jimmy Webb-undertoner.

/ Håkan

50-tal: #35. "Do you want to dance" (1958)

BOBBY FREEMAN
Do you want to dance
(Josie)

NÄR DEN HÄR FANTASTISKA LÅTEN nådde mina öron första gången, 10 april 1965 på Tio i Topp, var det The Beach Boys coverversion som gjorde stort intryck. Då hette den "Do you wanna dance?" med frågetecken och var en i mina öron perfekt Beach Boys-låt där Dennis Wilson gjorde debut vid mikrofonen. Efter sju raka listnoterade originallåtar från Beach Boys, som "Surfer girl", "Fun, fun, fun", och "I get around", tog jag då för givet att "Do you wanna dance?" var ytterligare en. Speciellt som den följde danstemat från gruppens föregående singel, "Dance, dance, dance".
   Jag hade då ingen kunskap om låtens historia. Och jag hade även missat låten när den i Cliff Richard & the Shadows version låg 15 veckor, inklusive en vecka som nummer ett, på Tio i Topp sommaren 1962. Cliffs inspelning var ursprungligen en singel-b-sida.
   Men vi tar oss alltså tillbaka till 1958 när originalet gavs ut av killen som också skrev den, Bobby Freeman, pianist, sångare och låtskrivare. Under den strikt korrekta titeln "Do you want to dance" var det dessutom Bobbys solodebutsingel.
   Trots sin ringa ålder, 17 år, hade Bobby redan en lång erfarenhet som tenorsångare i doo-wop-gruppen The Romancers som släppte två singlar 1956, "This is goodbye" och "I still remember".. Efter Romancers bildade Bobby en egen grupp, The Vocaleers, och började skriva låtar. Som pianist var han influerad av Little Richard och Fats Domino och fick förfrågningar på låtar. Då presenterade han "Do you want to dance", och fick direkt skivkontrakt som soloartist.
   Det går lätt att höra att Bobby influerats av Little Richard men samtidigt är "Do you want to dance" en klassisk och odödlig rocklåt som överlevt alla decennier sedan 1958. Inte minst via ett otal coverversioner av exempelvis Del Shannon, Johnny Rivers, John Lennon (på "Rock'n'roll") och Svenne & Lotta.
   Redan samma år som Bobby Freeman nådde 5:e-platsen på USA-listan med sin solodebut gav han ut sitt första album och hade då döpt om sin hit till det lite mer vardagliga "Do you wanna dance?" som också blev titeln på hela albumet.
   Bobby Freemans namn är starkt förknippat med begreppet one-hit-wonder, ty "Do you want to dance" är hans överlägset mest kända låt, men 1964 fick han faktiskt en lika stor hit med "C'mon and swim". Då hade Bobby sedan länge slutat skriva låtar och var i händerna på producenten Sylvester Stewart (Sly Stone) , som också skrev låten, och det nya heta skivbolaget Autumn.
   Bobby hade alltså svårt att följa upp "Do you want to dance". Fick fortsatt förtroende som låtskrivare men hans kvalitéer på det området planade ut ganska snabbt. Hans andra singel "Betty Lou got a new pair of shoes" ekar alldeles för mycket Little Richard och låttiteln upprepas i all evighet. Men det hindrade inte Neil Young 1983 att spela in låten till sitt så kallade rockabillyalbum "Everybody's rockin'".
   På Bobbys tredje singel blev det riktigt patetiskt, "Need your love" är en smetig soulballad i The Platters då populära anda. Resten av hans karriär handlade det om covers och till och med evergreens, "When you're smiling" och "Ebb tide".
   76 år gammal avled Bobby Freeman 28 januari 2017 av naturliga orsaker.

/ Håkan

Sommarens bästa musik

RUBRIKEN KANSKE LOVAR FÖR MYCKET för jag har verkligen inte hört all musik som släpptes under den rekordheta sommaren. Däremot nosade jag under sommarmånaderna, när hettan hindrade djupare musiklyssning, upp några favoriter som jag nu sent omsider lyssnat närmare på.

RAYLAND BAXTER: Wide awake
Nashvilles Rayland Baxter gästade Örebro 2016 och överraskade stort med sin personliga poprock. Nya albumet är en lika stor överraskning om än lite ojämn med spridda toppar. Inledningstextraden "Maybe I was born sick" gör att jag jämför med Randy Newman men det är i den melodiska poprocken Rayland har sin hemvist. Ofta med en twist som gör att hans låtar skiljer sig från mängden. Exempelvis är "Angeline" en låt som stenhårt sätter sig i hjärnan.

RAY DAVIES: Our country: Americana act 2
Som albumtiteln skvallrar om är den här skivan en tydlig uppföljare till förra årets "Americana" som helt rättvist hamnade på min årsbästalista. Nu 74-årige Ray har nu upprepat det musikaliska receptet från förra skivan, med flera lågmälda och melodiska höjdpunkter, men har också valt att utöka de konventionella låtarna med talade inslag och reciterade sekvenser som berättar hans autentiska historia.
   Det är naturligtvis intressant att höra berättelserna från mannen själv - vid första genomlysningen. Men replikerna är ofta sammanvävda med låtarna och kan inte programmeras bort. Däremot går det inte att undgå den typiska engelsmannens känsla för melodiska mästerverk i låtar som titellåten, "The invaders", "The getaway", "We will get there" och "The big guy". Som på förra skivan är det amerikanska The Jayhawks som kompar och gör det snyggt och avvägt.

THE JAYHAWKS: Back roads and abandoned motels
Ja, Jayhawks släppte själva också ett album i somras och skivan, med den långa och pretentiösa titeln, har "snurrat" mer regelbundet än det mesta unde de senaste månaderna. Vid första kontakten med skivan uppfattade jag den som lite snäll, allmänt poppig men opersonlig. Under upprepade lyssningar har materialet växt, soundet mognat och flera låtar har blivit stora favoriter. Under Jayhawks år utan Mark Olson vid Gary Louris sida har som helhet varit sämre och visst saknar jag fortfarande Olson i gruppen.
   Men här har Louris växt till sig ordentligt. Albumet är till stor del material som han har skrivit tillsammans med andra artister, som exempelvis Dixie Chicks, Jakob Dylan och Natalie Merchant, som också har spelat in låtarna tidigare. De inspelningarna är okända för mig så jag uppfattar materialet på nya Jayhawks-skivan som original och av högsta kvalité. Några låtar, "Everybody knows", "Backwards women" och Dylan-samarbetet "Gonna be a darkness" tillhör faktiskt all time high för Louris.

ISRAEL NASH: Lifted
Taggtrådsgitarren och det allmänt tuffa soundet är numera så gott som bortstädat från Israel Nashs framtoning. Det började redan på förra skivan, "Silver season", och har blivit än mer tydligt på den nya. Här har Israel betonat atmosfären och lyft den mot bokstavligen svindlande himmelska höjder. Men i utsvävningarna har han inte glömt melodierna som ligger tydliga och konkreta under de luftiga arrangemangen.
   Som vanligt är skivan inspelad hemma hos Israel i Texas, strax utanför Austin, men soundet påminner ibland om solbränd västkustmusik med rena Beach Boys-körer och stråkarrangemang som ingredienser. Ändå är det några av de jordnära låtarna, "Lucky ones" och "Spiritfalls", som jag gärna återvänder till.

AMERICAN AQUARIUM: Things change
Den här skivan är ännu en representant i kategorin som inleds så fantastiskt övertygande men snart närmar sig en ganska normal nivå och mot slutet blir det några för många countryflörtar för att jag ska kunna uppfatta albumet som helgjutet. Ojämnt album med andra ord.
   Men startskottet "The world is on fire" är en av sommarens absoluta toppar (i konkurrens med ovannämnda Rayland Baxter-låt) där gruppens ledare BJ Barham, sångare och låtskrivare, befinner sig där i nivå med John Couglar Mellencamp när han var som bäst för drygt 30 år sedan. Underbart rockigt arrangemang med steelguitar och elektrisk gitarr väver magi i musik.
   Efter ytterligare några hyfsade låtar, "When we were younger men" och titellåten, förvandlas skivan till allmängiltig Bryan Adams-rock. Och de countryinfluerade låtarna mot slutet är ganska malplacerade.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.